Helt Perfekt Glob

Spy Kids 2: Island Of Lost Dreams av J

Spoilervarning. Carmen (Alexa Vega) och Juni (Daryl Sabara) har nu blivit värvade till OSS byrå och ingår i Spy Kids-programmet. Efter att en kupp inträffat mot OSS blir Juni utpekad som den som gjorde så att förövarna hade en chans att genomföra det hela och blir därmed sparkad. Men när uppdraget som går ut på att hitta den ansvarige för kuppen går till två andra Spy Kids syskon bestämmer sig Carmen och Juni för att sno uppdraget ifrån dem och ta reda på själva vem som står bakom det hela – och rädda jorden.

Spy Kids nummer 2 är inte alls lika bra som den första filmen. Dels för att storyn känns ganska osammanhängande på flera punkter och det hela blir ganska hattigt och flängigt en bit in i filmen. Och dels för att filmen är en CGI-bomb utan dess like, som dessutom är helt fantastiskt utdaterad. I stora delar av filmen finns det CGI-effekter och greenscreens som ser skrattretande ut och jag får känslan av att filmen borde egentligen ha blivit producerad ett par år efter sitt produktionsår – med en bättre och mer sammanhängande story så klart.

I rollistan utöver Vega och Sabara ser vi återkommande ansikten så som Danny Trejo, Cheech Marin, Antonio Banderas, Carla Gugina, Tony Shalhoub och Alan Cumming i både stora och små roller. Holland Taylor (Evelyn Harper i Two And A Half Men), Christopher McDonald och Bill Paxton gör gästframträdande och Steve Buscemi gör en hyfsat liten, men ändå viktig roll. Och Robert Rodriguez står för både manus och regi även den här gången.

Ehum. Spy Kids 2: Island Of Lost Dreams är rätt överflödig, onödig och känns mycket som en urmjölkning av konceptet. Å andra sidan kanske den är bättre för de yngre tittarna. Vad vet jag? Okej film som inte är i närheten av den första hur som helst. Nästa.

Spy Kids av J

9 år efter att de dragit sig tillbaka ifrån spionage, tack vare att de fått barn, blir ex-spionerna Gregorio (Antonio Banderas) och Ingrid Cortez (Carla Gugino) inkallade återigen. När deras gamla kollegor, några av världens mest formidabla spioner, börjar försvinna en efter en blir Cortez paret tvungna att rycka in för att stoppa den teknologiska gurun Fegan Floop (Alan Cumming) och hans högra hand Minion (Tony Shalhoub), som verkar vara de ansvariga för försvinnandena. Men när det obegripliga inträffar och de också försvinner finns det bara två personer kvar som kan rädda dem…. deras barn Carmen (Alexa Vega) och Juni (Daryl Sabara).

När det kommer till Robert Rodriguez kan man inte tänka sig att denne herre skulle kunna göra någonting som kan klassas för barnvänligt – åtminstone om man ska se i hans filmografi (Planet Terror, From Dusk Till Dawn, Machete osv.) – men det har han ju, faktiskt. Spy Kids från 2001 är skriven och regisserad av Rodriguez och flera namn som han har arbetat med flitigt i andra filmer dyker upp även här – exempelvis Banderas, Danny Trejo (som framträder som Machete för första gången) och Cheech Marin. Vi ser även Robert Patrick (T1000 i Terminator 2) och George Clooney i en liten, liten roll i slutscenen av filmen.

Hur fasen är filmen? Joho då, den är bra, underhållande och blåser förbi utan några större problem. Skämten är skojiga och hyfsat barnvänliga, samtidigt som effekterna är något föråldrade och får – iaf mig – att gapskratta då det är sjukt uppenbara CGI-effekter, som kanske var imponerande 2001, men som faller väldigt platt i jämförelse med dagens effekter. Och även om filmen är uppbyggd mycket på effekter så går det att acceptera att effekterna ser ut som skit tack vare att den har (i skrivande stund) 10 år på nacken.

Nåväl. Den första Spy Kids filmen är en bra, underhållande och skojig rulle som fungerar utmärkt än idag. Filmen fick två uppföljare 2002 och 2003 och (enligt IMDB) ska det komma en fjärde film i år. Vi får väl se hur den blir… senare.

Grindhouse av H

Så är den då äntligen här (om man inte bor i Sverige), Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez’ Grindhouse. Två filmer till priset av en, om man inte bor i Sverige, då får du vänta tills i September på den andra filmen.

Först har vi ”Planet Terror”, actionskräckisen av Rodriguez. Det är 90 minuter i 180 km/t där blodet forsar, slem skvätter, folk går i småbitar och filmen lämnar ord som ”total överdrift” hostande i dammet bakom sig. Det är ohyggligt underhållande helt enkelt, och om du vill att film åtminstone ska vara någorlunda realistisk så kan du leta där borta på ”world cinema”-hyllan. Rodriguez visar att han faan vet var skåpet ska stå, och vi förlåter honom för Once Upon A Time In Mexico.

Både före och mellan filmerna bjuds vi dessutom på trailers för fejkade kommande filmer (fast en av dom har faktiskt blivit klar för produktion!) gjorda av gästregissörer som Rob Zombie (House Of 1000 Corpses), Edgar Wright (Shaun of the Dead) och Eli Roth (Cabin Fever). Alla gjorda i härligt 70-tals exploitationmanér.

Sen kommer Tarantinos ”Death Proof” där Kurt Russell har en bil. Och sen pratar folk. Och pratar. Och pratar. Och pratar.

Det är som om någon talanglös idiot försökt skriva Tarantino-dialog men inte kommit på nåt intressant att prata om. Sista tio minuterna rör det lite på sig, men det är too little, too late, och trots en halvinspirerad twist så är det en otroligt tråkig film.

Summan av det hela är alltså – första halvan får max betyg och andra halvan får lägsta betyg. Se Planet Terror, men se för Guds skull inte Death Proof.

Nu är det kanske så att det är det som är skämtet. Att dessa grindhouse-filmer man ”hyllar” oftast bara är en cool poster eller spännande trailer, att filmen i sig oftast bara är en påse luft. Vissa gillar tydligen Death Proof (jag antar att de har selektivt minne och har glömt bort de 70 minuter av helt irrelevant dialog de just sett, och bara minns de 10 som hörde till storyn) men ställer man den sida vid sida med Planet Terror som man gör så bleknar den till precis ingenting. Det blir som om tiden står still.

Filmerna presenteras dessutom färdigslitna – repor överallt, små hopp som om filmen gått av och blivit lagad igen och ibland saknas det hela filmrullar (vilket förstås används till komisk effekt), vilket gör att filmerna får ett härligt extra lager av sunkig biostämning. Men på DVD-utgåvorna kommer man även att få filmerna i ”remastrat” skick, vilket förstås kommer glädja alla töntar som inte fattar nånting och klagar på att det är ”dålig bild öhhh vafan”. Ni vet, såna som vill se filmer i fullskärm så att det täcker hela tv-rutan.

The trailers.