Helt Perfekt Glob

Ma av J

Efter att ha flyttat till en småstad tillsammans med sin mor Erica (Juliette Lewis) blir den sextonåriga Maggie (Diana Silvers) snabbt vän med Haley (McKaley Miller), Andy (Corey Fogelmanis), Chaz (Gianni Paolo) och Darrell (Dante Brown). I ett försök att få sprit utköpt kommer ungdomarna i kontakt med Sue Ann (Octavia Spencer); en lite udda och ensam men till synes snäll medelålderskvinna som de snabbt blir vän med och som bjuder in dem till att ha fester i hennes villas källare. Att de äntligen hittat ett ställe där de kan festa ostört verkar för bra för att vara sant – vilket är precis vad det snart visar sig att vara.

Jag minns inte exakt när jag såg trailern för Blumhouse’s senaste film, Ma, men det var antagligen ett par månader sedan vid något av alla mina biobesök. Jag bestämde mig redan där och då för att jag skulle se den på bio, vilket det också blev – på Sverigepremiären. Filmen är egentligen inte speciellt märkvärdig. Den bjuder inte på några större överraskningar direkt och karaktärerna man ska hålla på är korkade ungdomar som gör korkade saker, men filmen har en sak som gör den så jävla värd att se; Octavia Spencer.

Spencer är en skådespelerska som jag misstänker de flesta känner igen från små cameos och mindre biroller från filmer de sett. Jag skulle vilja påstå att hon är en av de där skådespelerskorna man brukar utbrista ”Det är ju hon!” när man får syn på henne i någon film man tittar på. Här spelar hon hur som helst titelrollen och hon gör det med bravur. Övriga skådisar i filmen så som Juliette Lewis (som här spelar en karaktär som jag blev lite förvånad över att hon spelade) och Luke Evans är bra, men Spencer är verkligen huvudattraktionen här; hon gör en enastående insats och är den som bär hela filmen i stort sett.

Nåväl. Även om filmen inte bjöd på någonting särskilt märkvärdigt så gillade jag den och hade en kul stund inne på biografen. Den får en tumme upp och en rekommendation av mig.

Bad Santa 2 av J

Tretton år har gått sedan det kroniskt deprimerade och misantropiska vraket Willie T. Soke (Billy Bob Thornton) lyckades med sina senaste bedrifter och lyckas nu mer nätt och jämnt att hålla sig ovanför vattenytan. Fortfarande beroende av alkohol och på god väg att ta livet av sig accepterar Willie motvilligt hans före detta kompanjon, tillika dvärg, Marcus’ (Tony Cox) erbjudande om vapenvila och att medverka i hans nya plan; att sno alla pengar vid en välgörenhetstillställning på Julafton i Chicago.

Det dröjer dock inte länge innan Willie inser till sin stora besvikelse att ytterligare en kompanjon är ivrig att hänga med på tillslaget; hans pengakåta mor, Sunny (Kathy Bates) – som Willie hatar. Kan Willie ta sig förbi hans mamma-problem, speciellt nu när det närmsta en familj för honom, Thurman (Brett Kelly), har följt efter honom till Chicago?

Tretton år efter att Bad Santa släpptes kom alltså dess första – och hittills enda – uppföljare och.. ja.. den är kul, men inte lika kul som den första. Bad Santa 2 är mer vulgär, mer snuskig och mer högljudd än sin föregångare, men känns samtidigt som en upprepning av den första filmen. Den bjuder inte på speciellt många överraskningar och vändningar de försöker sig på i slutet är extremt förutsägbara (förutom sista gaget som jag inte riktigt var beredd på).

Med det sagt så tycker jag givetvis inte att Bad Santa 2 är en dålig film – tvärtom. Den är rolig och levererar en hel del sköna gapskratt. Att de inte försökt att forcera speltiden och göra filmen längre än föregångaren uppskattas från min sida också då den här typen av film gör sig bäst kring nittio minuter, vilket bägge filmerna ligger kring.

Nå, Bad Santa 2 är inte lika bra som den första men den underhåller i alla fall gott. Gillar man den första (som man lär ha sett för att se den här) så uppskattar man troligtvis, likt mig, även den här filmen. Jag rekommenderar den här filmen hur som helst även om den inte når upp till sin föregångare.

Bad Santa av J

En gång om året rycker det kroniskt deprimerade, misantropiska och alkoholiserade vraket Willie T. Soke (Billy Bob Thornton) sig upp för att slå sig samman med sin kompanjon, tillika dvärg, Marcus (Tony Cox). Deras plan är enkel men genialisk: Willie, som en varuhustomte, och Marcus, som hans anförtrodda alv-hjälpreda, använder den här täckmanteln för att bryta sig in i varuhusens kassaskåp för att sno deras julkassor, vilket har fungerat perfekt i nära åtta år.

Den här gången har dock deras plan börjat krackelera tack vare Willie’s professionella inkompetens i kombination med att den hökögde säkerhetschefen för varuhuset de valt ut som sitt nästa mål kan riskera att förstöra deras täckmantel – och ovanpå allt det har Willie lyckats finna tiden att skapa en form av vänskap med den ensamme och mobbade pojken Thurman (Brett Kelly), som tror att Willie är den riktiga Jultomten. Kommer Willie och Marcus att klara sig undan till nästa Jul? Eller är det här det året då den dynamiska duon åker fast?

