| Subcribe via RSS

American Nightmare av J

april 29th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha fått ett brev från sin syster Isabelle (Alexandra Paul), där hon ber om hans hjälp, återvänder den rike och berömde pianisten Eric Blake (Lawrence Day) hem för att försöka hitta henne och ta reda på vad som pågår. Spåren efter hans syster leder honom till de sjabbigare delarna av staden och han kommer så småningom i kontakt med Isabelle’s rumskamrat, Louise (Lora Staley), som går med på att hjälpa honom i hans sökande. Det de inte vet om är att en seriemördare går lös – en seriemördare som satt sitt sikte på de boende i det lägenhetshus där Louise bor…

Jag brukar i regel inte se om filmer jag inte gillar speciellt nära inpå min första titt av dem – i synnerhet inte efter bara en dag. Men med American Nightmare vart jag så illa tvungen att göra just det då jag under min första titt var halvt medvetslös och somnade ifrån den till och från. Jag tyckte efter den här första titten att den inte var särskilt bra och förbannat seg. Om jag ändå vetat att jag hade sovit igenom runt tjugofem minuter av filmen då…

Hur som helst så såg jag alltså om den och filmen visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade uppfattat den som under min första titt – även om det kanske inte säger jättemycket. American Nightmare – som spelades in 1981, men som låg på hyllan fram till 1983 – är en sleazig kanadensisk slasherfilm med ordentliga deckarthriller vibbar som har ett ganska lunkande tempo med ett flertal ”sexiga” stripteasedansscener som pågår i tusen miljarder år (där jag lät snabbspolningsknappen jobba) och en handfull inte jätteblodiga mordsekvenser. Michael Ironside (som Mike Ironside av någon anledning) dyker upp i en liten roll som kommisarie, men bidrar egentligen inte speciellt mycket till handlingen och fungerade antagligen mest som ett dragplåster för att lura in tittare.

Jag är lite kluven om vad jag tycker om American Nightmare. Å ena sidan tycker jag att filmens tempo är på tok för långsamt och de totalt onödiga stripteasescenerna (i kombination med en utdragen sexscen) gör att filmen känns betydligt längre än de knappa åttiofem minuterna den rullar på under, men American Nightmare har samtidigt en handfull ganska spännande scener och ett mysterium vars upplösning var väldigt oväntat och som i alla fall jag aldrig har sett i någon annan slasherfilm.

American Nightmare är långt ifrån toppskiktet av slasherfilmer, men den är överlag okej. Filmens största problem är som sagt dess tempo och de onödiga stripteasescenerna (och den utdragna sexscenen givetvis), men den har å andra sidan en del ingredienser som gör den till en hyfsat sevärd deckarthriller i skepnad av en sleazig slasherfilm.

No Comments

Don’t Breathe 2 av J

april 6th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Flera år har gått sedan den ödesdigra natten då en grupp ungdomar bröt sig in hos den blinda ex-Navy SEAL soldaten Norman Nordstrom (Stephen Lang) och han lever nu mer ett stilla liv tillsammans med sin elvaåriga dotter Phoenix (Madelyn Grace) och deras rottweiler Shadow i de fallfärdiga delarna av Detroit. Deras lugna tillvaro tar emellertid ett abrupt slut när en grupp inkräktare plötsligt bryter sig in hos dem för att ta flickan, vilket tvingar Norman att återigen använda sig av sina kunskaper han besitter för att ta itu med de oinbjudna gästerna – och skydda Phoenix…

Don’t Breathe 2 är en av de där filmerna jag har haft en rätt stor förväntan på. Jag älskar originalfilmen och håller den väldigt högt bland skräckfilmer från de senaste tio, femton åren och har givetvis sett om den flertalet gånger sedan jag skrev min recension 2017. Hur som helst så gick jag in i Don’t Breathe 2 med höga förhoppningar och en viss undran hur de egentligen kunnat fortsätta berättelsen om Norman Nordstrom (vars namn aldrig nämns i någon av filmerna).

Jag kan väl så här i efterhand säga att jag tycker nog att Don’t Breathe 2 är minst lika bra som den första filmen, men att den samtidigt inte har en fullt lika becksvart premiss som sin föregångare även om saker och ting även här ser jäkligt bleka ut. Att de inte bara upprepat den första filmens premiss fast med nya karaktärer och att Stephen Lang’s karaktär (som han fortsätter göra så jävla bra här) har en annan typ av roll i handlingen än i föregående film applåderar jag.

