Helt Perfekt Glob

The Omen (2006) av J

Robert (Liev Schreiber) och Katherine Thorn (Julia Stiles) verkar ha allt. De är lyckligt gifta och de har en stadig ekonomi tack vare Robert’s jobb som diplomat i Italien, men de vill inget hellre än att få barn – vilket de väntar. Men kort efter förlossningen dör deras son. Robert blir kontaktad av en präst vid sjukhuset som erbjuder dem att ta en frisk nyfödd pojke vars moder precis har dött i barnsäng. Utan att berätta för sin fru tackar han ja till erbjudandet. Pojken ges namnet Damien. Detaljerna kring barnets födsel förblir hemliga.

När Robert utnämnd till amerikansk ambassadör för Court of St. James i Storbritannien, efter att den förra ambassadören omkom i en bisarr olycka, flyttar familjen Thorn till en stor herrgård strax utanför London. Fem år senare börjar mystiska dödsfall och märkliga omen att inträffa kring familjen, vilket gör att Robert sakta men säkert blir varse om att gossen han tog med sig från det italienska sjukhuset inte är som alla andra pojkar och om den fruktansvärda ondska som ruvar bakom Damien’s (Seamus Davey-Fitzpatrick) oskyldiga ansikte…

Det här är första gången jag har sett The Omen remaken (som hade världspremiär den 6 Juni, 2006) på nära tio år. Jag kommer inte ihåg vad jag tyckte om den vid min första titt och det spelar väl egentligen ingen roll då jag efter den här titten tycker att det är en helt okej remake. Den gör ungefär samma sak som originalfilmen och många scener är direkt tagna ur den filmen, men vissa ändringar här och där har gjorts och berättelsen är väl på sätt och vis uppdaterad för att filmen ska passa in år 2006. Skådespelarna är bra (även om jag tycker det är lustigt att Liev Schreiber gör en Gregory Peck och har i stort sett samma ansiktsuttryck under majoriteten av filmen) och effektmässigt ser det bra ut för att vara en film som har tio år på nacken. Originalet förlitade sig en hel del på en tät och tryckande atmosfär och stämning. Remaken försöker väl på sig det till en viss del men förlitar sig samtidigt på en handfull jumpscares som fungerar föga; har man sett skräckfilm förr så kan man förutse dem ganska enkelt.

The Omen från 2006 kanske inte var en speciellt nödvändig remake, men den är samtidigt inte speciellt dålig heller. Kort sagt så finns det betydligt mycket sämre remakes där ute.

The Twilight Saga: Breaking Dawn – Part 1 av J

Den som läser i kvällsblaskor som exempelvis Aftonbladet har säkerligen ögnat igenom artiklar om att det har varit stormigt mellan Twilight-paret Kristen Stewart och Robert Pattinson den senaste månaden, då det kommit fram att Stewart vänstrat med regissören till den senaste Snövit filmen – eller nåt åt det hållet. Med tanke på stormen runt paret tyckte jag att det var dags att se den fjärde delen i serien (som jag har haft liggandes ett bra tag), som likt sista Harry Potter historien är uppdelad på två filmer.

Bella (Stewart) och Edward (Pattinson) har gift sig och Bella är nu mer en del av familjen Cullen. Det nygifta paret beger sig iväg till familjen Cullen’s idylliska privata ö för att spendera smekmånaden där. Det dröjer emellertid inte länge förrän Bella och Edward inser att Bella är gravid och att fostret inom henne växer snabbare än vad hennes kropp kan hantera. Som om det inte vore nog ställs allting på sin spets då varulvsflocken i staden får veta om Bella’s ofödda barn – vilket de ser som ett hot både mot flocken och invånarna i Forks.

Mina förväntningar när jag satte mig för att se Breaking Dawn del 1 var ungefär som med de tidigare Twilight filmerna, det vill säga väldigt låga. Och filmen levde så klart upp till mina förväntningar. Hade det inte varit för att jag tittade på filmen med min kära mor hade jag troligtvis spolat igenom den första timmen då det händer nästintill ingenting mer än att det är en massa svammel, kärlekssliskiga sånger som spelas i bakgrunden utan att skådespelarna har några repliker, utdragna scener där Bella och Edward har sex, badar, hånglar och så vidare.

I början av den andra timmen börjar det helt otroligt röra på sig lite grann och intresset börjar komma krypande, för att hålla i sig rätt hyfsat fram till den obligatoriska cliffhangern, som självfallet är hur förutsägbar som helst. Men även om jag faktiskt blir hyfsat intresserad under den andra timmen så kan jag inte låta bli att känna att filmmakarna skriver tittaren på näsan hela jävla tiden. Ett väldigt bra exempel är scenen då Bella förstår att hon är på smällen. Istället för att vara rakt på sak drar de ut scenen i flera minuter, ungefär som att tittaren inte begriper vad som pågår i filmen. Hur jävla dum tror de att folk är egentligen?

Det finns inte riktigt någon mening med att skriva något om skådespelarna och effekterna i filmen, då de ligger på ungefär samma nivå som de tidigare filmerna. Något som slog mig med varulvseffekterna under den här filmen var dock att de ser betydligt snällare och mer hundliknande ut än vad det kanske var meningen att de skulle göra. Å andra sidan är ju inte filmen gjord för skräckfilmsfans heller, så……

Nåja. Den första delen av den sista delen i Twilight serien är inte bra hur som haver. Det skrivs på tok för mycket på näsan på tittaren och en stor del av filmen känns väldigt händelselös även om den andra timmen intresserade mig rätt hyfsat. Men frågan är dock om Twilight inte gjort en Harry Potter och sparar det bästa till del två. Visserligen tvivlar jag på det, men man kan alltid hoppas….

