Helt Perfekt Glob

Escape From Tomorrow av J

Jim (Roy Abramsohn) är en otillfredsställd medelåldersman som är på semester tillsammans med sin familj i Disney World. Medan hans familj strosar runt och tar in alla syner och intryck som parken har att erbjuda finner sig Jim oförklarligt besatt av två franska tonårsflickor. Snart börjar den familjevänliga parken att förändras inför Jim’s ögon till någonting betydligt mer hotfullt allt eftersom han uppdagar dess hemligheter.

Escape From Tomorrow är en av de märkligaste filmerna jag någonsin har sett tror jag. Hela filmen är som att beskåda någons totala snedtripp på LSD och ska jag vara helt ärlig satt jag i stort sett bara och kliade mig i huvudet under majoriteten av speltiden. Slutet förklarar i stort sett ingenting och för att begripa vad filmen överhuvudtaget egentligen gick ut på vart jag tvungen att prata med honom jag såg den med, som inte heller var helt säker på vad filmen egentligen ville säga.

Hur som helst så behöver inte alltid märkliga filmer vara bra heller och Escape From Tomorrow lutar väl lite grann åt det hållet för min del. Den är hyfsat välgjord för att vara en guerilla-inspelad independentfilm med hyfsade skådespelarinsatser och så, men tack vare den totala bristen på förklaringar och ett manus som är fullkomligen befriat från logik tappade jag intresset och blev uttråkad timmen in i filmen och slutade i stort sett att bry mig de sista tio minuterna av speltiden – dels för att jag inte begrep något av filmen och dels för att de valt att fylla ut speltiden med en hel del onödiga utfyllnadsscener där karaktärerna bara vandrar runt i parken, äter mat, tittar på föreställning eller åker attraktioner. Hade istället filmen gått den vägen jag och min polare trodde att den skulle gå – att animatronikerna i parken skulle börja jaga Jim eller dylikt – hade nog filmen kunnat hålla intresset uppe bättre.

Escape From Tomorrow är inte en tripp jag kommer ta igen och om du inte diggar mindfuck filmer avråder jag dig att se den här.

Cruise Into Terror av J

En grupp människor bordar ett kryssningsfartyg som ska sätta kursen mot den mexikanska bukten. Ombord på båten är en forskare som har en teori om att egyptierna segla för tvåtusen år sedan till den mexikanska bukten för att bygga en krypta och lägga någonting till vila där. När kryssningsfartygets motor går sönder inser forskaren tillsammans med de andra på båten att de inte är långt ifrån platsen där kryptan borde vara. Gruppen bestämmer sig för att dyka ner under ytan och se om de kan finna den bortglömda viloplatsen, vilket de också gör. De bärgar en egyptisk sarkofag och en del av skatterna de finner och snart börjar passagerarna ombord att bete sig mycket underligt.

Cruise Into Terror är en TV-rysare från 1978 med det då gifta paret Christopher George och Lynda Day George. Filmen är väldigt långdragen på sina ställen och ska jag vara ärlig hade jag lite svårt att hålla ögonen öppna under min titt. Det som räddar filmen från att drunkna (pun intended) är de hyfsade insatserna framför kameran som bitvis fängslar något så när. Utöver det finns det inte så där fruktansvärt mycket att hämta här. Filmen bjuder inte på tillräckligt med cheese för att man ska kunna skratta åt den och den är inte nämnvärt spännande heller. Sista sekvensen av filmens klimax är dock hysteriskt roligt och fick mig att gapflabba, vilket är litet plus i kanten antar jag.

Cruise Into Terror är väl en okej film gjord för TV egentligen. Hade de trimmat ner speltiden med en femton minuter och gjort filmens händelseförlopp lite mer intressant (alternativt mer cheesigt) hade nog filmen stått högre i kurs hos mig. Så som den är tvivlar jag dock på att jag kommer återbesöka den.

The Horror At 37,000 Feet av J

En arkitekt och hans fru kliver ombord på ett flygplan för att åka från London till Los Angeles med ett altare från ett uråldrigt abbottkloster i lastutrymmet. Inte långt efter att flygplanet har lyft börjar underliga saker att inträffa ombord och det står snart klart för besättningen och passagerarna att de inte är ensamma och att de befinner sig i livsfara.

