Helt Perfekt Glob

Desu foresuto kyoufu no mori 1 – 5 (aka Death Forest 1 – 5) av J

I Juli 2014 släpptes indieskräckspelet Death Forest, som skapades av någon under pseudonymen Kazz i Unity. Spelets story är att japanen Kazuki Uchida’s motorcykel går sönder medan han åker igenom Aokigahara – den ökända Självmordsskogen i Japan. Han måste navigera skogen och hitta fyra detaljer för att reparera sin motorcykel och åka ut från den, allt medan han har fyra monster i hälarna; Yoshie, Stalker, Stranger och UMA. Senare samma år, i December, släpptes den första live action adoptionen av Death Forest som senare fick hela fyra uppföljare (!) – och jag har så klart sett allihop…

Att förklara vad Desu foresuto kyoufu no mori – eller Death Forest – filmerna handlar om utan att kunna japanska är som att förklara varför himlen är blå, alltså förbannat svårt. Anledningen till det är att filmerna finns (i skrivande stund i alla fall) enbart med urusla autogenererade engelska undertexter på youtube, vilket gör att majoriteten av alla dialoger i samtliga fem filmer blir otroligt osammanhängande och man får i stort sett gissa sig fram till vad karaktärerna säger. Är inte undertexterna osammanhängande (eller saknas helt och hållet) så fylls de på med irriterande extra text så som ”yes yes yes yes yes” och ”yeah yes that’s it” både före, under, efter och mellan dialogerna. Men för att försöka göra filmerna någon form av rättvisa tänkte jag åtminstone försöka beskriva vad de handlar om här nedanför. En sammanfattning av vad jag tycker om samtliga fem filmer ser du längst ner. Bra så? Bra, då kör vi.

En grupp vänner är ute i skogen och campar. På vägen tillbaka svänger de in på en mörk, smal väg i tron om att det är en genväg. Det dröjer dock inte länge innan deras bil havererar och de blir stående. De blir snart varse om att de inte är ensamma när en panikslagen man, som verkar vara jagad av någonting, dyker upp – och de inser snart att de alla svävar i livsfara.
 
 

En högstadie-dramaklubb har ett träningsläger i en gammal övergiven skolbyggnad nära en mörk skog. Den bekymrade eleven Kizuki (Yuka Kuramochi) går plötsligt med i dramaklubben på dagen då de ska bege sig iväg till träningslägret. Väl där avviker Kizuki och medverkar inte på träningarna. När mörkret lagt sig över byggnaden inser snart gruppen att de inte är ensamma i de tomma lokalerna.

 
 
 
 
Mayu Uchida (Narumi Uno) är en högstadieelev som bor i en lugn förort till Tokyo som blir misshandlad av sin styvfar och har planer på att rymma hemifrån till sin farbror i Tokyo. Medan hon är på väg att kliva på den sista bussen till Tokyo dyker en mystisk främling upp som gör att hon missar bussen. I ett sista försök att ta sig till Tokyo börjar hon istället att gå.

Samtidigt jagar Mayu’s farbror, Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka), en frilansande journalist, efter den fasansfulla anden Yoshie, som fortsatt sina attacker mot intet ont anande människor. Uchida tar emot ett telefonsamtal om att hans brorsdotter Mayu har rymt hemifrån och i hans sökande efter henne hittar han hennes telefon på en bergsstig med en bild på Yoshie.
  
 
Medan den frilansande journalisten Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka) jagar Yoshie besöker han ett sjukhus där han besöker en man efter att ha fått information ifrån en man vid namn Hatakeyama. Samtidigt tar Hatakeyama’s dotter Saori emot ett brev från sin far där han ber henne att ”skicka saken han lämnade till henne”.


 
 
 
 
Folk runtom i Shibuya börjar att se Yoshie. De som står de som faller offer för den glupska demonen börjar i sin tur att se henne och blir snart hennes nästa måltavla. Yui, en av Yoshie’s senaste måltavlor, lyckas undkomma med hjälp av en mystisk man som tar henne in i ett rum med andra överlevande.

Samtidigt har polisen börjat att leta efter den frilansande journalisten Kazuki Uchida, som efter sin jakt på Yoshie blivit hemlös och ett nervvrak, då han är huvudmisstänkt i en rad mystiska försvinnanden i Shibuya.
 
