Helt Perfekt Glob

Unfriended: Dark Web av J

Matias (Colin Woodell) har fått tag på en ny laptop och efter att ha kopplat upp sig på sitt hemnätverk hoppar han in i ett Skype samtal med sina vänner. Han upptäcker snart dolda filer som verkar tillhöra den förra ägaren och han inser snart att just denne övervakar honom och att han vill ha tillbaka sin laptop – till varje pris…

Unfriended: Dark Web (vars arbetstitel var Unfriended: Game Night) från 2018 är uppföljaren till desktop-skräckfilmen Unfriended från 2014, men har ingenting att göra med den filmen mer än att bägge följer konceptet att hela filmen utspelar sig på en desktop i kombination med webkameror. Jag var i ärlighetens namn en aningen skeptisk till den här filmen då produktionen hade dragit ut på tiden vilket brukar vara ett ont omen när det gäller filmer. Det visade sig hur som helst att min skepsis var helt obefogad då Unfriended: Dark Web är ungefär lika underhållande och frän i sitt koncept som den första filmen, även om jag föredrog den övernaturliga slasher-inspirerade vinkeln i föregångaren över dark web vinkeln som den här filmen har. Filmen är likt sin föregångare föga läskig, men håller precis som den intresset uppe igenom hela filmen och är överlag spännande även om den tar lite mer tid på sig innan saker och ting börjar att hända.

Personligen hade jag gärna sett en tredje film i franchisén, men tack vare att det här filmen på sätt och vis floppade på biograferna så känns det ganska otippat att Blumhouse kommer att pumpa ut ytterligare en film tyvärr. Fast å andra sidan tog det dem fyra år att få ut en uppföljare så, den som lever får se. Jag rekommenderar hur som helst Unfriended: Dark Web.

Läs gärna min recension på Unfriended också.

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann av J

Den gamle mannen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) har levt ett långt och händelserikt liv, men har nu slutligen hamnat på ett ålderdomshem. På hans hundraårsdag bestämmer han sig emellertid för att kliva ut genom fönstret i hans rum och påbörjar ett oväntat äventyr.

Det tog tid, men nu har jag äntligen (bättre sent än aldrig, right?) sett Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann och jag skulle väl ge den betyget okej. Jag hade förväntat mig en roligare film än vad jag fick, men den bjuder ändå på några sköna gapskratt och en småmysig berättelse som rullar förbi utan några större bekymmer. Skådespelarna är bra och filmen har förutom Gustafsson många välkända svenska ansikten (så som Mia Skäringer och Johan Rheborg) samt Alan Ford i en mindre roll som brittisk maffiaboss.

Jag har inte läst boken som den här filmen är baserad på och varken kan eller tänker göra några jämförelser mellan de två. Jag har dock hört att boken ska vara mer spektakulär, roligare och mer händelserik, vilket jag kan tänka mig då bok till film adoptioner ofta brukar tappa en hel del som jag tror de flesta vet.

Hur som helst; helt okej filmatisering även om jag hade förväntat mig mer än vad jag fick. Nu ska jag vänta på att uppföljaren, Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann, ska komma ut på dvd och bluray.

Hardcore Henry av J

Jag såg ett klipp för något år sedan med en actionsekvens helt i förstapersonsvy och tyckte idéen var helt fantastisk. Jag menar, jag själv är ett stort fan av first person shooters och har sedan barnsben spelat sådana spel och här fick jag se ett actionpackat klipp på några minuter där man fick se ur ögonen på någon som spöade skiten ur tungt beväpnade ryssar. Föga anade jag att det här bara var ett smakprov ur den kommande filmen Hardcore Henry, en rysk-amerikansk samproduktion där tittaren är huvudrollen;

Du kommer inte ihåg någonting. Det beror mestadels på att du precis har blivit återuppväckt från de döda av din fru Estelle (Haley Bennett). Hon berättar att ditt namn är Henry. Fem minuter senare blir du beskjuten, din fru är kidnappad och du borde troligtvis försöka att ta tillbaka henne. Vem har henne? Hans namn är Akin (Danila Kozlovsky); en kraftfull krigsherre med telekinetiska krafter som har en armé av legosoldater till sitt förfogande och en plan för att ta över världen. Du befinner dig dessutom någonstans i Moskva och alla vill se dig död. Ja, bortsett från den mystiske brittiska snubben Jimmy (Sharlto Copley). Han kanske är på din sida, men du är inte säker. Om du kan överleva galenskapen och lösa mysteriet kanske du kan upptäcka ditt syfte och sanningen bakom din identitet. Lycka till, Henry. Du lär behöva det…