The Horror At 37,000 Feet är en TV-rysare från 1973 med bland annat Chuck Connors och William Shatner framför kameran. Filmen fungerar helt okej överlag tack vare bra prestationer framför kameran och speltiden på knappa sjuttiofem minuter, vilket gör att filmen skippar en massa onödiga utfyllnadsscener och gör i stort sett det den ska istället för att lalla iväg. Speciellt spännande blir den emellertid aldrig men den är å andra sidan ganska underhållande – speciellt då Shatner står framför kameran tack vare hans cyniska alkis-karaktär. Filmens höjdpunkt är troligtvis scenen då en av karaktärerna flyger ut genom flygplansdörren som blivit uppsliten, vilket fick mig att gapskratta högt.

The Horror At 37,000 Feet är ingenting man behöver springa benen av sig för att se men tack vare bra skådespelare, en del cheese och en kort och tight speltid är det en okej stund i soffan.

Driftwood av J

Nedtyngd av skuld efter sin rockstjärnebroders bortgång blir sextonåringen David Forrester (Raviv Ullman) besatt av döden, vilket leder till att hans vilseleda föräldrar skickar iväg honom till Driftwood – ett läger drivet av den sadistiske Captain Doug Kennedy (Dallas Page) där plågade och misskötsamma ungdomar placeras för attitydanpassning. Väl där börjar David att bli hemsökt av mystiska syner och hallucinationer kopplade till en tidigare intagen pojke som sägs ha försvunnit under mystiska omständigheter. David inser snart att svaret på gåtan han står inför kanske är den enda utvägen för honom själv…

Driftwood är en film jag troligen inte hade sett om det inte vore för att en nära vän till mig ville se om den tillsammans med mig, vilket hade varit synd då filmen är riktigt bra. Skådespelarna är bra och makeupen som använts är jäkligt snygg, men jag tycker samtidigt att filmens paranormala och övernaturliga delar känns väldigt påklistrade – att de är där bara för att vara där, liksom. Filmen hade klarat sig finfint utan de övernaturliga vinklarna och hade kunnat varit ett gripande thriller-drama om ett ungdomsfängelse där de intagna behandlas som ren skit och att i slutändan gör de intagna revolt mot ledningen. Eller nåt. Personligen hade jag nog faktiskt gett ett ännu högre betyg än vad jag redan ger filmen om de valt att gå den vägen, men det gjorde de inte…

Hur som helst är Driftwood lite av en hidden gem. Det är inget mästerverk, men den fängslar under de nittio minuter den rullar på under och den blir aldrig tråkig. Rekommenderas.

Lake Mungo av J

Julen 2005. Den sextonåriga Alice Palmer (Talia Zucker) drunknar i den lokala dammen medan hon är där med sin familj och badar. Efter att hennes kropp hämtats upp och ett utlåtande har kommit om att hennes död berodde på en tragisk olycka begraver hennes sörjande familj henne. Det dröjer dock inte länge innan familjen börjar uppleva en rad märkliga och oförklarliga händelser i och runt deras hem. Djupt oroade bestämmer sig familjen Palmer för att be mediumet och parapsykologen Ray Kemeny (Steve Jodrell) om hjälp. I deras sökande efter svar upptäcker de att Alice levde ett rubbat dubbelliv och gömde mörka hemligheter inom sig. Någonting hemsökte deras dotter och den hemska sanningen väntar vid Lake Mungo…

Lake Mungo är en australensisk mockumentär från 2008. Filmen är otroligt välspelad och ger en väldigt autentisk känsla av att man sitter och tittar på en riktig dokumentär. Hade jag sett filmen på en TV-kanal (istället för DVD-skiva som jag gjorde) utan att ha någon som helst vetskap om filmen sedan innan hade jag troligtvis trott att det var just en dokumentär – åtminstone fram till sluttexterna. Filmen i sig är inte speciellt skrämmande men dess upplösning är värd speltiden som det tar för filmen att komma dit, utan tvekan. Men det filmen inte levererar i läskigheter levererar den istället på det känslomässiga planet. Filmen är på sätt och vis väldigt sorglig, utan att för den delen vara en snyft-historia.

Gillar man, som mig, den här typen av filmer (mockumentärer) så tycker jag att man kan ge den en chans. Det är en riktig slow burn, men den är värd varenda minut den rullar på under. Rekommenderas.

Gin gwai 2 (aka The Eye 2) av J

Efter ett misslyckat självmordsförsök får Joey (Qi Shu) reda på att hon är gravid, men hon inser även att hon givits någonting mer; förmågan att se de avlidnas själar. I ett försök att finna ett svar på de eskalerande synerna vänder hon sig till sin ex-älskare Sam (Jesdaporn Pholdee), vars bakgrund kanske kan sprida ljus i den mörka skymningsvärld som sprider sig kring Joey…

Efter succéen som Gin gwai/The Eye verkade ha varit var det väl oundvikligt att en uppföljare (eller flera, som det skulle visa sig bli) skulle dyka upp. Två år efter att Gin gwai/The Eye släpptes kom således den första uppföljaren Gin gwai 2 – eller The Eye 2. Gin gwai 2/The Eye 2 har helt nya karaktärer, en ny story och även om grundidéen bakom konceptet fortfarande är den samma så har anledningen till varför huvudkaraktären förändrats helt – och det fungerar rätt hyfsat.

Filmen har mer drag av drama genren än vad den första filmen hade och om den första filmen var för långsam för dig som tittare får du nog ursäkta den här uppföljaren och hoppa över den då den i stort sett levererar samma (om inte mer) långsamma tempo och speciellt creepy blir den aldrig heller. Filmen i sig är inte dålig, det är bara det att man borde inte förvänta sig en rysare som kommer ge en kalla kårar utan mer ett halvgripande och välspelat drama med influenser från rysargenren.

Jag skulle kalla Gin gwai 2/The Eye 2 för en okej film, även om jag personligen tycker att den första filmen var mer creepy (även om jag inte direkt behövde vuxenblöjor under min titt) och snäppet bättre.

Gin gwai (aka The Eye) av J

Wong Kar Mun (Angelica Lee) blev blind vid två års ålder. Arton år senare genomgår hon en hornhinnetransplantation som ger henne synen tillbaka, men också något mer; hon börjar nämligen se de avlidnas själar som ännu inte gått över till den andra sidan. Allt eftersom hennes syner börjar eskalera beger hon sig ut för att ta reda på vem donatorn av hornhinnorna var och dess bakgrund…

Jag minns när jag såg remaken av Gin gwai – eller The Eye som den heter utanför Hong Kong – för snart nio (!) år sedan. Jag halvlåg i en soffa hemma hos en polare och drack öl och rökte cigaretter medan jag halvslumrande tittade på den filmen. Jag var redan då skeptisk till remakes och blev överraskad över att jag tyckte att den var ganska bra för att vara en amerikansk tappning av en asiatisk skräckfilm. Varför jag tyckte så och hur lik remaken var originalet har jag inget minne av (mer än klimaxet i bägge), så att göra en jämförelse mellan de bägge blir för min del omöjlig just nu – speciellt med tanke på att jag har inga som helst planer på att se om remaken. Hur som helst…

Originalet är en långsamt krypande rysare med några sekvenser som är genuint läbbiga men som samtidigt är väldigt förutsägbar och har man överhuvudtaget sett någon form av asiatisk skräck tidigare har Gin gwai/The Eye ganska lite att överraska med. Filmen är välspelad och karaktärerna utvecklas i det typiskt asiatiska tempot med en lång förklaring under klimaxet i slutet på filmen.

Gin gwai/The Eye har hittills fått tre uppföljare, alla regisserade av bröderna Danny och Oxide Chun Pang, varav jag har sett den första av dem. Jag kommer att återkomma med recensioner på de två sista filmerna (Gin gwai 10 och Tung ngaan) när jag lyckats komma över dem – när nu det blir…

Hur som; Gin gwai/The Eye är en helt okej asiatisk rysare som rullar förbi utan några större bekymmer även om det inte är en film jag troligtvis kommer se om inom de kommande tio åren.

Sugen på mer läsning? Läs gärna då min nio år gamla recension av remaken av den här filmen.

388 Arletta Avenue av J

Det äkta paret James (Nick Stahl) och Amy (Mia Kirshner) bor tillsammans i ett mysigt radhus ovetandes om att någon iakttar dem med kameror som riggats överallt; i hemmet, i bilen, på deras arbetsplatser. En dag kommer James hem till ett tomt hus och en kryptisk lapp signerad hans fru, men han vägrar tro att hon är den verkliga avsändaren tack vare underligheter som inträffat dagarna innan…

Jag gick in i 388 Arletta Avenue utan att veta någonting som helst om den och blev överraskad att det var en found footage film. Att jag dessutom kände igen två skådespelare i den – Nick Stahl och Devon Sawa (Final Destination) – gjorde mig ännu mer förvånad. Hur som helst visade sig filmen vara helt okej. Det är en slow burn film som håller ett lågt tempo filmen igenom och även om slutet var briljant så ökade inte min puls nämnvärt under filmens ca åttiofem minuters speltid. Det är väl egentligen det enda jag har att klaga på när det gäller filmen; det finns inte riktigt något att bli exalterad över som gör filmen spännande, även om den är välskriven och bra skådespelad.

Nåja. Jag har sett betydligt sämre filmer i den här subgenren så mina klagomål är ganska små. Jag kommer inte springa benen av mig för att se om 388 Arletta Avenue, men det var en okej engångstitt i alla fall.

The Blair Witch Project av J

I Oktober 1994 begav sig tre filmstudenter ut i skogarna kring Burkittsville, Maryland för att spela in en dokumentär om en lokal legend, Blair-häxan. De återvände aldrig. Ett år senare hittades deras inspelningar, men frågan kvarstår; varför kom de aldrig tillbaka?

Jag minns fortfarande när The Blair Witch Project kom. Hur folk pratade om den och hur de trodde att filmen i sig var verkliga inspelningar. Jag minns även hur jag varje morgon, på väg till skolan, gick förbi en anslagstavla där den lokala biografen hade smäckat upp postern för filmen och hur jag så gärna ville se filmen då jag, likt många andra, inbillade mig att filmen var verkliga inspelningar. Jag var emellertid för ung för att se filmen på bio och fick gott vänta tills det att den lokala videobutiken hade fått in filmen på VHS.

När så filmen hade släppts på VHS dröjde det något år innan jag faktiskt hyrde den då mitt intresse för den hade svalnat ganska ordentligt – troligtvis mycket tack vare besvikelsen då jag insåg att det faktiskt inte handlade om riktiga inspelningar, utan om en lågbudgetfilm vars marknadsföring bakom var ganska påkostad. Jag visste hur som helst att filmen hade fått ganska bra betyg och att den hade blivit lite av en kassasuccé, så en viss förväntan på att filmen skulle vara bra fanns ju absolut där. Men nä. Filmen var skit.

Jag kunde verkligen inte förstå vad folk såg i den här filmen. Det hände ju ingenting i den. Två år senare såg jag motvilligt om den då min käre gamle far lånade den och en bunt andra filmer av en dåvarande arbetskompis till honom. Mitt tycke om filmen förändrades inte vad jag minns.

Nu när jag har sett filmen för tredje gången i mitt liv kan jag inte direkt påstå att min åsikt har förändrats speciellt mycket, bortsett från att jag tycker att slutet är väldigt passande för filmen – vilket var något jag inte tyckte under mina första två tittar av filmen (troligtvis mest för att jag inte begrep det). Jag tycker inte att tre idioter som springer runt i en skog i sextio minuter (de första femton går åt till introduktion innan de beger sig in i skogen) och gapar och skriker åt varandra är speciellt läskigt. Att de lagt på lite ljudeffekter här och där mot slutet av filmen höjde knappast min puls heller, varken då eller nu.

Även om The Blair Witch Project populariserade och kickstartade found footage genren så är den långt ifrån en bra film i sig. Det har gjorts bättre found footage filmer både före och efter det här skräpet. Men om du mot förmodan har missat den här filmen (vilket jag har väldigt svårt att tro) kan jag ändå tycka att du bör slå dig ner framför den och beskåda den film som satte igång found footage subgenren på allvar – om du sen tycker den är bra eller inte hör inte hit.

Delivery av J

Rachel (Laurel Vail) och Kyle Massy (Danny Barclay) väntar sitt första barn och har bestämt sig för att ställa upp i en reality show inriktad på blivande föräldrar. Men efter att deras barn mirakulöst återhämtar sig efter ett tillsynes missfall börjar underliga saker att inträffa kring paret, vilket får Rachel att tro att hennes ofödda barn har blivit besatt av den ondskefulla demonen Alastor. Eller har det…?

Delivery (eller Delivery: The Beast Within, som den verkar vara släppt som) är en mockumentär med influenser från found footage subgenren som släpptes 2013. Det är inte en regelrätt found footage film men den har så pass mycket influenser från den genren att jag gott stoppar in den där. Hur som helst är det en otroligt långsam och händelselös film. Ärligt talat händer det inte något speciellt förrän i slutet då filmen levererar ett ordentligt ”wtf”-moment som jag inte alls var beredd på. På sätt och vis gillar jag idéen bakom filmen, men tack vare att den släpar så pass mycket som den gör händelsemässigt känns det som att de åttiofem minuterna speltiden ligger på snarare är trehundrasextio minuter.

Jag skulle inte kalla filmen för dålig, men inte heller okej eller bra. Man skulle kunna säga att den faller mellan stolarna. Hade de ansträngt sig lite mer med manuset och faktiskt försökt göra filmen läskig (eller åtminstone gjort den mer händelsefull) så hade jag troligen kunnat acceptera det långsammare tempot den har, men som den är så icke. Skippa den här filmen och se något annat.