Helt Perfekt Glob

Cruel Intentions av J

Kathryn Merteuil (Sarah Michelle Gellar) och Sebastian Valmont (Ryan Phillippe) är två snygga, snuskigt rika och manipulativa styvsyskon från Manhattan’s övre östsida som får vad de vill ha, när de vill ha det.

Uttråkad av alla tjejer som han har kunnat förföra förr har Sebastian nu satt sitt sikte på den ultimata utmaningen; den vackra och oskuldsfulla rektorsdottern Annette Hargrove (Reese Witherspoon), som har bestämt sig för att vänta tills det att hon hittat sitt livs kärlek och giftermål innan hon ska gå till sängs med en man. Kathryn ser det perfekta tillfället för en vadslagning. Om Sebastian misslyckas att lura ner Anette i hans säng, måste han ge bort sin 1959 Jaguar Roadster till Kathryn. Skulle han däremot lyckas vinner han Kathryn – den enda tjejen han vet att han aldrig skulle kunna få. Samtidigt blir Cecile (Selma Blair), en naiv tjej vars moder har värvat Kathryn att hjälpa henne att platsa in på hennes nya skola, insyltad i styvsyskonens vadslagning då Kathryn – med hjälp av Sebastian – planerar att förstöra Cecile’s rykte som hämnd på Kathryn’s ex-pojkvän, som lämnde henne för Cecile.

Cruel Intentions – eller En Djävulsk Romans i Sverige – var en film som gick förbi mig när den släpptes och det var väl föga förvånande då filmen inte tilltalade mig nämnvärt kring sekelskiftet. Jag såg filmen för första gången några år efter dess release då jag lånade en före detta väns dvdutgåva av filmen tillsammans med en bunt andra filmer. Vad jag minns så vart jag förvånad över hur mycket jag gillade filmen när jag såg den. Nu, omrking tio år senare, har jag alltså sett om filmen igen och ja, den fungerar fortfarande bra.

Skådespelet är suveränt (Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe är sjukt bra i sina rollsättningar, i synnerhet Gellar i bitch-rollen), manuset är välskrivet (även om det är löst baserat på den franska epistolära romanen Les Liaisons dangereuses från slutet av 1700-talet) och filmen lyckas hålla mitt intresse uppe – även om det är smått förutsägbart vart allting är på väg mot slutet. Trots att filmen är först och främst ett drama så förekommer det mörk humor här och jag tycker den fungerar väldigt bra, speciellt då skämten inte dängs över huvudet på tittaren var och varannan minut.

Nå. Cruel Intentions kanske inte är en film jag skulle valt över någon annan film utan att ha någon vetskap om den sedan tidigare, men helt ärligt så gillar jag den och tycker att den står sig bra än idag – tjugo år efter dess release. Rekommenderas.

Scream 2 av J

Två år har gått sedan de fasansfulla händelserna inträffade i den sömniga småstaden Woodsboro och Sidney Prescott (Neve Campbell) har nu lyckats gå vidare med sitt liv och pluggar vid Windsor College, Cincinnati. Samtidigt har reportern Gale Weathers’ (Courteney Cox) bästsäljande bok – baserad på händelserna i Woodsboro – fått en film adoption i form av slasherfilmen ”Stab”. Under en förhandsvisning av filmen blir två collegestudenter brutalt mördade och Sidney är övertygad om att historien är på väg att återupprepa sig. Ingen vill tro att händelsen har med Woodsboro att göra, men när fler elever börjar hittas mördade på skolområdet står det klart att någon har bestämt sig för att återskapa händelserna i Woodsboro, i sin helt egna verkliga uppföljare…

Jag gillar Scream 2. Vad mer finns det att säga om den egentligen? Scream 2 blev inte fullt lika hyllad och lyft till skyarna som sin föregångare när den kom, men det är ändå en film som blivit diskuterad och dissekerad till döds ändå. Jag menar; gillade man första Scream så är Scream 2 ett givet val att titta på. Trots att filmen är i runda slängar tio, femton minuter längre än sin föregångare så har de lyckats öka på allt ett snäpp här; tempot är högre, det är fler jaktscener, morden är både fler och överlag våldsammare och även om Scream har haft en betydande roll för mig personligen så tycker jag att dess första uppföljare är ett snäpp mer spännande (vilket mestadels har att göra med att jag inte har sett den här filmen cirka femhundra gånger). I övrigt är Scream 2 i stort sett samma film som Scream – bara.. större, helt enkelt.

Rollistan i Scream 2 är för övrigt imponerande. Utöver Neve Campbell och Courteney Cox dyker även David Arquette, Jamie Kennedy och Liev Schreiber upp – som alla återvänder från den första filmen. Sen har vi listan av cameos och mindre roller som axlats av exempelvis Omar Epps, Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, Rebecca Gayheart, Timothy Olyphant, Luke Wilson och Selma Blair. Inte illa, skulle jag säga.

Är Scream 2 bättre än Scream? Nej, men jag skulle faktiskt säga att – vilket kanske kan ses som kontroversiellt – de två första Scream filmerna ligger sida vid sida med varandra. Bägge filmerna har sina små problem här och där i mina ögon, men de är å andra sidan samtidigt slasherfilmsguld från min barndom och är två av grundstenarna i min passion för slasherfilmer – och skräckfilmer överlag. Scream 2 får, likt sin föregångare, en rekommendation av mig.

