Helt Perfekt Glob

Toys Of Terror av J

En familj har köpt ett sedan länge nedlagt barnsjukhus uppe i bergen för att rusta upp det och sälja det vidare när de är klara. Medan de renoverar byggnaden har de bestämt sig för att spendera julen där, ovetandes om att fastigheten ruvar på en mörk hemlighet – en hemlighet som hotar deras liv.

När jag satte mig för att titta på Toys Of Terror förberedde jag mig på en film som skulle vara i stuk med någon dynga som The Asylum hade klämt ur sig, men istället fick jag en slow burn rysare som kändes mer som en våldsam långfilmsversion av en Goosebumps episod än en skräckfilm för vuxna. Helt ärligt vart jag lite förvånad över hur lite blod och våld filmen faktiskt hade då jag hade förväntat mig betydligt mer av den här typen av film än vad jag i slutändan fick.

Jag hade hur som helst en hyfsat kul stund i soffan när jag tittade på Toys Of Terror. Det är inte en tio av tio film, men jag tyckte att det fanns en hel del att gilla här ändå. Jag gillade alla karaktärer, musiken var vacker men kuslig och jag gillade animationerna på leksakerna. Sen att jag har en viss förkärlek till skräckfilmer där leksaker på ett eller annat sätt får eget liv och börjar gå berserk hjälpte antagligen till på traven för min egen del.

Toys Of Terror är ingen kioskvältare på något som helst sätt, men det är å andra sidan en småmysig, puttrig liten rysare som fungerar helt okej med tanke på vad den försöker att göra – mer eller mindre.

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens av J

Wisborg, Tyskland. År 1838. Husmäklaren Knock (Alexander Granach) skickar iväg sin kollega Hutter (Gustav von Wangenheim) till Greve Orlok’s (Max Schreck) slott i Transylvanien då Greven har visat intresse för att köpa ett isolerat hus i Wisborg. De planerar att sälja honom det ödehuset som ligger beläget på andra sidan gatan, mitt emot Hutter’s egna hem. Hutter beger sig iväg och lämnar sin fru Ellen (Greta Schröder) med några vänner medan han är borta.

Under sin färd märker Hutter att lokalbefolkningen är allt annat än villiga att hjälpa honom att ta sig till slottet, där det inträffat märkliga händelser. Väl vid slottet lyckas Hutter sälja Greven huset, men han märker samtidigt att någonting inte är som det ska på denna mystiska plats; även under dagtid har han en känsla av att ha en mörk skugga hängandes över honom, medan den mystiske Greven ligger och sover. Hutter finner snart Greven sovandes i sin kammare i en krypta och drar slutsatsen att Greven måste vara en vampyr, baserat på en bok han nyligen läst. Medan Hutter är inlåst i slottet beger sig Greven iväg till Wisborg, undangömd i en last av kistor, och orsakar död och förintelse i sin väg i form av en pest. Hutter själv försöker att ta sig hem så snabbt som möjligt för att rädda sin stad – och viktigast av allt, att rädda Ellen från Grevens förestående ankomst.

Ur ett filmhistoriskt perspektiv är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – likt Das Cabinet der Dr. Caligari – intressant. Dels för hur de gjort filmen, men också dels för de troper som man än idag kan emellanåt se i moderna skräckfilmer; i det här fallet vampyrfilmer.

Får jag lov att välja mellan dessa två filmer skulle jag nog dock säga att jag föredrar Dr. Caligari av den enkla anledningen att jag fann den betydligt mer intressant än Nosferatu. Dr. Caligari var betydligt mer surrealistisk, knepig och skev, medan Nosferatu på sätt och vis var förankrad i verkligheten – åtminstone i dess miljöer och dekorer. Nosferatu kändes dessutom en aningen lång för den berättelse den berättade. Hade filmen varit tjugo minuter kortare och mer skev än vad den var hade den nog fallit mig mer i smaken.

