Helt Perfekt Glob

Ghost In The Shell (2017) av J

I en nära framtid har cybernetiska implantat som förbättrar de mänskliga organen blivit normalt. Bolaget Hanka Robotics är världsledande tillverkare av implantat och robotproteser och har tagit nästa steg i utvecklingen: att kombinera en mänsklig hjärna med en cyborgkropp. Hjärnan de använt sig av tillhör en ung kvinna, Mira Killian (Scarlett Johansson), vars föräldrar omkom i en cyberattack, som ett år senare har gått med i Section 9, en anti-terrorism grupp, och uppnått graden Major.

När terrorister slår till mot en av Hanka Robotics’ högt uppsatta chefer stormar Killians grupp in och stoppar dem. Killian upptäcker att en av de robot-geishor som attackerat var hackad av någon kallad Kuze (Michael Pitt). Medan Section 9 jagar Kuze börjar Killian att sakta men säkert lära sig mer om sig själv och vem Kuze egentligen är.

Min första kontakt med Ghost In The Shell var igenom musikvideon till Wamdue Project’s King Of My Castle som visades flitigt både på ZTV och MTV år 1999. Musikvideon består av klipp och sekvenser ifrån den första animerade Ghost In The Shell filmen från 1995, som är baserad på en manga från 1989. Detta hade jag inte den blekaste aning om när jag såg musikvideon i min unga ålder och det var först runt tre år senare jag fick veta hur saker och ting låg till. Om jag inte missminner mig var det H som upplyste mitt ovetande sinne om saken. Hur som helst så såg jag den första animerade filmen av Ghost In The Shell och det lilla jag minns är väl att jag gillade den. Det var sexton år sen.

Jag brydde mig aldrig i att se uppföljarna och de olika serierna som ploppat upp i franchisén sedan dess, men bestämde mig för att jag skulle se den amerikanska Ghost In The Shell adoptionen från förra året. Tanken var att jag skulle se den på bio, men av någon anledning blev det aldrig av – och det kanske var lika bra. Filmen gjorde sig helt okej här hemma i soffan och jag tvivlar på att ett biobesök hade gjort mig mer imponerad av filmen än vad jag blev…

Prestationerna framför kameran är övertygande och filmens actionscener är underhållande och välgjorda. Effektmässigt och visuellt sett är det här dessutom en riktigt snygg film. Det filmen faller på är dess manus som i stort sett följer varenda standardmall för en actionfilm som finns, vilket gör att den stora vändningen i filmen faller platt tack vare att man kan förutse den tjugo minuter in.

Jag antar att det låter som att jag hatar filmen. Det gör jag inte. Förvisso tycker jag att den är förjävla förutsägbar och att de borde ha filat mer på manuset innan kamerorna började rulla, men tack vare bra action och snygga – för att inte tala om fläskiga – effekter tycker jag att den är helt okej. Speltiden på runt hundra minuter svischade förbi utan några större bekymmer och ska jag vara ärlig hade jag en ganska bra stund där i soffan. Jag tvivlar dock på att jag kommer att se om filmen inom någon närmare framtid.

Några jämförelser med originalet (eller franchisén i sig) tänker jag inte göra på grund av uppenbara skäl.

Läs gärna H’s mer utförliga och välskrivna recension på DVDKritik också.

Under The Skin av J

En utomjordisk entitet har tagit den jordiska formen av en ung kvinna (Scarlett Johansson) och finkammar vägar och gator i Skottland i sökandet efter mänskliga byten som hon har kommit för att plundra. Hon förför sina isolerade och övergivna mansoffer in i en verklighetsfrämmande dimension där de förvrids och konsumeras. Men, existensen i all sin komplexitet börjar att förändra den utomjordiska besökaren och hon börjar att upptäcka och utforska sig själv som människa, med tragiska konsekvenser.

Under The Skin är en engelsk-amerikansk-schweizisk-polsk samproducerad sci-fi thriller med stora drag av drama från 2013 med Scarlett Johansson i huvudrollen. Filmen är baserad på den nederländske författaren Michel Faber’s bok med samma titel från år 2000. Scarlett Johansson är bra i sin rollsättning och troligtvis det största dragplåstret till filmen då hon slänger kläderna mer än en gång här, i övrigt är filmen ren dynga. Jag skiter i hur filosofisk en film är menad att vara eller att det finns underliggande betydelser i den när det i stort sett inte händer någonting överhuvudtaget under majoriteten av speltiden – eller att när det väl faktiskt händer något så finns det inget som helst sammanhang och/eller förklaring till vad som händer. Jävla arthouse skräp.

