Helt Perfekt Glob

The Cabin In The Woods av J

I och med att jag har på tok för bristfällig fantasi för att skriva en beskrivning av vad The Cabin In The Woods handlar om citerar jag helt enkelt det H skrev i sin recension av filmen: ”Ett gäng collegeungdomar är på väg för att festa en helg i en stuga ute i skogen. Men nej, nej, nej – det här är inte en vanlig tonårsslasher, och filmen försöker inte låtsas vara det heller. Redan innan filmens titel visas får vi veta att stugan är riggad på något sätt, och ett stort antal personer arbetar i en topphemlig kontrollbunker för att styra det hela. Men varför? När ungdomarna når stugan luras de förstås ner i källaren, och där börjar spelet…”

Efter att ha läst ovannämnda recension av The Cabin In The Woods införskaffade jag så klart filmen då nyfikenheten tog överhand. Men i vanlig ordning fick jag inte fingrarna ur häcken och såg den förrän flera månader efter att jag läst H’s recension. Stort misstag säger jag nu, efter att ha sett filmen. Den satte en hel del myror i huvudet på mig och jag undrade flera gånger vad som egentligen försiggick i filmen, men underhöll och fängslade samtidigt hela tiden. Å andra sidan är inte The Cabin In The Woods en film man ska läsa om, utan se. Vilket jag absolut tycker att du ska göra. Nu. Rekommenderas.

Paul av H

Simon Pegg och Nick Frost, ja, ni vet vilka det är, spelar inte bara huvudrollerna i utan har även skrivit manuset till ”Paul”. I filmen spelar killarna två brittiska bästisar som dessutom är riktiga scifi-nördar. De har åkt till USA för att gå på den stora nördmässan Comic-Con och sedan köra över landet till olika UFO-relaterade platser. Medan de kör möter de en bil som våldsamt kör av vägen, och när de undersöker den så möter de Paul. Som är en utomjording. Med Seth Rogens röst. Han är jagad av hemliga agenter och övertalar killarna att köra honom norrut där hans artfränder ska hämta honom.

Det är totalt sett rätt kul, om bara Seth Rogen och regissören Greg Mottola kunde sluta med töntig haschhumor. På tok för många skämt är dessutom baserade på ”oj, nu sa nån en svordom/ett könsord!” och det är ju bara kul till en viss gräns. Och det var kul första gången nån svimmade som såg Paul, men inte andra, tredje, fjärde eller femte gången. Sen är det flera förutsägbara element av typen ”jaha, där var det en grej som kommer återkomma i slutet av filmen”. Nej, manuset kunde varit bättre och Seth Rogen är fullständigt utbytbar som Pauls röst. Men det är okej underhållning som man absolut inte behöver springa benen av sig för att se.

Avatar av H

Det behövs ju knappast ännu en Avatar-recension, men jag vill ju få säga mitt!!

Som en av skeptikerna inför James Camerons storskaliga återkomst till sci-fi satte jag upp motstånd inför den överdimensionerade hypen som långsamt ökat i styrka och krossat allt likt en ångvält i ett par år. Allt man sa under lång, lång tid var bara: Detta kommer att förändra allt. Yeah, right.

När teasern slutligen kom så kände jag en viss lättnad. Det här var ju inte alls särskilt imponerande. Nu kommer luften allt gå ur alla ja-sägare. Många var på min sida: Usch, det där ser ju inte alls hyperrealistiskt ut. Vad handlar filmen ens om? Nej, fy.

När den långa trailern senare kom så späddes min negativa inställning på. Är det här storyn? Klyscha på klyscha, skapade enkom för att ha nåt att hänga effekterna på, designade att överväldiga tittaren och få den att glömma den veka ställning de är byggda på. Nej, det här kommer tokfloppa. Absolut.

Filmen började förhandsvisas och recensionerna tråcklade fram. Jag gnuggade mina händer. Nu skulle alla elaka recensenter slipa sina stenar och vräka fram sina mest finurligt formulerade sågningar. Nej, istället kom mestadels positiv kritik. Från folk som, likt mig, försökt motstå filmen men inte kunnat. Vad är det här nu då? Har jag missbedömt allt?

Filmen har premiär, fler prisar filmen. Några säger att den är snygg, snyggare än trailern visar, men att storyn är tunn. Det låter rimligt. Jag får en viss känsla för filmen ändå. Ser den väl på blu-ray sen eller nåt.

Två dagar efter premiär dyker filmen upp på nätet i en hyfsat sebar telesync-kopia. Jag tankar och sätter mig för att titta. 30 minuter in så inser jag att jag behöver se den på bio. Det är ju det filmen är gjord för – att tittas på ordentligt. Så vi bokar biljetter och färdas till Filmstaden. Vi ser den förstås på salong 2 – inte 1 – för att få bästa ljud.

Nästan tre timmar senare kan jag kallt svara på två frågor.
Är det de snyggaste specialeffekterna jag någonsin sett i hela mitt liv? Japp.
Är det den bästa film jag någonsin sett? Hell no.

Specialeffekterna är helt fantastiska… förstås blir jag sällan övertygad om att det jag ser finns i verkligheten (även om det händer) men det är lik förbannat det bästa inom specialeffekter. Tveklöst. Filmen är dessutom befriad från den samtida plågan Shakycam. Kameran är visserligen väldigt aktiv, men du kan alltid se vad som händer.

Det räcker konstigt nog aldrig till att jag tappar andan. Det finns inga wow-ögonblick någonstans. Manuset är skurken, och storyn är som en enorm raksträcka genom klyschornas land. Det finns inte en enda överraskning någonstans, och förmodligen har även du förutsett varje händelse i filmen redan innan du kliver in i biografen. Antingen det, eller så har du bara sett Helgmålsbön i hela ditt liv.

Och det är det som förstör hela filmen. Hur kan man spendera så lång tid, så mycket pengar, nyttja så mycket människo- och maskin-kraft och inte komma på nåt bättre än det här att använda det på? Helt oförståeligt.

För all del, se Avatar, och se den på bio (eller åtminstone i HD senare) – men glöm storyn och titta på alla fina bilderna.

Alien Resurrection: Special Edition av H

Insåg att jag ännu inte sett denna, fast jag haft Alien Quadrilogy i mer än två år. Den enda skillnaden mot bioversionen är några småklipp som inte gör nån skillnad vare sig fram eller tillbaka. Inget att kasta sig över med andra ord. Extramaterialet är jävligt utdraget och man spenderar alldeles för lång tid med att prata om ganska ointressanta saker. Helt klart den svagaste filmen i boxen. Fast jag gillar ju att kolla på Winona Ryder, synd då att det är Sigourney Weaver som är topless.

Den skrevs av Joss Whedon (Buffy/Angel, Firefly) som vid flera tillfällen sagt att hans manus blev slaktat, så vi kan ju inte belasta honom för att filmen inte är så fantastisk som den borde varit.