Var Don’t Breathe 2 nödvändig? Kanske inte, men jag fann den väldigt underhållande, även om den inte riktigt nådde fram till samma nagelbitande spänning som sin föregångare. Hur som helst, rekommenderas.

No Comments

Moontrap av J

mars 23rd, 2022 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Under ett rutinuppdrag stöter de två NASA astronauterna Jason Grant (Walter Koenig) och Ray Tanner (Bruce Campbell) på ett tillsynes övergivet och drivande rymdskepp av okänt ursprung. Vid en närmare undersökning finner de att skeppet har tecken på att någonting katastrofalt har inträffat ombord. De får order om att återvända tillbaka till Jorden och tar med sig en äggliknande kapsel från skeppet och kvarlevorna efter en i besättningen de finner.

Väl tillbaka på Jorden upptäcker de att kvarlevorna de tagit med sig tillbaka är fjortontusen år gamla och att deras ursprung kan härledas till en krater på månen, samtidigt som den äggliknande kapseln visar sig vara en krigsrobot som kan bygga sig själv en kropp med hjälp av metal och likdelar. Grant och Tanner får i uppdrag att bege sig till månen för undersöka den utpekade platsen och finner ett hot som riskerar att utplåna hela mänskligheten om det tar sig till Jorden…

Moontrap från 1988 är en lågbudget sci-fi skräckis som jag har haft mina ögon på under en rätt lång tid och som jag förväntade mig skulle leverera mer än vad den visade sig göra. Idéen bakom filmen och dess handling är svinbra, men utförandet lämnar en hel del att önska. Jag har inget problem med den låga budgeten och de stundtals taffliga effekterna, men jag fann å andra sidan filmen extremt långtråkig stundtals tack vare alla transportsträckor som inträffar i den där scener dras ut så långt det går enbart för att fylla ut speltiden.

Moontrap är inte dålig på ett sånt sätt att den är osebar, men den är å andra sidan stundtals fruktansvärt långdragen och okoncentrerad. Hade de haft en större budget och kunnat fläska på lite mer med scener där mördarrobotar går berserk hade filmen antagligen varit toppen och betydligt mer jämn. Moontrap är överlag en okej film, men den har som sagt en del problem som för mig var svåra att undgå att inte störa mig på.

Ta gärna en titt på Flimmer Duo’s recension av Moontrap också – vilket du kan göra här nedanför:

No Comments

Don’t Go In The House av J

mars 4th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Donny (Dan Grimaldi) är en mammas pojke. Ja, fram till det att hans mor hastigt dör och Donny’s värld brakar samman alltså. Ensam, vilsen och förföljd av mörka röster i hans huvud börjar Donny söka upp kvinnligt sällskap, men drinkar och dans är det sista han har i åtanke. Rösterna i hans huvud talar om för honom hur dålig han är och lämnar honom aldrig ifred, så om han lyckas få med en kvinna hem till hans stålbeklädda och eldsäkra kammare kanske de slutligen tystnar…?

Jag har haft Don’t Go In The House på min radar sedan över tio år och jag har ägt Arrow’s dvd release av filmen i fem eller så år, men har inte petat in skivan i spelaren förrän nu. Jag hade ett litet hum om vad som väntade mig när jag slog mig ner för att se filmen och den visade sig leverera ungefär det jag förväntade mig av den; en skitig, skev och märklig grindhouse upplevelse från det sena 70-talet – som också påminde en hel del om Maniac som kom året därpå (som säkerligen tog en del inspiration ifrån den här filmen), men utan allt gore.

Jag gillade hur som helst Don’t Go In The House. Det är knappast högklassig underhållning, men dess skeva manus, mördarens minst sagt udda tillvägagångssätt att ha ihjäl sina offer på och dess korta speltid (i runda slängar sjuttiofem minuter, åttio med sluttexterna inräknade) gjorde den till en intressant – och konstig – titt. Rekommenderas.