Iron Man 2 av H

Okej, det är väl lite konstigt av mig att recensera ”Iron Man 2” efter att ha recenserat ”The Avengers”, trots att jag såg dem i rätt ordning. Jaja, men strunt i det. Du läste ju ändå J:s recension redan 2010, så det är ju inte som om du är helt svältfödd. Jag tycker det är en bra film som utvecklar sig bra från den första filmen. Det är bra action, bra karaktärer och Downey Jr är härligt dampig hela tiden.

Läs också min recension av ”Iron Man” om du har lust!

The Avengers av H

Dags att bränna av ett gäng recensioner igen lite snabbt för att försöka komma ikapp… ”The Avengers” är den senaste stora Marvel-rullen och visst är det bra. Det är underhållande, effekterna är toppen och det är härligt dunder och brak mest hela tiden. Om du inte hängt med i de tidigare serietidningsfilmerna så kan det bli lite rörigt, men den viktigaste filmen att ha sett innan är väl ”Thor”. Kanske ”Iron Man” samt ”Captain America”.

Regissören är Joss Whedon, och vet ni inte vem det är så kan ni väl sluta läsa min blogg direkt. Hej då! Han visar att det går att göra enorm stadsdestruktion utan att kasta runt med kameran som en idiot (I’m looking at YOU, Chris Nolan och Michael Bay) men om jag måste klaga – och det måste jag ju – så får jag väl säga att jag saknar en av Whedons största förmågor: den att plötsligt krossa hela ditt hjärta när du minst anar det. I övrigt: tjacka upp dig på en packe öl/cola och hugg in på popcornen.

Iron Man 2 av J

Tony Stark (Robert Downey Jr.) har nu berättat för världen att det är han som är Iron Man och en enorm press ifrån regeringen, media och allmänheten har laggts på hans axlar att han ska dela med sig av sin teknologi till militären – vilket han vägrar av rädsla att teknologin ska falla i fel händer. Samtidigt planerar ryssen Ivan Vanko (Mickey Rourke) en hämndaktion jämtemot Stark, tack vare något hans far gjorde för många år sedan. Som om inte det vore nog bär Stark på en tung hemlighet som kan vara slutet för Stark Industries – och honom själv…

För att friska upp minnet såg jag om Iron Man innan jag såg den här första uppföljaren. Och.. ja.. den är fortfarande lika bra som den var när den kom. Iron Man 2 ligger inte långt efter sin föregångare – bortsett från ett par saker. Händelseförloppet i filmen känns rätt klichée och bitvis märks dessa av allt för mycket, vilket också resulterar i att filmen blir småseg och utdragen på sina ställen. Slutstriden mellan Iron Man, Styggingen och en gammal, men samtidigt ny, karaktär känns rätt snål och snabbt överstökad. Actionscenerna är snyggt och bra gjorda så när som på någon enstaka skakig kamera. Om man ska se till vad Iron Man 2 är så är det En Bra Film och även om den inte når ända upp till sin föregångare så vill jag rekommendera den lite försiktigt till de som gillade den första.

Och har man inte fått nog av Iron Man så kommer det en tredje del redan om 2 år och duger inte detta fullt ut så kommer det även en fristående film (som står som en uppföljare till Iron Man filmerna på IMDB) samma år med titeln The Avengers – där vi inte bara kommer få se Iron Man, utan också Hawkeye, Black Widow, Captain America, The Incredible Hulk och War Machine m.fl. Alla superhjältekåta-fans där ute, håll ut.

Dumpa Honom! (He’s Just Not That Into You) av H

Denna relationsdramedi detaljerar med o-Hollywoodsk klarhet skillnaderna mellan killar och tjejer när det kommer till kommunikation mellan könen. Vi får följa ett antal sammankopplade individer och se hur de hanterar sina relationer, och både män och kvinnor får sig tankeställare och näsbrännor angående sina invanda beteenden och oförmågor att läsa och hantera det motsatta könet. Det blev oväntat få kontroverser oss emellan hemma i tv-soffan, och det är väl bra antar jag. Filmen känns lite för lång på över 2 timmar (baserad på en bok) men den var helt okej. Uppföljare kommer under 2010.

Ghost World av H

Såg om denna film från 2001 i vilken Scarlett Johansson, Thora Birch och hennes bröst busringer till ensamma Steve Buscemi och lurar ut honom att vänta på en date som aldrig kommer. När flickorna senare möter Steve på en loppmarknad säljer han en gammal skiva till Thora, som i sin resa över gränsen till att bli vuxen börjar intressera sig för honom.

Ghost World är baserad på en serie bla bla bla. Jag gillar den här filmen. Den har en egen stil och Buscemi är skön. Kanske en datefilm för intellektuella, men faller garanterat inte popcorn-crowden i smaken.

