Helt Perfekt Glob

The Mummy (2017) av J

Den vackra prinessan Ahmanet (Sofia Boutella) var en kunnig krigare som var redo att ta över tronen från hennes far, Pharaoh Menehptre (Selva Rasalingam) – fram tills hans andra fru födde en pojke. Ahmanet visste att pojken skulle bli Pharaohn’s efterträdare och slöt en paket med Set – Dödens gud – för att sälja sin själ för en mörk kraft. Efter att ha mördat sin far, hans fru och deras bebis förberedde hon en ritual tillsammans med hennes älskare där hon skulle använda en speciell dolk för att ge Set en mänsklig kropp. Pharaohn’s präster stoppade ritualen, dödade Ahmanet’s älskare och mumifierade henne levande för att sedan gömma undan sarkofagen i en grav där hon aldrig någonsin skulle hittas… fram tills nu.

Efter att ha snott en karta och anteckningar av arkeologen Jenny Halsey (Annabelle Wallis) lyckas sergeanten Nick Morton (Tom Cruise) hitta Ahmanet’s grav – och släpper ovetandes lös henne och det helvete som följer med henne…

De som har haft koll på filmindustrin de senaste fem åren har knappast undgått magplasket som var The Mummy rebooten från 2017 som var menad att vara den första filmen i Universal’s tilltänkta Dark Universe – som skulle apa efter Marvel’s Cinematic Universe fast med Universal monstren. Efter att filmen floppade på bio rätt stenhårt och Universal förlorade en hel del pengar sattes Dark Universe på paus.

Hur som helst så har jag då alltså äntligen sett The Mummy rebooten och jag tyckte väl rätt och slätt att det var en bra film. Jag förväntade mig ett stort, bombastiskt och dumt actionäventyr och det var ungefär det jag fick – bortsett från det en aningen skitnödiga slutet som gjorde att jag himlade så mycket med ögonen att de nästan fastnade uppe i pannan på mig.

Filmen är så klart en CGI-fest, att tro att den skulle vara något annat vore bara idiotiskt. Att filmen är en PG-13 film är givetvis också förståeligt då studion antagligen ville ha så många arslen i biografstolarna som möjligt, men jag tycker samtidigt att det är en missad chans. De hade kunnat gjort en betydligt mörkare, våldsammare och mer vuxen reboot av The Mummy än vad de gjort här, speciellt med tanke på att originalmaterialet inte är för barn.

Nåja. Jag tyckte filmen var underhållande för vad den var. Jag föredrar nog fortfarande Brandon Fletcher filmerna över den här (recenserade här), men med tanke på hur mycket skit jag hört om den här filmen innan jag såg den så är jag ändå nöjd med hur den faktiskt visade sig vara.

Är man ute efter en bombastisk blockbuster popcornrulle så finns det definitivt sämre filmer att välja än den här.

Poltergeist (2015) av J

Paret Eric (Sam Rockwell) och Amy Bowen (Rosemarie DeWitt) flyttar med sina tre barn Kendra (Saxon Sharbino), Griffin (Kyle Catlett) och Madison (Kennedi Clements) in i ett nytt hus för att börja på ny kula efter att Eric blivit uppsagd. Kort efter att de börjat göra sig hemmastadga i det nya huset börjar underliga saker att inträffa; saker förflyttar sig av sig själv och Madison pratar med individer som inte finns där. Det dröjer inte länge innan det hela börjar eskalera och snart tillfångatar krafterna i huset Madison…

Jag har varit föga intresserad av att titta på Poltergeist remaken från 2015 och jag har haft på känn att filmen skulle vara ytterligare en generisk spökhusskräckfilm, vilket knappast är något som får mig att vilja springa efter den.

Jag hade rätt om den här remaken. Jag tycker att den är okej för vad den är även om den i stort sett följer varenda standardmall för den här typen av film utan att bjuda på några större överraskningar. Den återanvänder en del från det mästerliga originalet samtidigt som den försöker sig på några egna idéer – som överlag fungerar rätt bra, trots att de osar PG-13 lång väg.

Skådespelarna är bra (Sam Rockwell’s karaktär är ganska lustig emellanåt med sina dad-jokes) och effekterna ser givetvis bra ut. Problemet med filmen är att den är fruktansvärt generisk och känns som vilken annan spökhusskräckfilm som helst som kommit de sista tjugo åren. Hade filmen haft en annan titel och om de skrivit om en handfull scener hade filmen antagligen försvunnit in i den stora massans glömska väldigt snabbt. Om de vågat ta ut mer på svängarna här och blåst på med lite mer grafiskt innehåll utan att förlita sig på tretusen jumpscares som ändå inte leder någon vart så hade antagligen filmen blivit en aningen mer intressant.

