| Subcribe via RSS

The Uninvited av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes sjuka mor dött i en brand försöker Anna (Emily Browning) att begå självmord och blir ivägskickad till en mentalinstitution. Tio månader senare blir hon utskriven och hennes far Steven (David Strathairn), en framgångsrik författare, hämtar hem henne till deras isolerade herrgård i närheten av kusten, där Anna till sitt stora förtret finner att hennes mors tidigare sköterska, Rachel (Elizabeth Banks), nu mer även är hennes styvmoder. Hon är desto mer glad att återförenas med sin älskade syster Alex (Arielle Kebbel) och efter att en rad märkliga händelser inträffat i huset börjar de två att undersöka möjligheten att Rachel kan ha haft någonting med deras mors död att göra…

Ibland när det kommer till remakes så kan man börja undra varför de överhuvudtaget existerar. Filmerna gör ingenting nytt utan rider mest på källmaterialet utan att tillföra någonting nytt av intresse mer än att amerikanisera (för det mesta) en film. The Uninvited från 2009 är inte riktigt en sådan remake, men är på sätt och vis det ändå.

The Uninvited är den amerikanska remaken på Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters från 2003 och den är väl på sätt och vis inte en dålig sådan, men den är å andra sidan grymt generisk i sitt utförande. Mycket av det som händer här har gjorts bättre i andra filmer samtidigt som filmen på sätt och vis – om än inte helt och fullt ut – rider på originalfilmen från 2003. Den har en hel del egna idéer och försöker på sätt och vis att distansera sig från den filmen (däribland i den nya titeln), men mynnar så småningom ut i ett liknande slut som i 2003 filmen – om än med några mindre ändringar.

Med allt det sagt tycker jag inte att filmen var dålig, bara generisk. Även om jag inte hade sett originalfilmen strax innan jag såg den här remaken tvivlar jag på att The Uninvited hade bjudit på några speciellt stora överraskningar. Det är hur som helst en helt okej titt, trots att den är extremt generisk.

No Comments

Suspiria (2018) av J

juni 21st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Berlin, 1977. Den överbeskyddade Mennoniten och ambitiösa dansösen Susie Bannion (Dakota Johnson) anländer till den prestigefulla dansskolan Markos Tanz Akademie precis efter det mystiska försvinnandet av den nyligen utslängda eleven Patricia (Chloë Grace Moretz). I förhoppning om att få ingå i den legendariska koreografen Madame Blanc’s (Tilda Swinton) danstrupp, bestående enbart av unga kvinnor, gör Susie exceptionellt bra ifrån sig under sin uttagning och får ganska snart den ledande rollen i Blanc’s kommande uppsättning.

Samtidigt har den frågvise psykoterapeuten Dr. Klemperer (Tilda Swinton) – som blev anförtrodd av Patricia med att hon trodde att skolan tagits över av häxor – tillsammans med eleven Sara (Mia Goth) börjat avtäcka mörka hemligheter kring studion efter att ytterligare en elev har försvunnit. Kan det vara så att Markos Tanz Akademie faktiskt är ett tillhåll för uråldriga häxor?

Att göra en remake på en trashig italiensk skräckfilm från 70-talet och sedan proppa den full med en massa dansscener och förlänga speltiden med en timme utan att stoppa in fler skräckmoment, utan att snarare dra ner på dem och lägga majoriteten av dem på slutet, skulle få mig att undra om manusförfattaren och regissören överhuvudtaget fattat poängen med originalet. I Suspiria remaken från 2018 har de gjort just det.

Det här är långsam, seg och pretentiös dynga där långa dansscener (om man nu kan kalla dem för det med tanke på att det mest är folk som ålar och slänger sig runt med kroppen) som hade kunnat klippts bort helt pågår i tusen miljarder år, vilka sammanvävs med en massa dialogscener där absolut ingenting av intresse händer. De få skräckmoment som finns här inträffar, som jag skrev här ovanför, mestadels mot slutet av filmen med några enstaka undantag.

