Helt Perfekt Glob

Scream (2022) av J

Tara Carpenter (Jenna Ortega) är ensam hemma när landlinjen plötsligt börjar ringa. I den andra änden är någon som hotar att mörda hennes bästa vän om inte Tara går med på att spela ett spel, bara för att själv bli attackerad av någon i en Ghostface mask. Efter att nätt och jämnt ha överlevt attacken kommer hennes fem år äldre syster, Sam (Melissa Barrera), som lämnade henne och deras mor när hon var 18 tack vare psykiska problem, hem igen till Woodsboro tillsammans med Sam’s pojkvän Richie (Jack Quaid).

Efter att fler personer har råkat ut för attacker från Ghostface kontaktar Sam Dewey Riley (David Arquette), en av de som överlevde massakern som inträffade för tjugofem år sedan, för att få hjälp. Han går med på att hjälpa till och kontaktar även sin gamla flamma Gale Weathers (Courteney Cox) och Sidney Prescott (Neve Campbell) för att varna dem att någon återigen har tagit upp Ghostface masken för att ”regissera” sin egna uppföljare…

I förberedelse för att se Scream (som är den femte delen i serien, men vars titel gör sig rolig på det faktum att det har blivit någon form av trend att använda originalfilmers titel på en uppföljare eller prequel) så satte jag mig och tittade om de fyra första filmerna. Tidigare har jag konstaterat att trean är den svagaste filmen av de fyra första och att de två första filmerna i franchisén var de bästa. Nu när jag har sett om dem på nytt så tror jag att min åsikt har förändrats en gnutta. Originalet är så klart fortfarande den bästa av dem, men tvåan och trean ligger på ungefär samma plats för min del medan fyran har blivit lite sämre – även om jag fortfarande gillar den. Varför trean har ökat lite grann för mig personligen vet jag inte riktigt, men jag hade betydligt roligare under min titt nu än när jag skrev min recension för fyra år sedan.

Hur som helst så var det en skön uppvärmning inför den nya Scream filmen, som var ungefär så som jag trodde att den skulle vara bortsett från att originalkaraktärerna inte står i fokus här, likt i Halloween (recenserad här), Halloween Kills (recenserad här) och Jurassic World Dominion (recenserad här). Jag har inget emot de nya karaktärerna, men jag förväntade mig å andra sidan att originalkaraktärerna skulle få betydligt mer tid framför kameran än vad de fick. Hur som helst…

Jag gillade den här senaste installationen i Scream serien. Även om den återanvänder gamla klyschor och fortsätter på samma spår som sina föregångare (exempelvis referenser till andra skräckfilmer) så är det en underhållande modern slasherfilm och även om jag inte fick precis det jag förväntade mig så var det ändå en sevärd uppföljare och uppdatering av franchisén – likt de senaste två Halloween filmerna gjorde för sin franchisé.

Gillar man slasherfilmer tycker jag att det här är ett bra val som lördagsfilm. Rekommenderas. Nu är det bara att vänta på nästa installation i franchisén…

Läs gärna mina recensioner på Scream 1, 2, 3 och 4 samt de två första säsongerna av Scream TV-serien.

Skyscraper av J

Den före detta FBI agenten Will Sawyer (Dwayne Johnson) drog sig tillbaka för tio år sedan efter att ha blivit allvarligt skadad under ett uppdrag och jobbar nu mer med att fastställa säkerheten i skyskrapor. Han och hans firma får i uppdrag av affärsmannen Zhao Long Ji (Chin Han) att säkerställa att säkerheten vid Zhao’s nybyggda skyskrapa i Hong Kong, The Pearl, som nu mer är den högsta byggnaden i världen, uppfyller alla krav innan byggnaden kan öppnas för allmänheten.

Under tiden Will håller på att slutföra sitt uppdrag slår en grupp legosoldater, ledda av den hänsynslöse Kores Botha (Roland Møller), till mot The Pearl och sätter eld på våning 96. Will – som blivit utpekad i media som den som ligger bakom dådet – inser snart att han inte har något annat val än att försöka ta sig in i den brinnande byggnaden då hans fru, Sarah (Neve Campbell), och deras två barn befinner sig inne i byggnaden… ovanför brandlinjen.