No Comments

Texas Chainsaw Massacre (2022) av J

februari 21st, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp med fyra vänner, Melody (Sarah Yarkin), Melody’s syster Lila (Elsie Fisher), Dante (Jacob Latimore) och Dante’s flickvän Ruth (Nell Hudson), åker till den öde staden Harlow i Texas då Melody söker en nystart för hennes syster som överlevt en skolskjutning och för att återuppväcka staden genom att göra den till en semesterort efter att ha köpt byggnaderna billigt från banken. Det visar sig att staden har fortfarande två invånare, en kvinna, Mrs. Mc (Alice Krige) och hennes son (Mark Burnham), som bor i det lokala barnhemmet och som vägrar att lämna, påstående att de är de rättmätiga ägarna av huset.

Efter att ha ringt den lokala sheriffen för att få de påstådda husockupanterna utslängda blir Mrs. Mc hastigt sjuk, varpå sheriffen, Ruth, Mrs. Mc’s son och sheriffens biträde beger sig iväg med henne till det närmsta sjukhuset för att få hjälp. De hinner inte så långt innan Mrs. Mc avlider varpå hennes son blir ursinnig med resultatet att de kraschar med bilen. Nu, med Mrs. Mc ansikte som mask, beger sig hennes son tillbaka till Harlow för att utkräva hämnd på dem som han anser bär ansvaret för hans mors död…

Jag kan väl inte direkt påstå att jag är något die hard fan av The Texas Chainsaw Massacre franchisén. Jag gillar några av filmerna så klart, men bland slasher franchisérna som varit stora sedan 70- och 80-talet så är det nog den franchisé jag återvänder minst till – såvida det inte är en ny film som kommit ut, som nu. Texas Chainsaw Massacre som släpptes för några dagar sedan på Netflix gör en Halloween 2018 och personligen tyckte jag att det fungerade bra – trots att filmen är dummare än en säck med hammare.

Filmen försöker inte vara någonting annat än en dum slasherfilm och den lyckas bra med det. Den är våldsam som fan (och är antagligen den mest våldsamma i hela franchisén), den har en hög body count och faktiskt en handfull scener där det vart en gnutta spännande. Karaktärerna är dryga idioter och influencers som tror att de är bättre än andra, vilket brukar vara någonting jag inte tål i filmer men att å andra sidan få se dem bli slaktade av Leatherface var kanske filmens största behållning.

Jag gick in i Texas Chainsaw Massacre (vars namn verkligen beskriver filmens innehåll) med en viss skepsis då jag visste att det skulle vara ytterligare en uppföljare till originalet från 1974, men den visade sig falla mig alldeles rätt i smaken och kan nog bli den uppföljare (utöver Texas Chainsaw 3D, som jag har en soft spot för) som jag kommer återvända till oftare än de andra filmerna. Rekommenderas.

Läs gärna mina äldre recensioner av de tidigare filmerna i franchisén: 12342003 remaken2006 prequelen till remakenTexas Chainsaw 3D och Leatherface. Ha gärna överseende med hur de första sex recensionerna är skrivna då de var några av de första jag faktiskt skrev och publicerade på internet, för över tio år sedan i skrivande stund. Plus att mina åsikter om filmerna har, som mycket annat, förändrats lite grann sedan jag skrev dem.

No Comments

Unfriended: Proxy av J

februari 20th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sam (Ben Grant) och Ed (Edward Hudec) sitter i ett Skype samtal som vanligt en kväll när en oinbjuden gäst plötsligt hoppar in i samtalet.

Unfriended filmernas koncept med att sätta en hel film på en desktop fungerade bra som långfilmer och borde således egentligen fungera rätt bra som kortfilm också, kan jag tycka. Konceptet är ju uppbyggt på ett sånt sätt att det borde fungera att göra kortare berättelser för att komma undan en del av dödtiden som faktiskt fanns i de två långfilmerna. Det är alltså om det finns någon form av talang framför och bakom kameran. I Unfriended: Proxy finns varken eller, verkar det som.

Jag vet inte om Unfriended: Proxy är menad att göra narr av desktop skräckfilmer, men den lyckas varken vara rolig eller läskig. Skådespelet går från uselt till skrattretande, bland annat klarar Hudec knappt av att sluta flina och deras reaktioner till meddelandena som skrivs i samtalet fick mig att börja garva.

Det finns bra och dåliga kortfilmer, Unfriended: Proxy tillhör den senare kategorin. Skulle du mot förmodan vilja spana in den själv så kan du göra det här nedanför.