När jag slutligen fick nys om att det där klippet jag såg för något år sedan bara var en liten del i en kommande långfilm som var helt inspelad i förstapersonsvy gjorde jag nästan i byxan. Som ett stort fan av både first person shooters och actiongenren överlag kunde jag knappt bärga mig inför dess release. Döm av min förvåning när nyheten om att filmen faktiskt skulle ha premiär på svenska biografer runt om i landet. Den här typen av sci-fi action brukar oftast inte stå speciellt långt upp på premiärlistorna i det här dödstråkiga landet, där smördraman av överskattade skitregissörer och barnfilmer från överskattade filmstudios är betydligt mer populära.

Nåja, jag begav mig av mot biografen och såg filmen som visades i Sverige under dess arbetstitel, Hardcore (som jag personligen föredrar). När jag gick ut från biografen när eftertexterna rullade på bioduken fick jag samma känsla som när jag var och såg Deadpool (recenserad här) i Februari; jag hade precis åskådat en förbannat bra actionfilm. Actionscenerna är spektakulära, våldsamma, blodiga och over the top samtidigt som en rejäl näve med svart humor är inslängd mitt i allt spektakel, vilket är filmens starkaste sida utan tvekan. Storyn är hyfsat klyschig och bjuder inte på några nämnvärt stora vändningar, men vem bryr sig? Sätter man sig för att se en film med titeln Hardcore Henry är det troligtvis det här man förväntar sig att få också.

Så, personligen (som alltid) tycker jag att Hardcore Henry är hands down den näst bästa filmen som haft premiär i år i Sverige (den spelades in 2015 men fick ingen release förrän i år), snett efter Deadpool så klart. Filmen känns som Crank: High Voltage (recenserad här av mig och här av H), fast i förstapersonsvy och med mer gore. Och ryssar. Och det är ett jävligt bra betyg i min bok. Rekommenderas starkt för den actionsugne. Ni moraltanter kan leta vidare.

Raptor Ranch av J

Någonting underligt pågår i den lilla hålan Fossil Ridge, Texas. Den underlige Dr. Cane (Jack Gould) har på sin ranch börjat att experimentera med DNA och har således lyckats framställa kloner av köttätande dinosaurier som varit utdöda i miljontals år. När Abbi (Jana Mashonee) och några utbölingar som dykt upp med bilproblem vid hennes kneg pyser iväg för att hämta hennes bil hamnar de på Dr. Cane’s ranch och när en av dem lyckas frigöra dinosaurierna av misstag bryter kaos ut.

Den rysk-amerikanska samproduktionen Raptor Ranch (som heter The Dinosaur Experiment i Sverige och USA, men som har originaltiteln intakt i England) är en av få filmer som gjort mig genuint arg. Manuset är ren smörja, karaktärerna är fullständigt blinda, döva och hjärndöda, effekterna ser gräsliga ut och alla comic reliefs som blivit intryckta med hjälp av skohorn och glidmedel var ungefär lika roliga som att titta på mossa som växer. Jag hade inte väntat mig en speciellt bra film, men att den skulle ge mig sådan avsmak att jag fick ont i huvudet av att titta på skiten räknade jag verkligen inte med. Jag menar, hade filmen haft någon som helst charm och varit lagom cheesig utan irriterande idioter till karaktärer och fullständigt värdelösa effekter i kombination med ett manus som bara duger att torka sin otorkade häck med hade jag kanske inte gått så hårt åt på den, men det här är fullständigt oacceptabelt.

Tittar man på produktionsbolagets sida på IMDB, Nu Imagination, ser man på en gång att bolaget bara har en produktion under bältet – vilket är den här filmen. Jag håller tummar och tår att det förblir så. Jag kollade dessutom upp Jana Mashonee och upptäckte att hon egentligen är en sångerska och att detta var hennes första (och hittills enda) film. Jag bestämde mig för att kolla upp hennes musik och ska sanningen fram har hon faktiskt en bra sångröst. Hon har emellertid inte släppt något nytt material sedan 2010 och verkade tro sig kunna göra någon form av filmkarriär istället. Synd bara att hon valde den sämsta skiten hon kunde komma över och slog troligtvis ihjäl varenda chans att fortsätta som skådespelerska (även om hennes prestation i den här filmen inte var nämnvärt bra så var hon åtminstone bättre än flera av de andra klåparna som står framför kameran).