 
Sammanfattningen:
Om man bortser ifrån det stora problemet att alla fem filmerna enbart finns tillgängliga med usla autogenererade engelska undertexter (som jag skrev om längre upp) så är Death Forest filmerna gräsliga lågbudget skräpfilmer som absolut inte är värd din tid.

Problemet med filmerna (bortsett från avsaknaden av vettiga undertexter) är inte att de är lågbudget och rätt dåligt gjorda, utan att de är så förbannat jävla tråkiga. Hur man lyckas få en film som har en speltid på precis över sextio minuter att bli tråkig (och det flera gånger) är helt otroligt. Jag skulle säga att Death Forest filmerna ingår i den kategorin av filmer som är filmvärldens motsvarighet till att få tuggummi i ögonen; det är otroligt segt och otroligt jävla långtråkigt.

Att titta på alla fem filmerna back-to-back var definitivt en upplevelse – och inte av den bra sorten. Alla filmerna finns att titta på på youtube (om någon nu är lika masochistiskt lagd som mig), men jag skulle avråda alla – även skräpfilmsälskare – att avstå från den här dyngan.

Imdb-länkar: Death Forest 1, 2, 3, 4 och 5.

The Last Thanksgiving av J

Det är Thanksgiving och restaurangen Derry’s är öppen. Dessvärre för de anställda och kunderna har en blodtörstig och kannibalistisk familj satt sitt sikte på stället – och de vill ha alla som är där som deras Thanksgiving middag.

Jag gillar slasherfilmer. Både gamla som nya, även om jag föredrar de äldre filmerna. När jag sätter mig för att titta på en slasherfilm så räknar jag inte kallt med hög budget, bra skådespel, bra effekter eller dylikt, utan jag förväntar mig att på ett eller annat sätt bli underhållen. The Last Thanksgiving är inte det.

Majoriteten av alla karaktärer är irriterande as och även om det är mer än tillräckligt med våld på TV-skärmen så känns det som att filmen nästan står stilla. Det är varken kul eller underhållande, det är bara jävligt tradigt att sitta och titta på. Filmen klockar in på strax under sjuttio minuter, men det tog mig nära tre timmar att se klart skiten – vilket kanske säger en del. Skådespelarinsatserna och effekterna är väl vad man kan räkna med när det kommer till den här typen av film.

Jag brukar kunna se någonting gott i den här typen av lågbudget trashfilmer, men The Last Thanksgiving är ett undantag och ren dynga. Skippa.

Moontrap: Target Earth av J

Dr. Daniel Allen (Damon Dayoub) och hans assistent tillika flickvän Scout (Sarah Butler) arbetar på en uråldig artifakt när de blir kontaktade av den skumme Richard Kontral (Charles Shaughnessy), som vill hyra dem för att översätta hieroglyfer på en nyligen upptäckt pyramidliknande artifakt ute i öknen. Efter att ha utfört jobbet och överlämnat översättningarna till Kontral’s arbetsgivare skickas en lönnmördare för att röja dem ur vägen, vilken de lyckas undkomma.

Paret beger sig till utgrävningen för att undersöka saken närmare, varpå Daniel blir ihjälskjuten. Scout lyckas komma undan men får skulden för Daniel’s död och efter en handfull incidenter går det upp för Kontral att Scout har någon form av koppling till den utgrävda artifakten, varpå de snart finner sig ombord på ett rymdskepp och snart även på månen.

Om du tycker att min beskrivning av handlingen i Moontrap: Target Earth är rörig så ska du se filmen själv. Jag förstod verkligen inte vad filmen handlade om och har nu i efterhand lyckats lägga ihop pusselbitarna av vad som ska föreställa en handling något så när med hjälp av diverse olika recensioner jag läst på internet.

Moontrap från 1988 hade sina transportsträckor och blev långtråkig bitvis, men hade å andra sidan en hel del riktigt coola idéer som – antagligen tack vare dess låga budget – inte riktigt nådde hela vägen. Moontrap: Target Earth är istället en åttiofem minuter lång transportsträcka med ett manus som är fullkomligt osammanhängande och så jävla tråkigt att det får originalfilmen från 1988 att se ut som Aliens i jämförelse.

Klippningen i filmen är något av det värsta jag har sett. Jag vart tvungen att spola tillbaka filmen flertalet gånger bara för att jag inte förstod vad som hände från scen till scen, vilket antagligen säger en del. Filmens effekter är skrattretande dåliga och jag tror tamejfan att de utklassar skit man kan få se i The Asylum’s produktioner.