Lost In Translation av H

Såg om Lost In Translation. En bra film där Bill Murray spelar en skådespelarföredetting som åker till Japan för att tjäna pengar på en whiskeyreklamfilm, och för att komma ifrån sin fru ett tag. Han gör sitt bästa men känner sig avskärmad från japanerna och deras sätt. Han kan inte sova och spenderar sin tid mestadels på hotellet, där han möter Scarlett Johansson som delar hans känslor. Hennes man är konstant iväg och jobbar, och hon försöker fördriva tiden så gott hon kan. De två börjar umgås och utvecklar en speciell vänskap.

Den här filmen är klockren. Soundtracket är suveränt, Bill Murray är underbar och ingen annan skulle klarat av att leverera hans dialog så perfekt avvägt mellan humor och uppgivenhet. Manuset lyckas mestadels hålla sig på rätt sida om klyschor, och samtidigt ha hög igenkänningsfaktor.

Murray fick väl blodad tand av den här typen av film gentemot hans tidigare komedifilmer, och gick vidare med rullar som The Life Aquatic With Steve Zissou (rekommenderas) och Broken Flowers (rekommenderas inte).

Eight Legged Freaks av J

Hatar du spindlar? Hatar du verkligen spindlar? Dom tycker inte om dig heller.

En lastbil lastad med radioaktiva ämnen råkar av misstag tappa en av tunnorna som far rakt ner i en bäck. Intill ligger en spindelfarm med 100 – 200 spindlar. En vecka senare lyckas en av spindlarna ta sig ut ur sin fångenskap och efter en händelse tar sig även de andra spindlarna ut.

Ytterligare en vecka senare kommer Chris McCormick tillbaka till den lilla hålan som ligger intill spindelfarmen för att återuppta arbetet i den lokala gruvan som han har ärvt av sin far och för att försöka berätta för den lokala sheriffen Sam Parker om hans känslor för henne.

Men snart börjar ortsbefolkningens husdjur att minska i antal.. såväl som ortsbefolkningen själva. Det visar sig att spindlarna som lyckades rymma ifrån spindelfarmen har blivit utsatta för de radioaktiva ämnen och har muterats till jättespindlar.

Det här är mer eller mindre en hyllning till 1950-talets monsterskräckfilmer, samtidigt som den skojar med genren. Jag kategoriserar den här filmen som komedi, möjligtvis komedi/skräck. Speciellt skrämmande är den inte, utan är enbart rolig och helsnurrig. Filmen försöker inte vara något annat heller för den delen.

Bland skådespelarna ser vi bland annat David Arquette (Scream-filmerna), Scarlett Johansson (The SpongeBob SquarePants Movie) och Kari Wuhrer (Thinner, The Hitcher II: I’ve Been Waiting, Anaconda) som MILF. Samt en bunt andra duktiga skådespelare.

Storyn har vi egentligen sett förr; småstadshåla blir anfallen av monster, ortsbefolkningen måste piska dem innan de utrotat staden och kanske hela världen. Givetvis hade filmen kunnat bli en riktig soppa av skräp och suga rejält, men tack vare riktigt bra effekter och en skojig story, som kan tänkas gå i samma fotspår som Gremlins-filmerna, blir den riktigt bra. Självfallet bidrar ju även skådespelarna till att filmen blir bra också.

Har man inte sett den här filmen innan ska man ta och göra det.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0271367/

The Prestige av H

Det är lurigt att berätta handlingen i The Prestige. Å ena sidan kan man göra som de flesta andra och förenkla det hela till en bitter strid mellan två rivaliserande illusionister och tillika ex-vänner, men det är inte rättvist. Det här är ju faktiskt en Christopher Nolan-film, och då (med undantag för axelryckaren Batman Begins) är ordinär linjär berättarstil något högst oväsentligt.

Filmen börjar i mitten av berättelsen. Den Store Danton (Hugh Jackman) drunknar under ett scenframträdande, och hans rival, Alfred Borden (Christian Bale) blir satt i fängelse för mord. I väntan på rättegången läser han Dantons dagbok, och vi går tillbaka till början av berättelsen. De båda jobbar som medhjälpare till en äldre illusionist, och under ett framträdande drunknar magikerns assistent – och tillika Dantons fru – varpå Danton och Borden går skilda vägar. Borden uppfinner tricket The Transported Man, och Danton blir besatt av att ta reda på hemligheten bakom tricket. Han lyckas stjäla Bordens dagbok – och vi börjar på en tredje tidslinje i filmen…

Skådespelarprestationerna är fantastiska, man tror nästan på att Scarlett Johansson är brittisk, men Michael Caine gör som vanligt ett standardframträdande. Filmen är egentligen bra, men den känns oerhört lång på nåt sätt. Sluttwisten är inte direkt fantastisk, men jag gillar vägen dit. Inte alls lika underhållande som Nolans tidigare Memento, men den duger allt att se på.