Med det sagt menar jag inte att filmen är dålig; den är imponerande med tanke på vad för typ av resurser och tekniker de hade vid tidpunkten av dess produktion och jag kan förstå att folk ser den som en klassiker, men efter femtio minuter började jag ärligt talat tappa tålamodet då det var så pass mycket utfyllnad som – i mitt tycke – de hade kunnat skippa helt. En hel del scener tillförde egentligen ingenting till filmens berättelse, utan var mer till för att fylla ut speltiden.

Som ett stycke filmhistoria är Nosferatu, eine Symphonie des Grauens – som sagt – intressant och jag kan i ärlighetens namn inte säga att det är en dålig film även om jag är kritisk till dess speltid; det är en film av sin tid och den la grundstenar för vampyrfilmer som används än idag, att det är en film som inte helt och fullt tilltalar mig är mer mitt problem än någonting jag tänker hålla över filmen.

Das Cabinet der Dr. Caligari av J

Det är den årliga marknaden i Holstenwall. Den unga mannen Franzis (Friedrich Feher) och hans vän Alan (Hans Heinrich von Twardowski) besöker där Dr. Caligari’s Kabinett, en utställning där den mystiske Dr. Caligari (Werner Krauss) visar upp sömngångaren Cesare (Conrad Veidt) och väcker honom en stund från hans dödsliknande sömn för att låta åskådarna ställa frågor till honom. När Alan frågar Cesare om hans framtid får han svaret att han kommer att dö innan gryningen. Nästa morgon finner man Alan död…

Franzis börjar misstänka att Dr. Caligari och Cesare har någonting med saken att göra och börjar inleda en egen undersökning då den lokala polisen inte är till någon större nytta och finner snart någonting han inte alls var beredd på…

Den 26 Februari, 2020 fyllde Das Cabinet der Dr. Caligari – eller Dr. Caligari som den hette i Sverige – hundra år och var på sätt och vis startskottet för skräckgenren i filmformat. Det gjordes förvisso en handfull kortfilmer innan dess, men det var troligtvis Das Cabinet der Dr. Caligari som populariserade skräckgenren inom film och som banade väg för många filmer som skulle komma senare, samtidigt som den la grundstenarna för troper som vi ser än idag och som har inspirerat filmmakare som exempelvis Tim Burton långt, långt efter att den kom ut.

Vad tycker då jag om filmen? Ska jag vara helt ärlig så är jag osäker på det, men det jag kan säga om filmen är att det är en intressant bit av filmhistorien och en surrealistisk upplevelse tack vare filmens dekorer, ljussättningar och den hårda sminkningen alla i filmen har; det är lite som att sitta och titta på en galnings fantasier…

Jag har svårt att se mig själv sätta mig och titta igenom Das Cabinet der Dr. Caligari igen. Inte för att jag tyckte att filmen var dålig, utan mer för att så här pass gamla filmer inte tilltalar mig personligen. Filmen är som sagt en intressant bit av filmhistorien och jag är glad att jag faktiskt la min tid på att se den, men jag känner å andra sidan att jag inte har något behov av att återvända till den. Med det sagt tycker jag definitivt att man – om man har ett stort intresse för skräckfilm – borde ta sig en titt på filmen bara för att ta del av en historisk klassiker inom skräckgenren.

The Vault Of Horror av J

Fem män kliver ombord på en hiss i ett höghus i London och hamnar i dess källarvåning utan att någon av dem har tryckt på knappen för den våningen. De finner ett stort möblerat rum efter att hissdörrarna har stängts igen och utan någon annan utgång eller möjlighet att tillkalla hissen igen. I väntan på att hjälp ska komma sätter de sig ned med varsin drink och börjar prata. Konversationen leds snabbt in på drömmar och varje man berättar om varsin återkommande mardröm.

The Vault Of Horror från 1973 är Amicus’ uppföljande film till Tales From The Crypt från året dessförinnan i deras serie av antalogifilmer. Trots dess titel baseras ingen av berättelserna här sig på de berättelser som medverkat i The Vault Of Horror serietidningen; The Neat Job medverkade i Shock SuspenStories och Midnight Mess, This Trick’ll Kill You, Bargain In Death och Drawn And Quartered medverkade i Tales From The Crypt.

Filmen släpptes först 1981 i Sverige och släpptes någon gång under samma år på nytt under den nya titeln Tales From The Crypt II i de södra delarna av USA. Den ska tydligen också vara känd som Further Tales From The Crypt. Det släpptes även en trio VHS kassetter med titeln Vault Of Horror någon gång under 90-talet i Sverige, som bestod av tre avsnitt per kassett från olika säsonger av Tales From The Crypt TV-serien.

Likt sin senaste föregångare är The Vault Of Horror en mysig 70-tals skräckis som – även om den är ganska förutsägbar vart den är på väg – underhåller och följer den inslagna formeln för EC Comics baserade berättelser i antalogiformatet. Jag gillade filmen, men tycker nog att Tales From The Crypt är lite, lite vassare. Berättelserna här är överlag inte fullt lika intressanta som i den filmen, med undantaget för en av dem som – om man ska jämföra alla berättelserna i bägge filmerna med varandra – är en av de bästa.

Gillar man antalogifilmer kan man definitivt se sämre filmer än The Vault Of Horror och som en double bill med Tales From The Crypt blir det några timmars lättsam mysskräck i soffan. Rekommenderas.

Tales From The Crypt av J

En grupp turister går på en visad tur i några gamla katakomber när fem av dem kommer bort från gruppen och blir instängda i en gammal krypta. De upptäcker till sin förvåning att en mystisk gammal man befinner sig där inne tillsammans med dem, som börjar att berätta i detalj hur de en efter en kommer att dö.

Tales From The Crypt – eller Från Andra Sidan Graven som den hette i Sverige – är en antalogifilm från 1972 och ingår i Amicus’ serie med antalogifilmer som började 1965 med filmen Dr. Terror’s House Of Horrors och avslutades 1981 med The Monster Club. Filmens berättelser är baserade på fem berättelser tagna ur EC Comics’ serietidningar Tales From The Crypt, The Vault Of Horror och The Haunt Of Fear från 50-talet. Dessa var; … And All Through The House, Reflection Of Death, Poetic Justice, Wish You Were Here och Blind Alleys.

De två berättelserna … And All Through The House och Blind Alleys spelades in på nytt för TV-serien som kom till sjutton år senare. … And All Through The House var seriens andra episod och Blind Alleys dök först upp i säsong sex, men under titeln Revenge Is The Nuts – som i serietidningarna var en helt annan berättelse, även om det fanns vissa likheter mellan de bägge berättelserna.

Med allt det sagt; hur är filmen? Personligen gillade jag den. Det är en mysig 70-talare som är väldigt tidstypisk och lättsam i sin skräck. Jag hade aldrig sett den här filmen tidigare trots att jag varit ett fan av TV-serien som kom senare under majoriteten av mitt liv, så att äntligen se dess förlaga var kul – även om jag antagligen alltid kommer hålla serien högre.

Filmen är hur som helst som sagt en mysig skräckfilm. Även om den inte bjuder på några större överraskningar direkt så följer den samma formel som serietidningarna och den senare TV-serien, där man får följa avskyvärda människor som i slutändan får vad de förtjänar – vilket troligtvis är dess största attraktionskraft (för att inte tala om charm).

Har man missat den här filmen – eller TV-serien – så tycker jag definitivt att man ska kolla upp den (eller dem). Rekommenderas varmt.

Läs gärna mina recensioner av Tales From The Crypt TV-serien och den barnvänligare Tales From The Cryptkeeper TV-serien också.

Brahms: The Boy II av J

Efter att Liza (Katie Holmes) och hennes son Jude (Christopher Convery) varit med om att ha blivit överfallna i deras hem, vilket resulterat i ett djuptgående trauma för dem, bestämmer sig Liza och hennes man Sean (Owain Yeoman) för att packa sina väskor och hyra in sig i en gäststuga ute på den brittiska landsbygden för att ge Liza och Jude en chans att bearbeta händelsen.

