Helt Perfekt Glob

Pacific Rim av J

När Jorden blev invaderad från djupet av Stilla havet genom en portal mellan dimensioner av gigantiska monster kallade Kaijus insåg världens regeringar att bara monster skulle kunna förinta dem. Mänskligheten byggde de ultimata maskinerna kallade Jaegers, gigantiska robotar neuralt kontrollerade av två kompatibla piloter som har sina sinnen sammankopplade.

Men efter år av stridande har Kaijus börjat anpassa sig och snart kan inte ens Jaeger-robotarna stoppa dem. Jordens ledare bestämmer sig således att prova andra taktiker och överge Jaeger-programmet. Stacker Pentecost (Idris Elba), den främst ansvarige för Jaeger-programmet, bestämmer sig emellertid att fortsätta med programmet. Han lyckas återrekrytera Raleigh Becket (Charlie Hunnam), en före detta Jaeger-pilot som lämnade programmet efter att hans bror dog under en strid fem år tidigare. Raleigh får i uppgift att prova de kandidater som blivit utvalda till att få en chans att bli hans andrepilot och det visar sig att Pentecost’s assistent, Mako Mori (Rinko Kikuchi), är den bäst lämpade för uppgiften. Som mänsklighetens sista hopp sätter de igång Pentecost’s plan att stänga portalen och tillintetgöra hotet en gång för alla, vilket kommer bli betydligt enklare sagt än gjort.

Pacific Rim kom, gick och jag är tre år sen till festen. Men det skiter jag i. Bättre sent än aldrig, right?

Jag har aldrig varit (och lär aldrig bli) ett större fan av gigantiska-monster-filmer. Jag har ingenting emot dem och jag tycker att det kan vara kul att se dem lite då och då, men jag är knappast en person som står i timtal för att se den senaste Godzilla-filmen om vi säger så. Det är troligtvis mest därför jag aldrig brydde mig i Pacific Rim när den kom. Jag visste att det handlade om gigantiska monster av något slag och det tilltalade mig helt enkelt inte. När jag lyckades plocka upp filmen för en skitsumma tyckte jag att det var dags att ge den en chans och ett par månader senare (det vill säga nu) såg jag den.

Jag har hört en del om att folk inte gillar Pacific Rim av olika anledningar och ärligt talat förstår jag inte varför. Pacific Rim är en bombastisk blockbusterfilm om gigantiska monster, vad mer kan man begära? Skådespelarna är bra, effekterna ser fantastiska ut och även om filmen är samma gamla klyschiga story så stör det mig inte. Jag förväntade mig action och jag fick action. Guillermo del Toro bevisar här, återigen, att han är en kompetent regissör när det kommer till actionfilm. Och då jag är lite av en fanboy till både Charlie Hunnam och Ron Perlman (som inte har tillräckligt med screen time här, enligt mig) är det toppen att se dessa två herrar i samma produktion igen (den andra produktionen jag syftar på är att bägge två var med i en av mina favoritserier, Sons Of Anarchy).

Hur som, Pacific Rim kanske inte uppfyller varenda blöt dröm för alla som älskar den här typen av film, men jag gillar den och ser fram emot uppföljaren som verkar vara under produktion och som beräknas släppas (i skrivande stund) nästnästa år. Har du inte sett den och vill ha ett bombastiskt effektspektakel tycker jag att du borde ta och se den. Tummen upp, rekommenderas.

The Devil’s Tomb av J

Mystisk seismisk aktivitet drabbar plötsligt en hemlig forskningsstation i öknen någonstans i mellanöstern. En grupp topptränade legosoldater, ledda av krigsveteranen Mack (Cuba Gooding Jr.) blir anlitade av den mystiska CIA agenten Dr. Elissa Cardell (Valerie Cruz) för att ta sig in i bunkern och rädda en av de stationerade forskarna där, Lee Wesley (Ron Perlman). Det dröjer inte länge förrän de inser vad som egentligen hänt där nere och att de måste ut – nu.

Jag köpte hem The Devil’s Tomb från Ginza för en guldpeng för ett tag sedan och nu var det således dags att se den. Jag skulle säga att det är en okej film. Filmen påminner starkt om den första Resident Evil filmadoptionen, fast med en religiös vinkel på det hela. Skådespelarna varierar lite grann. Flera stora namn står framför kameran så som Cuba Gooding Jr., Ron Perlman och Bill Moseley (vars roll jag aldrig lyckades klura ut vilken det var). Vi ser även Zack Ward (som medverkat i en hel del Uwe Boll filmer) i en liten roll. Effektmässigt är filmen rätt hyfsad. Gore-effekterna ser till större delen bra ut och filmen bjussar på en rätt lagom dos med action rakt igenom.