Jag personligen tycker att originalet från 1977 är en av de mest överskattade skräckfilmerna som någonsin har gjorts, men om jag ska välja mellan att se den eller den här en gång till så blir det originalet utan någon som helst tvekan. Det här är pretentiös jävla dynga som jag inte tycker någon behöver se. Skippa.

Jag skrev en rätt usel recension på originalet för tolv år sedan också – där jag nämner att originalets regissör, Dario Argento, tydligen jobbade på en egen remake som skulle släppas 2010 – som du kan läsa här om du har ett par minuter över.

No Comments

Come Play av J

april 25th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Oliver (Azhy Robertson) är en ung pojke som har autism och inga vänner. I brist på vänner söker han tröst och en fristad i sin alltid närvarande mobiltelefon och surfplatta. Men när en mystisk varelse plötsligt börjar använda Oliver’s apparater mot honom för att ta sig in i våran värld tvingas hans föräldrar Sarah (Gillian Jacobs) och Marty (John Gallagher Jr.) att försöka rädda deras son från monstret bakom skärmen…

De sista tio åren har det kommit en handfull kortfilmer som efter att ha blivit väldigt uppmärksammade fått en fullängdsversion. Lights Out (recenserad här) är ett exempel på en sådan film och Come Play är ytterligare en av dessa filmer då det är en fullängdsversion av kortfilmen Larry från 2017.

Det var egentligen meningen att jag och min syster skulle gå och se Come Play på bio i slutet på förra året när den skulle släppas i Sverige, men av någon anledning blev det aldrig av. Hur som helst så har vi nu alltså äntligen sett den och även om filmen i sig är en regelrätt PG-13 skräckfilm så har den sina stunder då den är genuint läskig och obehaglig.

Filmen levererar en del saker vi har sett förr, men har samtidigt ett koncept i grunden som jag veterligen aldrig har sett i någon annan film – och den gör det bra. Skådespelet (i synnerhet från barnen i filmen) är superbt, Azhy Robertson är till exempel läskigt bra som den autistiske Oliver. Effekterna ser givetvis riktigt bra ut och designen på monstret i filmen är riktigt creepy.

Come Play är utan tvekan en av de bästa PG-13 skräckfilmerna som kommit sista tio eller så åren. Den är både spännande och fläckvis läskig samtidigt som den har några väldigt fina stunder mellan karaktärerna som jag gillade. Rekommenderas.

No Comments

Black Christmas (2019) av J

december 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jullovet närmar sig på Hawthorne College. Riley Stone (Imogen Poots) och hennes föreningssystrar i Mu Kappa Epsilon är i full gång med att förbereda sig för julens festligheter, ovetandes om att en maskerad galning observerar och mördar dem en efter en.

Jag såg Black Christmas originalet för fem år sedan kring jul tillsammans med dess remake från 2006 för första gången och även om jag gav originalet en rätt ljummen recension så har jag tagit till mig den mer sedan dess och tycker att det är en film som förtjänar sin status som klassiker. Det är rätt otroligt hur mycket ens filmsmak kan förändras på bara fem år, eller hur?

Med det sagt kan jag säga att Black Christmas remaken från förra året – som i stora drag egentligen bara är en remake i dess titel – är en av de mest ansträngda, skitnödiga och usla remakes som kommit på senare år. Att filmen är skriven av rabiata feminazis som tycker att alla män är djävulen inkarnerad märks snabbt och väldigt väl när karaktärerna i filmen spottar ur sig kommentarer om att män är ditten och datten och att de måste upprätthålla ”kampen mot patriarkatet”. Fy fan vad jag blir trött på filmmakare som försöker köra ner deras politiska åsikter i tittarens hals – som jag har nämnt flertalet gånger i andra recensioner.