Väl där hittar snart Jude en smutsig porslinsdocka halvt begravd i jorden inte långt ifrån gästhuset och ger dockan namnet Brahms. Det dröjer inte speciellt länge innan underliga saker börjar inträffa i och kring huset och snart börjar även Jude att förändras…

Den lokala biografen hade haft stängt sedan i början av April på grund av den pågående pandemin, så när de öppnade sina dörrar igen igår började det suga rätt ordentligt i bio-tarmen åt mig. Turligt nog för mig visade de faktiskt en film jag ville se på stående fot; Brahms: The Boy II.

Filmen hade premiär redan i Februari världen över och hade sina premiärer i ett flertalet länder under Mars och April också, men tack vare den pågående pandemin (antar jag) fick den svenska premiären av filmen skjutas på fram till för ungefär en vecka sedan.

Jag har inte direkt gått runt och suktat rastlöst efter att få se Brahms: The Boy II, men det har ändå varit en film jag varit nyfiken på att se tack vare hur den första filmen slutade. Helt ärligt trodde jag faktiskt att filmen bara skulle vara en upprepning av den första filmen och jag förväntade mig en ren cash-grab. Ack så fel jag hade.

Brahms: The Boy II är ett praktexempel på hur man bör göra en skräckfilmsuppföljare. Istället för att gå i samma fotsteg som sin föregångare och upprepa vad den gjorde tar filmen en helt annan väg, men bibehåller samtidigt en del av det som den första filmen introducerade och tillför mer till dess universum. Filmen är förvisso i samma anda som den första filmen och det märks att Stacey Menear återigen har skrivit manuset, men den tillför så pass mycket nytt och går en så annorlunda väg jämfört med sin föregångare att den inte bara blir en billig cash-grab. Kort sagt; den första filmen står fint på sina egna ben, men den här uppföljaren utvidgar den första filmens universum.

Jag gillade Brahms: The Boy II. Den är likt sin föregångare inte en kioskvältare till skräckfilm, men den fungerar fint som en mysryslig film. Den har ett lite snabbare tempo än sin föregångare och en specifik scen (som påminde mig lite grann om flera scener i Final Destination filmerna) fick mig nästan att vilja titta bort. Skådespelarna är bra (i synnerhet Katie Holmes, som är fantastisk som den nedbrutna modern) och även om karaktärerna bitvis kan kännas formade lite efter standardmallarna när det kommer till en nedbruten familj i skräckfilmsgenren så funkade de överlag bra här.

Slutet är väl egentligen det enda jag tyckte var sisådär. Det kändes en aningen antiklimaktiskt och mest skrivet så för att kunna eventuellt kunna pumpa ut en tredje film i franchisén – men det var samtidigt någonting jag räknade ganska kallt med.

Hur som helst, Brahms: The Boy II är en bra uppföljare och jag kommer definitivt att se om den – då troligtvis back-to-back med den första filmen. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av The Boy också, som du finner här.

The Boy av J

Den unga amerikanska kvinnan Greta (Lauren Cohan) tar jobbet som nanny hos det äldre förmögna paret Heelshire ute på den engelska landsbyggden för att ta hand om deras åtta år gamla son. Det visar sig dock ganska snart att sonen Brahms inte är som alla andra barn – han är nämligen en docka.

Paret Heelshire beger sig ganska snart iväg på en resa och lämnar Greta ensam i det stora huset tillsammans med dockan och en lista av strikta regler hon måste följa. Efter att ha struntat i listan börjar en rad märkliga incidenter att inträffa i huset varpå Greta börjar inse det faktum att dockan mycket väl kan vara vid liv…

The Boy (vars arbetstitel var In A Dark Place) är en av de där filmerna jag haft ståendes i hyllan och som jag inte haft någon nämnvärd brådska att sätta mig för att se. Inte för att jag hört en massa dåligt om den, utan mest för att jag egentligen inte haft något större intresse för den helt enkelt. Jag visste att filmen handlade om en docka och jag gissade mig till vad hela filmen skulle gå ut på, vilket i sin tur inte var speciellt lockande.

