Helt Perfekt Glob

The World’s End av J

20 år efter att ha försökt sig på en episk krogrunda återförenas fem barndomsvänner för att försöka sig på att fullborda den. Ihopsamlade av Gary King (Simon Pegg), en 40 åring som aldrig vuxit upp, återvänder de till sin hemstad med siktet på den sista krogen för kvällen, The World’s End. Men att nå The World’s End visar sig snart vara deras minsta problem…

När jag ska skriva om en film jag tyckte var bra blir det ofta att jag inte har en aning om vad jag ska skriva. Det blir ofta en massa svammel (i mitt eget tycke) och The World’s End är inget undantag. Det är helt enkelt bättre att sitta och titta på värdelöst skit uppenbarligen, för då vet jag åtminstone vad jag ska skriva. Nåväl…

The World’s End är i mitt tycke underhållande även om den inte når upp till Shaun Of The Dead (båda filmerna är ju en del av Cornetto trilogin, såatteh, ja…). Jag garvade en hel del under filmens gång och tyckte storyn var ganska fyndig när alla pusselbitar väl kommit på plats. Det enda jag inte riktigt gillade var inledningen av filmen som kändes halvtrög (om än nödvändig för att bygga upp storyn och karaktärerna), men efter det rullade filmen förbi i ett jävla tempo. Javisst!

För att avrunda en redan svamlig recension; jag gillade The World’s End, även om kanske inte alla andra som är fans av de tidigare filmerna i Cornetto trilogin gillar den så rekommenderar jag den ändå – mest för att jag kan, liksom.

A Fantastic Fear Of Everything av J

Jack (Simon Pegg) är en barnboksförfattare som gått över till att börja skriva kriminalare vars detaljerade forskning kring Viktorianska mördares liv har förvandlat honom till ett nervvrak, plågad av den orationella rädslan att bli mördad. När Jack får en sista livlina av sin agent och en mystisk storfräsare från Hollywood har visat ett plötsligt och oförklarligt intresse för hans manus, vilket borde bli hans stora genombrott vänder snabbt till hans stora sammanbrott, är Jack tvungen att konfrontera sina värsta demoner; bland annat hans kärleksliv, hans tvätt och rädslans ursprung.

Sedan 2004 års Shaun Of The Dead har jag älskat att se Simon Pegg framför kameran. Nästan alla filmer han har varit med i som jag har sett har jag gillat, mer eller mindre, men A Fantastic Fear Of Everything känns mest som ett snedsteg av Pegg. För det första är filmen så jävla skev att jag knappt förstår vad manusförfattaren vill ha sagt med den. För det andra är de skämt som är med i den inte så där värst roliga, även om filmen förvisso har sina stunder.

Men sen har vi ju också det jag irriterar mig mest på också; ljudet i filmen. När det pratas i filmen är volymen ganska låg, vilket så klart gör att man får lov att höja den för att höra vad de säger. Detta medför så klart också att man blir stendöv (eller bara irriterar grannarna) när de börjar spela musik som spelas SÅÅÅÅÅÅÅÅ HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR HÖÖÖÖÖÖÖÖÖGT helt plötsligt från ingenstans. Detta förekommer igenom hela jävla filmen och blir ett riktigt irritationsmoment för mig som tittare då jag ska behöva sitta och justera det förbannade ljudet hela tiden medan jag tittar på filmen.

A Fantastic Fear Of Everything är för mig en av de sämre Pegg filmerna som kommit och är ingenting jag vill rekommendera. Se Shaun Of The Dead igen istället.

Mission: Impossible – Ghost Protocol av H

Tjompa och Simon Pegg röjer runt i Mission Impossible del fyra, och det är betydligt roligare och mer underhållande än den ganska usla trean. Helt klart sevärd. När får Cruise headlina en riktig idiotkomedi egentligen? Värt att notera är att Brad Bird regisserat, som tidigare bara gjort tecknade Pixar-filmer.

Band Of Brothers av J

Jag har alltid haft ett stort intresse för Andra Världskriget och har grävt ner mig i både böcker, artiklar, dokumentärer, filmer och serier som berättar om olika händelser under kriget – eller om kriget i det stora hela.

I Band Of Brothers får vi följa kompaniet Easy, ifrån 506te regimentet av 101a Flygburna Divisionen, och händelserna kring dem från deras träning år 1942 till slutet av Andra Världskriget. Det hela är oftast spännande och ibland rent av gripande, men stundtals känns det som att vissa sekvenser är ren utfyllnad för att uppnå 1 timmes strecket på varje avsnitt.

Krigsscenerna är spektakulära och välgjorda, samtidigt som skådespelarna är suveräna och man känner till en viss del för karaktärerna när de springer häcken av sig för att undkomma bomber som faller runt om dem. Räknar man med att få en del gore (så som avsprängda armar och ben) under seriens gång kan man vara hyfsat lugn, det förekommer ungefär lika mycket sådant som i vilken krigsfilm som helst – vilket troligtvis beror på att HBO har haft sina fingrar med i spelet. Skulle jag tro.

Egentligen har jag inte speciellt mycket att säga om den här serien än så. Det här var andra gången jag kikade igenom Band Of Brothers och egentligen gjorde jag det enbart för att friska upp minnet inför The Pacific – som egentligen inte har ett skit med Band Of Brothers att göra, utöver att det är samma team bakom den serien som den här. Nåväl. Band Of Brothers är en suverän krigs-drama serie som jag rekommenderar om man inte har sett den, även om den har sina svackor här och där.

Tintins Äventyr: Enhörningens Hemlighet (3D) av H

Mjah. Snyggt givetvis, och några hisnande actionsekvenser, men det berättas ömsom jäktat och ömsom övertydligt. Det blir faktiskt lite långdraget ibland. Eftersom det var min första 3D-film så spenderar jag mest tid på att titta på själva 3D:n. Inget att springa benen av sig för, möjligen för den jättelika actionsekvensen mot slutet, men jag skulle vänta på blurayen. PS. De har till och med gett Haddock näshår.

Paul (Blu-ray) av H

Själva filmen ”Paul” är redan recenserad av mig själv, och här är då lite om blu-rayen. Vi får en extended version som skiljer sig på många ställen, fast det är i princip bara enstaka repliker här och där som inte gör någon större skillnad. Siten Movie-Censorship ställer förstås upp med en detaljerad beskrivning av skillnaden här.

Extramaterialet består av diverse featuretter om inspelningen och utvecklingen av filmen. Ja, ni kan väl räkna ut ungefär hur det är. Folk ser ut att ha genuint kul och även om man inte blir nämnvärt klokare så är det hyfsat underhållande för fans av filmen. Kommentarsspåret har jag inte lyssnat på. Så det så.

Sammanfattningsvis, en bra utgåva av en bra film. Toppen, va? (Finns släppt i England, kommer i Augusti till USA, svensk release okänd)

Burke and Hare av H

John Landis gör en välkommen återkomst till långfilmsvärlden, inte mindre än tolv år efter ”Susan’s Plan”. Detta gör han alltså då med en ny version av den sanna berättelsen om herrarna Burke och Hare. De levde i Edinburgh på 1800-talet, och började tjäna pengar på att leverera lik till forskande läkare på stadens medicinskola. När det blev slut på färska kroppar på kyrkogården, då blev det kanske till att ordna fram döingar på annat sätt…

Ja, det är inte utan att man har lite förväntningar när Landis som sagt kommer tillbaka. Visserligen är ramstoryn utan överraskningar, men det funkar som okej underhållning i 90 minuter. Inte gapflabbrolig, inte nämnvärt spännande, bara okej. Kul att se Simon Pegg och Jessica Hynes (ex-Stephenson) ihop igen, nåt vi inte sett sedan Shaun of the Dead, och Andy Serkis är även han finfin i ensemblen. Som sagt, svår att rekommendera, men inte en dålig film alls.

Paul av H

Simon Pegg och Nick Frost, ja, ni vet vilka det är, spelar inte bara huvudrollerna i utan har även skrivit manuset till ”Paul”. I filmen spelar killarna två brittiska bästisar som dessutom är riktiga scifi-nördar. De har åkt till USA för att gå på den stora nördmässan Comic-Con och sedan köra över landet till olika UFO-relaterade platser. Medan de kör möter de en bil som våldsamt kör av vägen, och när de undersöker den så möter de Paul. Som är en utomjording. Med Seth Rogens röst. Han är jagad av hemliga agenter och övertalar killarna att köra honom norrut där hans artfränder ska hämta honom.

Det är totalt sett rätt kul, om bara Seth Rogen och regissören Greg Mottola kunde sluta med töntig haschhumor. På tok för många skämt är dessutom baserade på ”oj, nu sa nån en svordom/ett könsord!” och det är ju bara kul till en viss gräns. Och det var kul första gången nån svimmade som såg Paul, men inte andra, tredje, fjärde eller femte gången. Sen är det flera förutsägbara element av typen ”jaha, där var det en grej som kommer återkomma i slutet av filmen”. Nej, manuset kunde varit bättre och Seth Rogen är fullständigt utbytbar som Pauls röst. Men det är okej underhållning som man absolut inte behöver springa benen av sig för att se.

Run, Fatboy, Run av H

Simon Pegg får kalla fötter och flyr fältet precis innan bröllopet med sin gravida flickvän. Fem år senare presenterar hon sin nya pojkvän (Hank Azaria) som är framgångsrik, snygg och springer maraton. I ett svagt ögonblick säger vår Fat Boy förstås ”jag med”, varpå han måste tokträna inför loppet tre veckor senare. Till sin hjälp får han exets kusin (Dylan Moran, Shaun of the Dead) och sin indiska hyresvärd.

Run, Fatboy, Run är en välavvägd romantisk komedi, med precis rätt mängd ”romantisk” gentemot ”komedi”. Något oväntat är filmen regisserad av David Schwimmer – yes, Ross från Vänner – som tidigare spelade ihop med Simon Pegg i Big Nothing (recenserad här). Pegg har dessutom haft en hand i manuset.

En kul film som inte direkt kommer med nåt nytt storymässigt, men som funkar som god underhållning.

Snack: Anger. Pain. Fear. Aggression. McSpaced. av H

Jag blev glad över att se att Christian Bale möjligen skulle spela John Connor i Terminator 4 (full titel: Terminator Salvation: The Future Begins, zzz). Bale är hyfsat pålitlig – er åsikt om Batman Begins kan skiljas från min, men i övrigt tycker jag man kan räkna med hög kvalité när man ser hans filmer. Glad i hågen klickade jag mig in på IMDbs T4-sida för att ta in mer information. Regissörens namn – McG – känner jag inte igen, och klickar mig fram för att ta reda på mer.

Här börjar skräcken. McGs mest framstående tidigare verk som regissör är inget mindre än de två Charlie’s Angels-filmerna. Och ett sliskigt football-drama. Nog för att killen står som producent för tv-serien Chuck, men det betyder ju inte nödvändigtvis någonting alls.

Jag blev på lite dåligt humör, men det visade sig att detta inte var det läskigaste som McG hade att erbjuda. Jag citerar en pressrelease från 30:e oktober:

Fox is teaming with writer Adam Barr and producer McG for ”Spaced,” a comedy project based on the Channel 4 series of the same name from Shaun of the Dead and Hot Fuzz masterminds Simon Pegg and Edgar Wright. […] Barr (”Will & Grace”) is writing the script, which garnered interest from several networks. He is executive producing with Wonderland’s McG and Peter Johnson and Granada’s Robert Green.

Skräcken spred sig snabbt bland Spaced-fansen. Den andra november hade Edgar Wright detta att säga på sin blogg:

I was going to try and stay silent on the subject of McSpaced, as it’s usually a lot classier to keep your head held high and your trap firmly shut.

Unfortunately, I realised that I was now to be haunted less by the question of us ever doing a third ’series’ and more about the idea of this new ’season’ of Spaced.

I have just been through a good 32 hour period of e-mails from friends and colleagues that all pretty much contained the same sentiment, ”They’re doing an American Spaced. What the f???” (And yes they did, on occasion, use multiple question marks).

I have moved to comment on it further for two reasons. The first, and this is the lousy part, is that I’m thoroughly miserable about being dragged into the whole process.

As I said in my previous blogs, I don’t personally have any format rights to the show, they belong to Granada USA and I’m pretty sure that while Simon and Jess would get paid for the reversioning of their original scripts, they don’t necessarily have the power to call the whole damn thing off. (And I can confirm that Simon at least, would like nothing more than to pull the plug).

[…]

Aside from all the legal aspects to my involvement, any self respecting fan of the show knows that along with Simon, Jess and Nira Park, I put my heart and soul into that series. So the implication in the trades by Wonderland and Granada USA that we may be involved in this new version absolutely pains me.

As I’ve said, I wouldn’t necessarily want to be involved in a new version of SPACED. We’ve gone long enough preserving the memory of the original by not doing a third series, not to mention turning down SHAUN TV versions and sequels. Getting involved with this would be a insult to the fans who’ve supported the show for nearly ten years.

Put simply I wouldn’t want to get involved in a new version of the show for fear of it being our very own PHANTOM MENACE.

That said, my beef with the trade announcement is more a matter of principle. I’m told after the fact that the makers of McSpaced had wanted to get us involved, but were told they couldn’t pay us to be consultants (great!).

Either way, to not even make a courtesy call prior to making that announcement just a little rude. (And let’s not even get started on the fact that Jessica’s name was all but erased from the press releases.)

So forgive me for calling out Peter Johnson and co. at Wonderland (who I’ve never met, obviously) on this one, but if you truly are the huge fans of our work that you profess to be, then would it not have been smart to get in touch before you trumpeted our potential involvement in this?*

[…]

I can’t stress enough that I’m not involved and am not going to profit from this new enterprise.

That’s the lousy part.

The upside of this, is that I’m genuinely touched and taken aback at the fan response to this news of McSpaced. If the huge-fans-of-our-work-at-Wonderland weren’t previously aware that there was a loyal fanbase for SPACED, they surely must be now.

[…]

My favourite responses? The poster who wrote that this was the worst news ”since Johnny Alpha got killed by that big flying monster in 2000AD”. Also much kudos go to the person on CHUD whose simple answer to the U.S. version was this;

”Don’t”

So there you have it, rakt från hästens mun. Personligen tyckte jag ”don’t”-kommentaren var mycket passande och fyndig (förstår du inte så är du inget riktigt fan) och jag kan bara instämma. En del drar upp Office-remaken och talar om hur det faktiskt kan funka, men det är ju snarare undantag än regel. Dessutom har jag inte ens sett amerikanska Office – jag hatar den brittiska djupt och innerligt.