Läs gärna min recension av Unfriended och Unfriended: Dark Web också.

No Comments

Lovers Lane av J

februari 3rd, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För tretton år sedan på Alla hjärtans dag blev två unga älskare brutalt mördade vid den lokala ”lovers lanen” av en galning med stålkrok. Mördaren blev gripen och inspärrad på en institution, men såren han lämnade efter sig läkte aldrig.

Det är nu Alla hjärtans dag igen och en grupp ungdomar beger sig till den lokala ”lovers lanen”, ovetandes om att den lilla stadens mörka förflutna är på väg att återupprepa sig då mannen med stålkrok har lyckats fly…

Lovers Lane är en av alla filmer jag har haft i tankarna att se om i flera år men inte kommit mig för att göra det. Jag såg den på TV1000 en sen natt någon gång under 2001 eller 2002 och från det lilla jag mindes av den var att jag gillade den.

Nu, i runda slängar tjugo år senare, så kan jag väl säga att Lovers Lane inte stått sig särskilt bra. Jag vet att filmen var en lågbudget produktion till skillnad från de andra slasherfilmerna som släpptes runt samma tidsperiod, men det ursäktar inte att filmen känns otroligt generisk och långtråkig. Alla mord är off screen, skådespelarna är överlag inte särskilt bra, karaktärerna är inte särskilt intressanta och även om filmens slutkläm var ganska fyndig (om än dum) så hade jag slutat bry mig vid det laget. Den hade förvisso en och annan ljusglimt här och där, men det var definitivt inte tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe filmen igenom.

Den största synden en film (och i synnerhet en skräckfilm) kan göra är att vara tråkig – vilket Lovers Lane är. Överlag, i alla fall. Jag hatar inte filmen (även om det antagligen framstår som det), men jag vart å andra sidan besviken (och uttråkad för den delen) då jag mindes den som betydligt bättre än så här. Vi får väl se om jag återkommer till den inom de kommande tjugo eller så åren igen…

No Comments

Death Ship av J

januari 28th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den vresige kapten Ashland (George Kennedy) gör sin sista resa ombord på det kryssningsfartyg som han har kommenderat i flera år tillsammans med sin ersättare, Trevor Marshall (Richard Crenna), som tagit med sin familj ombord. När fartyget gör sig redo att återvända till sin hemmahamn dyker plötsligt ett svart fraktfartyg upp och kraschar in i dem och lämnar bara nio överlevande.

Efter att gruppen med överlevande har drivit omkring på en livbåt, tillsynes ohjälpliga, i timmar dyker plötsligt det svarta fraktfartyget upp igen. Gruppen kliver ombord och tror sig ha blivit räddade, men inser snart att de svävar i livsfara då fartyget de precis bordat användes som ett tortyrfartyg av nazisterna under andra världskriget – och det vill ha mänskligt blod.

Death Ship från 1980 tillhör en av de filmer som jag väntat längst med att se, tror jag. Jag har haft den i mitt medvetande sedan mitten av tonåren och det har alltid varit en film jag velat spana in – antagligen mest för att jag alltid gillat skräckfilmer som utspelar sig på fartyg. Isoleringen från omvärlden ombord på ett fartyg mitt ute i ingenstans är en perfekt setting i mina ögon för en skräckfilm, likt ett rymdskepp eller dylikt (som i exempelvis Alien). Men även om en skräckfilm har en bra setting betyder ju inte det automatiskt att den fungerar – eller ens är bra. Dessvärre faller Death Ship in i det facket.

Death Ship är en av de mest bisarra skräckfilmer jag har sett på väldigt länge. Dess handling är förvisso rak och inte speciellt svår att hänga med i, men det som händer i filmen är bitvis så pass märkligt att jag satt och kliade mig i huvudet och undrade vad fan det var som pågick. I en scen teleporteras en karaktär från ett rum ut till fraktutrymmet på båten bara för att han stirrar på ett vitt, starkt ljus och i en annan scen springer två karaktärer i slow-motion efter en tredje karaktär, som springer i vanlig hastighet. Dessutom får vi otaliga bilder på maskinrummet på fartyget – vilket i sig inte tillför någonting alls till handlingen egentligen. Filmen är extremt osammanhängande bitvis och det känns ärligt talat som att vissa sekvenser i filmen är enbart där för att fylla ut speltid.

