Helt Perfekt Glob

The Lion King (2019) av J

Jag brukar i regel skriva någon form av plot synopsis för varje film jag skriver om, men när det gäller live action remaken av The Lion King från i år känner jag att det inte finns någon anledning till det. Alla har väl sett den tecknade filmen från 1994 med samma titel, eller hur? Ja, precis. Storyn och händelseförloppet i filmen är de exakt samma som de i den tecknade filmen; har du sett den tecknade filmen har du även sett live action versionen.

På så vis kan jag tycka att filmen känns ärligt talat onödig. Visst, den är förbannat snygg och de animerade djuren ser riktigt bra ut men jag tycker att de hade kunnat gjort fler ändringar i berättelsen än vad de faktiskt gjort för att ge filmen en ny och fräsch känsla. Filmen i sig är inte dålig (med tanke på att de i stort sett gjort samma film en gång till så hade det nog varit svårt att klanta till det rent manusmässigt), det är bara det att jag hade förväntat mig fler förändringar i manuset än vad som faktiskt gjorts. Jag tror inte jag är riktigt rätt målgrupp för The Lion King remaken heller i och för sig, men med tanke på hur många gånger jag har sett den tecknade filmen och att jag växte upp med den hade jag någonstans en viss förhoppning att den här live action remaken skulle göra något nytt med originalmaterialet – vilket den överlag inte gjorde.

Nåja. Om man av någon outgrundlig anledning inte har sett originalfilmen från 1994 så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick.

50/50 av H

”50/50” är troligen det minst berörande cancerdrama jag någonsin sett. Det är så ytligt och snällt att det är förbluffande. Förstås, när Joseph Gordon-Levitt (Tredje klotet från solen, 500 Days of Summer) och Seth Rogen är huvudrollerna är det väl inte något direkt djup att förvänta sig. Istället är filmen ganska så gladlynt och det är väldigt få känslomässiga scener. Kan ju vara skönt att slippa alla tunga scener man annars brukar vräka på med, men när filmen är så här ytlig kring ämnet kan man ju undra varför man ens valt det. Inte en dålig film, bara inte nåt du minns efteråt.

Kung Fu Panda 2 av H

Jack Black återvänder som pandan Po i en hygglig och actionfylld historia som lyckligtvis tonat ner på snubbelskämten och Blacks värdelösa improviserade ”skämt”. Det blir kul ibland och fighterna är bra koreograferade med lagom mycket dunder och brak. Helt okej.

Recension av ettan hittar ni här.

Paul av H

Simon Pegg och Nick Frost, ja, ni vet vilka det är, spelar inte bara huvudrollerna i utan har även skrivit manuset till ”Paul”. I filmen spelar killarna två brittiska bästisar som dessutom är riktiga scifi-nördar. De har åkt till USA för att gå på den stora nördmässan Comic-Con och sedan köra över landet till olika UFO-relaterade platser. Medan de kör möter de en bil som våldsamt kör av vägen, och när de undersöker den så möter de Paul. Som är en utomjording. Med Seth Rogens röst. Han är jagad av hemliga agenter och övertalar killarna att köra honom norrut där hans artfränder ska hämta honom.

Det är totalt sett rätt kul, om bara Seth Rogen och regissören Greg Mottola kunde sluta med töntig haschhumor. På tok för många skämt är dessutom baserade på ”oj, nu sa nån en svordom/ett könsord!” och det är ju bara kul till en viss gräns. Och det var kul första gången nån svimmade som såg Paul, men inte andra, tredje, fjärde eller femte gången. Sen är det flera förutsägbara element av typen ”jaha, där var det en grej som kommer återkomma i slutet av filmen”. Nej, manuset kunde varit bättre och Seth Rogen är fullständigt utbytbar som Pauls röst. Men det är okej underhållning som man absolut inte behöver springa benen av sig för att se.

Monsters vs Aliens av H

Monsters vs Aliens handlar om Susan som träffas av en meteorit med ett speciellt ämne som förvandlar henne till en superstark jättekvinna. Hon sammanförs med ett gäng monster som regeringen håller fångna för att strida mot utomjordingen som kommer för att ta tillbaka meteoritens ämne.

En snygg datoranimerad film med svagt manus. Några bra skratt, men inte mycket mer. Storyn är 100% förutsägbar och ibland blir den direkt tråkig. Skippa.

Kung Fu Panda av H

Pandan Po jobbar på sin pappas nudelrestaurang, men drömmer i hemlighet om att bli en kungfu-kämpe tillsammans med de fem mästarna; tranan, tigrinnan, syrsan, ormen och apan. Tyvärr är han tjock och klumpig, och har inga som helst kungfu-kunskaper. En dag händer det man väntat i många år på: Dragon Warrior ska bli utvald bland mästarna, som får tillgång till den hemliga Drakrullen där de största kungfu-hemligheterna avslöjas. Po ramlar dock bokstavligen rakt ner i ceremonin och blir utvald…

Kung Fu Panda är en kul film som håller högt tempo, med en hyfsat vag moralisk lektion för barnen. Storyn är en bra blandning av klassiska kungfu-teman och animationen håller mycket hög klass. Stirra er inte blinda på roll-listan, men läs den gärna: Jackie Chan, Lucy Liu, Dustin Hoffman, Angelina Jolie, Seth Rogen, David Cross, Michael Clarke Duncan – och förstås James Hong, vad vore en västerländsk film om asiater utan honom? Dock är alla dessa namn hyfsat försumbara, Jackie Chan har till exempel ungefär fyra repliker och du kommer säkert bara kunna urskilja Duncan i hela filmen.

Förutom Jack Black förstås som spelar pandan Po. Han har verkligen skitkul i den här rollen och det märks. Hans entusiastiska utspel ger filmen energi, och de många tempofyllda actionscenerna hjälper till. På det hela taget en relativ klichébefriad och underhållande film för barn och vuxna. Räkna dock kallt med att dina barn kommer sparka ner sina kamrater och hoppa handlöst från hustak.

Nej, låten ”Kung-Fu Fighting” är inte med i filmen. Men den ligger på sluttexterna.