Helt Perfekt Glob

Jumanji av J

Året är 1969. Tonåringen Alan Parrish (Adam Hann-Byrd) har problem att stå upp för sig själv och har således blivit utstött och mobbad av sina jämnåriga. En dag efter att han varit på besök hos sin far på dennes skofabrik hittar han ett underligt brädspel med namnet Jumanji. Väl hemma sätter sig han och hans bästa vän Sarah (Laura Bell Bundy) ner och börjar spela det mystiska spelet, varpå Alan blir insugen i det.

Tjugosex år senare flyttar Nora Sheperd (Bebe Neuwirth) in i det gamla Parrish huset tillsammans med sina brorsbarn, Judy (Kirsten Dunst) och Peter (Bradley Pierce), som hon har fått vårdnaden av efter att hennes bror och dennes fru omkommit i en bilolycka. Judy och Peter finner snart det mystiska brädspelet och sätter sig för att spela, varpå den nu vuxne Alan (Robin Williams) kommer ut ur spelet – och med honom livsfarliga djur och naturkrafter. Trion inser snart att de måste spela klart färdigt för att återställa allting, vilket kommer visa sig vara enklare sagt än gjort.

Med den fjärde filmen – som kommer vara en prequel till den här filmen – i franchisén på ingång, Jumanji: Level One, så tyckte jag att det var dags att ta tjuren vid hornen och se om Jumanji från 1995 och sedan se dess uppföljare från 2017 respektive 2019.

Jag såg Jumanji för första gången kort efter att den hade släppts på VHS i Sverige, antagligen någon gång under 1996. Jag mindes absolut ingenting av filmen nu när jag skulle se om den och ska jag vara helt ärlig så tog det emot lite grann att faktiskt sätta mig och se den, mycket tack vare hur effektstung jag visste att den skulle vara – och tjugofem år gamla CGI effekter brukar se väldigt daterade ut.

Filmen var hur som helst helt okej. Den är en ganska typisk 90-tals komedi med äventyrsinslag i sig. Den är välspelad och humorn håller väl överlag ganska bra än, effekterna å andra sidan ser ut precis som man kan föreställa sig; daterade och tidig CGI från 90-talet. En del av effekterna ser fortfarande helt okej ut, medan andra sticker ut som en sårig tumme. De praktiska effekterna som använts ser emellertid både plastiga och förjävliga ut.

Nåja. Jag förväntade mig inte speciellt mycket av filmen egentligen och fick en helt okej stund i soffan i slutändan. Effekterna ser som sagt daterade ut, men det rör hela tiden på sig och filmen är överlag hyfsat underhållande i all sin 90-tals glans.

World’s Greatest Dad av H

Bobcat Goldthwait, för allmänheten mest känd som gaphalsen Zed i Polisskolan-filmerna, är numer även regissör och manusförfattare. 2006 gjorde han filmen ”Sleeping dogs lie” om en tjej vars beslut att ge sin hund en avsugning leder till en vändning i hennes liv. Jag läste lite mer om filmen, men beslutade att den inte verkade så intressant. Efter att ha sett hans senaste film ”World’s Greatest Dad” har jag dock blivit sugen på att se den också. ”Sugen”, fattar ni? Hahaha.

Robin Williams spelar Lance, en poesilärare med en riktig skitstövel till son. Sonen Kyle (spelad av Daryl Sabara från ”Spy Kids” som för övrigt är hela 28 år nu) är trackad i skolan och har en enda kompis som han i sin tur behandlar som skit. Lances lärarposition är hotad då inga elever vill syssla med poesi. Hans flickvän verkar mer intresserad av en annan kille. En morgon kliver han in i sonens rum just när denne sitter och runkar med en strypanordning runt halsen.

Den fortsatta stämningen mellan Lance och sonen blir lite skev. Lance försöker släta över det hela medan sonen fortsätter att vara en ännu värre skitstövel mot allt och alla. När Lance kommer hem efter en restaurangkväll med flickvännen händer något som förändrar allt, och Lances reaktion kanske inte leder dit han tänkt sig…

Jodå, det är en komedi. En mycket svart och vuxen sådan visserligen, och det är… uppfriskande kanske inte är rätt ord, men befriande att se nåt som vågar mer än de flesta filmer av den här typen. Goldthwaits manus och regi, samt Williams och Sabaras suveräna skådespeleri gör en minnesvärd film. Historien är väl egentligen inte superoriginell, men innehåller så pass flippade element att det funkar ändå. Den berättas på ett utmärkt sätt och man lyckas till och med leverera ett väntat slut på ett skönt sätt. Rekommenderas.