Skådespelarna gör väl vad de kan, antar jag. George Kennedy ser ut som att han inte vill vara där till en början, men blir fantastiskt underhållande att titta på senare i filmen då han i stort sett springer runt och tuggar på dekorerna. Richard Crenna är väl den som gör bäst prestation här, men han har å andra sidan inte supermycket att jobba med heller. Filmens effekter ser helt okej ut, även om de använts hyfsat sparsamt.

Death Ship är inte en bra film på något som helst vis, men trots att den är osammanhängande och bitvis smått obegriplig så hade den ändå någon form av charm. Den var inte så dålig att den blev bra (eller rolig för den delen), men den hade ändå någonting som drog in mig – vad vet jag inte riktigt. Skulle jag rekommendera den? Absolut inte, såvida man inte gillar ultra-trashiga skräckfilmer från tidigt 80-tal…

No Comments

Last Dance av J

januari 17th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Baren Kenny’s Palace har blivit utsedd till att vara värd för den direktsända TV-danstävlingen Miss DTV 1991, där en handfull lättklädda damer ska dansa inför TV-publik som ska rösta på dem. Det ingen hade räknat med är att en galning har bestämt sig för att tunna ut konkurrensen bland de deltagande genom att ha ihjäl dem en efter en.

När man djupdyker i slasherfilmsgenren så får man räkna med att man stöter på en del filmer som inte bara är bortglömda utan också inte särskilt bra. Last Dance från 1992 är just en sån slasherfilm; den är bortglömd och inte speciellt bra.

Det största problemet filmen har är att majoriteten av alla mord inträffar off screen och även om en handfull dialoger fick mig att garva till var filmen överlag inte jätteengagerande. Det blir aldrig spännande eller nämnvärt intressant egentligen, utan bitvis småtråkigt. Skådespelet är i alla fall helt okej för den här typen av film, även om det inte direkt höjer filmens kvalitéer nämnvärt.

Nåja. Även om Last Dance inte engagerade mig i någon större utsträckning så finns det å andra sidan definitivt sämre filmer där ute. Som en trashig direkt-till-VHS skräpfilm är den väl okej, även om jag tvivlar på att jag kommer att se om den.

No Comments

Murderock – Uccide a passo di danza av J

januari 17th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

När en rad bisarra mord på dess elever skakar om en dansskola i New York bestämmer sig dess ägare, Candice (Olga Karlatos), att försöka ta reda på vem som ligger bakom de bestialiska morden tillsammans med den skumma modellen George (Ray Lovelock).

Murderock – Uccide a passo di danza – eller Murder-Rock: Dancing Death, The Demon Is Loose eller Slashdance som den också är känd som – är en giallo från 1984, regisserad och delvis skriven av den italienska skräckmaestron Lucio Fulci. Jag personligen har varit ett stort fan av Fulci sedan tonåren och jag har sett en hyfsad mängd av hans filmer genom åren – en del är odödliga klassiker, medan andra är rena katastroferna.

Murderock – Uccide a passo di danza är inte en katastrof, men den är långt ifrån det bästa Fulci gjort. Filmen är extremt långsam och även om det är en handfull mord som inträffar igenom den så räddar inte det filmen från att bli ett ordentligt sömnpiller. Morden är ointressanta och extremt blodfattiga (i synnerhet om man ska mäta i Fulci’s mått mätta) samtidigt som filmen har en handfull dansscener som pågår i ungefär tusen miljarder år, som egentligen inte tillför någonting bortsett från att de fungerar som en backdrop för filmens handling – och det faktum att Fulci här har försökt att riffa på dåtidens amerikanska dansfilmer som var poppis just då. Hur som helst så tråkade de ut mig till den grad att när väl mördarens identitet avslöjades så hade jag slutat bry mig – även om jag nu i efterhand kan tycka att slutet var en gnutta klyftigt (om än helt idiotisk).

Nej, Lucio Fulci har gjort bättre filmer än det här utan tvekan. Det finns säkert de som uppskattar det långsammare tempot och de mer blodfattiga morden som presenteras här, jag själv ser hellre någonting annat av Fulci alla dagar i veckan. Det här är långt ifrån det sämsta karln hann göra under sin karriär, men den är samtidigt långt ifrån något av det bästa.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud