Helt Perfekt Glob

Ready Or Not av J

Efter en elegant bröllopscermoni vid den snuskigt rika Le Domas klanens påkostade herrgård informerar den nygifte brudgummen Alex Le Domas (Mark O’Brien) sin nyblivna fru Grace (Samara Weaving) att cermonin är långt ifrån över och att de nu har en lång natt framför sig.

Som en del av en makaber och märklig långtgående familjetradition behöver Grace medverka i en tillsynes oskyldig lek, där hon ska gömma sig någonstans i den väldiga herrgårdens rum och korridorer fram till gryningen – allt medan hennes svärfamilj, som är beväpnade till tänderna, jagar henne…

Jag är som vanligt sen till festen och alla har – som många gånger tidigare – redan gått hem. Eller däckat. I alla fall när det gäller Ready Or Not från 2019. Jag hade hört en del bra grejer om den och av att döma av det jag hade hört så verkade det vara en film som skulle falla mig alldeles ypperligt i smaken.

Det gjorde den. Till en viss del. Jag trodde att filmen skulle vara mer over the top och galen än vad den var, trots att den är over the top och galen. Konceptet med filmen fungerar fint och skådespelet är suveränt. Filmen är våldsam och har en ordentlig portion med nattsvart humor, men det kändes samtidigt som att de kunde ha gjort någonting mer, gått ett par steg till liksom.

Med det sagt är filmen inte dålig, snarare tvärtom. Även om idéen bakom filmen har gjorts (sort of) förr så fungerar den fint. Filmen är som sagt välspelad och när den väl är underhållande är den av kategorin God Underhållning. Det största problemet med filmen låg nog mestadels hos mig själv då jag antagligen förväntade mig mer än vad jag slutligen fick. Nåja…

Jag gillade Ready Or Not, men förväntade mig som sagt antagligen mer än vad jag fick – vilket så klart inte ligger filmen till last. Hur som helst rekommenderar jag filmen, även om jag tror att jag kommer vänta ett tag med att se om den.

The Babysitter: Killer Queen av J

Två år har gått sedan Cole (Judah Lewis) lyckades undkomma Bee (Samara Weaving) och hennes satanistiska blodkult. Ingen tror honom då alla bevis konstigt nog försvann och folk i hans närhet tror att han lider av någon psykisk åkomma som gör att han inbillar sig saker.

Efter att han av en slump fått veta att hans föräldrar planerar att skicka iväg honom till en högstadieskola för de med psykiska besvär bestämmer han sig för att trotsa sina föräldrar och åker iväg tillsammans med sin bästa vän Melanie (Emily Alyn Lind) och en grupp andra ungdomar till en fest ombord på en båt. Väl där dröjer det inte länge innan han inser att den mardröm som förföljt honom i två år har hunnit ikapp honom, varpå han tillsammans med skolans nya tjej, Phoebe (Jenna Ortega), måste slåss för att överleva natten.

Direkt efter att jag hade sett klart The Babysitter slog jag igång dess uppföljare, The Babysitter: Killer Queen, som är i stort sett pinfärsk och släpptes bara för några dagar sedan på Netflix.

Om man tyckte att den första filmen var för mycket så är den här uppföljaren antagligen något man bör undvika då de tagit den lilla logiken och resonen som fanns där i och slängt ut dem igenom fönstret.

Filmen är betydligt mer absurd och over the top än sin föregångare och även om jag gapskrattar åt det mesta som händer i filmen så kan jag inte låta bli att känna att det bitvis blir lite mycket på en och samma gång. Jag har inget emot att en uppföljare vrider upp dumheterna ett par snäpp extra mot sin föregångare om det är den typen av film, men det finns ju alltid en gräns för allt.

Med det sagt tycker jag inte att filmen är dålig, tvärtom. Jag hade riktigt kul under min titt och tycker att den här uppföljaren nästan är lika bra som sin föregångare. Den är likt den första filmen välspelad, även om jag tycker att Samara Weaving var med på tok för lite. Dess effekter är ungefär som dem i den första filmen – kanske att de använde en aningen mer CGI-blod här. Kanske.

Hur som helst så är det här en rolig – och blodig – film, som passar väldigt bra som en double feature tillsammans med sin föregångare. Rekommenderas.

The Babysitter av J

Cole (Judah Lewis) är en introvert och osäker tolvåring som alltid blir mobbad av sin granne. Han lider av diverse olika rädslor och hans överbeskyddande föräldrar gör det knappast enklare för honom att komma över dem. Han har emellertid ett ljussken i sitt liv; Bee (Samara Weaving), hans snygga barnvakt.

När hans föräldrar åker iväg över helgen bestämmer han sig för att trotsa Bee och stanna uppe efter sängdags, enbart för att upptäcka att Bee, tillsammans med en handfull andra ungdomar, ingår i en satanistisk blodkult – och att de behöver hans blod för att slutföra deras påbörjade ritual…

Jag hörde talas om The Babysitter när den kom ut på Netflix 2017 men har inte kommit mig för att se den förrän nu och oh my god… det här är bra skit. Filmen är en komedi först och främst, men har samtidigt skräckelement i sig i form av blodiga och over the top dödsscener – som givetvis är mer för komisk effekt än någonting annat – som varvas med en och annan spännande scen. Skulle man säga att filmen är en omvänd slasherfilm (alltså att man får följa ett offer som fimpar av flera mördare) så skulle jag nog säga att man inte har fel.