Läs gärna mina tidigare recensioner av de tre första Twilight filmerna som ni finner här, här och här. Tack.

Devil’s Playground av J

30 000 deltagare ingår i ett testprogram för det nya prestanda stärkande medlet RAK 295 ifrån det brittiska forskningsföretaget N-Gen Industries. 1 månad senare inträffar det som inte fick inträffa; alla testpersoner utom en får bieffekter av det nya medlet. Men saker och ting förvärras då bieffekterna visar sig mutera testpersonerna till blodtörstiga och köttätande vildar. Den benhårde Cole (Craig Fairbrass) – en torped för N-Gen Industries – beger sig efter den enda som verkar vara imun mot RAK 295 – Angela (MyAnna Buring) – för att försöka få henne i säkerhet så att ett motgift kan tas fram…

Storyn har egentligen ingenting nytt i sig och karaktärerna är rätt standard för zombiegenren. Men filmen är jävligt bra ändå, mest tack vare de välgjorda effekterna, att filmen faktiskt är spännande nästintill hela tiden och att skådisarna gör bra ifrån sig. Även om vissa saker är rätt förutsägbara för de som sett en zombiefilm eller två tidigare så håller filmen uppe intresset rakt igenom och det är rätt svårt att pausa för att gå och pissa eller dylikt.

Devil’s Playground är en värdig zombierulle som passerar utan några som helst problem och det är också en film jag definitivt rekommenderar – åtminstone till de som föredrar sina zombies springande och ursinniga. Läs också H’s kommentar om filmen.

The Descent: Part 2 av J

Två dagar har gått sedan försvinnandet av de sex kvinnorna i den Appalachiska bergskedjan och den lokala polismyndigheten står handfallna.. fram tills det att Sarah (Shauna Macdonald) plötsligt dyker upp, nerblodad, skrämd till vanvett och utan minne av vad som har hänt. Sheriffen Vaines (Gavan O’Herlihy) misstänker att Sarah har mördat sina kamrater och bestämmer sig för att ta med sig henne, hans biträde Rios (Krysten Cummings) och en grupp grottexperter ner i grottorna där Sarah kom ifrån för att ta reda på vad som egentligen hände. Väl nere i grottorna inträffar något och ett ras stänger in gruppen, vilket lockar fram grottans invånare…

The Descent var en sån där film som egentligen inte hade behövt en uppföljare – slutet kändes lagomt och avslutade filmen på ett sånt sätt att man hade svårt att tro att någon uppföljare skulle komma. Givetvis lyckades de knåpa ihop ett manus för just en uppföljare som egentligen inte hade behövts, men som är seduglig ändå.

Filmens händelseförlopp är mer eller mindre en upprepning av den första filmens, men det hela utvecklar sig lite snabbare och istället för att dra ut på det hela någon avsevärt lång stund börjar det hela röra på sig hyfsat snabbt. Speciellt spännande eller läskigt blir det emellertid aldrig, utan man förlitar sig på de hederligt klichéefyllda chock-sekvenserna som den inbitne mest suckar trött åt. För den blodtörstige finns en okej halt av blod och gore involverad i filmen.. typ som den första filmen, kanske lite mer.

The Descent: Part 2 är en okej uppföljare som följer i sin företrädares fotspår till punkt och pricka, med några få förändringar. Kort sagt; har du sett den första filmen har du egentligen sett den andra med, även om den andra är snabbare i vändningarna. Och med tanke på slutet är det inte helt uteslutet att en tredje del dyker upp, men den som lever får se..

http://www.imdb.com/title/tt1073105/

The Descent av J

Äventyrerskan Sarah (Shauna Macdonald) förlorar sin man Paul (Oliver Milburn) och dotter Jessica (Molly Kayll) i en tragisk bilolycka men överlever själv. Ett år senare beger sig hon och några vänner iväg till en grotta i den Appalachiska bergskedjan för att genomföra en expedition, men kort efter att de tagit sig in i den inträffar ett ras som stänger dem inne. I ett försök att hitta en annan utväg beger sig gruppen längre in i grottan och det dröjer inte länge förens de upptäcker att de inte är ensamma…

Neil Marshall bevisade med sin Dog Soldiers att han är en kapabel regissör och att han kan göra riktigt grymma filmer. Med Doomsday gick han två, tre steg tillbaka och bevisade att även han kan göra riktiga skitfilmer. The Descent kom mitt emellan Dog Soldiers och Doomsday och är en bra film, även om den brister på flera punkter.

Även om filmen är menad att vara väldigt mörk så blir vissa scener rätt extrema – du ser mer eller mindre inte ett piss vad som försigår i filmen. Och i flera av stridsscenerna får vi en shaky cam, vilket innebär ytterligare svårigheter i att se vad som egentligen händer. Händelseförloppet känns ganska utdraget på sina håll och en viss redigering av vissa sekvenser hade kunnat göras för att snabba på filmen lite grann. Filmens starkare sidor är skådespelarna, dess effekter och makeup och storyn (då menar jag inte händelseförloppet, utan vad filmen går ut på).

The Descent är sämre än Dog Soldiers, men betydligt mycket bättre än den sulliga Doomsday. Och någon uppföljare behövde den egentligen inte, men det fick den givetvis ändå förra året och det är vad som kommer härnäst…

Mycket sevärd.

http://www.imdb.com/title/tt0435625/