Även om filmen inte hade haft dessa irriterande politiska budskap i sig så hade jag nog tyckt att filmen knappt varit duglig ens som en dussinskräckfilm heller. Filmen är baserad på en benkylande skräckfilm och har dessutom en blodig och slafsig remake som kom innan att mäta sig med. Filmen är en PG-13 film. Den är varken läskig eller överhuvudtaget blodig och bjuder egentligen bara tittaren på en massa skitnödig ”girlpower”.

Skådespelarna gör ett okej jobb, men att de överhuvudtaget velat medverka i den här smörjan till att börja med är förvånansvärt – i synnerhet de manliga skådespelarna.

Innan du börjar skrika ”mansgris” och ”kvinnohatare” kan jag tala om för dig, kära läsare, att jag såg filmen tillsammans med min syster – som är uttalad feminist – och hon hade exakt samma åsikt som mig själv; filmen är ren dynga och propaganda för rabiata feminazis, vilket inte borde ha varit dess målgrupp.

Black Christmas från 2019 är ren dynga och fungerar egentligen bara som ett politiskt slagträ åt de idioter som gapar och skriker om jämställdhet, men som anser att män bör utrotas. Skippa.

Läs gärna mina recensioner av originalet och 2006 remaken också.

No Comments

The Mummy (2017) av J

september 5th, 2020 | Postad i Action, Film, Äventyr/Fantasy

Den vackra prinessan Ahmanet (Sofia Boutella) var en kunnig krigare som var redo att ta över tronen från hennes far, Pharaoh Menehptre (Selva Rasalingam) – fram tills hans andra fru födde en pojke. Ahmanet visste att pojken skulle bli Pharaohn’s efterträdare och slöt en paket med Set – Dödens gud – för att sälja sin själ för en mörk kraft. Efter att ha mördat sin far, hans fru och deras bebis förberedde hon en ritual tillsammans med hennes älskare där hon skulle använda en speciell dolk för att ge Set en mänsklig kropp. Pharaohn’s präster stoppade ritualen, dödade Ahmanet’s älskare och mumifierade henne levande för att sedan gömma undan sarkofagen i en grav där hon aldrig någonsin skulle hittas… fram tills nu.

Efter att ha snott en karta och anteckningar av arkeologen Jenny Halsey (Annabelle Wallis) lyckas sergeanten Nick Morton (Tom Cruise) hitta Ahmanet’s grav – och släpper ovetandes lös henne och det helvete som följer med henne…

De som har haft koll på filmindustrin de senaste fem åren har knappast undgått magplasket som var The Mummy rebooten från 2017 som var menad att vara den första filmen i Universal’s tilltänkta Dark Universe – som skulle apa efter Marvel’s Cinematic Universe fast med Universal monstren. Efter att filmen floppade på bio rätt stenhårt och Universal förlorade en hel del pengar sattes Dark Universe på paus.

Hur som helst så har jag då alltså äntligen sett The Mummy rebooten och jag tyckte väl rätt och slätt att det var en bra film. Jag förväntade mig ett stort, bombastiskt och dumt actionäventyr och det var ungefär det jag fick – bortsett från det en aningen skitnödiga slutet som gjorde att jag himlade så mycket med ögonen att de nästan fastnade uppe i pannan på mig.

Filmen är så klart en CGI-fest, att tro att den skulle vara något annat vore bara idiotiskt. Att filmen är en PG-13 film är givetvis också förståeligt då studion antagligen ville ha så många arslen i biografstolarna som möjligt, men jag tycker samtidigt att det är en missad chans. De hade kunnat gjort en betydligt mörkare, våldsammare och mer vuxen reboot av The Mummy än vad de gjort här, speciellt med tanke på att originalmaterialet inte är för barn.

Nåja. Jag tyckte filmen var underhållande för vad den var. Jag föredrar nog fortfarande Brandon Fletcher filmerna över den här (recenserade här), men med tanke på hur mycket skit jag hört om den här filmen innan jag såg den så är jag ändå nöjd med hur den faktiskt visade sig vara.

Är man ute efter en bombastisk blockbuster popcornrulle så finns det definitivt sämre filmer att välja än den här.

No Comments

Poltergeist (2015) av J

augusti 16th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Eric (Sam Rockwell) och Amy Bowen (Rosemarie DeWitt) flyttar med sina tre barn Kendra (Saxon Sharbino), Griffin (Kyle Catlett) och Madison (Kennedi Clements) in i ett nytt hus för att börja på ny kula efter att Eric blivit uppsagd. Kort efter att de börjat göra sig hemmastadga i det nya huset börjar underliga saker att inträffa; saker förflyttar sig av sig själv och Madison pratar med individer som inte finns där. Det dröjer inte länge innan det hela börjar eskalera och snart tillfångatar krafterna i huset Madison…

Jag har varit föga intresserad av att titta på Poltergeist remaken från 2015 och jag har haft på känn att filmen skulle vara ytterligare en generisk spökhusskräckfilm, vilket knappast är något som får mig att vilja springa efter den.

Jag hade rätt om den här remaken. Jag tycker att den är okej för vad den är även om den i stort sett följer varenda standardmall för den här typen av film utan att bjuda på några större överraskningar. Den återanvänder en del från det mästerliga originalet samtidigt som den försöker sig på några egna idéer – som överlag fungerar rätt bra, trots att de osar PG-13 lång väg.

Skådespelarna är bra (Sam Rockwell’s karaktär är ganska lustig emellanåt med sina dad-jokes) och effekterna ser givetvis bra ut. Problemet med filmen är att den är fruktansvärt generisk och känns som vilken annan spökhusskräckfilm som helst som kommit de sista tjugo åren. Hade filmen haft en annan titel och om de skrivit om en handfull scener hade filmen antagligen försvunnit in i den stora massans glömska väldigt snabbt. Om de vågat ta ut mer på svängarna här och blåst på med lite mer grafiskt innehåll utan att förlita sig på tretusen jumpscares som ändå inte leder någon vart så hade antagligen filmen blivit en aningen mer intressant.

Det låter kanske som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag förväntade mig en generisk skräckfilm utan några större överraskningar och det var exakt det jag fick.

Läs gärna mina tio år gamla (!) recensioner av originalet, samt dess uppföljare. Du finner dem här, här och här.

No Comments

Polaroid av J

maj 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Högstadieeleven och ensamvargen Bird Fitcher (Kathryn Prescott) har ett intresse för fotografering och får en dag en gammal polaroidkamera av sin vän Tyler (Davi Santos). Det hon inte vet är att kameran besitter en mörk bakgrundshistoria och efter att ha tagit fotografier på några av sina vänner inser hon det omöjliga; de som har blivit fotograferade med kameran dör kort därpå…

Polaroid från 2019 är en remake av en kortfilm med samma namn från 2015, som skrevs och regisserades av norske Lars Klevberg – som regisserade den här långfilmsversionen av samma story och remaken av Child’s Play (recenserad här) från förra året.

Långfilmsversionen av Polaroid är hur som helst väldigt PG-13. Det är inget gore, alla jumpscares går att förutses ungefär tre timmar innan de inträffar och filmen på det stora hela är inte ett dyft läskig. Med det sagt gillade jag ändå filmen. Dels för att det är en variant på den gamla berättelsen om en fördömd polaroidkamera (som finns i otaliga versioner och som alltid har fängslat mig av någon anledning) och dels för att.. ja, jag vet inte riktigt. Filmen kändes mysig på något sätt. Det är en lättsam skräckfilm helt enkelt och man behöver knappast använda hjärnan när man tittar på den.

Jag är antagligen fel målgrupp för filmen, men jag gillade den lättsamma tonen, att filmen inte tog tusen miljoner år på sig att bygga upp handlingen (hur generisk och förutsägbar den än var) och så klart det jag nämnde här ovanför; att det är en adoption av polaroidkameran från helvetet. Rekommenderas om man vill ha en lättsammare skräckfilm.