Det låter kanske som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag förväntade mig en generisk skräckfilm utan några större överraskningar och det var exakt det jag fick.

Läs gärna mina tio år gamla (!) recensioner av originalet, samt dess uppföljare. Du finner dem här, här och här.

Polaroid av J

Högstadieeleven och ensamvargen Bird Fitcher (Kathryn Prescott) har ett intresse för fotografering och får en dag en gammal polaroidkamera av sin vän Tyler (Davi Santos). Det hon inte vet är att kameran besitter en mörk bakgrundshistoria och efter att ha tagit fotografier på några av sina vänner inser hon det omöjliga; de som har blivit fotograferade med kameran dör kort därpå…

Polaroid från 2019 är en remake av en kortfilm med samma namn från 2015, som skrevs och regisserades av norske Lars Klevberg – som regisserade den här långfilmsversionen av samma story och remaken av Child’s Play (recenserad här) från förra året.

Långfilmsversionen av Polaroid är hur som helst väldigt PG-13. Det är inget gore, alla jumpscares går att förutses ungefär tre timmar innan de inträffar och filmen på det stora hela är inte ett dyft läskig. Med det sagt gillade jag ändå filmen. Dels för att det är en variant på den gamla berättelsen om en fördömd polaroidkamera (som finns i otaliga versioner och som alltid har fängslat mig av någon anledning) och dels för att.. ja, jag vet inte riktigt. Filmen kändes mysig på något sätt. Det är en lättsam skräckfilm helt enkelt och man behöver knappast använda hjärnan när man tittar på den.

Jag är antagligen fel målgrupp för filmen, men jag gillade den lättsamma tonen, att filmen inte tog tusen miljoner år på sig att bygga upp handlingen (hur generisk och förutsägbar den än var) och så klart det jag nämnde här ovanför; att det är en adoption av polaroidkameran från helvetet. Rekommenderas om man vill ha en lättsammare skräckfilm.

Ocean’s Eleven av J

Child’s Play (2019) av J

Leksaken Buddi är den största sensationen som leksaksföretaget Kaslan Industries har tillverkat tack vare dess artificiella intelligens, vilket gör att ägaren kan koppla upp dockan till andra Kaslan produkter. När en programmerare får sparken av sin överordnade i en vietnamesisk fabrik slår han av säkerhetsprotokollen i en av dockorna för att sedan begå självmord.

Den ensamstående modern Karen (Aubrey Plaza) har precis flyttat till en ny stad tillsammans med sin trettonåriga son Andy (Gabriel Bateman) och för att muntra upp honom inför hans födelsedag ger hon honom en Buddi docka. Andy fäster sig snabbt vid dockan – som får namnet Chucky – som blir hans bästa vän. Andy börjar snart dock inse att någonting är riktigt fel med hans Buddi docka – och att ingen tror på honom att det är Chucky som ligger bakom det kaos som pågår.

De som känner mig väl och vet vad jag har för filmsmak vet att jag älskar Child’s Play filmerna, med Brad Dourif som rösten till den onda dockan. När jag fick höra att en remake var i görningen vart jag en aningen skeptisk till hur filmen skulle bli då Dourif inte skulle göra rösten till dockan den här gången. Det har tagit lite tid men nu har jag äntligen sett remaken av Child’s Play och jag är ärligt talat ganska förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade filmen. I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag tycker att det här är en av de bästa remakes som gjorts de i alla fall senaste tio, femton åren.

Filmen skiljer sig extremt mycket från originalet så klart och att de gjort Chucky till en AI som går berserk istället för en mördare som är fast i en dockas kropp får säkert många fan boys av originafilmerna att rynka på näsan i avsky. Personligen gillade jag just den ändringen då den passar vårt moderna samhälle, även om jag samtidigt saknade Chucky’s personlighet lite grann. Å andra sidan är inte det här en Dourif-Chucky film heller, så att gnälla över att Chucky i den här filmen inte är exakt likadan vore bara tramsigt.

Filmen är hur som helst välspelad och jag tycker nog att de valde rätt när röstrollen till Chucky gick till ingen mindre än Mark Hamill. Effekterna ser överlag bra ut och Chucky dockan ser fucking creepy ut, även under scener då den inte är menad att göra det. Filmen kvarhåller även den mörka humorn som originalfilmerna (åtminstone de två, tre första) hade till en viss del, vilket jag så klart gillade.

