Helt Perfekt Glob

The Wraith av J

Packard Walsh (Nick Cassavetes) och hans gäng terroriserar en liten stad i Arizona öknen, där de tvingar förare att köra dragracing mot dem för att de ska kunna ”vinna” deras fordon. Packard har dessutom bestämt sig för att den snygga Keri Johnson (Sherilyn Fenn) är hans och han kommer ta till vilka medel som helst för att se till att det förblir så. När tonåringen Jamie Hankins (Christopher Bradley) inledde ett förhållande med Keri blev Packard rasande och hade tillsammans med sitt gäng ihjäl Jamie. Kroppen återfanns aldrig…

Kort efter Jamie’s död och försvinnande dyker den mystiske Jake Kesey (Charlie Sheen) upp i staden och blir snabbt vän med Keri och Jamie’s yngre broder, Billy (Matthew Barry). Samtidigt börjar någon att ta livet av medlemmarna i Packards gäng genom att krascha deras bilar…

När jag var på Retrogathering i höstas mötte jag upp H och en till snubbe (som vi i den här recensionen kan kalla för L). Efter att vi hade varit på Retrogathering och tittat och handlat klart begav vi oss iväg till McDonalds för att käka lite. Väl där började vi prata om film (surprise) och vi kom in på Charlie Sheen av någon anledning, varpå L frågade H vad filmen som Charlie Sheen gjorde under 80-talet hette där han kör en racingbil hette. H svarade ”The Wraith”. Och i och med att jag är ett stort Charlie Sheen fan och för att jag inte hade sett den här filmen tidigare tog jag hem den…

Nu har jag sett den och den imponerade föga. Det är en ganska cheesig racing-actionfilm, där våldet består av att vi får se hur bilar och byggnader exploderar istället för ren skottlossning. Det är långt ifrån en Fast And Furious film om vi säger så…

Skådespelarna är dock ganska övertygande, även om karaktärerna är stereotypiska 80-talskaraktärer. Det som förvånade mig mest med hela filmen egentligen var att Sheen faktiskt inte är med så där jättemycket egentligen. Förvisso är hans karaktär med under en stor del av filmen, men han personligen syns inte till så där värst mycket. Clint Howard’s frisyr och utseende i den här filmen fick mig att gapskratta och Nick Cassavetes’ karaktär gjorde mig mest matt tack vare den klyschiga skitstövelakten som körts tre miljarder gånger förr.

Ett stort plus med filmen är dock att det nästan hela tiden händer något, från början till slut. Det blir aldrig långtråkigt och man behöver aldrig sitta och vänta på tuggande dialog som pågår i tusen år, utan filmen liksom gör det den ska göra och skippar allt (nästan i alla fall) onödigt dravel.

The Wraith var inte riktigt som jag tänkte att den skulle vara, men den fungerar ändå ganska bra. Det är en hyfsat underhållande actionrulle som duger att se en gång i alla fall. Gillar man cheesiga 80-tals actionrullar tycker jag att man ska ta sig en kik.

Parents av H

Snabbrecension av ”Parents”: Knepig svart komedi från 1989 som vi klickade fram på Netflix. Det visar sig att man inte behövt se filmen eftersom de så händigt berättar hemligheten redan i sin synopsis: ”I denna skräckkomedi i femtiotalsmiljö börjar en liten pojke undra varifrån maten på middagsbordet kommer, och upptäcker att hans föräldrar är kannibaler.” Tack för det! Nåväl, en ganska egen film till dess fördel, men den var ju varken rolig eller spännande, bara egen.

Hard Rain (Blu-ray) av H

Christian Slater är en värdetransportväktare som jobbar ihop med sin farbror. De har precis lastat bilen full med pengar och när de kör genom ett rejält regnväder i en småstad blir bilen ståendes i översvämningen. Inte blir det bättre av att en bil med fyra rånare (varav en är Morgan Freeman) dyker upp och av misstag skjuter farbrorn. Slater greppar alla pengarna och undflyr rånarna, men de jagar honom alltmedan vattennivån bara stiger. Polisen med Randy Quaid i spetsen ger sig också in i situationen, och det obligatoriska kvinnotyget spelas av Minnie Driver.

”Hard Rain” är en helt okej actionthriller med en sjuhelvetes massa vatten. Regisserad av dansken Mikael Salomon som höll i kameran i t.ex. ”The Abyss”, men sedan dess hållit sig till att regissera tv-avsnitt i t.ex. ”Band of Brothers”. Manuset skrevs av Graham Yost som även skrivit t.ex. ”Broken Arrow” och ”Speed”.

Bildkvalitén är sådär, det blir aldrig riktigt skarpt och i början av filmen trodde jag nästan det var en dålig DVD jag såg på – vilket gjorde öppningsscenens specialeffekter klart mindre övertygande. Ljudet är dock alldeles toppen, fast som med ”The Bank Job” envisas man med att defaulta till Dolby-spåret istället för DTS.

Blu-rayen är kemiskt fri från alla typer av extramaterial (trailers för andra filmer räknades inte förr, inte nu och aldrig i framtiden som extramaterial) vilket är rätt pissigt med tanke på att den tidigare DVD-releasen i Sverige åtminstone hade en liten behind-the-scenes.