Om du har en vägg med torkande färg att titta på så skulle jag föreslå att du sätter dig och tittar på den istället för Moontrap: Target Earth, jag tror att du skulle få ut mer av det än den här ”filmen”. Dynga.

Unfriended: Proxy av J

Sam (Ben Grant) och Ed (Edward Hudec) sitter i ett Skype samtal som vanligt en kväll när en oinbjuden gäst plötsligt hoppar in i samtalet.

Unfriended filmernas koncept med att sätta en hel film på en desktop fungerade bra som långfilmer och borde således egentligen fungera rätt bra som kortfilm också, kan jag tycka. Konceptet är ju uppbyggt på ett sånt sätt att det borde fungera att göra kortare berättelser för att komma undan en del av dödtiden som faktiskt fanns i de två långfilmerna. Det är alltså om det finns någon form av talang framför och bakom kameran. I Unfriended: Proxy finns varken eller, verkar det som.

Jag vet inte om Unfriended: Proxy är menad att göra narr av desktop skräckfilmer, men den lyckas varken vara rolig eller läskig. Skådespelet går från uselt till skrattretande, bland annat klarar Hudec knappt av att sluta flina och deras reaktioner till meddelandena som skrivs i samtalet fick mig att börja garva.

Det finns bra och dåliga kortfilmer, Unfriended: Proxy tillhör den senare kategorin. Skulle du mot förmodan vilja spana in den själv så kan du göra det här nedanför.

Läs gärna min recension av Unfriended och Unfriended: Dark Web också.

Early Frost av J

Detektiven Mike Hayes (Guy Doleman) jobbar på ett skilsmässoärende när han snavar över en serie av mörkläggningar som leder honom till ett lik. Hans undersökningar för honom in i två familjer som bor i en av Sydney’s förorter. Även om de verkar på ytan vara helt vanliga människor är en av dem en mördare.

Hayes stöter på den underlige tonåringen David Prentice (David Franklin), som har satt ihop en klippbok med artiklar om våldsamma dödsfall och mord, och Val Meadows (Diana McLean), en änka som tror att någon är ute efter att mörda henne. Ju djupare undersökningen går, desto konstigare och mer komplext blir fallet. Det verkar som att de enda som hatar Val tillräckligt mycket för att vilja se henne död är hennes egen familj. Kan det vara hennes två söner, som fått nog av hennes dominanta natur, hennes älskare eller kanske hennes bästa vän?

Early Frost är en australiensisk slasher-thriller från 1982 som inte bara var seg, tråkig och fullständigt ointressant, den var också så pass osammanhängande att jag vart tvungen att kolla upp vad fan den egentligen handlade om efter att ha tittat på den. Den bästa aspeketen av filmen är dess skådespel, även om det känns mer som att man sitter och tittar på ett TV-drama från 80-talet än en slasherfilm från tidigt 80-tal.

Filmens slut är en ordentlig huvudkliare också och jag vet inte riktigt vad fan som hände där egentligen. Vem var mördaren egentligen? Med tanke på att filmens regissör (enligt producenten David Hannay i en kort kommentar på filmens IMDB sida från 2005) blev borttagen och de två producenterna Geoffrey Brown och Hannay fick agera okrediterade regissörer för att försöka fixa ihop filmen så gott det gick så verkar det som att Early Frost hade sin beskärda del av problem.

Nej, Early Frost är inte en bra film och det är ingenting du behöver spendera någon tid framför. Filmen är bortglömd av en anledning. Skippa.

Suspiria (2018) av J

Berlin, 1977. Den överbeskyddade Mennoniten och ambitiösa dansösen Susie Bannion (Dakota Johnson) anländer till den prestigefulla dansskolan Markos Tanz Akademie precis efter det mystiska försvinnandet av den nyligen utslängda eleven Patricia (Chloë Grace Moretz). I förhoppning om att få ingå i den legendariska koreografen Madame Blanc’s (Tilda Swinton) danstrupp, bestående enbart av unga kvinnor, gör Susie exceptionellt bra ifrån sig under sin uttagning och får ganska snart den ledande rollen i Blanc’s kommande uppsättning.

Samtidigt har den frågvise psykoterapeuten Dr. Klemperer (Tilda Swinton) – som blev anförtrodd av Patricia med att hon trodde att skolan tagits över av häxor – tillsammans med eleven Sara (Mia Goth) börjat avtäcka mörka hemligheter kring studion efter att ytterligare en elev har försvunnit. Kan det vara så att Markos Tanz Akademie faktiskt är ett tillhåll för uråldriga häxor?