2 Comments

Ocean’s Eleven av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Danny Ocean (George Clooney) har precis blivit utsläppt efter ett flerårigt fängelsestraff och är redan i full färd med att planera nästa stöt. Han bryter mot villkoren för sin villkorliga frigivning och åker runt i USA för att samla ihop en brokig grupp med småförbrytare – däribland hans högra hand Rusty Ryan (Brad Pitt) – för att utföra den perfekta kuppen; att råna tre Las Vegas casinon tillhörande den hänsynslöse Terry Benedict (Andy Garcia) på 150 miljoner dollar, samtidigt.

Kuppfilmer är egentligen inte en subgenre av filmer jag springer benen av mig för att se (såvida det inte är en ny Fast & Furious film då), men det är å andra sidan inte en subgenre jag rynkar på näsan åt heller. Ocean’s Eleven från 2001 – som är en remake av en film från 1960 med samma titel – kom under en period i mitt liv då just kuppfilmer inte intresserade mig det minsta och helt ärligt vet jag faktiskt inte om jag hade orkat sitta igenom den här filmen där och då.

Så här närmare tjugo år efter dess release kan jag väl hur som helst säga att jag faktiskt hade en kul stund i soffan. Filmen är på sätt och vis smart, men på ett sådant sätt bara en film så här pass orealistisk kan vara – likt Saw filmerna. Ju mer man tänker på upplägget och hur de lyckas med sakerna de gör i filmen desto dummare och mer långsökt blir det – vilket å andra sidan egentligen inte spelar någon som helst roll, det är ju trots allt bara en film. En extremt välspelad sådan, lär jag tillägga.

Dess underhållningsvärde är hur som helst högt och har den där komiska edgen många såna här typer av filmer har, där dialogen och humorn inte bankas över huvudet på tittaren utan är lite mer subtil… ish. Fast å andra sidan så borde väl de flesta redan veta om detta om de har något som helst intresse för kuppfilmer då filmen är – som jag skrev längre upp – närmare tjugo år gammal.

Jag gillade Ocean’s Eleven i alla fall. Det var en skön stund i soffan med några riktigt sköna garv och smarta (om än hyfsat orealistiska) vändningar hit och dit. Rekommenderas.

No Comments

Child’s Play (2019) av J

mars 30th, 2020 | Postad i Skräck/Rysare

Leksaken Buddi är den största sensationen som leksaksföretaget Kaslan Industries har tillverkat tack vare dess artificiella intelligens, vilket gör att ägaren kan koppla upp dockan till andra Kaslan produkter. När en programmerare får sparken av sin överordnade i en vietnamesisk fabrik slår han av säkerhetsprotokollen i en av dockorna för att sedan begå självmord.

Den ensamstående modern Karen (Aubrey Plaza) har precis flyttat till en ny stad tillsammans med sin trettonåriga son Andy (Gabriel Bateman) och för att muntra upp honom inför hans födelsedag ger hon honom en Buddi docka. Andy fäster sig snabbt vid dockan – som får namnet Chucky – som blir hans bästa vän. Andy börjar snart dock inse att någonting är riktigt fel med hans Buddi docka – och att ingen tror på honom att det är Chucky som ligger bakom det kaos som pågår.

De som känner mig väl och vet vad jag har för filmsmak vet att jag älskar Child’s Play filmerna, med Brad Dourif som rösten till den onda dockan. När jag fick höra att en remake var i görningen vart jag en aningen skeptisk till hur filmen skulle bli då Dourif inte skulle göra rösten till dockan den här gången. Det har tagit lite tid men nu har jag äntligen sett remaken av Child’s Play och jag är ärligt talat ganska förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade filmen. I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag tycker att det här är en av de bästa remakes som gjorts de i alla fall senaste tio, femton åren.

Filmen skiljer sig extremt mycket från originalet så klart och att de gjort Chucky till en AI som går berserk istället för en mördare som är fast i en dockas kropp får säkert många fan boys av originafilmerna att rynka på näsan i avsky. Personligen gillade jag just den ändringen då den passar vårt moderna samhälle, även om jag samtidigt saknade Chucky’s personlighet lite grann. Å andra sidan är inte det här en Dourif-Chucky film heller, så att gnälla över att Chucky i den här filmen inte är exakt likadan vore bara tramsigt.

Filmen är hur som helst välspelad och jag tycker nog att de valde rätt när röstrollen till Chucky gick till ingen mindre än Mark Hamill. Effekterna ser överlag bra ut och Chucky dockan ser fucking creepy ut, även under scener då den inte är menad att göra det. Filmen kvarhåller även den mörka humorn som originalfilmerna (åtminstone de två, tre första) hade till en viss del, vilket jag så klart gillade.

Jag tycker att Child’s Play från 2019 är en genuint bra remake och film i sig. Den lär knappast gå till historien, men det är en underhållande popcornrulle som jag definitivt kommer bänka mig framför fler gånger – antagligen i anslutning till mina marathons jag har emellanåt med originalfilmerna. Hur som helst; jag rekommenderar den här filmen.

Läs gärna mina recensioner av originalfilmerna också:
1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7

3 Comments

Mother’s Day (2010) av J

maj 5th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ett bankrån har gått käpp rätt åt skogen beger sig de tre bröderna Ike (Patrick John Flueger), Addley (Warren Kole) och Johnny (Matt O’Leary) till deras barndomshem i förhoppning att kunna söka skydd hos sin mor samtidigt som en orkan håller på att driva in över staden. Men väl där upptäcker de att deras mor har blivit vräkt från fastigheten och att huset numer ägs av paret Beth (Jaime King) och Daniel (Frank Grillo), som har en grupp vänner över för festligheter i deras orkanbunker under huset. Bröderna bestämmer sig för att ta gruppen som gisslan allt medan de försöker att komma på ett sätt att ta sig ut ur landet och när Mor (Rebecca De Mornay) slutligen kommit hem igen, väntar en blodig och sadistisk natt av terror.

Mother’s Day remaken från 2010 är ett bevis på att remakes faktiskt kan vara bra, även om den här filmen hade kunnat stå helt på sina egna ben utan att ha några som helst kopplingar till originalfilmen från 1980. Medan originalfilmen från 1980 är en backwoods-slasher är dess remake från 2010 en regelrätt home invasion film och likheterna mellan de två filmerna är ganska minimala, så när som på några enstaka referenser här och där. Hur som helst så är filmen som sagt bra. Det rör hela tiden på sig, filmen är välspelad (Rebecca De Mornay är i synnerhet fantastisk som Mor) och det märks att det fanns en betydligt fläskigare budget bakom filmen mot vad de hade när de gjorde originalet. Något jag gillar med den här remaken också är att den har en betydligt mörkare ton och atmosfär mot vad originalet hade,

I regisstolen satt Darren Lynn Bousman, som även regisserade Saw II, Saw III och Saw IV och som också hade ett finger med i antologifilmen Tales Of Halloween. Charles Kaufman (originalets regissör) och hans bror Lloyd Kaufman (en av grundarna till filmbolaget Troma) medverkade som producenter här och dyker även upp i varsin liten cameo. Jaime King såg vi i Sin City filmerna, My Bloody Valentine remaken och Silent Night från 2012 medan Frank Grillo medverkade i bland annat The Purge: Anarchy och The Purge: Election Year, men också i Captain America: The Winter Soldier, Captain America: Civil War och Avengers: Endgame. Rebecca De Mornay minns jag bäst från The Hand That Rocks The Cradle från 1992.

Jag kommer högst troligen att se om den här filmen fler gånger, så jag ger Mother’s Day remaken en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud