Helt Perfekt Glob

Goodnight Mommy (2022) av J

Efter att ha spenderat en tid hos sin far (Peter Hermann) återvänder de två tvillingbröderna Elias (Cameron Crovetti) och Lukas (Nicholas Crovetti) till det avsides liggande huset på landsbygden där deras mor (Naomi Watts) bor, efter att hon kommit hem från ett kosmetiskt ingrepp. Det tar dock inte lång tid innan de två bröderna börjar ana att någonting inte står rätt till med deras mor och de står snart inför det faktum att den kvinna de nu lever med kanske inte är den hon utger sig för att vara…

Vi har de senaste tjugo åren sett otaliga totalt meningslösa och rent av urusla remakes som kommit och gått. Filmer som enbart existerar för att dra in pengar på en gammal films berättelse för en ny publik som inte vill titta på äldre film. Men vi har även sett en rad av amerikanska remakes på filmer som gjorts i närtid, så som Quarantine på [REC], The Grudge på Ju-on och The Ring på Ringu. Goodnight Mommy från förra året ställer sig till den här senare skaran då den är en amerikansk remake på 2014 års Ich seh, Ich seh – men också till den skaran av remakes som är fullständigt onödiga.

Goodnight Mommy från 2022 är i mångt och mycket exakt samma film som från 2014, med en handfull ändringar här och där – i synnerhet slutet som är helt annorlunda mot originalets. Om du har sett originalet har du i stort sett även sett den här filmen.

De största skillnaderna mellan de två filmerna är att originalet är betydligt mer skev och mörk i sitt berättande än vad remaken är, som i sin tur känns väldigt straight forward. Det känns även som att remaken inte hade ballarna att ta samma väg som originalet gjorde, utan valde att ta en mer tragisk än nattsvart väg i dess klimax.

Men även om jag tycker att den här remaken är överlag onödig (och feg, om jag ska vara ärlig) så kan jag inte säga att den är usel heller. Den är välspelad och vissa aspekter med den (så som att vissa utdragna scener i originalet är frånvarande här) gör den ändå sevärd. Den tappar så klart dess kraft om man har sett originalet innan, men den kunde å andra sidan ha varit sjuhelsikes mycket sämre än vad den i dess helhet ändå är.

Om någon skulle fråga mig vilken av filmerna man ska se om man bara kan välja en så skulle jag säga originalet. Originalet har sina brister också, men den har samtidigt ett betydligt skevare och mörkare sätt att berätta sin berättelse än remaken, som tar en mer försiktig väg. Med det sagt skulle jag inte kalla remaken usel, men å andra sidan, som sagt, onödig.

Tank Girl av J

Har ni någonsin fått en rekommendation på en film där personen/personerna ifråga som rekommenderar säger ”Ja, men den där filmen är svinbra.” och när ni har sett den själva så var den inte där värst egentligen? Ja, självklart har ni varit med om det. Tank Girl är just en sån film för min del. Den är inte dålig eller så, men den är inte så där värst bra heller. Filmen är baserad på en brittisk serie som började släppas 90 och som genom åren släpptes lite titt som tätt. En av skaparna, Jamie Hewlett, gick senare vidare med att skapa Gorillaz tillsammans med Damon Albarn från gruppen Blur. Men det är en annan historia…

Tank Girl är en typisk sci-fi/postapocalyptisk historia och utspelar sig år 2033. Efter att en komet kraschade in i planeten Jorden ödelades mer eller mindre hela planetens yta och förvandlade den till en öde öken där vatten är en bristvara. Rebecca (Lori Petty) och hennes vänner är några av de få kvarvarande civila som fortfarande bor ute i ödemarken och kämpar dagligen för att överleva bristen på vatten, som styrs av företaget/regeringen Water & Power – som är ledda av den ondsinte Kesslee (Malcolm McDowell). Water & Power kommer emellertid på Rebecca och de övriga med att ”sno” ”deras” vatten och intar deras hem, för att arrestera dem – och döda de som gör motstånd.

Rebecca blir arresterad och förd till Water & Power’s anläggning, där hon blir satt i slavarbete och senare träffar mekanikern Jet (Naomi Watts). Under deras flykt lyckas de sno ett jetplan och en pansarvagn, i syftet att slå tillbaka mot Water & Power, samtidigt som en oväntad hjälp är på väg…

Karaktären Tank Girl är visserligen en sån där karaktär som ska spelas över och vara flamsigare än andra hjältar/huvudkaraktärer i den här typen av film, men jösses vad jag stör mig på Lori Petty. Hon är inte ett dugg rolig under de tänkta roliga scenerna och får mig mest att känna avsky och irritation mot karaktären i sig. Naomi Watts ser ut som en geek med sina överdimensionerade bågar på brillorna och känns mest som en sidokaraktär som bara finns där för att Petty ska ha någon att stödja sig mot. Malcolm McDowell är helt otroligt helt okej i rollen som styggingen, även om det spelas över lite här och där. Vi ser även Ice-T i en roll som vi aldrig sett honom tidigare, Iggy Pop i en snabb biroll som pervers pedofil och för regin stod ingen mindre än A Nightmare On Elm Street filmernas producent Rachel Talalay.