Nu när jag har sett den kan jag väl säga att jag hade halvrätt om vad den skulle gå ut på, men att den samtidigt hade ett slut som jag inte alls hade räknat med – vilket jag kanske borde ha gjort, vilket i och för sig är enkelt att säga så här i efterhand. Premissen och filmens upplösning har gjorts förr och eventuellt på ett snyggare och mindre korkat sätt än i The Boy, men jag gillade det jag fick.

Filmen i sig är inte det minsta läskig, men den har en tät atmosfär nästan rakt igenom och även om jag i regel brukar vara allergisk mot slow burn skräckfilmer där tempot är nedskruvat så tycker jag att det överlag fungerar helt okej i The Boy. Filmen är välspelad och för mig personligen känns det lite udda att se Lauren Cohan i en annan roll än som Maggie i The Walking Dead, även om jag gillade henne lika mycket här som i den serien.

De lär knappast skriva om The Boy i historieböckerna som en av de mest inflytelserika skräckfilmerna som gjorts, men jag hade en kul stund i soffan framför den. Den är knappast felfri, men den fungerar absolut som en slow burn popcorn-rysare. Rekommenderas.

Det släpptes även en uppföljare i år – Brahms: The Boy II – som jag kommer återkomma till när jag sett den.

House On Haunted Hill av J

Den excentriske miljonären Frederick Loren (Vincent Price) har bjudit in fem personer till en fest han anordnat för sin fjärde fru, Annabelle (Carol Ohmart), i huset på Haunted Hill – ett hus där sju mord har inträffat tidigare och som nu sägs vara hemsökt av de mördades rastlösa själar. Gästerna har fått veta att om de vågar stanna i det kusliga huset över natten kommer de att bli belönade med tiotusen dollar var av Mr. Loren, men allt eftersom natten fortgår börjar gruppen att inse att berättelserna om huset på Haunted Hill kanske ändå har en gnutta sanning i sig… eller har de?

Jag är inget jättestort fan av riktigt gamla filmer. Alltså filmer som gjordes och släpptes mellan 1920- och 1960-talet. Det finns bra filmer från de årtiondena givetvis, men det är inte filmer som tilltalar mig nämnvärt – antagligen mest för att jag inte växte upp med filmer från de erorna, så det finns inte direkt något nostalgiskt band till dem för mig. Med det sagt så tycker jag att House On Haunted Hill – Skriet Vid Midnatt i Sverige – från 1959 är en okej gotisk spökhus-rysare, men det är ingenting jag kommer ha någon större brådska att se om.

Skådespelet varierar från att vara riktigt bra (Vincent Price briljerar stundtals här) till att vara riktigt ”campy” och så där stelt som skådespelet emellanåt är i filmer från ovannämnda årtionden inom filmindustrin. Manuset är helt okej men är idag extremt klyschigt och föga förvånande. Då jag inte är speciellt bevandrad inom så här pass gamla filmer vet jag inte riktigt hur vanligt det var med twister likt den som händer här, men personligen såg jag den komma tio minuter in vilket gjorde slutet lite till ett antiklimax. Filmen blir stundtals väldigt pratig också, vilket kanske inte är speciellt förvånansvärt men det resulterade nästan i att filmen tappade mig några gånger.

Nåja. House On Haunted Hill är okej för vad den är och den var säkerligen extremt effektiv när den släpptes för sextio år sedan och bidrog säkerligen till den moderna spökhus-subgenren på ett eller annat sätt. Då filmen är public domain kan man se den vart som helst i stort sett, bland annat på youtube finns det flera uppladdningar i olika bildkvalitér.

Läs gärna mina tio år (!) gamla recensioner av remaken från 1999 och uppföljaren till den.