Jag tycker att Child’s Play från 2019 är en genuint bra remake och film i sig. Den lär knappast gå till historien, men det är en underhållande popcornrulle som jag definitivt kommer bänka mig framför fler gånger – antagligen i anslutning till mina marathons jag har emellanåt med originalfilmerna. Hur som helst; jag rekommenderar den här filmen.

Läs gärna mina recensioner av originalfilmerna också:
1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7

Mother’s Day (2010) av J

Efter att ett bankrån har gått käpp rätt åt skogen beger sig de tre bröderna Ike (Patrick John Flueger), Addley (Warren Kole) och Johnny (Matt O’Leary) till deras barndomshem i förhoppning att kunna söka skydd hos sin mor samtidigt som en orkan håller på att driva in över staden. Men väl där upptäcker de att deras mor har blivit vräkt från fastigheten och att huset numer ägs av paret Beth (Jaime King) och Daniel (Frank Grillo), som har en grupp vänner över för festligheter i deras orkanbunker under huset. Bröderna bestämmer sig för att ta gruppen som gisslan allt medan de försöker att komma på ett sätt att ta sig ut ur landet och när Mor (Rebecca De Mornay) slutligen kommit hem igen, väntar en blodig och sadistisk natt av terror.

Mother’s Day remaken från 2010 är ett bevis på att remakes faktiskt kan vara bra, även om den här filmen hade kunnat stå helt på sina egna ben utan att ha några som helst kopplingar till originalfilmen från 1980. Medan originalfilmen från 1980 är en backwoods-slasher är dess remake från 2010 en regelrätt home invasion film och likheterna mellan de två filmerna är ganska minimala, så när som på några enstaka referenser här och där. Hur som helst så är filmen som sagt bra. Det rör hela tiden på sig, filmen är välspelad (Rebecca De Mornay är i synnerhet fantastisk som Mor) och det märks att det fanns en betydligt fläskigare budget bakom filmen mot vad de hade när de gjorde originalet. Något jag gillar med den här remaken också är att den har en betydligt mörkare ton och atmosfär mot vad originalet hade,

I regisstolen satt Darren Lynn Bousman, som även regisserade Saw II, Saw III och Saw IV och som också hade ett finger med i antologifilmen Tales Of Halloween. Charles Kaufman (originalets regissör) och hans bror Lloyd Kaufman (en av grundarna till filmbolaget Troma) medverkade som producenter här och dyker även upp i varsin liten cameo. Jaime King såg vi i Sin City filmerna, My Bloody Valentine remaken och Silent Night från 2012 medan Frank Grillo medverkade i bland annat The Purge: Anarchy och The Purge: Election Year, men också i Captain America: The Winter Soldier, Captain America: Civil War och Avengers: Endgame. Rebecca De Mornay minns jag bäst från The Hand That Rocks The Cradle från 1992.

Jag kommer högst troligen att se om den här filmen fler gånger, så jag ger Mother’s Day remaken en tumme upp och en rekommendation.

Pet Sematary (2019) av J

Dr. Louis Creed (Jason Clarke), hans fru Rachel (Amy Seimetz) och deras två barn Ellie (Jeté Laurence) och Gage (Hugo Lavoie/Lucas Lavoie) och Ellie’s katt Church flyttar från Boston till den lilla staden Ludlow, Maine för att Louis ska få mer tid över till sin familj. Inte långt efter att de gjort sig hemmastadda finner Ellie en begravningsplats för husdjur i skogen bakom deras nya hus, där hon också möter familjens nya, vänlige granne; den gamla gubben Judson ”Jud” Crandall (John Lithgow).

Lyckan över att ha flyttat till ett nytt hus tar hur som helst ett abrupt slut efter att Louis och Jud hittat Church ihjälkörd intill vägkanten av den tungt trafikerade landsvägen som ligger precis utanför. Louis och Jud beger sig iväg på kvällen för att begrava Church i hemlighet för Ellie på djurkyrkogården, men väl där tar Jud med sig Louis bortom den – till en plats urinvånarna övergav för väldigt länge sedan. Louis begraver Church efter Jud’s instruktioner och samma natt kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad. Detta är startskottet på en livstragedi som snart kommer att lära familjen Creed att ibland, är döden att föredra…

Jag har över åren börjat bli lite mjukare i min inställning till remakes och nytolkningar av gamla filmer. Missförstå mig inte nu; originalfilmerna är oftast bättre, men jag har åtminstone slutat vara så pass trångsynt att jag hatar en remake innan jag ens har sett den. Jag ger remakes en chans innan jag förkastar den i alla fall. Med det sagt så försökte jag gå in i Pet Sematary (Jurtjyrkogården i Sverige) från 2019 med ett öppet sinne och ta filmen för vad den var och för vad den försökte göra.

Den här remaken använde sig delvis av originalmaterialet (både från originalfilmen och King’s bok), men den använde sig samtidigt av nya och egna idéer som jag personligen tyckte fungerade bra. Det är inte en film som kommer gå till världshistorien som en klassiker, men som en nytolkning av berättelsen om en familj vars liv blir ödelagt av händelser som blivit påverkade av en fördömd begravningsplats fungerar den. Ändringarna de har gjort gör dessutom den tredje akten lite mer intressant, även för oss som redan har läst boken och sett originalfilmen – även om jag tycker att, nu efter att jag har fått smälta filmen lite grann, den kanske blir småklyschig mot slutet. Å andra sidan kan jag förlåta det lite grann då filmen hade blivit extremt förutsägbar för oss som är äldre fans av berättelsen, om de inte brytt sig i att göra de här ändringarna…

Hur som helst så gillar jag filmen. Den är knappast perfekt, men det är en bra och en aningen mörkare berättelse än originalfilmen – och boken med, för den delen. Är den bättre än originalfilmen? Nej, men att jag tycker så beror nog mycket på nostalgin till originalet för min egen del. Jag skulle dock säga att det här är en av de bättre remakes som kommit de sista tjugo åren i alla fall.

Jag ger filmen en rekommendation, men har du tänkt se filmen så undvik för guds skull dess trailer då den spoilar den tredje akten av filmen.

Läs gärna min jämförelse mellan King’s bok och originalfilmen från 1989, samt min recension av uppföljaren från 1992.

Day Of The Dead: Bloodline av J

Fem år har gått sedan början till slutet av mänskligheten inträffade. De döda vaknade återigen till liv för att förtära köttet från de levande och en handfull människor lyckades sätta sig i säkerhet i en militärbunker där forskare, civila och militärer samlats för att försöka överleva mänsklighetens slutskede.

En av dessa överlevande, forskaren Zoe (Sophie Skelton), jobbar dag som natt för att försöka finna ett botemedel eller vaccin mot det virus som återuppväcker de döda utan någon större framgång. När så ett av barnen i bunkern blir allvarligt sjuk beger sig Zoe tillsammans med en grupp militärer ut för att hämta förnödenheter och stöter på Max (Johnathon Schaech) – Zoe’s gamla stalker som blev dödad i början av apokalypsen. Max påvisar mer intelligens än de andra odöda och Zoe inser snart att det är något väldigt speciellt med honom…

George A. Romero’s Day Of The Dead från 1985 är en av de absolut bästa zombiefilmer som någonsin har gjorts. Personligen tycker jag att den slår sina föregångare – Night Of The Living Dead och Dawn Of The Dead – på fingrarna, även om jag älskar de filmerna också. Day Of The Dead är rakt igenom mörk, dyster, melankolisk och klaustrofobisk. Filmens inledningen är både klassisk och även mästerligt framförd och ger mig än idag gåshud varenda gång jag sätter mig för att se filmen. Jag såg Steve Miner’s remake av Day Of The Dead snett efter att den kom 2008 och har sedan dess inte sett om den då den, i alla fall som jag minns det, sket över hela originalet. En omtitt hade nog varit på sin plats, speciellt med tanke på att jag nu har sett Day Of The Dead: Bloodline som släpptes i början på året.

Det märks att Day Of The Dead: Bloodline försöker att vara originalet (mestadels igenom små referenser till karaktärerna i den filmen), men att den samtidigt försöker komma med egna och fräscha idéer. Resultatet är… sådär. Å ena sidan tycker jag att den var okej för vad den var (och bättre än mycket annat skit som gjorts sista femton åren i zombiegenren), men å andra sidan – och kanske mest tack vare titelsättningen av filmen – är den rätt rutten (pun intended).

