Helt Perfekt Glob

Ladyhawke av J

Philippe Gaston (Matthew Broderick), en ung tjuv, sitter fängslad i slottet Aquila’s fängelsehåla och inväntar ett dödsstraff. I ett försök att undkomma sitt öde lyckas han fly igenom slottets latrin, bara för att bli jagad av dess vakter. Efter att ha blivit gripen på nytt blir han räddad av Etienne Navarre (Rutger Hauer), en före detta kapten i Aquila’s armé som varit på flykt tillsammans med sin hök och häst i två år och som nu planerar att med hjälp av Gaston att ta sig in i Aquila och döda dess biskop (John Wood).

Är det en sak jag har extremt svårt för så är det fantasy äventyr som utspelar sig under medeltiden. Den typen av berättelser brukar i regel medföra en hel del skitnödig dialog och är allt som oftast extremt förutsägbara. Det finns så klart undantag, men i mångt och mycket är det en genre av filmer jag verkligen försöker hålla mig så långt ifrån jag bara kan.

Ladyhawke från 1985 är just ett sånt fantasy äventyr som jag beskrev här ovanför. Manuset är skrivet efter Standardmall 131A för hur man skriver ett fantasy äventyr, filmen går precis den väg man tror att den ska göra och jag hade runt tjugo minuter (av två timmar) in räknat ut hur resten av filmen skulle gå – vilket så klart decimerade alla spår av någon som helst spänning i filmen. Dialogen är dessutom extremt skitnödig stundtals och när de började babbla om Gud för femtioelfte gången började jag himla med ögonen så pass hårt att de nästan fastnade uppe i pannbenet på mig.

Med allt det sagt så är ändå Ladyhawke en välgjord och välspelad film, vilket jag inte kan ta ifrån den. Filmen är påkostad och ser bra ut (för sin tid) och prestationerna från alla framför kameran är bra.

Hade Ladyhawke vågat ta några som helst risker med någonting överhuvudtaget hade jag kanske uppskattat den mer. Det räcker inte att en film ser bra ut, är välgjord och välspelad, det måste finnas någonting som rycker tag i mig också – vilket det inte fanns i Ladyhawke.

The Hitcher av J

Jim Halsey (C. Thomas Howell) är på väg från Chicago till San Diego med en bil som ska överlämnas till dess ägare. Under en stormig natt stannar Jim till vid vägkanten för att plocka upp en liftande man som presenterar sig som John Ryder (Rutger Hauer). Halsey får dock snart ångra sitt beslut att plocka upp den mystiske liftaren då Ryder drar kniv och hotar honom till livet. Halsey lyckas med nöd och näppe att undfly den hotfulla situationen och lämnar Ryder kvar på vägen bakom sig efter att bokstavligt talat sparkat ut honom ur bilen. Men Halsey’s mardröm har bara börjat…

Jag såg The Hitcher – Liftaren i Sverige – för första gången efter att ha spelat in den på en VHS-kassett en sen kväll från Kanal 5 för omkring arton år sedan. Jag såg om filmen ett par gånger och sista gången var för omkring femton år sedan, tror jag. Hur som helst tyckte jag att det var hög tid att se om detta mästerverk och jag blev knappast besviken den här gången heller. Tvärtom. Jag tror nog faktiskt att jag tyckte filmen var ännu bättre nu än vad jag tyckte att den var sist jag såg den.

Filmen är givetvis orealistisk på flera plan (hur kunde exempelvis Hauer’s karaktär veta vart Howell’s karaktär var hela tiden?) men är samtidigt en skön berg- och dalbaneupplevelse med en hel del spänning och action rakt igenom. Filmens höjdpunkter är givetvis scenerna med Rutger Hauer, som ger en ordentligt kylig prestation så fort han kommer i bild – vilket är en av anledningarna till att jag älskar den här filmen. De övriga skådisarna i filmen gör givetvis också bra jobb, men Hauer roffar verkligen åt sig hela showen här.

The Hitcher var, är och förblir en favoritfilm för min del. Den är knappast felfri och en det finns en del logiska luckor här och där i den, men det är God Underhållning och en klar rekommendation från mig.