Jag minns så väl när Bad Santa släpptes i Sverige. ALLA hade sett den och hade de inte sett den så skulle de till att se den. Ja, alla förutom jag så klart. Jag har nämnt det i några tidigare recensioner att jag väldigt ofta är sen till festen när det kommer till populära filmer och Bad Santa är verkligen inget undantag. Det här var min första titt av filmen och hade jag ärligt talat kunnat sparka mig själv i häcken hade jag antagligen gjort det för att jag inte har sett filmen tidigare, då det här är den typen av komedi som träffar helt rätt hos mig.

Bad Santa är vulgär, högljudd, snuskig och allmänt galen. Skådespelarna är suveräna (och Lauren Graham, som bartendern som går igång på karlar i jultomtedräkt, är fantastiskt snygg här). Thornton’s prestation snor givetvis hela showen och även om hans karaktär är en riktig jävla gris så ser man allt eftersom hur han, om än motvilligt, faktiskt har ett stort hjärta trots att hans syn på livet är allt annat än positiv. Även om karaktärsutvecklingen är rätt förutsägbar så fungerar den väldigt bra här, helt enkelt.

Bad Santa är nittio välvärda minuter för oss vuxna tittare med lite grövre humor. Rekommenderas.

Miss Congeniality 2: Armed And Fabulous av J

Tack vare uppmärksamheten hon fick efter uppdraget i Miss United States skönhetstävlingen är Gracie Hart’s (Sandra Bullock) karriär som undercover FBI agent över. Hon får erbjudandet att bli FBI’s nya ansikte utåt och då hon inte har speciellt många andra alternativ tar hon det.

Tio månader senare har Gracie förvandlats till FBI’s nya ansikte utåt med hjälp av en styling assistent och en bok om hennes erfarenheter från Miss United States skönhetstävlingen. Den nya Gracie är den totala motsatsen till agent Sam Fuller (Regina King), en nyligen förflyttad FBI agent som har djupa vredesproblem. Gracie och Sam kommer verkligen inte överens, men det hindrar inte deras chef från att sätta Sam på att vara Gracie’s livvakt. Men när hennes vän, tillika senaste vinnaren i Miss United States skönhetstävlingen, Cheryl Fraiser (Heather Burns) och Miss United States värden Stan Fields (William Shatner) plötsligt blir kidnappade skickas Gracie, tillsammans med Sam, till Las Vegas för att agera som talesperson inför media. Det dröjer dock inte länge förrän Gracie börjar rota i kidnappningsfallet, trots att det inte är hennes uppgift.

Behövde Miss Congeniality en uppföljare? Inte direkt, men Miss Congeniality 2: Armed And Fabulous är ändå en ganska skojig och underhållande film för det. Den är inte lika rolig eller bra som den första filmen, men den underhåller gott under de nästan två timmarna som den rullar på under även om speltiden kanske är i det längsta laget. De hade kunnat korta ner den med i alla fall en tio, kanske femton minuter utan några större bekymmer. Nåväl…

Miss Congeniality filmerna kanske inte är Oscar filmer, men de är skojiga och underhållande och jag gillar dem. Tvåan kanske är lite för lång för sitt eget bästa, men den underhåller så pass att jag kan rekommendera den.

Big Momma’s House av J

FBI agenten Malcolm (Martin Lawrence) är välkänd på byrån för sina briljanta förklädnader, vilket lett till flera lyckade tillslag. När den brutale bankrånaren Lester Vesco (Terrence Howard) lyckas fly från fängelset skickas Malcolm tillsammans med sin kollega John (Paul Giamatti) iväg till Cartersville, Georgia, då byrån tror att Vesco tänkt bege sig efter sin ex-flickvän Sherry (Nia Long) och hennes son Trent (Jascha Washington), som i sin tur möjligen kan vara på väg till sin mormor – Big Momma (Ella Mitchell). Malcolm och John sätter upp en station i kåken mitt emot Big Momma’s hus för att ha uppsikt utifall att Sherry skulle dyka upp. Men när Big Momma plötsligt sticker iväg för att hjälpa en väninna några dagar ringer Sherry, vilket tvingar Malcolm att hoppa in i Big Momma’s ställe och förklä sig till henne – vilket visar sig vara ett knepigare jobb än vad han någonsin kunnat ana.

Det står i skrivande stund helt jävla stilla i huvudet på mig vad jag ska skriva om Big Momma’s House. Vad finns att skriva om den egentligen som inte redan sagts (även om det sas för typ 13 år sen)? Den är rolig och underhållande och Martin Lawrence levererade i vanlig ordning (även om slutet kanske var lite förutsägbart och följde standardmall A131 för komedier). Så här 13 år efter sin release står sig filmen än idag väldigt bra och framkallar en hel del skrattsalvor. Öh.. ja, det var väl det jag kunde komma på att skriva om filmen.