Att göra en remake på en trashig italiensk skräckfilm från 70-talet och sedan proppa den full med en massa dansscener och förlänga speltiden med en timme utan att stoppa in fler skräckmoment, utan att snarare dra ner på dem och lägga majoriteten av dem på slutet, skulle få mig att undra om manusförfattaren och regissören överhuvudtaget fattat poängen med originalet. I Suspiria remaken från 2018 har de gjort just det.

Det här är långsam, seg och pretentiös dynga där långa dansscener (om man nu kan kalla dem för det med tanke på att det mest är folk som ålar och slänger sig runt med kroppen) som hade kunnat klippts bort helt pågår i tusen miljarder år, vilka sammanvävs med en massa dialogscener där absolut ingenting av intresse händer. De få skräckmoment som finns här inträffar, som jag skrev här ovanför, mestadels mot slutet av filmen med några enstaka undantag.

Jag personligen tycker att originalet från 1977 är en av de mest överskattade skräckfilmerna som någonsin har gjorts, men om jag ska välja mellan att se den eller den här en gång till så blir det originalet utan någon som helst tvekan. Det här är pretentiös jävla dynga som jag inte tycker någon behöver se. Skippa.

Jag skrev en rätt usel recension på originalet för tolv år sedan också – där jag nämner att originalets regissör, Dario Argento, tydligen jobbade på en egen remake som skulle släppas 2010 – som du kan läsa här om du har ett par minuter över.

Cam av J

Alice (Madeline Brewer) jobbar som camgirl under pseudonymen Lola och kämpar med att komma upp i rankerna på sidan hon gör sina shower på. Morgonen efter en speciellt intensiv show upptäcker hon att någon har lyckats hacka hennes konto – någon som ser ut exakt som hon.

Som jag skrev i min recension av Fantasy Island så har jag märkt att Blumhouse Productions är emellanåt ganska ojämna. För varje riktigt bra film de producerar så brukar de ofta släppa två, tre mer mediokra titlar som oftast försvinner bland deras större titlar. Vad jag däremot aldrig har varit med om tidigare när det gäller det här produktionsbolaget (i alla fall vad jag kan komma ihåg) är att de producerat eller släppt en genuint usel film. Cam är, för mig, troligtvis den vändningen.

Cam är en osammanhängande, ointressant och skev film där det känns mest som att manusförfattarna bara velat göra filmen konstig för konstighetens skull utan någon som helst slutpunch som lämnar tittaren med en ”Ahaaa”-känsla. Ingenting förklaras överhuvudtaget och man som tittare förväntas väl antagligen att man ska dra sina egna slutsatser om vad som egentligen hände i filmen, men när man inte får några som helst ledtrådar överhuvudtaget resulterar det bara i att man sitter och kliar sig i huvudet när sluttexten börjar rulla. Det konceptet i filmer kan fungera så klart, men då krävs det betydligt mer än att bara filmen är skev för skevhetens skull.

Jag har aldrig förstått vad som är grejen med att sitta och titta på cambrudar och ge dem pengar för att sitta och prata skit framför en webkamera – i synnerhet inte om det handlar om brudar på Twitch – och att ha det som en backdrop för en skräckfilm är ungefär lika underhållande som att sitta och titta på just sådana sidor; det vill säga inte alls.

Idéen i Cam är i grunden intressant, det kan jag medge, men utförandet är en ren katastrof. Det är ointressant, tråkigt och osammanhängande. I stort sett alla trådar som läggs ut igenom filmen knyts aldrig ihop i slutet och man som tittare lämnas med fler frågor än svar när väl sluttexten börjar rulla. Skräp. Skippa.

Deadly Intruder av J

Efter att en mentalpatient har lyckats rymma antar han en ny identitet och gömmer sig i en liten sömnig håla i sin jakt på att finna sitt livs kärlek. Hans sikte fastnar på Jessie (Molly Cheek), en ensamstående kvinna som nyligen förlorat sin mor. För att försäkra sig om att ingen ska komma emellan dem bestämmer han sig för att ha ihjäl alla som möjligen kan tänkas göra det…

Deadly Intruder (även känd som The Deadly Intruder) från 1985 är en obskyr VHS-slasher som antagligen kan ses som en av filmvärldens motsvarigheter till att titta på färg som torkar. Filmen går i ultrarapid och majoriteten av allt våld som händer i filmen är antingen offscreen eller väldigt återhållsamt, vilket knappast hjälper till att göra den bättre. Skådespelet är hyfsat (för den här typen av film givetvis), men det väger inte upp för hur jävla tråkig filmen är.

Under den sista halvtimmen växlar filmen om, men inte uppåt, utan in i någon form av kidnappningsdrama fram till de sista tio eller så minuterna, då den återgår till att vara en slasherfilm.

Det enda positiva med filmen jag kan säga är väl att slutet överraskade mig lite grann, men det berodde nog mest på att jag var så uttråkad att jag inte orkade lägga ihop ett och ett om vem mördaren antagligen var.

Kort sagt; Deadly Intruder är ointressant skräp. Skippa.

Russian Terminator av J

Efter att en organisation har kidnappat pojkvännen till dottern av en högt uppsatt regeringstjänsteman, i syfte att använda henne emot honom, tvingas den pensionerade spionen Mark Robinson (Frederick Offrein) att åta sig ett sista uppdrag; hitta henne, hennes pojkvän och ta ner organisationen.

Jag följer en del podcasts och folk som recenserar filmer och serier på olika sätt – både i videoform och i text – och väldigt ofta försöker jag ha sett det dessa personer recenserar för att själv ha en uppfattning om vad det är de pratar/skriver om. Russian Terminator är en just en sån film.

H, som är skaparen av Helt Perfekt Glob, driver nu mer en YouTube kanal som heter Flimmer där just Russian Terminator har blivit avhandlad (tillsammans med den eminente Anders) – och då jag inte hade sett filmen tidigare bänkade jag mig så klart för en titt innan jag skulle titta på recensionen av den.

Nu i efterhand känner jag mest att jag lika gärna hade kunnat tittat på recensionen H och Anders gjorde på filmen utan att ha själv sett den innan. Russian Terminator är bedrövlig från början till slut med skådespelare som varken kan skådespela, slåss eller prata engelska. Filmens speltid ligger på snett över åttiofem minuter, men tog mig i runda slängar tre timmar att ta mig igenom tack vare ren tristess och totalt oengagemang ifrån min sida då filmen på det stora hela bara var tråkig – mycket tack vare hur styltig och oengagerande all action var.

Manuset är överlag osammanhängande och följer inte bara standardmallen för den här typen av film, den gör det jävligt dåligt också. Det är taffligt, ointressant och fullkomligen oengagerande.

Jag kan uppskatta trashiga och dåliga filmer, men när allt som händer i filmen är lika intressant och tilltalande som att sitta och stirra på mossa som växer så har jag jävligt svårt att uppskatta vad jag ser. Russian Terminator var och är skräp. Skippa.

Flimmer Duo’s recension av filmen:

The Dead And The Damned 3: Ravaged av J

Jag har haft den här filmen på min ”att se” lista i nära två år men skjutit på att se den – av god anledning, visade det sig. De två första filmerna – The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness – är bedrövliga lågbudget zombiefilmer och The Dead And Damned 3: Ravaged lyckas med konststycket att vara ännu sämre än dem. Hur usel en film än är så försöker jag alltid vara rättvis och skriva någon form av beskrivning av filmens plot, men i det här fallet så har jag helt ärligt ingen aning om vad fan filmen handlade om.

Såvitt jag förstod det handlade filmen om att de levande döda har tagit över världen och en handfull överlevande kämpar med att överleva. En grupp rasistiska öststatsstereotyper förklädda till militärer har för avsikt att ”starta om” allt, varpå de tar en grupp kvinnor med sig från ett övergivet fort.. nånstans. De här kvinnorna syns inte till överhuvudtaget efter det. Sen var det nåt med nån snubbe i en rustning… som… gjorde nåt och som ville lyssna på musik. Jag vet inte…

Det kändes som att filmen blev inspelad på det första utkastet och att de glömde – eller inte hade råd – att spela in tjugofem procent av manuset. Det här är utan tvekan en av de mest osammanhängande filmerna jag har sett på väldigt länge och jag begriper inte hur fan de kunnat få den här filmen släppt överhuvudtaget. Filmen var knappt sjuttiofem minuter lång, men kändes som fyrtiofem minuter för lång.

Inte för att jag tror att någon skulle vilja se den här smörjan, men skippa den här för guds skull.

Läs gärna mina recensioner av The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness också.