Redan första gången jag såg trailern (som är full i spoilers för övrigt) för Skyscraper bestämde jag mig för att det var en film jag skulle se för första gången på bio – och så blev fallet. Filmen är väldigt ooriginell, den kör på en hel del klyschor och är överlag föga oförutsägbar, men den levererar å andra sidan riktigt skön popcorn-action och.. ja.. Dwayne är ju alltid Dwayne. Jag har väldigt svårt att inte gilla denna herren i vad han än må medverka i och Skyscraper är absolut inget undantag.

Skyscraper är en högljudd, actionpackad och väldigt underhållande film som emellanåt – i alla fall för mig som har en absurd höjdskräck (jag får svindel av att stå på en stol) – blev en riktig nagelbitare som fick mig att dra efter andan. Jag blev för övrigt förvånad över hur stor roll Neve Campbell – som för övrigt ser fantastisk ut här – hade i filmen, då fru-karaktärer i den här typen av film brukar vara rätt små. Die Hard (som den här filmen har tagit stora influenser ifrån) är ett bra exempel på det.

Skyscraper från 2018 – som absolut inte bör förväxlas med den gräsliga Anna Nicole Smith B-actionfilmen från 1996 med samma titel (recenserad här) – är en kul och underhållande stund även om den inte bjuder på speciellt mycket nytt i film- eller genreväg. Dwayne var Dwayne, Neve var snygg och filmen levererade precis det jag hoppades på att den skulle göra. Rekommenderas.

54 av J

Shane O’Shea (Ryan Phillippe), en ung man från Jersey City, New Jersey drömmer om rikedom och berömmelse i 1970-talets amerika. Han får chansen då Steve Rubell (Mike Myers), hjärnan bakom New York’s ökända och högst populära nattklubb Studio 54, handplockar honom från havet av ansikten som skriker efter att få komma in till hans klubb, vilket inte bara får in Shane’s fot innanför dörren utan ger honom även jobb bakom baren. Medan han arbetar där blir han vän med Anita Randazzo (Salma Hayek), en tjej som försöker lyckas som sångerska, och hennes man Greg (Breckin Meyer). Men allt eftersom Shane dras med i det hårda festandet och spelet kring Studio 54 börjar hans liv att gå utför…

Jag hade hört talas om Studio 54 i något sammanhang för flera år sen, men har aldrig haft något större intresse att gräva djupare och läsa på mer om den legendariska nattklubben. Med det sagt så skiter jag i om filmen 54 är felaktig på sina ställen, det är överlag en välspelad, bisarr, oavsiktligt rolig och drivande film. Det står nästintill aldrig stilla och det händer i stort sett hela tiden någonting; filmen blir aldrig tråkig. Ryan Phillippe är suverän i huvudrollen och Salma Hayek och Breckin Meyer är bra i de två större sidorollerna. Vi ser även Neve Campbell och Sela Ward i varsina mindre roller. Den som snor hela showen är dock Mike Myers i rollen som Steve Rubell, vars prestation tydligen ska vara likt hur Rubell verkligen var.

54 är inte en film som jag skulle i vanliga fall stoppa i spelaren, men det är å andra sidan inte en film jag ångrar att jag har sett. Jag gillar den överlag, men då är jag som sagt samtidigt rebellisk och skiter i om den är felaktig. Jag ger den en försiktig rekommendation hur som helst.

Scream 4 av J

Det har gått tio år sedan Sidney Prescott (Neve Campbell) tog itu med sitt förflutnas demoner en gång för alla och har sedan dess blivit en framgångsrik författarinna. Hon återvänder hem till Woodsboro som det sista stoppet på hennes bokturné, där hon tar upp kontakten med sheriff Dewey (David Arquette) och Gale (Courteney Cox) – som nu mer är gifta – och hennes kusin Jill (Emma Roberts) och moster Kate (Mary McDonnell). Men i samband med Sidney’s besök i Woodsboro dyker även ett välbekant, och oönskat, maskerat ansikte upp igen – som den här gången har satt sitt sikte på de som står henne närmast…

Jag skulle tro att Scream 4 var den filmen ingen förväntade sig skulle komma – eller ens bad om. Ändå spelades den in 2011 och blev Wes Craven’s svansång som regissör. Kevin Williamson återvände för att skriva manus och det märks. Scream 4 är vad Scream 3 borde ha varit (fast anpassad till den tidsperioden givetvis); fartfylld, kul, våldsam och energisk – och ett motiv bakom allt som händer som är så idiotiskt att man kan inte låta bli att skratta åt det.