The Devil’s Tomb passerar utan några större bekymmer hur som helst. Det är en okej action-skräckis från B-filmsarkivet med några större namn fäst vid den och är en hyfsat sevärd film. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men skulle den gå på TV duger den gott som en dötitt.

Bad Ass av J

Frank Vega (Danny Trejo) har inte haft det lätt. Efter sin tjänstgöring i Vietnam kom han tillbaka till ett USA som inte ville ha honom och under större delen av sitt liv har han fått lov att haka sig fram med diverse olika småjobb. Allting får emellertid en rejäl vändning när han som en gammal man slår ner två skinskallar på en AC Transit Bus som trakasserar en äldre svart man. Händelsen får stor uppmärksamhet och ett klipp hamnar på Youtube, vilket gör att Frank blir känd som ”Bad Ass” i lokal media.

Ett par månader senare blir hans gamla vän Klondike (Harrison Page) mördad och då polisen inte verkar göra speciellt mycket åt saken bestämmer sig Frank för att ta reda på vad som egentligen hände och utkräva hämnd för Klondike’s räkning.

Jag tror aldrig jag har sett en film som är baserad på ett youtube klipp, fram tills det att jag såg den här filmen. Bad Ass är löst baserad på ett youtube klipp där en äldre herre, som tjänstgjorde i Vietnam, hamnar i bråk med en yngre man på en AC Transit Bus och spöar mer eller mindre skiten ur honom. Klippet fick ganska stor uppmärksamhet för ett par år sen när det slängdes upp på youtube av en annan passagerare och.. ja, på den vägen är det väl.

Bad Ass som film är väl egentligen ingenting speciellt. Det är samma gamla hämndhistoria som körs en gång till och den stora twisten som är menad att komma mot slutet av filmen blir avslöjad på tok för tidigt, men vad fan.. Danny Trejo som slår folk på käften och är bad ass tackar jag aldrig nej till. Bad Ass är kanske inte den mest sofistikerade filmen som någonsin har gjorts, men den gör det den ska och underhåller gott under de 90 minuterna den rullar på under. Rekommenderas.

Uppföljaren Bad Asses (med Danny Trejo och Danny Glover i huvudrollerna) kommer senare i år.

Drive av H

Ryan Gosling är en stuntförare, bilmekaniker och rallyförare som verkar vara lite sär. Han tar lång tid på sig att svara på frågor och pratar väldigt lite. Han extrajobbar också som förare åt skurkar som utför olika brott. När han hjälper grannfruns man, som just kommit ut från fängelset, att utföra ett rån för att betala beskyddet i fängelset så skiter sig allt. Mannen blir skjuten och Ryan sitter på en miljon dollar som tillhör galna gubben Ron Perlman. Ryan vill inget hellre än att lämna tillbaka pengarna och gå därifrån, men Perlman vill inte lämna några spår.

Det börjar riktigt bra med en spännande sekvens, men sen hamnar filmen i nån slags seg kola som liksom saktar ner allting. På tok för många scener går ut på att Ryan Gosling sitter och ser utspejsad ut, medan publiken förmodligen ska sitta och supa in atmosfären och känna efter och försöka att inte somna. Det är inte så att det är onödiga scener. Handlingen fortlöper ganska bra hela tiden och scener som kan verka överflödiga får oftast en tillbakakoppling senare, men varje gång Gosling väntar 20 extra sekunder innan han säger nåt får jag ryckningar i benen.

Mycket möda har lagts på ljus, färger och kameraföring. Det är snyggt, men blir oftare bara ”kolla, nu ska vi ha en Oscar” snarare än atmosfäriskt och fängslande. De grafiska våldsamheterna (varav åtminstone en kortats för att passera censuren i USA) ligger utplacerade med jämna mellanrum för att föra fram en story som innehåller åtminstone ett par onödiga komplikationer, men inga överraskningar. Den enda klichén man egentligen undviker är att tjejen eller barnet aldrig blir kidnappad av skurken.

”Drive” röjer förstås just nu upp bland alla filmpriser världen över, men räknas inte som en trolig Oscarvinnare, speciellt inte eftersom man inte vann något på Golden Globes. Jag tänkte bara nämna det, men personligen skiter jag fullständigt i vad Oscargalan pysslar med. I vilket fall så hyllas filmen överallt, de som sågar filmen kallas för MTV-skadade muppar som hatar Riktig Film, men fuck you. ”Drive” är en okej film som lider av konstnärliga ambitioner. Den vet att den inte är nåt speciellt, och försöker dölja det bakom fint foto och blodigt våld.

In The Name Of The King: A Dungeon Siege Tale & In The Name Of The King 2: Two Worlds av H

Kära Uwe Boll,

vi har ju redan konstaterat att du är betydligt bättre än ditt rykte, men det är så enormt svårt att sätta fingret på var ditt fel är. För något fel är det. Idag tittar vi på de två filmerna baserade på världen i spelen ”Dungeon Siege”, och även om gängse åsikt är att filmer baserade på spel automatiskt är skit så måste vi förstås bortse från det och bedöma filmerna på sina egna kvaliteter.

Den första filmen, ”In the name of the king: A Dungeon Siege tale”, presenterar kungadömet Ehb där bonden Farmer (Jason Statham) bor med sin familj. Plötsligt kommer de vanligtvis menlösa monstren Krug och ställer till med ett helvete. De har ihjäl en massa folk (bl.a. Farmers son) och kidnappar en massa folk (bl.a. Farmers fru). När kungen (Burt Reynolds) (yes, really) anländer för att samla folk till en attack, ger Farmer honom långfingret och sticker med sin polare Ron Perlman för att lösa problemet själva.

Det visar sig att Krugerna styrs via magi av Ray Liotta (det blir värre) på uppdrag av kungens idiot till brorson Matthew Lillard (jag sa ju att det skulle bli värre) som vill ta kål på kungen för att kunna ta över tronen. Liotta har förstås sina egna planer, men kungens egen magisker John Rhys-Davies ordnar så det till slut blir Statham, Perlman och en liansvingande Kristanna Loken som får lösa alltihop.

Det positiva här att filmen är bra filmad på vackra platser (västra Kanada) med hyggliga specialeffekter och hyfsade actionscener. Skådespeleriet varierar enormt, med Matthew Lillard som ett exempel på hysteriskt uselt och totalt felcastat bottennapp. Folk talar amerikanska och brittiska om vartannat, dialogen är stundtals idiotiskt såväl som lysande, och för varje grej som funkar så kommer nåt helidiotiskt som liansvingande skogskvinnor med övertydliga ekologiska repliker.

Vad som faktiskt är en ganska påkostad film som man utan tvekan faktiskt lagt lite möda på, och som borde funka alldeles utmärkt, gör det helt enkelt inte. Felet ligger dock helt klart hos manus och skådespelare. I vanliga fall ska man skylla på regissören när han inte fått det bästa ur skådisarna, men allvarligt – hur jävla nyanserat kan du få ur folk som Ray Liotta? En film att nästan halvrekommendera, men jag belastar inte Boll särskilt för dess tillkortakommanden.

Så kom nyligen ”In the name of the king 2: Two worlds” där Dolph Lundgren spelar en ex-militär (SURPRISE!) som dras från vår värld till Ehb då han förstås är The Chosen One som ska uppfylla en profetia som ingen vill riktigt berätta vad den går ut på.

Kungen (Lochlyn Munro från oräkneliga mängder dynga, en såndär kille du känner igen men inte vet från vad, och dessutom har han nästan större tänder än familjen Busey) som hämtat dit Doffe berättar att hans folk blivit fördrivna från sitt slott på grund av the Dark Ones som lallar runt i kåpor och tar ihjäl folk. Kungens sierska säger att Doffe måste ta sig till Dark Ones ledare, Holy Mother, för att lösa alltihop. Givetvis visar sig det mesta inte vara som det verkar.

En helt fristående uppföljare utan återkommande karaktärer är lite knepigt i sig, men dessutom vågar man inte satsa på fantasyvärlden helt utan piffar till det med en dimensionsresenär som ständigt refererar till vår egen värld. Doffe knallar runt som han gör i de flesta filmer och kastar oneliners omkring sig, vilket är kul förstås men jag har ju redan sett Trancers 4. Som Lochlyn Munro också är med i.

Plothål finns det en del (i början ojar sig Dolph över sin dåliga axel, never to be mentioned again) och det är väl inte världens mest övertygande CGI-drake, men skådespeleriet är bättre och storyn… är faktiskt lite knepig. Det är inte helt lätt att hålla reda på vem som gör vad varför hela tiden. Återigen har man filmat på fina platser i Kanada, men med närapå en tiondel av budgeten till förra filmen vilket leder till synnerligen frigolitliknande stenbyggnader.

”Two Worlds” blir bättre för Dolph är mer underhållande, och överskådespeleriet är betydligt mindre. Den är ändå inte mycket bättre, och båda filmerna blir aldrig mer än lättsmält skräp som man glömmer ännu lättare.

Herr Boll, du har ju en viss talang för att producera film. Du vet hur man använder en budget och du är inte rädd för att vara politiskt inkorrekt. Dina manus varierar från ren skit till riktigt bra, och du kan få med vilken jävla skådis som helst i dina filmer. Att du låter mediokra element dra ner hyfsade filmer kan bero på påtryckningar från finansiärer, men jag tror faktiskt att det är samma sak med dig som det är med Takashi Miike – du bryr dig inte ett skit. Du plöjer bara genom ett projekt och så blir det som det blir – nästa, tack. Men det har ju funkat för B-filmsskapare i årtusenden så varför inte? Nu väntar vi på ”Bloodrayne 4”.

I Sell The Dead av J

Med bara ett par timmar kvar tills gravplundraren Arthur Blake (Dominic Monaghan) ska bli avrättad i giljotinen berättar han sin livshistoria för den lite underlige Fader Duffy (Ron Perlman).

Rolig och läskig? Knappast. Osammanhängande och tråkig? Definitivt. Så skulle iaf jag klassa I Sell The Dead. Visst garvar jag till ett par gånger igenom filmen, men det är fruktansvärt långt mellan garven och istället för att garva sitter jag mest och kliar mig i huvudet och funderar vad det är för skit jag tittar på egentligen.

Skådisarna är dock bra, men när de har ett sånt här pissmanus (som varken är speciellt roligt eller sammanhängande) att arbeta med så spelar det egentligen ingen roll vilka som står framför kameran. Effekterna och make upen är också bra, men hänger ihop med ovannämnda problem.

I Sell The Dead är en jävla skitfilm man lika gärna kan undvika – man missar ju inte direkt någonting om vi säger så…

Trassel av H

Disneys senaste är en 3D-rulle om Rapunzel, löst baserad på bröderna Grimms folksaga med samma namn. En trollpacka (jag gillar det ordet, ”trollpacka”) använder en magisk blomma för att hålla sig ung. När kungarikets drottning ligger för döden i barnsäng skickas riddare ut för att hitta den magiska blomman. De lyckas hitta trollpackans blomma och använder den för att rädda drottningen. Trollpackan mister blomman, men magin går över till kungaparets dottern Rapunzels hår och trollpackan (trollpackan, trollpackan) snattar dottern. Hon låser in henne i ett torn för att använda håret till att föryngra sig, enligt tidigare förfarande med blomman.

18 år senare sitter dottern med superjätteextremlångt hår uppe i tornet och undrar hur världen utanför ser ut. Samtidigt får vi följa småtjuven Flynn som tillsammans med två andra skurkar stjäl en kunglig tiara. Flynn blir jagad men lyckas komma undan samtidigt som han hittar till Rapunzels torn. Hon gömmer tiaran och vägrar att lämna tillbaka den innan Flynn har tagit med henne ut i världen.

Kul film med några föredömligt korta sånger, bra humor och spännande actionscener som är ganska 3D-anpassade. En av de bättre Disney-filmerna de senaste 20 åren.

I Sell The Dead av H

Gravrånarna Arthur (Dominic Monaghan, Lost, Sagan om Ringen) och Willie står inför avrättning för sina brott, men först vill prästen Duffy (Ron Perlman, Hellboy) notera deras historier. De har nämligen inte bara grävt upp vanliga lik och sålt vidare till den galne Dr. Quint (Angus Scrimm, Phantasm), utan även stött på en och annan odöd zombie och vampyr – och dessutom krockat med konkurrenterna: den psykopatiska familjen Murphy.

I Sell The Dead är en liten lågbudgetrulle som är lite småputtrigt underhållande. Lite smårolig, lite småspännande. Inte så värst åt något håll.

Alien Resurrection: Special Edition av H

Insåg att jag ännu inte sett denna, fast jag haft Alien Quadrilogy i mer än två år. Den enda skillnaden mot bioversionen är några småklipp som inte gör nån skillnad vare sig fram eller tillbaka. Inget att kasta sig över med andra ord. Extramaterialet är jävligt utdraget och man spenderar alldeles för lång tid med att prata om ganska ointressanta saker. Helt klart den svagaste filmen i boxen. Fast jag gillar ju att kolla på Winona Ryder, synd då att det är Sigourney Weaver som är topless.

Den skrevs av Joss Whedon (Buffy/Angel, Firefly) som vid flera tillfällen sagt att hans manus blev slaktat, så vi kan ju inte belasta honom för att filmen inte är så fantastisk som den borde varit.