Raptor Ranch är ett hån mot tittarna och de som ligger bakom den borde bli hängda. Skippa.

Unfriended av J

En kväll när sex high school vänner sitter och videochattar på Skype dyker det upp en okänd användare i gruppen som de inte kan få bort. De inser snart att kontot användaren är inloggad på tillhörde Laura Barns (Heather Sossaman) som tog sitt liv exakt ett år tidigare efter att en förnedrande video lades upp på internet. Till en början tror de att det är ett troll som lyckats hacka Laura’s gamla konto, men när personen bakom kontot plötsligt börjar att avslöja vännernas mörkaste hemligheter inser de att det är någonting helt annat än ett troll…

Jag fick nys om den här filmen för över ett år sedan när jag satt och tittade på en spelstream på Twitch där en av användarna i chattrummet frågade om någon hade sett trailern för Unfriended. Personen ifråga sa att den verkade cool så jag bestämde mig för att kolla in den. Direkt efter att jag hade sett trailern bestämde jag mig för att det här var en film jag absolut bara måste se. När jag kollade upp filmen upptäckte jag att dess titel var Cybernatural när den visades på festivaler, men att den senare fick den titel vi alla känner igen; Unfriended. Filmens arbetstitel var Offline och ska jag vara ärlig gillar jag den bäst, även om den inte direkt återspeglar vad filmen handlar om.

Hur som helst så förbokade jag filmen när jag upptäckte att det gick att göra det och väntade ivrigt på dess release i Oktober förra året…. som blev uppskjuten till nu i slutet på Februari i år istället. Nu när jag äntligen har sett filmen kan jag säga att den var värd väntan. Hela konceptet i filmen är skitfränt och även om den aldrig blir direkt läskig så håller den intresset uppe rakt igenom med en blandning av spänning och en nypa svart humor. Jag gillar den skarpt och det kommer definitivt bli en återtitt. Rekommenderas.

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret (bok) av J

Det har gått en månad sedan den ökände stalkern Taran och hans nu mer adopterade styvson Gleb begav sig iväg med en tungt beväpnad trupp av stalkrar till marinbasen Kronstadt, en bit utanför Sankt Petersburg, för att undersöka mystiska ljussignaler som hade observerats. Taran och Gleb upptäckte att ett helt orört område från atombombskriget fortfarande existerade i den Finska viken, kallat Mosjnyj.

Men när en atombomb detonerar i Mosjnyj överlever en handfull sjömän som befinner sig på fartyget Babylon. Sjömännen tar sin tillflykt till en övergiven station i utkanten av metron och anklagar metroinvånarna för att ligga bakom attentatet och hotar att utplåna allt liv på stationerna. Taran får uppdraget att finna de skyldiga och dra dem inför rätta. Då försvinner Gleb spårlöst från deras bunker…

Metro 2033 Universum: Resan Till Mörkret är inte bara den andra boken i spin-off serien till Metro 2033, utan är också den andra boken i Andrej Djakov’s trilogi om stalkern Taran och hans styvson Gleb. Den första boken är Resan Till Ljuset och den tredje boken, som ännu inte har släppts i Sverige, vars titel kan översättas till Över Horisonten.

Resan Till Mörkret är likt sin föregångare uppdelad i tre delar men är betydligt längre än den, vilket dessvärre märks fläckvis. Den första och tredje delen är bäst av boken, då det oftast är spännande och det händer nästintill hela tiden någonting. Den andra delen (som troligtvis är den längsta av dem) är den svagaste delen av boken. Även om det nästan hela tiden händer något fastnar jag inte för händelseförloppet. Jag tycker det inte är speciellt spännande utan mest tradigt och långdraget, så när som på något enstaka kapitel.

Medan Resan Till Ljuset hade en mer head-on och action orienterad stil rakt igenom har Resan Till Mörkret en mer delad stil. Bitvis är det mycket action och fart, för att i nästa stund bli långsammare och mer… gaggig. Det är inget fel med ett lägre tempo, men när flera kapitel i rad går ut på att samma sak inträffar på olika platser så tappar jag ganska snabbt intresset.