Till skillnad från originalet är den här filmen väldigt snabb. Filmen hade behövt minst tjugo minuter extra speltid då det i stort sett inte finns någon direkt uppbyggnad av karaktärerna att tala om här egentligen. Den enda karaktären vi på sätt och vis får lära känna lite mer än att bara få höra namnet på den är Zoe, istället har de packat in så mycket action de kunnat utan några större karaktärsutvecklingar – vilket leder mig till nästa problem jag tycker att filmen har…

Det finns inga som helst karaktärer att gilla här; är de inte skitstövlar så är de självupptagna idioter som gör totalt IQ-befriade beslut som får andra dödade – typ de där karaktärerna som inte har något namn. Sophie Skelton är snygg, men passar verkligen inte i rollen som Zoe – alls. Hon springer runt med samma ansiktsuttryck (som påminner om en tilldaskad häck) igenom i stort sett hela filmen och hennes karaktär Zoe verkar skita fullkomligen i om hon utsätter andra för fara eller får folk dödade. Jeff Gum’s karaktär Miguel, som är den här filmens motsvarighet till Captain Rhodes i originalet, känns överlag inte speciellt hotfull och om man ska nödvändigtvis jämföra de bägge karaktärerna med varandra är Miguel en kärring i jämförelse med Rhodes.

En hel del saker i filmen känns väldigt intryckta med tvång dessutom. Det bästa exemplet är kärleks-subploten mellan Zoe och Marcus Vanco’s karaktär Baca (yes, really), som är bror med Miguel (även om de inte är lika varandra överhuvudtaget på något som helst vis). Jag förstår att den subploten används som en katalyst för det som inträffar i filmen, men kunde de verkligen inte komma på något bättre än en totalt ointressant, klyschig och forcerad subplot som den?

Originalets slut är av den mörkare sorten och lämnar oss tittare med en ganska tom känsla för karaktärerna i filmen. Att hoppet i stort sett är ute även om de har överlevt. I den här filmen har de istället valt att genomföra ett fruktansvärt krystat slut där klimaxet snavar över sina egna fötter och faller framstupa med ansiktet först ned i golvet. Upplösningen är av sorten ”living happily ever after” och är troligtvis ett av de mest tafatta slut i en zombiefilm som gjorts.

Det jag tycker är okej med filmen är väl att majoriteten av skådespelarnas insatser (speciellt Johnathon Schaech, som troligtvis gör den bästa prestationen här) är bra, effekterna ser bra ut och verkar vara – om jag inte misstagit mig – praktiska effekter till större delen (vilket jag uppskattade då väldigt många zombiefilmer nu för tiden förlitar sig till CGI-blod istället) och en del av de nya idéerna filmen kom med fungerade helt okej.

Hade de strukit den forcerade och klyschiga kärleks-subploten och bytt ut den mot något mer intressant, gjort filmen tjugo minuter längre med djupare karaktärsutveckling och skrivit om karaktären Zoe till en karaktär man hade kunnat heja på istället för att vilja se henne gå samma öde till mötes som alla karaktärer hon lyckas få dödade hade troligtvis Day Of The Dead: Bloodline varit en rent av bra film. Så som den är (och kommer antagligen alltid att vara) så är det ett ganska hafsigt verk som enbart existerar för att casha in på Day Of The Dead titeln, även om den har några intressanta idéer och en handfull bra saker i sig.

Om du ska ha filmkväll och måste välja mellan originalet eller den här så är valet extremt enkelt i min mening; se originalet.

Baywatch av J

Matt Brody (Zac Efron) är en olympisk mästare med två guldmedaljer. Men tack vare sina alkoholproblem har han sumpat sin karriär till den grad att han nu får lov att genomföra samhällstjänst som en del av straffet han fått för en förseelse. Han ska avtjäna sin tid som livvakt vid Emerald Bay’s livvakts station, som drivs av den energiske Mitch Buchannon (Dwayne Johnson). Brody märker ganska snabbt att hans kändisstatus inte ger honom några som helst privilegier och att jobbet som livvakt är betydligt tuffare än vad han till en början trodde. Samtidigt börjar folk att dö under mystiska omständigheter kring stranden och Buchannon är övertygad om att dödsfallen har någonting att göra med det närliggande nybygget att göra, varpå han och hans grupp med livräddare börjar att nysta i det hela.

Baywatch från förra året (som är en komisk remake av kult TV-serien) är en cheesig och överlag rätt stendum action-komedi som stundtals känns otroligt skitnödig. Jag antar att filmen är menad att vara det, som typ en throwback till TV-seriens känsla. Påtal om TV-serien dyker både David Hasselhoff och Pamela Anderson (som bägge medverkade i TV-serien, för dig som inte visste om det) upp i varsina korta cameos här. Vi ser även en av mina stora filmcrushar här; Alexandra Daddario. Filmen är hur som helst rolig och väldigt underhållande överlag, även om jag stundtals bet ihop tänderna allt jag orkade på grund av ren cringe och skämt som inte gick hela vägen hem hos mig. I övrigt levererar filmen inte direkt någonting nytt, men vem bryr sig i något sådant när det kommer till den här typen av film?

Det som förvånade mig mest med filmen var troligtvis hur mycket svordomar och hur ovårdat språk alla karaktärer hade här. Jag menar, orden ”dick”, ”shit” och ”fuck” hördes minst ett tiotal gånger under filmens cirka två timmar långa speltid. Något som gjorde mig ännu mer förvånad var att filmen har fått en 11 årsgräns i Sverige, även om man klart och tydligt får se ett manligt könsorgan – och den sekvensen är inte hastig heller om vi säger så…

I alla fall, överlag gillade jag Baywatch remaken. Det är en film man inte ska ta på något som helst allvar. Man ska bara luta sig tillbaka, stänga av hjärnan, äta sina snacks och bli underhållen av den, helt enkelt. Rekommenderas.

Ghost In The Shell (2017) av J

I en nära framtid har cybernetiska implantat som förbättrar de mänskliga organen blivit normalt. Bolaget Hanka Robotics är världsledande tillverkare av implantat och robotproteser och har tagit nästa steg i utvecklingen: att kombinera en mänsklig hjärna med en cyborgkropp. Hjärnan de använt sig av tillhör en ung kvinna, Mira Killian (Scarlett Johansson), vars föräldrar omkom i en cyberattack, som ett år senare har gått med i Section 9, en anti-terrorism grupp, och uppnått graden Major.

När terrorister slår till mot en av Hanka Robotics’ högt uppsatta chefer stormar Killians grupp in och stoppar dem. Killian upptäcker att en av de robot-geishor som attackerat var hackad av någon kallad Kuze (Michael Pitt). Medan Section 9 jagar Kuze börjar Killian att sakta men säkert lära sig mer om sig själv och vem Kuze egentligen är.

Min första kontakt med Ghost In The Shell var igenom musikvideon till Wamdue Project’s King Of My Castle som visades flitigt både på ZTV och MTV år 1999. Musikvideon består av klipp och sekvenser ifrån den första animerade Ghost In The Shell filmen från 1995, som är baserad på en manga från 1989. Detta hade jag inte den blekaste aning om när jag såg musikvideon i min unga ålder och det var först runt tre år senare jag fick veta hur saker och ting låg till. Om jag inte missminner mig var det H som upplyste mitt ovetande sinne om saken. Hur som helst så såg jag den första animerade filmen av Ghost In The Shell och det lilla jag minns är väl att jag gillade den. Det var sexton år sen.

Jag brydde mig aldrig i att se uppföljarna och de olika serierna som ploppat upp i franchisén sedan dess, men bestämde mig för att jag skulle se den amerikanska Ghost In The Shell adoptionen från förra året. Tanken var att jag skulle se den på bio, men av någon anledning blev det aldrig av – och det kanske var lika bra. Filmen gjorde sig helt okej här hemma i soffan och jag tvivlar på att ett biobesök hade gjort mig mer imponerad av filmen än vad jag blev…

Prestationerna framför kameran är övertygande och filmens actionscener är underhållande och välgjorda. Effektmässigt och visuellt sett är det här dessutom en riktigt snygg film. Det filmen faller på är dess manus som i stort sett följer varenda standardmall för en actionfilm som finns, vilket gör att den stora vändningen i filmen faller platt tack vare att man kan förutse den tjugo minuter in.

Jag antar att det låter som att jag hatar filmen. Det gör jag inte. Förvisso tycker jag att den är förjävla förutsägbar och att de borde ha filat mer på manuset innan kamerorna började rulla, men tack vare bra action och snygga – för att inte tala om fläskiga – effekter tycker jag att den är helt okej. Speltiden på runt hundra minuter svischade förbi utan några större bekymmer och ska jag vara ärlig hade jag en ganska bra stund där i soffan. Jag tvivlar dock på att jag kommer att se om filmen inom någon närmare framtid.

Några jämförelser med originalet (eller franchisén i sig) tänker jag inte göra på grund av uppenbara skäl.

Läs gärna H’s mer utförliga och välskrivna recension på DVDKritik också.