Helt Perfekt Glob

Sin City (Recut, Extended & Unrated) av J

Basin City. En stad infesterad av kriminella, korrupta poliser och sexiga damer; en del söker hämnd, en del försoning och andra både och. Hartigan (Bruce Willis), en hederlig snut som har problem med hjärtat, har svurit en ed att beskydda strippan Nancy (Jessica Alba) som vid en ung ålder blev bortrövad av pedofilen Roark Jr. (Nick Stahl) – som inte bara har en försmak för unga flickor utan är också son till Senator Roark (Powers Boothe), som styr Basin City med en hjärnhand genom korruption. Den utstötta misantropen Marv (Mickey Rourke) är på ett självutnämnt uppdrag att utkräva hämnd för mordet på hans enda sanna kärlek, Goldie (Jaime King). Dwight (Clive Owen), Shellie’s (Brittany Murphy) hemliga kärlek, finner sig själv i trubbel när han plötsligt får lov att hjälpa Gail (Rosario Dawson) och hennes Old Town tjejer med ett problem i form av den korrupta snuten Jackie Boy (Benicio Del Toro), som har en böjelse för våld. Samtidigt står en torped (Josh Hartnett) på ett hustak och genomför sitt senaste uppdrag för att dra in lite pengar till sitt leverne.

Vad finns det att säga om Sin City som inte har sagt en miljon gånger tidigare? Inte ett skit skulle jag tro. Även om filmen har över tio år på nacken nu så står den sig väldigt bra än idag och de serietidningsinspirerade (och baserade) scenerna i den är fortfarande makalöst snygga. Ensemblén med skådespelare är fantastisk och även om flera av de välkända ansiktena bara dyker upp i mindre roller under ett par minuter här och där så är det ändå en väldigt imponerande samling av stora namn som de lyckats knöka in i en och samma film.

Jag har inga större klagomål på Sin City faktiskt. Det var, är och förblir en milstolpe i thrillergenren och det är fortfarande en suverän film. Rekommenderas.

Om du är intresserad av att få veta vad skillnaden mellan bioversionen och recut, extended & unrated versionen är så kan du titta här för att få en sammanfattning.

Django Unchained av J

Jag tror de flesta redan har sett Django Unchained och vet vad den handlar om och vad som händer i den. Men seg som jag är på att titta på mainstream film så kommer här en kort sammanfattning om vad jag tyckte om den, så här 2 år efter dess release…

Quentin Tarantino har sedan sitt genombrott med Reservoir Dogs (De Hänsynslösa) 1992 haft, i min mening, en ganska stapplig rad med filmer. Några av dem är råbra (t ex Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1), medan några av dem är mindre bra eller ren skit tack vare dialoger som pågår i tusen år (t ex Kill Bill Vol. 2, Death Proof, Inglourious Basterds). Men på något underligt sätt har de senare filmerna ändå blivit framställda som underhållande mästerverk. Glömde folk bort helt enkelt bort att karaktärerna satt och pratade skit i nästan 2 timmar i varje film innan något av intresse överhuvudtaget hände? Tydligen. Django Unchained hamnar, för mig, någonstans mellan de förstnämnda och sistnämnda filmerna; bitvis är den råbra, men varvar under nån timme ner väldigt, väldigt mycket och vi får istället det där tröga jävla tempot från de sistnämnda filmerna. Dialogen är förvisso välskriven (likt vilken annan Tarantino film som helst), men det hela känns jävligt krystat på något sätt i mina ögon. Är dialogen där bara för att det är en Tarantino film? Behövs verkligen 1 timmes dialog med (nästintill) inga händelser överhuvudtaget? Tydligen. För det är ju en Tarantino film trots allt.

Skådespelarna är så klart top-notch och actionscenerna är suveräna, när de väl inträffar alltså. Vad finns det mer att säga om det…? Inte så mycket tror jag. När det väl händer något i en Tarantino film så brukar det, i regel i alla fall, vara bra.. och underhållande.

Django Unchained är i mina ögon hur som haver ett rejält steg upp från kackelrullen Inglourious Basterds, även om den här filmen också har ett hyfsat stort parti av kackel så är den inte i närheten av den filmen. Förstå mig rätt; Django Unchained är en okej film i mina ögon, men Tarantino har gjort bättre ifrån sig förr och frågan är om vi någonsin kommer få återse den talangen igen…

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 1 av J

Efter ett bankrån som gått käpp rätt åt skogen är bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) på flykt från lagens långa arm och på väg mot den Mexikanska gränsen för att möta upp deras uppdragsgivare, den mystiske Carlos (Wilmer Valderrama). På väg dit stöter de på familjen Fuller (Robert Patrick, Madison Davenport och Brandon Soo Hoo), som efter en tragisk händelse begett sig ut på vägarna för att försöka läka såren efter en av deras största förluster. Familjen Fuller blir emellertid en perfekt gisslan för bröderna Gecko på deras väg mot Mexiko och friheten. Men allting är inte vad det verkar, vilket de snart blir varse om…

Okej. För att göra saker och ting väldigt klara; jag fucking älskar filmen From Dusk Till Dawn från 1996. Den ligger lätt på min topp 10 bästa filmer någonsin och jag har sett den otaliga gånger och jag kan helt enkelt inte få nog av den. Uppföljarna är inte i närheten så bra som den första, men har ändå ett visst underhållningsvärde i mina ögon – å andra sidan är det inte filmerna jag ska skriva om här (även om jag kanske återkommer till dem senare, vem vet..).

När jag fick höra att From Dusk Till Dawn skulle bli adopterad till en TV-serie tog jag mig för pannan och undrade om Robert Rodriguez hade tappat förståndet fullständigt. ”Hur i helsike skulle ett koncept som From Dusk Till Dawn kunna bli en TV-serie?” var min tanke. När jag väl satte mig och såg serien stod det emellertid klart för mig att det här… det här, gott folk, är bra. Sjukt bra. TV-serien är som en extended version av den första From Dusk Till Dawn filmen och följer ungefär samma plot som den, men allting är förlängt och det hela går betydligt djupare än vad filmen gjorde, vilket också gör serien förbannat sevärd. TV-serien är filmen trogen, men bjuder samtidigt på någonting nytt och fräscht.

Det blir nästintill aldrig tråkigt och även om jag var skeptisk till de nya skådisarna (bortsett från Robert Patrick som medverkade i From Dusk Till Dawn 2) så gjorde de ett fantastiskt jobb. Effektmässigt ligger det (oftast) över TV-standard, så när som på någon enstaka CGI-explosion som fick mig att haja till.

From Dusk Till Dawn TV-serien visar hur en remake (eller nytolkning) av någonting redan bra ska göras och jag kan gott säga att TV-serien ligger i samma nivå som filmen – kanske till och med över. Det verkar dessutom komma ytterligare en säsong nästa år, vad nu den kan komma att handla om…

Rekommenderas starkt.

Corman’s World av H

Är du en filmälskare är chansen liten att du missat namnet Roger Corman. I dagsläget har karln regisserat över 50 filmer och producerat över 400. Däribland ett otal skräprullar designade för att fylla ut drive-in- och grindhouse-biografer som aldrig setts sedan de premiärvisades på 50- och 60-talet. Idag producerar han monsterfilmer för tv-kanaler som SyFy och diverse direkt-till-DVD-skräp.

Dokumentären ”Corman’s World” är en underbar hyllning till denna produktiva och effektiva, och allt annat än pretentiösa och ambitiösa, man. Vi får intervjuer med skådisar som börjat sin karriär hos Corman, som Jack Nicholson och David Carradine, intervjuer med Corman själv och klipp från filmer och inspelningar.

Mja, du har ju redan läst J:s recension av filmen, så varför ska jag anstränga mig med att skriva mer? Är du filmintresserad är det här en no-brainer som du borde se, helt enkelt.

Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel av J

De som är insatta i B-filmsgenren känner ganska säkerligen till Roger Corman – som varit aktiv i filmbranschen sedan mitten av 1950-talet och gjort sig ett namn, även om hans produktioner inte alltid håller speciellt hög klass. Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel handlar om just Roger Corman och hur han gjorde sig ett namn i Hollywood, igenom att göra lågbudgetfilmer till exempelvis drive-in biografer, och hans fortsatta karriär inom filmbranschen som en av de mest välkända B-filmsproducenterna som finns.

Dokumentären är intressant och ger en ganska bra bild av Roger Corman – vilket kan vara av intresse för den filmintresserade (speciellt om man är intresserad av B-filmer eller är ett fan av Corman) – samtidigt som det är rätt intressant att höra om stora skådespelares tidigaste prestationer – däribland Jack Nicholson, William Shatner och David Carradine – och deras arbete tillsammans med Corman.

En givande dokumentär för oss filmintresserade, en axelryckning för alla andra. Rekommenderas till den förstnämnda gruppen.

Kill Bill 1 & 2 (Blu-ray) av H

Kill Billarna finns utgivna på billig blu-ray av Nordisk Film (du kan hitta dem för en hundring stycket på Webhallen) och det är trevligt. Vi får en bildkvalité som är så bra den kan bli. Den är tydligt gjord direkt från en digital master, vilket främst avslöjas av den 100% perfekta kvalitén på bildtexter vid t.ex. kapitelindelningarna. Den enda gången bilden blir märkbart sämre är i ettans animeavsnitt då det blir lite brusigt.

Ljudet får vi i både vanlig Dolby Digital likväl som DTS Master Audio, men var uppmärksam då du startar filmen eftersom du manuellt måste byta till DTS-spåret. Meny (sånär som på ett språkval) och extramaterial (trailers för andra filmer räknas inte) saknas, och trots att det är för billigt för att klaga så bör ju ändå nämnas att Nordisk Films tidigare DVD-releaser faktiskt haft runt 45 minuter featurettes.

Grindhouse av H

Så är den då äntligen här (om man inte bor i Sverige), Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez’ Grindhouse. Två filmer till priset av en, om man inte bor i Sverige, då får du vänta tills i September på den andra filmen.

Först har vi ”Planet Terror”, actionskräckisen av Rodriguez. Det är 90 minuter i 180 km/t där blodet forsar, slem skvätter, folk går i småbitar och filmen lämnar ord som ”total överdrift” hostande i dammet bakom sig. Det är ohyggligt underhållande helt enkelt, och om du vill att film åtminstone ska vara någorlunda realistisk så kan du leta där borta på ”world cinema”-hyllan. Rodriguez visar att han faan vet var skåpet ska stå, och vi förlåter honom för Once Upon A Time In Mexico.

Både före och mellan filmerna bjuds vi dessutom på trailers för fejkade kommande filmer (fast en av dom har faktiskt blivit klar för produktion!) gjorda av gästregissörer som Rob Zombie (House Of 1000 Corpses), Edgar Wright (Shaun of the Dead) och Eli Roth (Cabin Fever). Alla gjorda i härligt 70-tals exploitationmanér.

Sen kommer Tarantinos ”Death Proof” där Kurt Russell har en bil. Och sen pratar folk. Och pratar. Och pratar. Och pratar.

Det är som om någon talanglös idiot försökt skriva Tarantino-dialog men inte kommit på nåt intressant att prata om. Sista tio minuterna rör det lite på sig, men det är too little, too late, och trots en halvinspirerad twist så är det en otroligt tråkig film.

Summan av det hela är alltså – första halvan får max betyg och andra halvan får lägsta betyg. Se Planet Terror, men se för Guds skull inte Death Proof.

Nu är det kanske så att det är det som är skämtet. Att dessa grindhouse-filmer man ”hyllar” oftast bara är en cool poster eller spännande trailer, att filmen i sig oftast bara är en påse luft. Vissa gillar tydligen Death Proof (jag antar att de har selektivt minne och har glömt bort de 70 minuter av helt irrelevant dialog de just sett, och bara minns de 10 som hörde till storyn) men ställer man den sida vid sida med Planet Terror som man gör så bleknar den till precis ingenting. Det blir som om tiden står still.

Filmerna presenteras dessutom färdigslitna – repor överallt, små hopp som om filmen gått av och blivit lagad igen och ibland saknas det hela filmrullar (vilket förstås används till komisk effekt), vilket gör att filmerna får ett härligt extra lager av sunkig biostämning. Men på DVD-utgåvorna kommer man även att få filmerna i ”remastrat” skick, vilket förstås kommer glädja alla töntar som inte fattar nånting och klagar på att det är ”dålig bild öhhh vafan”. Ni vet, såna som vill se filmer i fullskärm så att det täcker hela tv-rutan.

The trailers.