Boken börjar starkt och avslutas starkt, men mittenpartiet känns väldigt svagt för att vara en Metro 2033 bok och jag hoppas att nästa installation (om nu den släpps i Sverige) återgår till att vara mer actionfylld, likt den första boken i trilogin. Med det sagt; Resan Till Mörkret är inte en uselt skriven bok. Problemet jag har med den är att jag hade andra förhoppningar på den än vad den gav mig. Trots att jag blev lite smått besviken på boken vill jag ändå ge den en lite svagare rekommendation, för den är välskriven och trots att den har sina söliga partier så finns det fortfarande en del läsvärde i den – om man har läst Resan Till Ljuset alltså.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033, Metro 2034 och Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset också.

Metro 2033 Universum: Resan Till Ljuset (bok) av J

Snett efter att jag hade läst klart Metro 2034 upptäckte jag att i Ryssland är Metro en franchise; det finns en hel serie med böcker och ännu fler korta berättelser och noveller ute på internet, skrivna av fans, som utspelar sig i samma universum som Dmitrij Gluchovskij’s böcker utspelar sig i. Resan Till Ljuset, skriven av Andrej Djakov, är den första boken i serien Metro 2033 Universum som släppts i svensk översättning, vilken jag nu har läst klart.

Året är 2033. Jordens yta har varit obeboelig i 20 år efter atomvapenkriget år 2013 och den ryska populationen har tagit skydd nere i de ryska tunnelbanesystemen. Gleb, en föräldralös pojke boendes på Moskovskaja, blir en dag utplockad av stalkern Taran efter att denne har utfört ett jobb för ledningen på stationen. Tillsammans med sin mästare påbörjar Gleb en hård och utmattande träning inför vad som komma skall…

En dag observeras några gåtfulla ljussignaler från marinbasen Kronstadt som ligger på en ö utanför staden. Taran, Gleb och en grupp stalkrar får i uppdrag att bege sig till Kronstadt och undersöka saken. Ett uppdrag som kommer visa sig vara lättare sagt än gjort…

Resan Till Ljuset är en värdig första bok i Metro 2033 Universum serien. Den är riktigt spännande och har många twistar igenom sig (speciellt i slutet), för att inte tala om cliffhangers i nästan varje kapitel vilket får mig som läsare att vilja fortsätta läsa även om jag kanske borde släcka lampan och lägga mig och sova. Det märks dessutom att det är en annan författare, även om boken utspelar sig i samma universum. Medan Metro 2033 och 2034 hade en mer krypande spänning har Resan Till Ljuset en mer head-on och action orienterad stil.

Gillar man sci-fi och action (i bokform) så är Resan Till Ljuset ett givet val i mitt tycke; det händer nästan hela tiden någonting och jag har stora svårigheter att lägga ifrån mig boken även om jag borde. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Metro 2033 och Metro 2034 också.

Metro 2034 (bok) av J

På stationen Sevastopolskaja i utkanten av Moskvas enorma tunnelbanesystem väntar man spänt på patrullerna som skickats iväg till Hansan stationen Serpuchovskaja för att hämta hem förnödenheter. Dagarna går på Sevastopolskaja och inte ett ljud hörs ifrån patrullerna som skickats ut. Ammunitionen börjar sina tack vare otaliga attacker mot en av gränsposteringarna och stationens framtid ser mörk ut. I ett desperat försök att ta reda på vad som hänt patrullerna bestämmer sig stationsledningen för att skicka ut en mindre trupp på en handfull stridsdugliga män; den unge fadern Ahmed, den gamle metroinvånaren Homeros – som kan metron och dess legender bättre än någon annan – och den mystiske ”brigadören” som dök upp på stationen för en tid sedan. Trion beger sig iväg in i metron för att leta reda på svaret, vilket snart visar sig vara mer fasansfullt än vad de hade kunnat ana…

Äntligen har jag läst klart Metro 2034 och jag kan säga att jag inte är ett dugg besviken, faktiskt helt åt det andra hållet. Till skillnad från dess föregångare, Metro 2033 (recenserad här), är det inte alls många partier i boken där det känns gaggigt eller utfyllt utan storyn rullar på och det är väldigt svårt att lägga ifrån sig boken. Det enda klagomålet jag har på boken är att en av karaktärerna är totalt blåst och blir mer ett irritationsmoment än behövlig för storyn. Nåja…

Jag har egentligen inte så mycket mer att skriva om Metro 2034. Det är en bra sci-fi bok som är jäkligt spännande och intressant och personligen drogs jag med ganska ordentligt under vissa partier. Det är hur som helst en bok jag kan varmt rekommendera. Nu ska jag invänta Metro 2035, som tydligen ska följa samma story som Metro 2033 spelets uppföljare, Metro: Last Light. Det kommer troligtvis tyvärr dröja något år då det tog dem 2 år att översätta Metro 2034 till svenska, så..