Som jag nämde här ovanför är humorn i botten. Det märks väldigt fort att de försöker vara roliga och få en att skratta, men istället lyfter jag på ögonbrynet och tycker enbart att det är löjligt. Jag garvade till ungefär hela två gånger under hela filmen och jag är helt enkelt inte nöjd på den punkten. Actionbitarna var lite bättre – när de väl inträffade. Det är ganska långt mellan actionbitarna och filmen börjar visserligen bra, men fiser sedan ur sig tack vare en massa trist dialog där ”humorn” tryckts in. Ett plus de ska ha är emellertid makeupen karaktärerna, som kommer in senare i filmen, har. Den ser faktiskt förvånansvärt bra ut för att vara en B-rulle från 95, konstigt nog. Filmen i sig är hyfsat klyschig dessutom och bjuder inte på några som helst vändningar. Vi har sett den här storyn så pass många gånger (både före och efter filmens release) att storyn blir automatiskt ointressant och förutsägbar.

Nä. Tank Girl blev en besvikelse för mig som hade hyfsade förhoppningar på den. Å andra sidan kanske man ska se den tillsammans i ett sällskap för att få ut full effekt av den? Vad vet jag.

Funny Games U.S. av J

1997 spelade den tyske regissören/manusförfattaren Michael Haneke in filmen Funny Games i Österriket. Filmen handlade om en barnfamilj som i sitt sommarhus får besök av två unga och trevliga män som ber om att få låna ägg, men som kort därefter visar sig vara två psykotiska galningar som vill leka en sadistisk ”lek” med familjen för deras egna förnöjelse. 10 år senare spelade han in en remake av filmen, den här gången med engelskt tal och skådespelare så som Naomi Watts, Tim Roth, Michael Pitt och Brady Corbet. Filmen ska dessutom vara en back-to-back-remake (så som Psycho remaken från 98) och ska mer eller mindre bara vara översatt till engelska och utspela sig i USA.

Funny Games U.S. är en riktig skitfilm hur som helst. Med lååååååååååååånga tagningar utan några som helst klipp gör att det hela blir utdraget till det yttersta och istället för att bita på naglarna börjar jag gäspa och känner mig mer sömning än på helspänn. Tempot i filmen är så neddraget att händelseförloppet blir nästintill olidligt och det enda som får mig att se vidare på filmen är Pitt’s och Corbet’s prestationer då de snor hela showen – Watts och Roth ställs mer åt sidan och får mer eller mindre agera bikaraktärer. Filmen är dessutom sjukt klichéefylld och allt som inträffar har vi sett så många gånger förut att det finns fastnaglat i våra minnen för all framtid.

Undvik Funny Games U.S. som pesten för guds skull. Att den fått högt betyg på IMDB betyder bara att det finns otroligt många människor på IMDB som saknar någon form av hjärnkapacitet. Jävla dynga.

Eastern Promises av H

En okänd rysk ung flicka dör i barnsäng på ett sjukhus. Sköterskan vill finna hennes familj så de kan ta hand om barnet, och tar med sig flickans dagbok hem till sin ryska farfar. Han anser dock att man ska låta det hela vara och vägrar läsa dagboken, varpå hon visar den för en rysk restaurangägare. Tyvärr är ägaren inte bara maffiaboss, utan även inblandad i dagbokens innehåll…

När Cronenberg återigen gör film med Viggo Mortensen blir man självklart intresserad efter den suveräna A History Of Violence häromåret. Tyvärr är Eastern Promises – med undantag för en scen i en bastu – riktigt, riktigt ointressant. Ja, filmen är faktiskt direkt dålig. Jag bryr mig helt enkelt inte det minsta om nåt som händer i filmen, och vad tidningen Allt Om Film kallar ”oväntade vändningar” är så uppenbara så det är tamigfan inte ens roligt. Undrar hur pass nykläckt man är om man inte snabbt räknar ut de mycket tunna hemligheterna i den mycket tunna storyn – som inte ens har nåt slut. En verkligt stor besvikelse.