Helt Perfekt Glob

Wild Target av H

Mer Bill Nighy, den här gången som en gammal lönnmördare som misslyckas att skjuta sitt vackra offer (Emily Blunt), och istället börjar skydda henne mot klientens nyinhyrda mördare (Martin Freeman). Samtidigt får han en medhjälpare (Rupert Grint) som tror att Nighy är en privatdetektiv. En brittisk komedi som funkar rätt bra. Vi har sett liknande storys förut, men här handlar det ju mest om skämten och det håller. Köpte den billigt på blu-ray i en såndärn realåda så jag kan inte klaga.

Wild Target av J

Efter att tjuven Rose (Emily Blunt) blåst konstsamlaren Ferguson (Rupert Everett) på en mycket värdefull tavla anlitar han lönnmördaren Victor Maynard (Bill Nighy) för att röja henne ur vägen. Maynard, som har en enastående karriär som lönnmördare bakom sig, tror att det hela är ett rutinuppdrag men som han snart inser i själva verket är någonting helt annat då han dras till Rose.

Maynard skonar Rose’s liv och får, oväntat nog, en lärling och möjlig efterträdare i form av den unge Tony (Rupert Grint). Men tack vare Maynard’s handlande svävar nu trion i livsfara då Ferguson skickar ut en efterträdare för Maynard – Hector Dixon (Martin Freeman), en sadistisk lönnmördare som inte drar sig för att använda alla medel för att slutgöra jobbet…

Jag har inte så mycket att säga om Wild Target faktiskt. Bill Nighy är top-notch i vanlig ordning och det är smålustigt att se Rupert Grint i någonting annat än Harry Potter filmerna. Emily Blunt är snygg, Martin Freeman är bra som rivalen/styggingen och jag blev riktigt förvånad när jag, efter att ha sett filmen, såg på IMDB att Rupert Everett också var med i den italienska rullen Dellamorte Dellamore (aka Cemetery Man) – vilket var småskoj.

Humorbiten är skojig, men det känns emellanåt som att det är lite långt mellan de riktigt stora gapflabben och istället sitter man mest och fnissar åt filmen. Jag tror att just det här kunde ha förbättrats lite om de kortat ner (eller rent av tagit bort) de utfyllnadsscener som finns lite här och där filmen igenom.

Jag tycker Wild Target är en klart godkänd film iaf. Lite småseg på sina ställen, men tack vare bra skådisar och en del riktigt sköna gapskratt så håller den sig över ytan och passerar utan några jättestora problem.

Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 2 av J

Följande recension är skriven ur en synvinkel av en 3D-biografupplevelse – så jag har ingen aning om hur den här filmen kommer bli hemma i TV-soffan när den väl släpps på video.

För att friska upp minnet vad som hände i del 1 satte jag mig, tillsammans med familj, och tittade på den tidigare idag. Ett par timmar senare blåste vi iväg till bion där vi skulle kika på den nyaste/sista Harry Potter filmen. Lite mer än 2 timmar efter att vi entrade biografen vinglade jag ut ur biosalongen, smått yr i skallen tack vare 3D-brillorna vi blev påprackade vid entrén – och jag har nu hunnit reflektera och fundera lite över filmen.

Sista Harry Potter filmen tar hur som helst vid precis där del 1 tog slut; Harry (Daniel Radcliffe), Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) fortsätter sin jakt på de återstående horrocruxerna, för att en gång för alla förinta Voldemort (Ralph Fiennes). Men allt eftersom de mystiska dödsrelikerna börjar blottas, och när Voldemort blir varse om deras uppdrag, påbörjas den största och slutliga striden – vilket kommer förändra allt…

Om man tyckte att del 1 av The Deathly Hallows var seg, tråkig och trög så lär man gilla del 2 betydligt bättre. Det är inte speciellt ofta det är ren dödtid utan att det händer någonting och jag måste faktiskt säga att jag blev imponerad av 3D-upplevelsen, även om filmen inte är packad till bredden med 3D-grejer…

Filmen i sig är förbannat bra också och hade faktiskt kunnat klarat sig lika bra utan 3D-grejerna som med. Filmens manus är riktigt bra och skådisarna levererar det de ska, även om händelseförloppet emellanåt blir på snudden till förutsägbart (slutet var ganska självklart, hrm). De har inte sparat på effekter heller i den här avslutande delen, utan vräker på effekt efter effekt och det hela blir en ren kavalkad av effekter som slängs (emellanåt) rakt i ansiktet på tittaren.

Ska jag vara ärlig gillar jag faktiskt Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 2 – och jag tycker att det är en väldigt värdig avslutning på en ganska varierande filmserie. Del 1 av Deathly Hallows känns som en ren introduktion till del 2 – nu efter att jag har sett del 2, that is. Gillar man de tidigare Harry Potter filmerna lär man inte bli besviken på den här iaf. Rekommenderas.

Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 1 av J

Voldemort’s (Ralph Fiennes) kraft har blivit starkare. Han har nu tagit kontrollen över Magiministeriet och Hogwarts. Samtidigt beger sig Harry (Daniel Radcliffe), Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) iväg för att slutföra det Dumbledore påbörjade; att finna horrocruxerna och förstöra dem för att vinna över Valdemort.

Ärligt talat minns jag knappt ett skit ifrån de tidigare Harry Potter filmerna och borde egentligen ha sett om samtliga för att få det hela lite mer sammanhängande, men.. nä. Jag orkade inte. Nåväl. Den sista delen (som är uppdelad på två långfilmer likt The Lord Of The Rings filmerna) i Harry Potter serien är i min mening inte en av de starkare delarna. Visserligen rör det på sig väldigt mycket, men bitvis blir det väldigt, väldigt långdraget. Det blir mer snack än händelser och jag känner hur rastlösheten kommer smygande. Skådisarna är så klart bra (ja, Watson lyckas hålla måttet även den här gången) och effekterna är både påkostade och snygga.

Jag tycker dock att Harry Potter And The Deathly Hallows: Part 1 kunde ha varit lite mer ösig då en hel del i Harry Potter serien står på spel nu. Å andra sidan är det iofs bara första halvan av storyn. Nåja. Part 1 är inte en av de starkare delarna i serien som sagt, men den är godkänd. Bring on Part 2.