Flypaper av J

Det är strax innan stängningsdags på banken Credit International när Tripp (Patrick Dempsey) knallar in för att få lite växel. Sekunderna efter blir banken rånad. Problemet är bara att banken blir rånad av två olika rånarteam som bestämt sig för att göra en stöt på samma bank. Saker och ting är emellertid inte vad de verkar vara och den märkliga situationen eskalerar snart till ett mysterium som Tripp bestämmer sig för att lösa.

Jag blev rekommenderad den här filmen av en polare för ett tag sen men såg den inte förrän nu – och det tackar jag så mycket för. Flypaper är en udda komedi som underhåller och bjuder på en hel del vändningar fram och tillbaka. Skådespelarna är suveräna och storyn är fängslande, samtidigt som den förvisso har några logiska luckor i sig – men vem fan bryr sig? Flypaper är ett stycke God Underhållning och är faktiskt något jag rekommenderar.

S.W.A.T. av J

Under ett rån slår de två S.W.A.T.-medlemmarna Jim Street (Colin Farrell) och Brian Gamble (Jeremy Renner) ut två av rånarna men lyckas i processen även skjuta en i gisslan, allt medans de bryter mot en direkt order. Street blir nedgraderad till att vara i vapenförrådet, medans Gamble får sparken från kåren. Sex månader senare anländer den härdade och erfarne Dan ”Hondo” Harrelson (Samuel L. Jackson) till S.W.A.T. för att sätta ihop och träna ett nytt S.W.A.T. team. Hondo handplockar ett gäng hårdfarne snutar, däribland Street, och sätter dem i en intensiv träning.

Samtidigt blir den sedan länge efterlyste Alex Montel (Olivier Martinez) gripen – efter att, ironiskt nog, ha blivit stoppad för ett trasigt bakljus. Inför reportrar erbjuder han en belöning på 100 000 dollar till den som fritar honom ur häktet – och givetvis finns det många som är sugna på en sådan belöning…

Jag såg den här filmen någon vecka efter att den kommit på vhs och dvd för en sisådär 9 år sedan och jag mindes verkligen inte ett skit om den – bortsett från typ en sekvens, som inte ens stämde överens med vad jag mindes. Nåja. Hur som helst satte jag mig framför filmen och kikade på den och, well, den var betydligt mycket bättre än vad jag mindes att jag tyckte att den var när jag såg den första gången – för 9 år sedan. Vad det kan bero på eller inte bero på vet jag inte riktigt. Hur som helst är S.W.A.T. en bra film, med bra skådespelare, action och ett hyfsat högt tempo som förnöjer.

Något jag inte visste om S.W.A.T. är att det är någon form av remake av en 70-talsserie kallad, just det, S.W.A.T – som i sin tur var en spin-off av serien The Rookies, som började 1972 och som lades ner 1976, samma år som S.W.A.T. TV-serien lades ner efter 2 säsonger.

S.W.A.T. filmen från 2003 är hur som helst en bra rulle att fördriva runt 2 timmar framför. Rekommenderas.

Drag Me To Hell av J

På banken där Christine (Alison Lohman) jobbar finns en ledig plats som chefsassistent och givetvis vill hon gärna ha den. Enda problemet som står i hennes väg är hennes arbetskamrat Stu, en skrupelfri fan som gör allt för att trycka till henne. För att få platsen måste Christine visa att hon kan ta hårda beslut och gör detta genom att neka den gamla tanten Sylvia Ganush (Lorna Raver) ett tredje lån på sitt hus – vilket visar sig vara ett stort misstag. Ganush visar sig vara en trollpacka och lägger en förbannelse över Christine, som nu har tre dagar av demonisk terror framför sig innan Lamia – Den Svarta Geten – kommer och tar hennes själ till helvetet…

Sam Raimi är på väg back on track, så att säga. Med Drag Me To Hell återvänder han till sitt ursprung; cheesigt komiska och halvdant gjorda skräckisar. Och visst är den underhållande, men personligen tycker jag inte den ligger i samma liga som Evil Dead filmerna – även om det inte är långt efter. Rolig, äcklig och hyfsat våldsam är nyckelord för filmen, men andra ord så som förutsägbar och stundtals billiga effekter dök även upp i huvudet på mig under tiden filmen rullade. Men tar man filmen för vad den är så är det faktiskt en underhållande rulle som förnöjer nog de flesta Evil Dead fansen – inklusive mig (även om jag störde mig lite grann på de förutsägbara händelserna i filmen).

Fans till Raimi’s större filmer – Spider-Man filmerna – blir troligtvis missnöjda med den här filmen. Drag Me To Hell är ungefär det motsatta av vad Spider-Man är; en liten film där Raimi själv har fått härja runt bäst fan han velat, istället för att bli styrd av en studio – vilket syns ganska väl.

Bla bla bla. Sam Raimi är hur som helst på väg tillbaka och vi får hoppas att han fortsätter på samma stig. Och som H skrev i sin recension av filmen; ”Om nu bara Peter Jackson kunde sluta göra sina mastodontrullar och återgå till det han egentligen vill göra så kan det snart bli balans i filmuniversum.”.

http://www.imdb.com/title/tt1127180/