Helt Perfekt Glob

Castle: Säsong 2 av H

”Mer av samma, men underhållande ändå” skrev jag om ”Castle” säsong 2 på DVDKritik.se som du läser när du klickar på den här länken.

.

.

Castle: Säsong 1 av H

Skrev en recension av säsong 1 av serien ”Castle” med Nathan Fillion. Jag tyckte att det var en ”Varken bra eller dålig omaka par-deckare” och du kan läsa den på DVDKritik.se genom att klicka här någonstans.

Super av H

En toppenkille heter James Gunn. Han har skrivit så breda saker som ”Scooby Doo”-filmerna och ”Dawn of the Dead”-remaken, och själv regisserat bl.a. splatterkomediklassikern ”Slither”. Hans film ”Super” hänger lite på trenden om gör-det-själv-superhjältar/vigilantes med t.ex. ”Kick-Ass” och ”Defendor”.

Vi möter Frank (Rainn Wilson, ”The Office”) vars fru (Liv Tyler) lämnat honom och gått tillbaka till att knarka med den lokala storliraren Jaqcues (Kevin Bacon). Frank får en vision från Gud som säger att han ska bli superhjälte och slå tillbaka. Medan han gör research i en serietidningsaffär möter han Libby (Ellen Page, ”Juno”, ”Hard Candy”), en allt annat än återhållsam tokbrud som mot Franks önskan blir inblandad i superhjälteriet.

Det är roligt, det är svart och det är våldsamt. Om du sett ”Kick-Ass” och sen ”Defendor” så vet du ungefär skillnaden i tonläge mellan de filmerna. Det ena är brutal underhållning men det andra är så mycket svartare på nåt sätt. ”Super” ligger nånstans mittemellan. Frank är uppenbarligen inte frisk (inte Libby heller för den delen) vilket gör att man känner lite extra för dem. Då blir det ibland ganska brutalt.

Jag rekommenderar i alla fall den här ganska skeva filmen, om inte annat för att få se kungen Nathan Fillion som tafflig kristen superhjälte i TV.

White Noise 2: The Light av J

En dag när Abe Dale (Nathan Fillion) sitter och äter lunch tillsammans med sin fru och son på en restaurang kliver en okänd man (Craig Fairbrass) in och skjuter dem till döds – och skjuter därefter sig själv. Ett par dagar senare bestämmer sig Abe för att ta sitt eget liv med hjälp av en större mängd piller och whiskey. Hans vän Marty (Adrian Holmes) hittar honom emellertid i tid och tar honom till sjukhuset där Abe går igenom en nära-döden-upplevelse – vilket resulterar i att han börjar höra de dödas röster igenom bruset på elektroniska apparater och se ett vitt sken runt vissa människor, som han snart inser är ett tecken på att de kommer att dö.

När han senare tittar på en inspelning av sin son upptäcker han att familjens mördare fastnat på bild då han räddade Abe’s fru och son – tre dagar innan mordet. När han börjar rota i det hela börjar han inse att det kanske finns en koppling mellan familjens mördare och det vita skenet Abe ser…

White Noise 2: The Light håller i sig bättre än den första filmen. Slutet blir lite utdraget och är inte så värst spännande, men större delen av filmen fungerar bättre än den första och tvåans upplösning är inte lika luddig och sullig som den första filmens. Filmens spänning är helt okej och det erbjuds ett par stycken schyssta hoppa-till-moment, som säkerligen kan skrämma skiten ur en del tittare. Skådisarna gör sitt jobb bra (speciellt Fillion i huvudrollen) och storyn håller uppe intresset riktigt bra – fram till det sega antiklimaxet i slutet av filmen. Effektmässigt är filmen ruskigt bra också.

I det stora hela är White Noise 2: The Light en bra film, även om slutet kunde ha varit betydligt bättre än vad det tyvärr är.

Firefly / Serenity / Browncoats av H

Det tog ett tag, men nu har jag slutligen sett om ”Firefly” och ”Serenity”, nu från bluray. Jag har nämnt denna tv-serie tidigare. Medan Joss Whedon och Tim Minnear ägde varje genrefan med de parallellt löpande serierna ”Buffy the Vampire Slayer” och ”Angel” drog de igång en ny serie på sidan om. TV-kanalen Fox misshandlade serien bäst de kunde, och visade avsnitten i total oordning och på olika sändningstider nästan varje vecka. Sen klagade de på att ingen följde serien, fast även de mest inbitna fansen hade svårt att hålla rätt på den, och lade ner allt utan att ens visa alla inspelade avsnitt.

Vi får följa kapten Malcolm Reynolds och hans besättning och passagerare som far runt i skeppet Serenity som är av firefly-typ, därav namnet förstås. Malcolm försöker tjäna pengar på diverse transporter, ibland olaglig smuggling, och hamnar i diverse knipor. Ett par av passagerarna, syskonparet Simon och River, är på flykt undan en speciellt elak del av rättvisan vilket komplicerar saken.

Ja, de åker runt i rymdskepp, men här finns inga robotar och laserpistoler. Faktum är att själva rymd- och scifi-elementet är ganska sekundärt, detta kan bättre beskrivas som en westernserie. Det är roligt och spännande med engagerande karaktärer, och i bästa Joss Whedon-stil kan det plötsligt bli riktigt känslosamt.

Det är svårt att i text riktigt framhäva hur bra det här är. Att den svenska visningen av serien är begränsad till en halvdold sväng på TV400 för fem år sen är patetiskt. Jag kan bara reservationslöst rekommendera serien till precis alla.

Skådisarna var då ganska okända, men flera av dem har efteråt gått vidare till andra stordåd. Kaptenen spelas av Nathan Fillion som vi sett i ”Buffy” (säsong 7), ”Dr. Horrible’s Sing-along-blog”, ”Desperate housewives” och numer i sin egen tv-serie ”Castle”. Summer Glau dök upp som en terminator i ”Sarah Connor Chronicles”, och Alan Tudyk var med i en av årets bästa filmer, ”Tucker & Dale vs Evil”.

När ”Firefly” sen släpptes på DVD blev den stor succé, och var länge den bäst säljande TV-DVD:n någonsin. Detta gav skaparna chansen att få göra biofilmen ”Serenity”, som blev en medelmåttig framgång. Idag har vi i princip ingen chans att se en filmad fortsättning även om många fans fortsätter att kämpa för det. Det finns böcker och serietidningar med fler historier, men sånt ger mig ingenting.

Fans har även gjort sin egen film, ”Browncoats”, vilket är namnet på den sida av ett gammalt krig som hjältarna stod på. Den var hysteriskt dålig så jag stängde av efter tio minuter.

White Noise / White Noise 2: The Light av H

Michael Keatons fru går åt i en bilolycka, och en gubbe dyker upp och berättar att han fått kontakt med henne från ”andra sidan” via meddelanden i brusiga videoinspelningar. Keaton blir besatt av att spela in spöken men upptäcker snart att han lyckas spela in folk som inte är döda än – samt att det finns nåt på andra sidan som kan vara lite elakt.

White Noise har en smart premiss – brusiga tv-apparater tycker i alla fall jag är läskiga redan från början – men den initiala läskigheten faller snart bort då filmen blir mer och mer dum. Slutet innehåller en ”ehhh, vad hände nu egentligen”-spökattack, och jag har faktiskt inte nån aning om vad som hände. Vilka var elakingarna? Vad gjorde dom? Varför? Vad? Va? Glööööööm den här rullen.

I uppföljaren White Noise 2: The Light möter vi Nathan Fillion (Firefly, Slither) som tar en fika med sin familj, när frugan och sonen plötsligt mår väldigt illa – följt av att en man kliver in och skjuter dem och sedan sig själv. Knäckt av händelsen proppar Nathan i sig ett gäng piller och en flaska whiskey, och får en nära-döden-upplevelse på sjukhuset, varefter han kan se spöken på tv-apparater och ett glänsande ljus runt folk som snart kommer att dö.

Uppföljaren funkar bättre, och nästan hela vägen, men slutet blir ett antiklimax som drar ut på sig på tok för länge utan att vara spännande. Det finns några originella skrämselattacker och på det hela är det en okej film, även om slutet drar ner betyget avsevärt. Nathan Fillion är för övrigt en mästare på finkänsliga ansiktsuttryck och lyckas specifiera vissa känslor mycket beundransvärt. Speciellt i slutet lyckas han dra fram en fantastisk blick jag aldrig tidigare sett. Det är alltså inte ironi, jag menar det.

Glöm ettan, tvåan är halvduglig. Inget att jaga efter alltså.

Dr. Horrible’s Sing-Along Blog av H

Dr. Horrible ska ta över världen. Han vill gå med i The Evil League Of Evil, och är hemligt kär i tjejen som tvättar samtidigt som honom i tvättstugan. Hans plan att stjäla drivmedel till sin frysstråle blir nästan stoppad av den självgode och ytlige superhjälten Captain Hammer, men Hammer lyckas istället ragga upp tjejen till Horribles förtret. Han får dock chansen att gå med i Evil League Of Evil – allt han behöver göra är något riktigt elakt, till exempel döda Captain Hammer…

Dr. Horrible’s Sing-Along Blog presenteras i tre akter, delvis i form av Dr. Horrible’s egen videoblogg. Neil Patrick Harris (från Harold & Kumar-filmerna och How I Met Your Mother) i huvudrollen och Nathan Fillion (från Firefly) som Captain Hammer är båda helt perfekta i huvudrollerna. Vi ser även Simon Helberg från Big Bang Theory i rollen som miniskurken Moist, vars elakhet består i att han är väldigt fuktig. Det hela är c:a 50 minuter långt och gavs ut gratis på nätet i somras. Givetvis fick bara amerikaner tillgång till det hela, men nu har DVD:n kommit ut så alla kan njuta av den.

Joss Whedon slår till igen. Ni som redan är fans behöver inte tänka en enda sekund till – se det här direkt. Ni som inte är fans kan dra åt helvete. Det är roligt och det skulle ju inte vara Joss Whedon om han inte skruvade till det lite oväntat på slutet. Sa jag att det är en musikal? Det är en musikal. De flesta sångerna funkar även om jag inte är ett musikalfan, fast när man tittar på extramaterialet går det inte lite överstyr.

DVD:n (som bara finns att köpa från amerikanska Amazon) innehåller en räcka med just extramaterial. Förutom de osedvanligt svårtåtkomliga eastereggsen får vi 20 minuter om skapandet (något för kort), 30 minuter av videoansökningar till Evil League Of Evil i sångform (otroligt tråkigt), ett normalt kommentarsspår och Commentary! The Musical som är ett en hel musikal om kommentarsspår i form av ett kommentarsspår. Jag lyssnade ungefär 5 minuter för jag har verkligen svårt för musikaler. I väntan på Dollhouse duger dock detta att se på ett par tre sjutton gånger.

Drive av H

Frågan är ju om det är synd om producenten Tim Minear och skådisen Nathan Fillion eller inte. Deras förra serie ihop, Firefly, misshandlades å det grövsta av tv-kanalen Fox. Man visade avsnitten i total oordning och på olika tider nästan varje vecka, och lade ner serien efter att ha visat elva av de inspelade fjorton avsnitten – ingen vet riktigt varför. Trots allt detta fick man många fans, inte minst alla de Buffy/Angel-fans som följde skaparen Joss Whedons varje steg. När Firefly släpptes på DVD blev den stor succé, och var länge den bäst säljande TV-DVD:n någonsin.

Det är inte första gången Fox stoppat populära serier till synes utan anledning, t.ex. Dark Angel, Family Guy (som kom tillbaka eftersom man tjänade pengar på DVD), Futurama (som återkommer 2008 fast på Comedy Central) och Arrested Development. Ändå stannar de kvar. Minears senaste serie Drive, med Fillion i en av huvudrollerna, visades i hela tre veckor innan man drog i bromsen. De planerade tretton avsnitten blev totalt sex, varav de sista två inte ens visades på tv, utan lades ut på MySpace (!). Något avslut är det inte heller att tala om. Det slutar mitt i handlingen med sedvanlig cliffhanger. En intervju med seriens skapare avslöjar vad man hade tänkt sig skulle hända senare.

Nu var väl inte Drive nån direkt superfantastisk serie, men ändå klart bättre än mycket skit som fortsätter rulla år ut och år in. Men det är klart, det kostar väl pengar att göra tv och får man inte mer än sex miljoner tittare kanske det bara är sund ekonomi.
Men gör de en serie till hos Fox är de dumma i huvet.

Slither av H

En kväll ramlar nåt ner från himlen i en småstad. Grant (Michael Rooker) upptäcker ett slemspår i skogen… och snart är han väldigt sugen på stora mängder rått kött. Sheriffen Bill (Nathan Fillion, Firefly) undersöker de mystiska händelserna som följer.

Slither är en skräckis med lagom mycket humor, massor av blod och gott om slem och äckel. Jag tyckte den var skitbra, så om du gillar sånt så ska du också se den.

Skriven och regisserad av James Gunn, som började sin bana i nollbudgetskräck-filmbolaget Troma. Hans första film var Tromeo And Juliet, en inte alltför intressant film men som kvalitetsmässigt ligger väldigt högt för att vara Troma. Han har senare skrivit manus till bl.a. Scooby Doo 1 & 2 och Dawn of the Dead-remaken.