Honogurai mizu no soko kara (aka Dark Water) av J

Singelmamman Yoshimi Matsubara (Hitomi Kuroki) är mitt uppe i en vårdnadstvist med sin ex-make om deras gemensamma dotter Ikuko (Rio Kanno). När hon och dottern flyttar in i en lägenhet i ett nedgånget och sedan länge bortglömt hyreshus verkar det vara den perfekta omstarten, men snart börjar underliga saker att inträffa – så som att det bildas stora vattenfläckar i taket som till slut börjar läcka vatten och en mystisk röd axelväska som dyker upp på ställen där den inte borde vara…

Jag tror jag såg den här filmen år 2003 för första gången (det vill säga året den släpptes i Sverige), hemma hos en polare som älskade asiatisk skräck och som hyrde och såg precis allt som var från Asien som han kunde komma över. Antagligen var det även under en av våra ölkvällar vi brukade ha också. Det enda jag kom ihåg av filmen nu när jag skulle se om den var förklaringen till allt som händer i filmen, men inte själva upplösningen i sig. Av någon anledning hade jag inbillat mig att Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – skulle vara lika ruskig som de japanska The Ring filmerna, vilket den verkligen inte är.

Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – är mer ett mörkt och psykologiskt drama med inslag och influenser ifrån rysargenren. Filmen är inte ett dugg läskig och även den största fegisen skulle troligtvis kunna titta på den här filmen utan några större bekymmer. Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig – tvärtom. Jag gillar den, men att kategorisera den som en ren skräckfilm vore att ljuga. Filmen är vackert filmad, skådespelarna är suveräna, effekterna är bra och även om jag tycker att speltiden var i det längsta laget (slutet hade kunnat klippts ned med några minuter) så fängslar berättelsen. Det enda jag önskar att jag inte hade vetat var förklaringen till allt som händer i filmen, vilket hade gjort upplösningen så mycket kraftfullare än vad den blev för mig nu.

Även om inte filmen skrämde mig speciellt mycket (ärligt talat, inte alls) så finns det ett olöst dödsfall som inträffade för några år sedan i USA som ger mig gåshud – mycket tack vare att det påminner extremt mycket om förklaringen i den här filmen. Vilket fall jag menar låter jag vara osagt då det spoilar förklaringen i filmen, men har du sett filmen vet du säkerligen vilket fall jag menar…

Hur som helst gillar jag som sagt filmen. Jag tvivlar på att jag kommer springa benen av mig för att se om den snart igen, men det är å andra sidan ett välgjort, välspelat och fängslande mörkt och psykologiskt drama. Rekommenderas.

2005 kom, så klart, en amerikansk remake på filmen under titeln Dark Water med Jennifer Connelly i huvudrollen.

Dementia 13 av J

För sju år sedan drunknade den unga flickan Kathleen Haloran (Barbara Dowling) i dammen intill hennes familjs irländska slott och varje år har hennes mor och bröder genomfört en minnesstund på årsdagen för hennes död. I år tycks dock någon vilja störa minnet, beväpnad med en yxa…

1963, nio år innan han regisserade den första delen i den legendariska Godfather / Gudfadern trilogin, regisserade Francis Ford Coppola den lilla svartvita amerikansk-irländska proto-slasherfilmen Dementia 13 – eller Nattens Skräcknäste (som även användes som undertitel till 1981 års The Nesting i Sverige) – för Roger Corman och hans produktionsbolag.

Dementia 13 var ärligt talat inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara. Jag förväntade mig en spökhusfilm men fick istället en proto-slasher som på sina ställen var förvånansvärt våldsam för att vara en film från 1963. Skådespelet var ganska cheesigt och fick mig att skratta till ett par gånger då jag inte kunde ta dialogen och skådespelarnas agerande på något större allvar, i alla fall fram tills det att filmen började komma igång ordentligt. Filmen får en tät atmosfär ungefär halvvägs in och även om filmen aldrig blir läskig så finns det i alla fall ett uns av spänning där. Även om jag blev lite förvånad över hur abrupt slutet var så gillade jag det. Man fick allting förklarat inom loppet av tjugo sekunder av en karaktär och sen började sluttexterna.

Jag gillade Dementia 13. Det är knappast ett gore-athon och filmen är en riktig slow burn, men den lyckades ändå fängsla mig på något mystiskt sätt. Filmen är dock så pass gammal att det är svårt att rekommendera den till en modern publik, men är man filmälskare och gillar att utforska filmer från en sedan länge försvunnen tid är det här en helt okej film att bänka sig framför.