The Fog (2005) av J

Invånarna på ön Antonio Island, utanför Oregon’s kust, ska till och avtäcka en staty för att hedra de fyra män som grundade deras stad 1871. Nick Castle (Tom Welling) är en ättling till en av männen och äger ett fiskecharter företag, där han använder sig av sin skuta Seagrass för turism. När hans flickvän Elizabeth Williams (Maggie Grace) plötsligt dyker upp efter att ha varit i New York i ett halvår börjar en rad bisarra händelser att inträffa. Samtidigt börjar en mystisk dimma att uppenbara sig strax utanför ön – och den är på väg snabbt in mot land…

The Fog remaken är en av de mest hatade remakes som gjorts – åtminstone om man läser runt på internet om filmen. Att den dessutom vann två priser samma år vid Fangoria Chainsaw Award, för sämsta film, och vid Stinkers Bad Movie Award, för den minst läskiga skräckfilmen det året, säger väl också en del skulle jag vilja påstå. När jag började titta på filmen insåg jag snabbt hur lik den var originalfilmen. Småsaker här och där var förändrade så klart för att det skulle passa in i storyn, men överlag är den första timmen i stort sett samma film. Det är först under de sista fyrtio minuterna av filmen som den börjar stappla iväg på egna ben och det är först här man börjar se de stora skillnaderna mellan de två filmerna. Remaken misslyckas hur som helst nästintill med allt eget den försöker med och även om några av idéerna är ganska bra här så orkar inte filmen ro i land. I flera av de scener där någonting nytt händer skiter de i att förklara vad som egentligen hände (exempelvis inledningsscenen) och lämnar istället en massa lösa trådar som aldrig följs upp.

Skådespelarna är rätt hyfsade, men deras karaktärer är stundtals totala idioter och man blir bara matt av att titta på dem. Majoriteten av effekterna är givetvis i CGI och ser inte alls lika bra ut som dem i originalet.

Även om jag tycker att originalet hade sina brister så står den sig betydligt mycket bättre än den här remaken. Men är The Fog remaken från 2005 den sämsta remaken som gjorts? Knappast, men det är inte heller en speciellt bra – eller ens nödvändig – film.

Anger Management – Season 2 av J

Jag tror att säsong 2 av Anger Management är slut nu… i alla fall av att döma av vad som står på IMDB. Nåja, skit samma. Det är dags för en recension av seriens andra säsong, som troligtvis är en av de längsta säsongerna någonsin för en komediserie. I vanliga fall brukar en komediseries säsong vara kring 20 – 25 avsnitt lång, Anger Management’s andra säsong säger ”Fuck that” och drar upp i 90 (!!!) avsnitt – vilket innebär att säsongens längd är ungefär tre och en halv säsonger av någon annan komediserie. Handlingen tar vid där den första säsongen (som bara låg på 10 avsnitt) slutade och handlingen har så klart förändrats under säsongens gång. Den största förändringen kom runt 35 avsnitt in då Selma Blair sa upp sig efter ett bråk mellan henne och Charlie Sheen. Laura Bell Bundy blev den som fick ersätta Blair, vilket jag personligen tycker var ett lyft för serien.

Den andra säsongen av serien är i alla fall till större delen rolig och underhållande, så när som på några avsnitt som bara känns matta och idéfattiga. De hade gott kunnat gjort en säsongsavslutning någonstans i mitten av alla avsnitt och gjort en tredje säsong istället för att plöja upp i 90 avsnitt i en säsong. Att jag inte tappade intresset efter 50 avsnitt förvånar mig själv lite grann, fast samtidigt har jag ju alltid varit en sucker för Charlie Sheen.. så det kan väl bero på det antar jag.

Bra säsong, även om de inte hade behövt göra den så förbannat lång. Om det kommer någon säsong 3 eller inte får vi se, just för tillfället finns ingen information om det.

Recension av den första säsongen hittar du här.

Anger Management – Season 1 av J

Charlie (Charlie Sheen) är en f.d baseball spelare, som i sin sista match ådrog sig en karriäravslutande skada då han försökte bryta ett slagträ över sitt knä i frustration. Han bestämmer sig för att byta karriär och blir en terapeut, med inriktning på vredesterapi, och driver en framgångsrik samtalsgrupp. Hans liv brevid samtalsgruppen är emellertid ganska komplicerad tack vare hans ex-fru Jennifer (Shawnee Smith) och tonårsdottern Sam (Daniela Bobadilla), som har tvångstankar, samtidigt som han försöker dölja för sin ex-fru att han har en KK-relation tillsammans med sin vän och terapeutkollega Kate (Selma Blair).

Kort efter att Charlie Sheen fått sparken ifrån Two And A Half Men kom nyheten om att han skulle dyka upp redan ett par månader senare i en helt ny och fräsch serie – Anger Management (som inte bör bli förväxlad med Adam Sandler/Jack Nicholson filmen från 2003 med samma titel). Första säsongen består av 10 avsnitt á ca 21 minuter stycket, vilket gör att första säsongen är ganska snabbt överstökad om man strecktittar. En säsong två är redan under produktion och beräknas (enligt IMDB) att släppas under 2013 någon gång.

Den första säsongen är hur som helst rätt kul, bitvis. Räknar man med att få en Two And A Half Men-kopia lär man bli ganska besviken, även om alkohol och sex är en del av humorn här också så ligger inte fokus lika tungt på det som i Two And A Half Men. Humorn består till större delen av att vi får följa Charlie och hans problem med både ex-frun, dottern, KKn och hans samtalsgrupp (som står för en stor del av gapskratten). Skådisarna är bra och har man koll på sin filmografi känner man igen många av de som är i birollerna i serien (Shawnee Smith från Saw filmerna, Michael Boatman från Spin City och Charlie’s egen farsa, Martin Sheen, från typ tusen andra filmer och serier).

Nåja. Den första säsongen av Anger Management förnöjer och håller intresset uppe alla episoder igenom och förhoppningsvis kliver de upp ett steg till under nästa säsong.