Sin City (Recut, Extended & Unrated) av J

Basin City. En stad infesterad av kriminella, korrupta poliser och sexiga damer; en del söker hämnd, en del försoning och andra både och. Hartigan (Bruce Willis), en hederlig snut som har problem med hjärtat, har svurit en ed att beskydda strippan Nancy (Jessica Alba) som vid en ung ålder blev bortrövad av pedofilen Roark Jr. (Nick Stahl) – som inte bara har en försmak för unga flickor utan är också son till Senator Roark (Powers Boothe), som styr Basin City med en hjärnhand genom korruption. Den utstötta misantropen Marv (Mickey Rourke) är på ett självutnämnt uppdrag att utkräva hämnd för mordet på hans enda sanna kärlek, Goldie (Jaime King). Dwight (Clive Owen), Shellie’s (Brittany Murphy) hemliga kärlek, finner sig själv i trubbel när han plötsligt får lov att hjälpa Gail (Rosario Dawson) och hennes Old Town tjejer med ett problem i form av den korrupta snuten Jackie Boy (Benicio Del Toro), som har en böjelse för våld. Samtidigt står en torped (Josh Hartnett) på ett hustak och genomför sitt senaste uppdrag för att dra in lite pengar till sitt leverne.

Vad finns det att säga om Sin City som inte har sagt en miljon gånger tidigare? Inte ett skit skulle jag tro. Även om filmen har över tio år på nacken nu så står den sig väldigt bra än idag och de serietidningsinspirerade (och baserade) scenerna i den är fortfarande makalöst snygga. Ensemblén med skådespelare är fantastisk och även om flera av de välkända ansiktena bara dyker upp i mindre roller under ett par minuter här och där så är det ändå en väldigt imponerande samling av stora namn som de lyckats knöka in i en och samma film.

Jag har inga större klagomål på Sin City faktiskt. Det var, är och förblir en milstolpe i thrillergenren och det är fortfarande en suverän film. Rekommenderas.

Om du är intresserad av att få veta vad skillnaden mellan bioversionen och recut, extended & unrated versionen är så kan du titta här för att få en sammanfattning.

Hobo With A Shotgun av H

Jason Eisener, som tidigare gjort suveräna kortfilmen ”Treevenge” (recension av J och H), vann Tarantino och Rodriguez trailertävling i samband med deras ”Grindhouse”. Hans bidrag ”Hobo with a shotgun” blev så pass populärt att man snart utannonserade att låtsasfilmen skulle bli verklighet – med Rutger Motherfucking Hauer i huvudrollen. Oh, hells yes.

Och så kom den riktiga trailern. Förhoppningarna höjdes. Så kom filmen. Och den hyllades. Och så såg jag den.

Den första kvarten sitter jag bara och funderar på vad det är för skit jag tittar på egentligen. Det är erbarmligt dåligt. Skådespeleriet är total skit – och inte på ett trashigt underhållande sätt, utan bara skitjävla dåligt. Det är överdrivet filmat i en ”kolla, vi gör B-film, höhöhö”-stil, med överdrivna vinklar, inzoomningar, dåliga blodfontäner och ett upp-pumpat pastellfärgschema. Jag är såhär nära att stänga av.

Men det ordnar sig. Ganska så. Det är Rutger som höjer filmen, och filmmakarnas ambition att gå loss totalt med våld och svart humor gör att man håller intresset uppe. Om det bara inte hade varit så jävla dåligt utfört…

Läs också J:s recension här.

Hobo With A Shotgun av J

En luffare (Rutger Hauer) anländer till en ny stad för att försöka finna lyckan i att starta en gräsklipparfirma, men blir istället bemött av kaos och kriminalitet. Det dröjer inte länge förrän luffaren får nog av hur den lokala maffian styr och ställer i staden och bestämmer sig för att ta tag i saken med egna händer på det bästa sättet han själv vet – med ett hagelgevär.

Under tiden som Hobo With A Shotgun rullar på dyker ord så som rå, övervåldsam, överdriven, blodig, orealistisk och hyfsat komisk upp i mitt huvud – för det är just vad den här filmen är. Storyn är en ren ursäkt för att visa Rutger Hauer gå lös med ett hagelgevär och dela ut rättvisa, patron för patron, på så blodiga sätt som möjligt – mer eller mindre. Skämten i filmen är hyfsat skojiga men har också en ganska svart och grov ton över sig (exempelvis en scen där en skolbuss är involverad……).

Hobo With A Shotgun må vara en skruvad, orealistisk och övervåldsam trashrulle i sann exploitationstuk, men jag gillar den. Klart sevärd och rekommenderas varmt till de hårdnackade actionfansen där ute som vill se någonting riktigt överdrivet (även om den inte riktigt når ända fram till t ex Planet Terror på just den punkten).