Det här var min första titt av Scream 4 och ska jag vara ärlig blev jag faktiskt förvånad över hur mycket jag gillade den, då jag tidigare hört att filmen skulle vara rätt usel. Jag vet inte vad alla andra förväntade sig av Scream 4, men jag personligen förväntade jag mig en uppdatering på de tre originalfilmernas koncept – vilket var i stort sett det jag fick. Problemet med Scream 4, som jag tror i alla fall, är att den kom ut försent. Hypen kring Scream filmerna var död sedan länge och den andra vågen av slasherfilmer lika så. Slasherfilmer var (och är på sätt och vis fortfarande) inte populära längre. Hade Scream 4 kommit något år efter Scream 3 hade den troligtvis fått ett bättre välkomnande än vad den fick. Hur som helst gillade jag Scream 4 väldigt mycket och jag kan nu i efterhand tycka att jag varit en idiot som inte sett den förrän nu, då den föll mig helt i smaken.

Utöver de återkommande skådisarna från de tre tidigare filmerna (Campbell, Arquette och Cox) dök det till större delen upp nyare – och för mig till större delen okända – ansikten, så när som på några namn jag sett i andra produktioner; Anna Paquin, Kristen Bell, Anthony Anderson och Marley Shelton. Hur som är filmen välspelad, även om jag kan tycka att de likt i Scream 3 använt sig av Neve Campbell på tok för lite även här.

Jag var skeptisk till att se Scream 4 och mina förväntningar var allt annat än höga, vilket visade sig vara helt obefogat. Scream 4 förde inte speciellt mycket nytt till franchisén och återupprepade konceptet i ett nytt årtionde (med några mindre justeringar/förändringar här och där), vilket säkerligen en del folk hakade upp sig på. Personligen älskade jag det. Jag menar; det är fjärde filmen i en slasherserie, vad förväntade sig folk mer än att få se i stort sett samma sak för en fjärde gång?

Hur som helst; Scream 4 är inte fullt lika bra som de två första filmerna i serien, men den ligger inte långt efter. Så länge man inte förväntar sig en nyskapande slasherfilm så är Scream 4 en underhållande stund i all sin idioti framför TVn – det är alltså God Underhållning. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.

Scream 3 av J

Tre år har gått sedan händelserna vid Windsor College inträffade och Sidney Prescott (Neve Campbell) valde att isolera sig från omvärlden för att minimera risken att återigen bli en måltavla. Samtidigt har Gale Weathers (Courteney Cox) lyckats bygga en framgångsrik karriär på sina böcker baserade på händelserna i Woodsboro och Windsor, men har å andra sidan lyckats sumpa förhållandet mellan henne och Dewey (David Arquette) – som agerar rådgivare vid inspelningen av den kommande slasherfilmen Stab 3: Return To Woodsborough.

Saker och ting har hur som helst en otrevlig tendens till att upprepa sig flera gånger och när skådespelarna vid Stab 3 plötsligt börjar hittas döda tvingas Sidney ut från sitt gömställe för att möta sina demoner en sista gång…

När Scream 3 precis hade släppts ansåg jag att det var den bästa av de tre filmerna. Varför minns jag inte men jag skulle tro att det var på grund av att jag var trött på de två första filmerna och såg Scream 3 som en fräsch fläkt – eller något. Nu när jag har sett om den för första gången på tretton år begriper jag inte vad jag tänkte med; Scream 3 är utan tvekan den svagaste delen i Scream serien.

Det märks ganska tydligt att Scream 3 var en problematisk inspelning och att många yttre faktorer spelade in i dess produktion vilket resulterade i en medioker uppföljare – och slasherfilm. Kevin Williamson’s involvering i Scream 3 var kontrakterad sedan han sålde sitt manusskript till Scream, där han inkluderade två stycken femsidiga grunddrag för potentiella uppföljare – vilka skulle bli Scream 2 och Scream 3 – i hopp om att kunna sälja en franchise istället för bara ett manusskript. Bob och Harvey Weinstein kontaktade Williamson i början av 1999 med avsikt att få ett färdigskrivet manusskript för den tredje installationen i serien, Scream 3, men i och med succén som följde efter de två första Scream filmerna och andra projekt, så som I Know What You Did Last Summer, blev Williamson involverad i flera projekt och hade därmed inte möjlighet att skriva ett fullt manusskript för filmen. Istället skrev Williamson ihop ett tjugo-trettio sidor långt utkast för filmen – som i utkastet skulle återgå till den fiktiva staden Woodsboro. Bröderna Weinstein hyrde således in manusförfattaren Ehren Kruger för att ersätta Williamson, vars uppgift blev att utveckla ett manus utifrån Williamson’s utkast.

Men kort innan Scream 3 skulle gå in i produktion – närmare bestämt den 20 April, 1999 – inträffade den ökända Columbine High School massakern där eleverna Eric Harris och Dylan Klebold dödade tolv elever och en lärare för att sedan begå självmord. Efterverkningarna av detta fruktansvärda dåd blev att människor började leta efter resonemanget och anledningarna bakom deras handlingar, vilket i sin tur eldade på media som började att fingranska potentiella syndabockar som kunde ha varit de utlösande faktorerna eller inspirationskällorna – i det här fallet våldsamma TV-spel och filmer. Detta var startskottet på debatten om våldsamma TV-spel och filmer och hur de kunde influera människor till att begå vedervärdiga handlingar som inträffade strax innan och under de första åren av 2000-talet.

Detta medförde komplikationer i utvecklandet av Scream 3 och då filmen ännu inte gått in i produktion övervägdes det om filmen skulle spelas in just då. Medvetna om riskerna att få negativ uppmärksamhet bestämde sig hur som helst studion för att låta filmen gå in i produktion – men med en del förändringar. Då de två första Scream filmerna både blivit ihopkopplade och beskyllda för att influera våldsamma handlingar (utöver Columbine) som fått stor uppmärksamhet i media var studion bakom filmerna ivriga att undgå ytterligare kritik och sammankopplingar till den här typen av incidenter, vilket resulterade i att större delen av det korta utkast Williamson skrivit blev skrotat då studion insisterade på att manuset skulle fokusera sig mer på den satiriska humorn filmerna var kända för och reducera dess våld avsevärt. Vid en tidpunkt under produktionen gick studion så pass långt att de krävde att filmen inte skulle ha något blod eller synligt våld överhuvudtaget i sig, vilket fick Wes Craven att omedelbart ingripa och påpeka att filmen antingen skulle ha samma typ av våld närvarande som de tidigare Scream filmerna eller att den skulle kallas något annat än Scream – vilket studion uppenbarligen lyssnade på.

Med allt det sagt; filmen är välspelad och har sina stunder då den fungerar perfekt (exempelvis inledningen och upplösningen), men den känns samtidigt överlag väldigt platt och trött jämfört med dess föregångare. Jag tycker inte att Scream 3 är en dålig film, men jag känner samtidigt inte samma engagemang för den här filmen som jag känner för de två första. Som sagt är Scream 3 en medioker uppföljare – och slasherfilm – som troligtvis hade fallit i glömska om det inte vore för att den har titeln Scream. Fast, å andra sidan undrar jag om filmen hade blivit bättre om Williamson hade kommit tillbaka och skrivit ett färdigt manus för den…

Nåja. Även om Scream 3 är en rätt svag installation i serien så vill jag ändå ge den en försiktig rekommendation då den – trots sin medelmåttighet – ändå är en okej film, som blir överskuggad av sina föregångare.

Scream 2 av J

Två år har gått sedan de fasansfulla händelserna inträffade i den sömniga småstaden Woodsboro och Sidney Prescott (Neve Campbell) har nu lyckats gå vidare med sitt liv och pluggar vid Windsor College, Cincinnati. Samtidigt har reportern Gale Weathers’ (Courteney Cox) bästsäljande bok – baserad på händelserna i Woodsboro – fått en film adoption i form av slasherfilmen ”Stab”. Under en förhandsvisning av filmen blir två collegestudenter brutalt mördade och Sidney är övertygad om att historien är på väg att återupprepa sig. Ingen vill tro att händelsen har med Woodsboro att göra, men när fler elever börjar hittas mördade på skolområdet står det klart att någon har bestämt sig för att återskapa händelserna i Woodsboro, i sin helt egna verkliga uppföljare…

Jag gillar Scream 2. Vad mer finns det att säga om den egentligen? Scream 2 blev inte fullt lika hyllad och lyft till skyarna som sin föregångare när den kom, men det är ändå en film som blivit diskuterad och dissekerad till döds ändå. Jag menar; gillade man första Scream så är Scream 2 ett givet val att titta på. Trots att filmen är i runda slängar tio, femton minuter längre än sin föregångare så har de lyckats öka på allt ett snäpp här; tempot är högre, det är fler jaktscener, morden är både fler och överlag våldsammare och även om Scream har haft en betydande roll för mig personligen så tycker jag att dess första uppföljare är ett snäpp mer spännande (vilket mestadels har att göra med att jag inte har sett den här filmen cirka femhundra gånger). I övrigt är Scream 2 i stort sett samma film som Scream – bara.. större, helt enkelt.

Rollistan i Scream 2 är för övrigt imponerande. Utöver Neve Campbell och Courteney Cox dyker även David Arquette, Jamie Kennedy och Liev Schreiber upp – som alla återvänder från den första filmen. Sen har vi listan av cameos och mindre roller som axlats av exempelvis Omar Epps, Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, Rebecca Gayheart, Timothy Olyphant, Luke Wilson och Selma Blair. Inte illa, skulle jag säga.

Är Scream 2 bättre än Scream? Nej, men jag skulle faktiskt säga att – vilket kanske kan ses som kontroversiellt – de två första Scream filmerna ligger sida vid sida med varandra. Bägge filmerna har sina små problem här och där i mina ögon, men de är å andra sidan samtidigt slasherfilmsguld från min barndom och är två av grundstenarna i min passion för slasherfilmer – och skräckfilmer överlag. Scream 2 får, likt sin föregångare, en rekommendation av mig.

Scream av J

Jag minns än idag när jag satt och bläddrade igenom Aftonbladet och fick syn på postern för skräckfilmen Scream. Jag minns än idag hur mitt unga jag började fantisera om vad filmen skulle vara för något och vad den skulle handla om. Jag minns än idag hur jag och min far åkte till den nu mer nedlagda lokala videobutiken på releasedagen av den svenska VHS utgåvan av Scream och hur jag var den förste som hyrde filmen då ägaren av butiken hade ställt ut filmen två minuter innan vi klev in genom ytterdörren. Detta var över tjugo år sedan och även om inte Scream var den första slasherfilmen jag såg så hade den definitivt en betydande roll för utvecklandet av min kärlek till skräckfilmer och i synnerhet slasherfilmer – även om jag vid den här tidpunkten inte hade en susning om att denna subgenre hade ett namn. Scream var dock den första filmen där jag fick min första riktiga film-crush, som var Neve Campbell – som jag för övrigt än idag är knäsvag för.

Jag har hur som helst skrivit recensioner i över tio års tid nu och ända sedan jag började skriva har jag haft planer att se om Scream filmerna och lägga upp recensioner på dem, vilket är något som aldrig blivit av – inte ens när den fjärde filmen kom och gick. Jag har vid otaliga gånger refererat till Scream; nämnt filmen i förbigående i andra recensioner, påtalat hur filmen lyckades återuppliva slashergenren och se till att en ny våg av slasherfilmer med större budgetar rasade in under några år. Så, med den tredje säsongen av TV-serien som är baserad på Scream filmerna är på ingång tycker jag att det är dags att ta en återblick på en av de mest inflytelserika skräckfilmer (och dess uppföljare) som gjordes under 90-talet…

Highschool tjejen Sidney Prescott (Neve Campbell) brottas fortfarande med sorgen och saknaden av sin mor som hittades våldtagen och mördad ett år tidigare i den sömniga lilla småstaden Woodsboro. Trots att en gärningsman blivit utpekad och dömd för det bestialiska mordet verkar historien upprepa sig då en maskerad psykopat med en snedvriden förkärlek till skräckfilmer plötsligt slår till och som verkar ha satt siktet på just Sidney – och alla andra som kommer i dennes väg…

Att det tagit mig kring femton år att se om Scream och närmare tio att äntligen recensera den (och dess uppföljare) beror på den enkla anledningen att jag mindes de här filmerna som otroligt överhypade. Jag ville av någon anledning minnas att Scream inte var så där värst bra egentligen och att folk som slaviskt gett den bra betyg var fulla med skit då jag – trots att jag inte sett den på väldigt, väldigt många år – fortfarande mindes alla nyckelscener, alla mordscener och filmens slut klart och tydligt i mitt huvud (vilket bör vara föga förvånande då jag såg filmen minst fyra gånger när jag hyrde den för första gången och att den gick om och om igen när jag väl lyckades köpa den på VHS). Det visade sig nu, under min omtitt av filmen, att det var jag som var full med skit och att jag borde sluta lita så pass slaviskt som jag gör – och gjort – på min skepsis gentemot (en del) filmer. Scream är en förbannat bra film, men det antar jag att du redan vet om. Jag menar, har du inte sett Scream av någon anledning har du antagligen bott i en grotta de senaste tjugo åren och kunde troligtvis inte brytt dig mindre om skräckgenren heller.

Så vad finns det egentligen att säga om Scream som inte redan sagts en miljon gånger tidigare? Inte speciellt mycket, antar jag. Att påpeka hur Scream’s karaktärer är självmedvetna; att filmen refererar till tonvis av gamla skräckfilmer (Halloween, Friday The 13th, A Nightmare On Elm Street, I Spit On Your Grave, The Town That Dreaded Sundown, Prom Night och så vidare); att samtidigt som den skojar med klyschorna och reglerna för slasherfilmer (i synnerhet) så hyllar den dem också; att den svarta humorn avvägs bra (nästan perfekt) med de ganska våldsamma dödsscenerna och att Wes Craven och Kevin Williamson här har skapat skräckfilmshistoria vore att återupprepa det som alla andra sagt tidigare. Uh.. ops.. det jag menar är att Scream kan liknas vid filmer så som Halloween, Friday The 13th och A Nightmare On Elm Street; alla har pratat om dem till döds och att komma med någonting nytt om dem utan att återupprepa något någon annan redan har sagt vore fullkomligen omöjligt.

Så för att summera: Scream är en bra, välspelad, kul och underhållande slasherfilm som förtjänar all den hyllning den fått. Även om den inte levererade speciellt mycket nytt till genren så gav den en ordentlig kickstart åt den och satte slashergenren på kartan för en andra gång – och fick dessutom upp mina ögon för en genre som jag tjugo år senare skulle gräva ner mig i fullkomligen. Om du mot förmodan har missat Scream, varför sitter du här och läser? Iväg med dig och se den. Rekommenderas.

Wild Things av J

Skolvägledaren Sam Lombardo (Matt Dillon) är riktigt omtyckt på gymnasiet där han jobbar och han kommer bra överens med eleverna på skolan.. till den dagen då rikemansdottern Kelly Van Ryan (Denise Richards) och trailertrash tjejen Suzie Toller (Neve Campbell) anklagar honom för att ha våldtagit dem. Polisen Ray Duquette (Kevin Bacon) fattar misstankar om att det hela egentligen bara är en konspiration och börjar rota i det hela och finner snart att allting inte är vad det verkar vara.

Jag såg Wild Things på VHS för en herrans massa år sedan och tyckte det var en riktig skitfilm. Jag minns inte vad jag förväntade mig att det skulle vara, men det var verkligen inte en film som föll mig i smaken då. Nu när jag har sett om den kan jag tycka att jag dömde den lite väl hårt. Wild Things är en hygglig thriller som följer mallarna för den här typen av film och har man sett filmer med twistar i så överraskar den knappast, men den är så pass intressant att man åtminstone inte tappar tålamodet.

Wild Things är inget mästerverk direkt, men med en hyfsat fängslande thriller-berättelse och några tunga namn framför kameran så fängslar filmen till större delen (den har sina stunder då den står och trampar utan att komma någon vart, men vad fan). Klart sevärd film – och en lite försiktig rekommendation är väl kanske på sin plats.