Helt Perfekt Glob

M3GAN av J

På vägen upp till fjällen för en skidsemester omkommer den lilla flickan Cady’s (Violet McGraw) föräldrar i en trafikolycka varpå hon hamnar hos sin moster Gemma (Allison Williams), som jobbar som en robotingenjör på ett avancerat leksaksföretag som tagit fram leksaker som är styrda av simpel AI.

I ett försök att hjälpa sin systerdotter att komma över sorgen efter sina föräldrar bestämmer sig Gemma för att bygga klart ett projekt som hon och två av hennes kollegor jobbat på i smyg för sin chef, M3GAN (Amie Donald / Jenna Davis’ röst) – Model 3 Generative Android, med en betydligt mer avancerad AI än vad de tidigare har utvecklat – för att ge Cady en vän. Cady blir snabbt fäst vid M3GAN och det hela verkar fungera bra – i alla fall fram tills flera mystiska dödsfall börjar inträffa kring Gemma och Cady…

Redan när jag såg postern för M3GAN förra året visste jag att det här var en film jag bara måste se. Skräckfilmer där leksaker (i synnerhet dockor) får ett eget liv och går berserk är allt som oftast i min mening väldigt underhållande och M3GAN är inget undantag, även om det är väldigt, väldigt svårt att inte dra paralleller till Chucky och Child’s Play franchisén – i synnerhet remaken av Child’s Play (recenserad här). Det som skiljer M3GAN från Child’s Play filmerna är att filmen är (tyvärr borde jag nog säga) en PG-13 film och är således väldigt tam i vad de visar. Det är väl egentligen inget större problem då nästan allting annat i filmen fungerar fint, men jag hade inte klagat över lite extra gore… just sayin’…

Hur som helst så gillade jag M3GAN, trots att majoriteten av allt våld inträffade off-screen. Skådespelet är bra, effekterna är lysande (M3GAN ser till exempel jävligt creepy ut) och även om filmen inte bjuder på några som helst överraskningar – då det är en sådan film där du som tittare vet precis vad du kommer få – så var den väldigt underhållande.

Om jag absolut måste klaga på något med filmen (bortsett från PG-13 ratingen) så skulle det vara att den är lite långsam och det tar tid innan den titulära karaktären slutligen träder fram framför kameran. Filmens skräck börjar inte inträffa förrän mer än halvvägs in och filmen hade nog mått bra av att ha trimmats ned några minuter för att få upp dess tempo lite grann. Men det är väl ungefär det jag har att klaga över.

M3GAN har sina små problem här och där, men jag vart i slutändan underhållen av den – och jag hoppas personligen att vi får en uppföljare eller tre på den, som förhoppningsvis rättar till de problem som fanns här. Jag vill i alla fall rekommendera M3GAN, åtminstone till de som är som mig och har en förkärlek till mördarleksaker. Tumme upp.

Jurassic World Dominion av J

Fyra år har gått sedan förstörelsen av Isla Nublar och dinosaurier lever nu mer sida vid sida med människan. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) jobbar nu mer med att skydda dinosaurier från illegala avelsorganisationer och bor tillsammans med Owen Grady (Chris Pratt) och deras adopterade dotter Maisie Lockwood (Isabella Sermon) i en ensligt belagd stuga i syfte att skydda Maisie från de som vill utnyttja henne för genetiska experiment och finansiella vinster. Claire, Maisie och Owen blir förvånade när Blue, Owen’s tränade velociraptor, plötsligt får en avkomma, vilken Maisie börjar kalla ”Beta”. Frustrerad över att vara begränsad till stugan smiter Maisie iväg till den intilliggande byn, ovetandes om att agenter från det korrupta bioteknik företaget Biosyn har anlänt för att kidnappa henne och Beta. Efter att de blivit tagna beger sig Claire och Owen efter för att rädda henne.

Samtidigt har en sedan länge utdöd art av gräshoppor plötsligt börjat sprida sig som en löpeld genom grödor Jorden över. Paleobotanikern Ellie Sattler (Laura Dern) har börjat märka att gräshopporna undviker grödor som är producerade av Biosyn och har börjat fatta misstankar om att de kan ha någonting med saken att göra och kontaktar därför sin gamla partner tillika paleontologen Dr. Alan Grant (Sam Neill), som går med på att hjälpa henne. De båda blir inbjudna till Biosyn’s huvudkontor av teoretikern och matematikern Ian Malcolm (Jeff Goldblum), där han nu mer jobbar, för att försöka hitta bevis på Biosyn’s inblandning.

Jag kommer aldrig förstå mig på folk som sätter sig för att titta på en uppföljare till en prisbelönt film och sedan spy galla över att den inte är precis som originalet. I synnerhet inte när det är sjätte filmen i en filmserie som sträcker sig över nästan trettio år.

Jurassic World Dominion är den sjätte filmen (eller tredje om man nu ska räkna World filmerna som sin egna trilogi) i Jurassic Park franchisén och den levererade ungefär det jag trodde att den skulle göra; action, äventyr, datoranimerade dinosaurier, mer action och en gnutta humor här och där – som sig bör. Filmen har på sätt och vis två olika handlingar (med de nyare karaktärerna och de gamla karaktärerna, var för sig) som pågår samtidigt, men som vävs samman i den sista akten. Även om det bitvis känns lite som att det blir en del nostalgirunkande så var det ändå kul att återse Dr. Sattler, Dr. Grant och Ian Malcolm i en ny film.

Jurassic World Dominion är långt ifrån perfekt, men det är en underhållande och fartfylld sommar-blockbuster som levererar det en sån här film ska göra. Att den dessutom är snäppet bättre än Jurassic World: Fallen Kingdom skadar ju inte direkt – även om jag gillar även den filmen. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Jurassic World och Jurassic World: Fallen Kingdom också. Samt H’s nu mer fjorton (!) år gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

Moontrap: Target Earth av J

Dr. Daniel Allen (Damon Dayoub) och hans assistent tillika flickvän Scout (Sarah Butler) arbetar på en uråldig artifakt när de blir kontaktade av den skumme Richard Kontral (Charles Shaughnessy), som vill hyra dem för att översätta hieroglyfer på en nyligen upptäckt pyramidliknande artifakt ute i öknen. Efter att ha utfört jobbet och överlämnat översättningarna till Kontral’s arbetsgivare skickas en lönnmördare för att röja dem ur vägen, vilken de lyckas undkomma.

Paret beger sig till utgrävningen för att undersöka saken närmare, varpå Daniel blir ihjälskjuten. Scout lyckas komma undan men får skulden för Daniel’s död och efter en handfull incidenter går det upp för Kontral att Scout har någon form av koppling till den utgrävda artifakten, varpå de snart finner sig ombord på ett rymdskepp och snart även på månen.

Om du tycker att min beskrivning av handlingen i Moontrap: Target Earth är rörig så ska du se filmen själv. Jag förstod verkligen inte vad filmen handlade om och har nu i efterhand lyckats lägga ihop pusselbitarna av vad som ska föreställa en handling något så när med hjälp av diverse olika recensioner jag läst på internet.

Moontrap från 1988 hade sina transportsträckor och blev långtråkig bitvis, men hade å andra sidan en hel del riktigt coola idéer som – antagligen tack vare dess låga budget – inte riktigt nådde hela vägen. Moontrap: Target Earth är istället en åttiofem minuter lång transportsträcka med ett manus som är fullkomligt osammanhängande och så jävla tråkigt att det får originalfilmen från 1988 att se ut som Aliens i jämförelse.

Klippningen i filmen är något av det värsta jag har sett. Jag vart tvungen att spola tillbaka filmen flertalet gånger bara för att jag inte förstod vad som hände från scen till scen, vilket antagligen säger en del. Filmens effekter är skrattretande dåliga och jag tror tamejfan att de utklassar skit man kan få se i The Asylum’s produktioner.

Om du har en vägg med torkande färg att titta på så skulle jag föreslå att du sätter dig och tittar på den istället för Moontrap: Target Earth, jag tror att du skulle få ut mer av det än den här ”filmen”. Dynga.

Moontrap av J

Under ett rutinuppdrag stöter de två NASA astronauterna Jason Grant (Walter Koenig) och Ray Tanner (Bruce Campbell) på ett tillsynes övergivet och drivande rymdskepp av okänt ursprung. Vid en närmare undersökning finner de att skeppet har tecken på att någonting katastrofalt har inträffat ombord. De får order om att återvända tillbaka till Jorden och tar med sig en äggliknande kapsel från skeppet och kvarlevorna efter en i besättningen de finner.

Väl tillbaka på Jorden upptäcker de att kvarlevorna de tagit med sig tillbaka är fjortontusen år gamla och att deras ursprung kan härledas till en krater på månen, samtidigt som den äggliknande kapseln visar sig vara en krigsrobot som kan bygga sig själv en kropp med hjälp av metal och likdelar. Grant och Tanner får i uppdrag att bege sig till månen för undersöka den utpekade platsen och finner ett hot som riskerar att utplåna hela mänskligheten om det tar sig till Jorden…

Moontrap från 1988 är en lågbudget sci-fi skräckis som jag har haft mina ögon på under en rätt lång tid och som jag förväntade mig skulle leverera mer än vad den visade sig göra. Idéen bakom filmen och dess handling är svinbra, men utförandet lämnar en hel del att önska. Jag har inget problem med den låga budgeten och de stundtals taffliga effekterna, men jag fann å andra sidan filmen extremt långtråkig stundtals tack vare alla transportsträckor som inträffar i den där scener dras ut så långt det går enbart för att fylla ut speltiden.

Moontrap är inte dålig på ett sånt sätt att den är osebar, men den är å andra sidan stundtals fruktansvärt långdragen och okoncentrerad. Hade de haft en större budget och kunnat fläska på lite mer med scener där mördarrobotar går berserk hade filmen antagligen varit toppen och betydligt mer jämn. Moontrap är överlag en okej film, men den har som sagt en del problem som för mig var svåra att undgå att inte störa mig på.

Ta gärna en titt på Flimmer Duo’s recension av Moontrap också – vilket du kan göra här nedanför:

Venom: Let There Be Carnage av J

Journalisten Eddie Brock (Tom Hardy) har svårigheter att anpassa sig till sitt nya liv som värd till den utomjordiska livsformen Venom, som ger honom övermänskliga krafter. I ett försök att återuppliva hans döda karriär intervjuar han seriemördaren Cletus Kasady (Woody Harrelson), i syfte att få veta vart han gjort av kropparna efter hans offer.

Efter att Brock och Venom lyckats lokalisera kropparna sätts Kasady i dödscell för att invänta sin avrättning. Under en sista intervju lyckas Kasady bita Brock – och blir värd för en ny symbiot, Carnage. Med hjälp av Carnage bryter sig Kasady ut från fängelset för att leta reda på sin sedan länge försvunna kärlek, Frances Barrison (Naomie Harris) – och utkräva hämnd mot Brock.

Venom: Let There Be Carnage är en barndomsdröm som uppfyllts för mig; mina två favoritkaraktärer från den tecknade Spider-Man TV-serien jag tittade på som barn har äntligen möts i en live action film – och jag älskade varenda minut av filmen.

Precis som sin föregångare är det en högljudd, kul, röjig, actionpackad, skön och underhållande popcorn-actionfilm – och den försöker inte heller att vara någonting annat, vilket verkar vara någonting som flugit fullständigt över huvudet på kritikerna och många Marvel fanboys. Med en speltid på snett över nittio minuter bevisar Venom: Let There Be Carnage att superhjältefilmer inte behöver vara tre timmar långa.

Hur som helst kan man i stort sett ta det jag skrev i min recension på Venom och applicera det på den här uppföljaren – även om jag känner att jag faktiskt gillade den här filmen mer än föregångaren. Det här är God Underhållning och – som jag skrev här ovanför – en barndomsdröm som blivit besannad för mig. Rekommenderas.

Upgrade av J

Grey Trace (Logan Marshall-Green) jobbar som mekaniker hemifrån medan hans fru, Asha (Melanie Vallejo), jobbar för ett större teknikföretag. En kväll ber han henne följa med till en av hans kunder, teknikgurun och uppfinnaren Eron Keen (Harrison Gilbertson), för att lämna en bil som Grey har reparerat åt honom.

På väg hem igen blir det något fel på deras bil och de kraschar, varpå en grupp män dyker upp, överfaller dem och mördar Asha och förlamar Grey. Hans frus död och polisens oförmåga att gripa de ansvariga sänker ner honom i en djup depression och efter att ha försökt ta sitt eget liv blir han uppsökt av Eron Keen som erbjuder honom en experimentell behandling som kommer att göra så att han kan röra sig igen; det artificiella intelligens-implantatet STEM. Det Keen inte berättade för Grey var att STEM inte bara gör så att han kan röra sig igen, utan också att han kan söka upp de ansvariga för hans frus död och utkräva blodig hämnd.