Filmen är välspelad, rätt och slätt – Samara Weaving är fantastisk och antagligen det bästa med hela filmen. Manuset är hysteriskt och filmens gags är gapskrattsroliga – i synnerhet de gags som kommer från absolut ingenstans. Effekterna är väl egentligen filmens enda svaga punkt. De ser överlag bra ut, men här och där har de använt sig av CGI-blod som står ut som en sårig tumme – som det typ alltid gör.

The Babysitter är toppen om man är ute efter en popcornrulle med mycket våld som inte tar sig själv på så stort allvar. Det är i stort sett fullt ös från början till slut och även om filmen kanske inte är perfekt så är den definitivt värd en titt – speciellt nu när tvåan har kommit ut. Rekommenderas.

Guns Akimbo av J

Miles (Daniel Radcliffe) är en loser. Han har ett uselt jobb utan några som helst framtidsutsikter, är fortfarande förälskad i sitt ex Nova (Natasha Liu Bordizzo) och fritiden spenderar han framför sin laptop och trollar folk på internet. Han snavar en dag över den senaste flugan på internet, Skizm och börjar genast trolla. Stort misstag. Skizm är nämligen en dödlig underground-tävling där det gäller att döda eller dödas inför en online-publik på miljoner.

Arrangörerna av Skizm uppskattar givetvis inte Miles’ trollande och efter att ha blivit kidnappad av gruppen vaknar han upp med pistoler fastnitade i händerna – och som Skizm’s senaste tävlande.

Jag hade hört en del delade åsikter kring Guns Akimbo, men hade på känn att det var en film jag personligen skulle älska efter att en bekant i en Facebookgrupp hade taggat mig i ett inlägg med trailern. Föga förvånande visade det sig att jag hade rätt.

Guns Akimbo är en ultravåldsam och over the top idiotactionrulle som bränner på i 200 knyck från början till slut med några enstaka kortare pauser här och där bara för att driva storyn framåt – som förvisso är väldigt generisk, men vem fan bryr sig om något sådant i den här typen av film? Harry Pot… erh… Daniel Radcliffe är suverän i huvudrollen som losern Miles och hans motståndare Nix, spelad av Samara Weaving, är fantastiskt överdriven och svincool. Marvel har ett och annat att lära från henne till deras kommande filmer – just saying…

Är du ute efter en skön berg-och-dalbana-rulle med tonvis av överdriven, ultravåldsam och galen action är Guns Akimbo filmen för dig och jag kan inte göra någonting annat än att ge den två tummar upp och en rekommendation.

Ash vs Evil Dead – Season 1 av J

Trettio år har gått sedan Ash (Bruce Campbell) blev tvungen att slakta sina vänner och sin flickvän efter att de blivit övertagna av ondskefulla demoner, frambringade av Necronomicon Ex-Mortis – De Dödas Bok. Ash har sedan dess levt ett tråkigt och händelselöst liv, boende i en husvagn och jobbar som en sketen säljare på en elvarubutik. Men efter en rökig kväll ändras allting i en handvändning; i sitt rökfyllda och flummiga rus läser Ash ur Necronomicon och släpper således återigen ut dess krafter. I ett desperat försök att rätta till sitt lilla snedsteg beger sig Ash iväg tillsammans med sina kollegor Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) för att försöka hitta en lösning på det hela – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Efter Evil Dead remaken (som jag sågade i min recension, men som jag efter en omtitt tycker är okej) som kom för några år sedan släpptes trodde jag att Evil Dead franchisén var stendöd. En gång för alla. Död och begravd. Och så vidare. Men.. nä. Inte riktigt. I slutet på förra året släpptes Ash vs Evil Dead och i stort sett alla fans av filmerna hyllade serien och lyfte den till skyarna. Jag själv gjorde som jag brukar göra med ungefär allt; jag sköt på att se serien, trots att jag är ett stort fan av filmerna.

Hur som, inför säsong två som börjar sändas i Oktober i USA bestämde jag mig till slut att se hela säsong ett rakt av. Det tog mig tre sittningar och nu sitter jag här och har konstaterat att Ash vs Evil Dead är något av det bästa jag har sett på väldigt, väldigt länge. Väldigt… länge. Serien är precis det Evil Dead ska vara; blodigt, roligt, överdrivet och fantastiskt underhållande. Bruce Campbell är i toppform och det är otroligt kul att få återse honom i hans paradroll igen. Övriga skådisar är också bra, men vem fan bryr sig i dem? Effektmässigt håller serien ungefär samma nivå som de flesta andra TV-serier med skräcktema och skiftar mellan praktiska och CGI effekter.

Det här är som sagt troligtvis något av det bästa som jag har sett på väldigt, väldigt länge och det här är troligtvis det närmsta vi kommer komma till en Evil Dead 4 och på sätt och vis är ju det ganska bra då de kan trycka in så mycket mer innehåll i en serie mot en nittio minuter lång film – även om jag inte hade tackat nej till en till film. Hur som är Ash vs Evil Dead… groovy och får två stora tummar upp och en solklar rekommendation från mig. Nu är det bara att börja tagga inför säsong två.