Helt Perfekt Glob

The Unbearable Weight Of Massive Talent av J

Hollywoodstjärnan Nick Cage (Nicolas Cage) står med ryggen mot väggen. På väg mot en finansiell undergång efter en hemsk skilsmässa är Nick villig att göra precis vad som helst för att få sin karriär på fötter igen, inklusive att tacka ja till en miljon dollar för att dyka upp på ett födelsedagskalas för den spanska olivoljemagnaten och hans största fan, Javi Gutierrez (Pedro Pascal), som hedersgäst i Mallorca.

Saker och ting tar emellertid en oväntad vändning då Nick plötsligt blir konfronterad av CIA agenterna Vivian (Tiffany Haddish) och Martin (Ike Barinholtz). De förklarar att de misstänker att Javi, som de påstår har byggt sin förmögenhet på att sälja vapen, ligger bakom kidnappningen av en katalansk politikers dotter. Nick går motvilligt med på att hjälpa agenterna och måste nu använda sig av sina skådespelarfärdigheter och kanalisera sina mest ikoniska och älskade karaktärer för att bli en verklig actionhjälte.

Jag brukar i regel aldrig titta på trailers för filmer och spel. Största anledningen till att jag inte gör det är för att de som sätter ihop trailers ofta (i alla fall de senaste tio, femton åren) lägger in de bästa bitarna ifrån filmer och spel och inte sällan även spoilers av saker som händer i filmen eller spelet. Jag gjorde ett undantag med The Unbearable Weight Of Massive Talent faktiskt, mest för att en vän ville att jag skulle kolla in den. Jag bestämde mig hur som helst att jag skulle se filmen även om jag hade mina misstankar om att de, som vanligt, lagt in de bästa bitarna ifrån filmen i trailern.

The Unbearable Weight Of Massive Talent är en kul men ganska generisk förväxlingskomedi – som mot slutet blir en action komedi. En del gags var gapskrattsroliga och det märktes att Nicolas Cage hade kul när han gjorde filmen. Att spela en lite rövigare och mer självupptagen version av sig själv (I guess?) är säkerligen skitkul, men jag hade gärna sett att han hade varit en lika stor skitstövel som Bruce Campbell porträtterar sig själv som i My Name Is Bruce. Hur som helst så var filmen mer något jag satt och fnissade mig igenom än låg dubbelvikt av asgarv av.

Med det sagt så gillade jag ändå filmen. Den må vara generisk, men den har i alla fall Nicolas Cage – och det räcker ganska långt i min värld, speciellt när han ballar ur framför kameran. Filmen puttrade i alla fall på utan några större bekymmer och jag hade en helt okej stund i soffan. Har man ingenting annat att titta på tycker jag att man kan ge filmen en chans.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans av J

I efterdyningarna av orkanen Katrina räddar polisinspektören Terence McDonagh (Nicolas Cage) en fånge från en fängelsecell som håller på att fyllas med vatten och skadar sin rygg i processen. Han tilldelas Distinguish Service Cross och en befodran till kommisarie för sitt hjältemod i tjänsten, samtidigt som han även drar på sig ett beroende av smärtstillande tabletter, kokain och andra droger för att dämpa sin obotliga ryggsmärta.

Sex månader senare hittas en familj med illegala emigranter från Senegal, som livnärt sig på narkotikalangning, brutalt mördade i sitt hem. Terence blir satt på att leda utredningen och finner snart att det enda han har att vila målet på mot knarkkungen Big Fate (Xzibit) är vittnesmålet från en nervös femtonårig grabb som bevittnade morden. Samtidigt söker Terence olika illegala vägar att komma över droger till honom och hans prostituerade flickvän Frankie (Eva Mendes) och för att betala av hans växande skulder, vilket inte bara riskerar hans jobb – utan även hans liv…

Okej, så den här filmens bakgrund är rätt intressant. När manusförfattaren William M. Finkelstein skickade originalutkastet av manuset till regissören Werner Herzog var titeln ”Bad Lieutenant”. Finkelstein kände till Abel Ferrara filmen från 1992 med samma namn, men svor till Herzog att hans manuskript inte skulle bli en remake, varpå Herzog insisterade att de skulle ge filmen en ny titel. De två förhandlade om titeln, som i slutändan alltså blev The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans. Så, man kan se filmen antingen som en fristående uppföljare – eller en lös remake om man så vill då det finns en hel del likheter mellan filmen från 1992 och den här. Man behöver i alla fall inte ha sett filmen från 1992 för att hänga med i den här.

The Bad Lieutenant: Port Of Call – New Orleans är (bortsett från en löjligt lång titel) hur som helst en hyfsat bra thriller. Till skillnad från 1992 filmen finns här en handling, en röd tråd och ett sammanhang att följa rakt igenom och det märks tydligt att (även om nu filmen inte är officiellt en remake) Finkelstein har tagit en hel del inspiration från Ferrara’s film, men att han samtidigt tonat ner huvudkaraktären något. Nicolas Cage är bra i huvudrollen och börjar inte flippa ur förrän mot slutet av filmen, Eva Mendes är bra i rollen som hans flickvän och vi ser även Val Kilmer och Brad Dourif i varsin mindre roll.

Med det sagt så har filmen ett och annat problem och det största är dess speltid på två timmar. Vissa scener hade kunnat kortats ned en aning och ett flertal hade kunnat klippts bort helt och hade filmen varit femton, tjugo minuter kortare hade jag inte klagat – speciellt inte med tanke på att jag såg den back-to-back med 1992 filmen, vilket gjorde att jag började få myror i kalsongerna en timme in. Hur som helst…

Som en fristående film tycker jag att The Bad Lieutenant: Call Of Port – New Orleans är helt okej på det stora hela. Den är en aningen för lång som sagt och den har inte samma slagkraft som 1992 filmen, men den är å andra sidan lättare att ta in och följa. Har man ingenting bättre att se så funkar den här en tråkig lördagkväll.

Willy’s Wonderland av J

En tystlåten lösdrivare (Nicolas Cage) finner sig strandad i Hayesville, Nevada efter att hans bil fått punktering. Han blir lyckligtvis upplockad av den lokala mekanikern Jed Love (Chris Warner), men då han inte har råd att betala för reparationerna går han med på att spendera natten i Willy’s Wonderland, en sedan länge övergiven familjerestaurang, för att städa stället i utbyte mot att dess ägare, Tex Macadoo (Ric Reitz), betalar för reparationerna på hans bil.

Det han inte vet är att det här sagolandet ruvar på en mörk hemlighet som han inom kort kommer bli varse om. Han finner sig snart inlåst i byggnaden och tvingad in i en episk strid med de animatroniska maskotarna som smyger runt i korridorerna i deras sökande efter mänskligt blod…

Om man inte har levt under en sten de senaste sju eller så åren och om man gillar gaming så har jag svårt att tro att man missat point and click skräckspelen i Five Nights At Freddy’s franchisén, där man antar rollen som en nattvakt på en pizzeria där animatronerna lever ett eget liv nattetid och där en jävligt mörk bakgrundsberättelse finns att hitta för den som klarar av att ta sig igenom alla nätterna (och spelen).

Willy’s Wonderland är på sätt och vis de spelen i filmformat – fast omvänt. Istället för att Nic Cage’s karaktär är den underlägsne, så är det han som gör processen kort med animatronerna. Som en av karaktärerna till och med säger i filmen; ”He’s not trapped in here with them… they’re trapped in here with him.” – vilket i sin tur antagligen är en referens till vad någon sa om DOOM rebooten från 2016.

Hur som helst gillade jag Willy’s Wonderland. Det här är God, om än trashig, Underhållning. Filmen är dum som en påse med stenar, men är samtidigt så pass over the top och självmedveten om hur jävla dum den är att det var svårt för mig att inte gilla det jag såg.

Nic Cage passar som handen i handsken som den tyste lösdrivaren utan namn som inte kommer sky några som helst medel för att slutföra den arbetsuppgift han åtagit sig. Övriga skådisar är helt okej, men majoriteten av karaktärerna är samtidigt bokstavligt talat med i filmen enbart för att fylla ut speltiden och för att visa blodiga och over the top mord – vilket jag inte har några som helst problem med. Med det sagt hade filmen antagligen kunnat fungera lika bra även om det bara hade varit Nic Cage mot mördaranimatroner i nittio minuter.

Är man inte en skitnödig ”finsmakare” av film och vill ha en skön, trashig popcornrulle som öser på med dumheter, våld och som har ett skönt soundtrack (jag älskar filmens huvudtema) så är Willy’s Wonderland ett bra val. Rekommenderas varmt.

Spider-Man: Into The Spider-Verse av J

Miles Morales (Shameik Moore’s röst) har precis börjat en ny skola och har svårigheter att passa in. En kväll när han besöker sin farbror Aaron (Mahershala Ali’s röst) beger de sig ner i tunnelbanan och in i en intilliggande tunnel för att måla graffiti. Väl där blir Miles biten av en radioaktiv spindel och dagen därpå börjar han märka av underliga förändringar hos sig själv.

Han beger sig tillbaka in i tunneln där han blev biten av spindeln och blir vittne till hur Spindelmannen (Jake Johnson’s röst) stoppar Wilson Fisk’s (Liev Schreiber’s röst) dimensionskorsande super-kolliderare att aktiveras med full kraft, bara för att bli dödad av Fisk efteråt. Efter att ha bevittnat sin hjälte dö framför honom lägger Miles ett löfte om att utkräva hämnd på Fisk och förstöra hans maskin en gång för alla, ovetandes att det Fisk har gjort är att ha öppnat upp dörren till andra dimensioner varpå andra varianter av Spindelmannen har hamnat i deras dimension.

Jag såg trailern för Spider-Man: Into The Spider-Verse innan någon annan film när jag var på bio och tyckte att det såg ut som en rätt frän film, men hade inga tankar på att se den. När jag långt senare gjorde en raid hos CDON och köpte hem en stor låda med filmer slank just den filmen med i min beställning.

Min erfarenhet av Spider-Man filmer sträcker sig ungefär till de två första Sam Raimi regisserade filmerna som kom under 2000-talet, allt efter de filmerna har jag inte brytt mig i att se. Med det sagt så tror jag faktiskt att Spider-Man: Into The Spider-Verse kan vara den bästa Spider-Man filmen som gjorts till dags datum och påminde mig en hel del om 2009 års Turtles Forever (recenserad här), som hade ett liknande koncept som den här filmen. Den är rolig, actionpackad, snygg och grymt underhållande. Filmens speltid på knappt två timmar susade förbi utan att jag knappt märkte av det och jag hade en jäkligt kul stund i soffan.

Gillar man Spider-Man eller animerade actionfilmer är det här ett givet val att spendera två timmar i soffan framför. Rekommenderas.

Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans av H

”En något skev skapelse” – Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, recenserad 11/6 2010 på DVDKritik.

Kick-Ass av H

Jag kan inte komma på nån specifik titel, men jag har sett den här storyn många gånger förr. Det finns säkert ett otal B-actionrullar som handlar om en vanlig kille som ger sig ut på vigilanteuppdrag, får tokspö, möter en bättre vigilante och blir en hjälte tack vare en heroisk insats på slutet. Fast den här gången klär de ut sig till superhjältar, och då är det tydligen helt annorlunda. Storymässigt kommer egentligen inte Kick-Ass med någonting nytt alls, och bombarderar oss med klichéer. Nåväl, där den brister i originalitet kompenserar den i action (åtminstone mot slutet). Nic Cage är suverän som superskev farsa, och dottern hans är egentligen den största anledningen att se filmen. Och jag fattar inte vad folk ser i Christopher Mintz-Plasse för han är bara värdelös.

World Trade Center av H

I filmen ”World Trade Center”, eller ”Två Snubbar Sitter Fast” som jag valt att kalla den, så… öhh… sitter två snubbar fast. Under World Trade Center. I två timmar. Moving on.

Gone In Sixty Seconds av H

Nicholas Cage är en f.d. professionell biltjuv som måste hjälpa sin bror att stjäla 50 bilar på kort tid, annars blir en skurk typ arg. 90 minuter planering och de titulära 60 sekunderna biljakt följer.

Con Air av H

Efter Bad Boys och The Rock hade Jerry Bruckheimer fått blodad tand när det gäller att producera storslagna actionfilmer. Con Air kom året efter The Rock (alltså 1997) och för ett väldigt oväsen, fast med märkbart mindre stil än The Rock. Hur kommer det sig? Vi tar en titt.

Jerry Bruckheimer Films, själva bolaget alltså, formades inför Con Air och är alltså hans första helt egna produktion. Det innebär att hans tidigare vapenkamrat Don Simpson, som producerat film ihop med Bruckheimer ända sen Snuten I Hollywood 14 år tidigare, har lämnat skeppet. Con Air är regissören Simon Wests första film. Han gick vidare till att göra Tomb Raider och lite annat ointressant. Cinematografen (kameramannen för oss vanligt folk) hade mest gjort tv-serien av Indiana Jones tidigare, men gick sen vidare till stora saker som Tomb Raider 2, Star Wars 1-3 och James Bond-bilolyckan Die Another Day.

Vi kan alltså konstatera att man inte hade lika hög kvalitét bakom styret som tidigare. Trots detta har filmen dragit in över 220 miljoner dollar (budget: 75 miljoner) och fortsätter att vara väldigt populär. Man har nyligen släppt en såndär ”extended unrated” version som vi talat om tidigare, men den har jag inte brytt mig om.

Jerry själv dundrade vidare med Armageddon året efter, men den skiten tänker jag fan inte se om.