Jag såg trailern för Upgrade någon gång innan filmen släpptes 2018 och jag har haft den på min att se lista sedan dess, men har skjutit på att se den av någon anledning fram till nu.

Hur som helst trodde jag att Upgrade skulle vara en over the top actionrykare med ultravåld, högt tempo och nattsvart humor, likt Guns Akimbo (recenserad här) som kom året därpå. Det visade sig istället att Upgrade är en mer seriös och straight faced – men ändå våldsam – sci-fi action-thriller med ett överlag ganska långsamt tempo och med enbart en handfull komiska inslag (som beror mestadels på de absurda fightscenerna som inträffar i filmen).

Nu var ju inte det här något problem då jag gillade filmen skarpt. Den är välspelad och underhållande trots sitt lugnare tempo, men den hade å andra sidan kanske tjänat på att vara en aningen mer over the top och röjig än vad den är då dess koncept definitivt hade utrymme för det.

Hur som helst så gillade jag filmen som sagt. Hade jag kunnat förändra en handfull saker med den hade jag antagligen gjort det, men så som den är så är den underhållande nog för att få en rekommendation.

Alita: Battle Angel av J

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

The 5th Wave av J

Några månader har gått sedan en utomjordisk ras påbörjade sin attack mot den mänskliga populationen på Jorden. Deras attacker kom i vågor bestående av att de slog ut all energi på planeten, orsakade naturkatastrofer och spred en ytterst dödlig fågelinfluensa som skördade miljontals liv. Tonåringen Cassie Sullivan (Chloë Grace Moretz) och hennes familj är några av de som fortfarande är i livet trots de ödesdigra attackerna på populationen och efter att hennes mor, Lisa (Maggie Siff), insjuknat och dött av fågelinfluensan bestämmer sig hennes far, Oliver (Ron Livingston), för att ta med sig Cassie och hennes yngre bror Sam (Zackary Arthur) till ett flyktingläger ute i skogen.

Efter en tid i lägret dyker plötsligt militären upp från ingenstans och förklarar att de ska föra alla överlevande till en militäranläggning. Alla vuxna samlas i matsalen för information medan alla barn sätts på bussar, men Cassie missar bussen som Sam är med på och blir kvarlämnad i lägret. De vuxna får veta att utomjordingarna är i full färd med den fjärde vågen, vilket innefattar att de har antagit en mänsklig form för att infiltrera och förinta de sista överlevande människorna som finns kvar…

The 5th Wave från 2016 är baserad på Rick Yancey’s ungdomsroman med samma namn från 2013. Jag hade inte hört speciellt mycket om filmen när jag köpte hem den mer än att den skulle vara en aningen undermålig – eller något åt det hållet i alla fall. Men jag gillar Chloë Grace Moretz så den fick åka med i en beställning.

Filmen i sin helhet är en okej sci-fi actionfilm. Dess story var väldigt tilltalande för mig personligen, men filmen är å andra sidan extremt förutsägbar – faktiskt till den grad att man bara sitter och väntar på att det man vet ska hända, ska hända. Scenerna med Moretz hade kunnat kortats ned med minst tio, kanske femton minuter då de egentligen inte tillför speciellt mycket, utan blir mer som en sidostory för att ge Moretz’s karaktär ett love interest och för att tillföra ungdomligt kärleksdrama, som givetvis är helt onödigt i en film som den här.

Det låter givetvis som att jag tycker filmen är urusel, men det gör jag inte. Den är välspelad, snygg och även om jag tycker att de hade kunnat kortat ned den en aning och skippat allt kärleksdravel så fungerar den helt okej som en sci-fi actionfilm riktad till ungdomar.

The 5th Wave är ingenting jag kommer springa benen av mig för att se om direkt, men den är å andra sidan inte en film jag tycker är usel heller. Kort sagt så är det en mitt-i-mellan-film, som varken välter omkull soffan man sitter i eller gör att man vill stänga av den.

Night Of The Comet av J

Det har gått 65 miljoner år sedan den senaste kometen passerade Jorden och nu är det äntligen dags igen. Alla verkar förbereda sig för att fira händelsen. Alla utom Regina Belmont (Catherine Mary Stewart) som istället väljer att spendera natten tillsammans med projektionisten vid biografen hon jobbar på.

Hennes val visar sig dock ha varit klokt då hon dagen efter upptäcker att befolkningen i Los Angeles har blivit reducerade till högar av röd sand – och zombies. Tillsammans med sin yngre syster Samantha (Kelli Maroney) beger hon sig ut på de tomma gatorna för att försöka hitta andra överlevanden.

Jag har rätt länge trott att Night Of The Comet från 1984 skulle vara en zombie komedi i samma anda som Night Of The Creeps (recenserad här), som kom två år senare. Night Of The Comet visade sig dock inte alls vara som jag tänkt mig.

Night Of The Comet är inte en typisk zombiefilm på något som helst vis och går en helt egen väg. Zombierna i filmen är inte av den moderna traditionella zombien, utan mer som blodtörstiga mutanter som både springer, pratar och använder sig av tillhyggen – och på något underligt sätt fungerar det ganska bra. Filmen tar sig själv inte på speciellt stort allvar och det borde inte du som tittare heller göra.

Men även om filmen är självmedveten och fläckvis kul så tyckte jag att det kändes som att den famlade runt lite grann och visste inte riktigt vad den skulle göra, mycket tack vare att filmen inte var så där värst actionpackad (bortsett från en helskön scen i ett shoppingcenter) samtidigt som den var väldigt, väldigt sparsam på gore.

Nåja. Jag tyckte Night Of The Comet var en helt okej film. Hade de vräkt på med lite mer action och (betydligt) mer gore hade jag antagligen älskat filmen, men som den är så är det en okej titt – även om jag föredrar filmer som Return Of The Living Dead och Night Of The Creeps som kom runt samma tid.

Brainstorm av J

De briljanta forskarna Lillian Reynolds (Louise Fletcher) och Michael Brace (Christopher Walken) har utvecklat ett nytt system som tillåter användaren att spela in och återuppspela människors upplevelser. Efter att de lyckats implementera förmågan att ta sig in i ”högre hjärnfunktioner”, där de kan hoppa in i någons huvud och återuppspela inspelningar av vad han eller hon har tänkt, känt, sett och så vidare vid tiden för inspelningen, börjar saker och ting spåra ur.

Medan Michael använder systemet för att komma närmare Karen (Natalie Wood), hans frånskilda fru som också jobbar på projektet, igen börjar andra att missbruka det för intensiva sexuella upplevelser och andra logiska men moraliskt tvivelaktiga syften. Ganska snart börjar statliga agenter att försöka sparka ut Michael och Lillian från projektet när teknologins potential för militärt användande upptäcks och det står klart för Michael att militären har andra intressen för projektet än bara guidningsystem för missiler…

Enda anledningen till att jag satte mig för att se sci-fi thrillern Brainstorm från 1983 var på grund av att jag ville se vart samplingarna kom ifrån som använts i den klassiska gabberlåten Critical Mass – Psychotic Break (Lenny Dee & Strychnine Remix), vilket visade sig bli ett stort misstag. Brainstorm är en osammanhängande, trög och tråkig film som tydligen hade en hel del problem under dess produktion – vilket är något jag fick veta efter att jag hade sett filmen, men som samtidigt var något jag började misstänka under min titt.

Majoriteten av filmens speltid går åt till scener där folk sitter och pratar (eller tjafsar) med varandra, varvat med scener där de använder sig av teknologin de skapat. Detta pågår i ungefär tusen miljarder år innan de sista trettio (eller kanske fyrtio?) minuterna av filmen då det faktiskt börjar hända någonting, men vid det laget hade jag tappat intresset för filmen för länge sen samtidigt som jag fortfarande undrade vad fan filmen egentligen handlade om – vilket var något jag fick lov att läsa på om efter att jag hade sett klart filmen.

De enda highlightsen i filmen som var var väl när samplingarna de använt i ovannämnda låt dök upp i filmen, samt en scen ungefär timmen eller så in där en säkerhetsvakt försöker ta sig ut ur ett produktionsrum där robotar går berserk – vilket fick mig att asgarva. Men det lilla som var bra med filmen väger knappast upp resten av den här långtråkiga och röriga smörjan. Konceptet och idéen bakom filmen är det inget fel på, utförandet är däremot bedrövligt – vilket antagligen beror på de tidigare nämnda problemen i produktionen, tyvärr.

Skippa.