Om du, som jag, gillar Metro böckerna har jag funnit lite intressant information ute på internet om att i Ryssland har Metro blivit en franchise – med runt 20 (!) böcker i Metro 2033 universumet. I Sverige finns det tyvärr dock bara två av dessa böcker utgivna; Resan Mot Ljuset och Resan Mot Mörkret. Så, fram tills det att 2035 släpps får vi nog gott suga på dessa två.

Metro 2033 (bok) av J

År 2013 inträffade en apokalyptisk händelse som ödelade jordens yta och utplånade större delen av mänskligheten. Jordens yta förvandlades inom loppet av ett par sekunder till en giftig ödemark där nya livsformer sakta men säkert började födas. I en av mänsklighetens nordligaste utposter, Ryssland, lyckades överlevande att ta sig ner i det gigantiska tunnelbanesystemet under Moskva – vilket var det första steget in i en ny mörk tidsålder för det mänskliga släktet.

20 år senare, år 2033, har mänskligheten fortsatt sitt liv under ytan i det ryska tunnelbanesystemet och en hel generation av nya människor har blivit födda och uppfostrade i de mörka och fuktiga tunnlarna under Moskva. Artyom, född dagarna innan den apokalyptiska händelsen 20 år tidigare men uppvuxen i metron, lever sitt liv på stationen VDNCH i utkanten av metron tillsammans med sin styvfar. Artyom har aldrig rest utanför sin stations gränser, men när ett hot ifrån ytan försöker tränga sig in – endast känt som De Mörka – i metron får Artyom ett uppdrag av stalkern, tillika hans styvfars vän, Hunter; om inte Hunter är tillbaka morgonen därpå ska Artyom bege sig in i hjärtat av metron för att kontakta styrkorna i stationsstaden Polis, för att varna om det annalkande hotet från ytan. Hunter återvänder aldrig och Artyom måste nu bege sig iväg på en lång och farofylld resa igenom metron…

Första gången jag fick höra om Metro 2033 var när spelet, som är baserad på den här boken, släpptes förra året (recension av spelet finner ni här). Efter att ha plöjt igenom spelet (som jag var hyfsat kritisk till första vändan igenom det, men som jag efter lite mer spelande lärt mig att älska) införskaffade jag boken och.. ja, det har tagit lite tid att läsa den, mest tack vare att jag haft dåligt med tid och ork till att göra det.

Hur som helst, Metro 2033 är en intressant grej faktiskt. Redan år 2002 dök boken upp på internet och blev senare ett interaktivt experiment, som drog tusentals läsare runt om i Ryssland. 2005 blev boken slutligen tryckt av en etablerad utgivare och blev en storsäljare i hemlandet. 2009 hade 400 000 exemplar av Metro 2033 sålts enbart i Ryssland.

Med det sagt kommer här min åsikt om boken. Boken är jävligt bra i min mening. Det rör på sig väldigt mycket i den och nästintill varje kapitel har någon form av nagelbitare, men samtidigt finns det rätt gaggiga och sega partier i boken där vi får läsa om exempelvis Artyom’s tankar som ofta är viktiga för bokens handling, men som lika ofta också, tyvärr, bara känns som utfyllnad. Men samtidigt som boken kan plötsligt bli rätt långdragen så kan den lika plötsligt bli hur jävla spännande som helst och ganska ofta har jag faktiskt svårt att lägga ifrån mig boken.

Metro 2033 är en suverän bok i min mening och jag kommer säkerligen att plöja igenom den flera gånger. Nu ska jag bara införskaffa uppföljaren, Metro 2034, och plöja igenom den tills det att uppföljaren till spelet Metro 2033 har släppts.. som, enligt källor, inte ska vara baserad på Metro 2034 utan följa en egen storyline. Hur som haver; Metro 2033 boken rekommenderas varmt till sci-fi älskare.