| Subcribe via RSS

Deadly Intruder av J

maj 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en mentalpatient har lyckats rymma antar han en ny identitet och gömmer sig i en liten sömnig håla i sin jakt på att finna sitt livs kärlek. Hans sikte fastnar på Jessie (Molly Cheek), en ensamstående kvinna som nyligen förlorat sin mor. För att försäkra sig om att ingen ska komma emellan dem bestämmer han sig för att ha ihjäl alla som möjligen kan tänkas göra det…

Deadly Intruder (även känd som The Deadly Intruder) från 1985 är en obskyr VHS-slasher som antagligen kan ses som en av filmvärldens motsvarigheter till att titta på färg som torkar. Filmen går i ultrarapid och majoriteten av allt våld som händer i filmen är antingen offscreen eller väldigt återhållsamt, vilket knappast hjälper till att göra den bättre. Skådespelet är hyfsat (för den här typen av film givetvis), men det väger inte upp för hur jävla tråkig filmen är.

Under den sista halvtimmen växlar filmen om, men inte uppåt, utan in i någon form av kidnappningsdrama fram till de sista tio eller så minuterna, då den återgår till att vara en slasherfilm.

Det enda positiva med filmen jag kan säga är väl att slutet överraskade mig lite grann, men det berodde nog mest på att jag var så uttråkad att jag inte orkade lägga ihop ett och ett om vem mördaren antagligen var.

Kort sagt; Deadly Intruder är ointressant skräp. Skippa.

No Comments

Russian Terminator av J

maj 1st, 2021 | Postad i Action, Film

Efter att en organisation har kidnappat pojkvännen till dottern av en högt uppsatt regeringstjänsteman, i syfte att använda henne emot honom, tvingas den pensionerade spionen Mark Robinson (Frederick Offrein) att åta sig ett sista uppdrag; hitta henne, hennes pojkvän och ta ner organisationen.

Jag följer en del podcasts och folk som recenserar filmer och serier på olika sätt – både i videoform och i text – och väldigt ofta försöker jag ha sett det dessa personer recenserar för att själv ha en uppfattning om vad det är de pratar/skriver om. Russian Terminator är en just en sån film.

H, som är skaparen av Helt Perfekt Glob, driver nu mer en YouTube kanal som heter Flimmer där just Russian Terminator har blivit avhandlad (tillsammans med den eminente Anders) – och då jag inte hade sett filmen tidigare bänkade jag mig så klart för en titt innan jag skulle titta på recensionen av den.

Nu i efterhand känner jag mest att jag lika gärna hade kunnat tittat på recensionen H och Anders gjorde på filmen utan att ha själv sett den innan. Russian Terminator är bedrövlig från början till slut med skådespelare som varken kan skådespela, slåss eller prata engelska. Filmens speltid ligger på snett över åttiofem minuter, men tog mig i runda slängar tre timmar att ta mig igenom tack vare ren tristess och totalt oengagemang ifrån min sida då filmen på det stora hela bara var tråkig – mycket tack vare hur styltig och oengagerande all action var.

Manuset är överlag osammanhängande och följer inte bara standardmallen för den här typen av film, den gör det jävligt dåligt också. Det är taffligt, ointressant och fullkomligen oengagerande.

Jag kan uppskatta trashiga och dåliga filmer, men när allt som händer i filmen är lika intressant och tilltalande som att sitta och stirra på mossa som växer så har jag jävligt svårt att uppskatta vad jag ser. Russian Terminator var och är skräp. Skippa.

Flimmer Duo’s recension av filmen:

No Comments

The Dead And The Damned 3: Ravaged av J

april 11th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag har haft den här filmen på min ”att se” lista i nära två år men skjutit på att se den – av god anledning, visade det sig. De två första filmerna – The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness – är bedrövliga lågbudget zombiefilmer och The Dead And Damned 3: Ravaged lyckas med konststycket att vara ännu sämre än dem. Hur usel en film än är så försöker jag alltid vara rättvis och skriva någon form av beskrivning av filmens plot, men i det här fallet så har jag helt ärligt ingen aning om vad fan filmen handlade om.

Såvitt jag förstod det handlade filmen om att de levande döda har tagit över världen och en handfull överlevande kämpar med att överleva. En grupp rasistiska öststatsstereotyper förklädda till militärer har för avsikt att ”starta om” allt, varpå de tar en grupp kvinnor med sig från ett övergivet fort.. nånstans. De här kvinnorna syns inte till överhuvudtaget efter det. Sen var det nåt med nån snubbe i en rustning… som… gjorde nåt och som ville lyssna på musik. Jag vet inte…

Det kändes som att filmen blev inspelad på det första utkastet och att de glömde – eller inte hade råd – att spela in tjugofem procent av manuset. Det här är utan tvekan en av de mest osammanhängande filmerna jag har sett på väldigt länge och jag begriper inte hur fan de kunnat få den här filmen släppt överhuvudtaget. Filmen var knappt sjuttiofem minuter lång, men kändes som fyrtiofem minuter för lång.

Inte för att jag tror att någon skulle vilja se den här smörjan, men skippa den här för guds skull.

Läs gärna mina recensioner av The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness också.

No Comments

Black Christmas (2019) av J

december 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jullovet närmar sig på Hawthorne College. Riley Stone (Imogen Poots) och hennes föreningssystrar i Mu Kappa Epsilon är i full gång med att förbereda sig för julens festligheter, ovetandes om att en maskerad galning observerar och mördar dem en efter en.

Jag såg Black Christmas originalet för fem år sedan kring jul tillsammans med dess remake från 2006 för första gången och även om jag gav originalet en rätt ljummen recension så har jag tagit till mig den mer sedan dess och tycker att det är en film som förtjänar sin status som klassiker. Det är rätt otroligt hur mycket ens filmsmak kan förändras på bara fem år, eller hur?

Med det sagt kan jag säga att Black Christmas remaken från förra året – som i stora drag egentligen bara är en remake i dess titel – är en av de mest ansträngda, skitnödiga och usla remakes som kommit på senare år. Att filmen är skriven av rabiata feminazis som tycker att alla män är djävulen inkarnerad märks snabbt och väldigt väl när karaktärerna i filmen spottar ur sig kommentarer om att män är ditten och datten och att de måste upprätthålla ”kampen mot patriarkatet”. Fy fan vad jag blir trött på filmmakare som försöker köra ner deras politiska åsikter i tittarens hals – som jag har nämnt flertalet gånger i andra recensioner.

Även om filmen inte hade haft dessa irriterande politiska budskap i sig så hade jag nog tyckt att filmen knappt varit duglig ens som en dussinskräckfilm heller. Filmen är baserad på en benkylande skräckfilm och har dessutom en blodig och slafsig remake som kom innan att mäta sig med. Filmen är en PG-13 film. Den är varken läskig eller överhuvudtaget blodig och bjuder egentligen bara tittaren på en massa skitnödig ”girlpower”.

Skådespelarna gör ett okej jobb, men att de överhuvudtaget velat medverka i den här smörjan till att börja med är förvånansvärt – i synnerhet de manliga skådespelarna.

Innan du börjar skrika ”mansgris” och ”kvinnohatare” kan jag tala om för dig, kära läsare, att jag såg filmen tillsammans med min syster – som är uttalad feminist – och hon hade exakt samma åsikt som mig själv; filmen är ren dynga och propaganda för rabiata feminazis, vilket inte borde ha varit dess målgrupp.

Black Christmas från 2019 är ren dynga och fungerar egentligen bara som ett politiskt slagträ åt de idioter som gapar och skriker om jämställdhet, men som anser att män bör utrotas. Skippa.

Läs gärna mina recensioner av originalet och 2006 remaken också.

No Comments

Elves av J

december 20th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Kirsten (Julie Austin) och två av hennes vänner vandrar ut i en skog för att utföra en ritual och lyckas väcka en tomte till liv – som blev genetiskt framtagen av nazisterna under andra världskriget. Dessa tomtar vart framtagna av en enda anledning; att de skulle para sig med en oskuld, vilket i sin tur skulle föda fram supermän. Kirsten blir tomtens – och en grupp neo-nazisters – måltavla och det verkar som att den alkoholiserade ex-snuten Mike McGavin (Dan Haggerty), som nu mer jobbar som tomte i den lokala gallerian, är den ende som kan rädda henne och julen.

Elves från 1989 kan vara en av de mest bisarra filmer jag någonsin har sett. Ingenting är logiskt överhuvudtaget i filmen och den har så många ”vad i helvete?”-moment att jag tappade räkningen. En scen som speciellt gjorde att jag vart nästan tvungen att plocka upp hakan från golvet kom inte långt in i filmen, där huvudkaraktärens yngre bror spionerar på henne efter att hon duschat varpå hon kallar honom pervers och han svarar att han inte alls är pervers, han gillar bara att titta på nakna tjejer….. yes, really. Hon skriker åt honom att hon är hans syster varpå han svarar med; ”You got fucking big tits and I’m gonna tell everybody I saw them.” – yes.. really…..

Skådespelet är stelt som fan och de flesta skådespelare (om man nu vill kalla dem för det) har tidigare medverkat i TV-serier och dylikt, däribland Dan Haggerty som antagligen är mest känd för sin roll som Grizzly Adams i western filmerna och TV-serien som föddes ur dem. Jag personligen har aldrig hört talas om karln, men går man på vad andra har skrivit om filmen så verkar han ha varit en hyfsat välkänd man under 70-talet. Nåväl…

Effekterna, makeupen och i synnerhet designen av tomten är bedrövliga. Tomten ser extremt plastig ut och är ungefär lika övertygande som något man hade sett i ett barnprogram.

Elves är en obskyr, osammanhängande och inte nämnvärt bra smörja till film. Visst har den sina stunder då jag flabbar till och tycker att den var småfyndig, men överlag är det nittio minuter bortkastad tid. Skippa.

Hela filmen finns på youtube att beskåda för den som vill förstöra julen för sig själv.

No Comments

Brainstorm av J

april 13th, 2020 | Postad i Film, Sci-Fi, Thriller

De briljanta forskarna Lillian Reynolds (Louise Fletcher) och Michael Brace (Christopher Walken) har utvecklat ett nytt system som tillåter användaren att spela in och återuppspela människors upplevelser. Efter att de lyckats implementera förmågan att ta sig in i ”högre hjärnfunktioner”, där de kan hoppa in i någons huvud och återuppspela inspelningar av vad han eller hon har tänkt, känt, sett och så vidare vid tiden för inspelningen, börjar saker och ting spåra ur.

Medan Michael använder systemet för att komma närmare Karen (Natalie Wood), hans frånskilda fru som också jobbar på projektet, igen börjar andra att missbruka det för intensiva sexuella upplevelser och andra logiska men moraliskt tvivelaktiga syften. Ganska snart börjar statliga agenter att försöka sparka ut Michael och Lillian från projektet när teknologins potential för militärt användande upptäcks och det står klart för Michael att militären har andra intressen för projektet än bara guidningsystem för missiler…

Enda anledningen till att jag satte mig för att se sci-fi thrillern Brainstorm från 1983 var på grund av att jag ville se vart samplingarna kom ifrån som använts i den klassiska gabberlåten Critical Mass – Psychotic Break (Lenny Dee & Strychnine Remix), vilket visade sig bli ett stort misstag. Brainstorm är en osammanhängande, trög och tråkig film som tydligen hade en hel del problem under dess produktion – vilket är något jag fick veta efter att jag hade sett filmen, men som samtidigt var något jag började misstänka under min titt.

Majoriteten av filmens speltid går åt till scener där folk sitter och pratar (eller tjafsar) med varandra, varvat med scener där de använder sig av teknologin de skapat. Detta pågår i ungefär tusen miljarder år innan de sista trettio (eller kanske fyrtio?) minuterna av filmen då det faktiskt börjar hända någonting, men vid det laget hade jag tappat intresset för filmen för länge sen samtidigt som jag fortfarande undrade vad fan filmen egentligen handlade om – vilket var något jag fick lov att läsa på om efter att jag hade sett klart filmen.

De enda highlightsen i filmen som var var väl när samplingarna de använt i ovannämnda låt dök upp i filmen, samt en scen ungefär timmen eller så in där en säkerhetsvakt försöker ta sig ut ur ett produktionsrum där robotar går berserk – vilket fick mig att asgarva. Men det lilla som var bra med filmen väger knappast upp resten av den här långtråkiga och röriga smörjan. Konceptet och idéen bakom filmen är det inget fel på, utförandet är däremot bedrövligt – vilket antagligen beror på de tidigare nämnda problemen i produktionen, tyvärr.

Skippa.

No Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

April Pope (A Leslie Kies) är en nykter alkoholist som tillsammans med hennes pojkvän beger sig iväg till hennes mamma Shari’s (Debra Sullivan) julfest, där hela familjen inklusive partners ska samlas för att fira högtiden – komplett med ett Secret Santa spel. April tror att festen är det perfekta tillfället att gottgöra sin syster Penny (Ryan Leigh Seaton) för ett elakt spratt som April utsatte Penny för på högstadiet. Hon hoppas på att hennes gåva och att hennes bekännelse ska hjälpa att hela det trasiga bandet mellan henne och hennes syster. Dessvärre har någon en helt annan idé och har spetsat bålet som serveras med något som plötsligt förvandlar besökarna till blodtörstiga galningar som vill ha ihjäl allt och alla som kommer i deras väg.

Secret Santa från 2018 är en riktig skitfilm. Adam Marcus – klåparen som gav oss Jason Goes To Hell: The Final Friday – har regisserat och är en av två manusförfattare (den andra var Debra Sullivan, som spelar mamma Shari i filmen) till filmen, som knappast gav mig någon större förhoppning på att karln någonsin ska kunna göra en genuint bra film. Hela filmen ser ut som något skit en grupp mediastudenter hade kunnat snickra ihop på helgerna med extremt uppenbara CGI-blodfontäner och halvusla skådespelarinsatser. Idéen bakom filmen är det absolut inget fel på, problemet ligger i att Adam Marcus var involverad i dess produktion.

Secret Santa är ren dynga i filmformat. Det enda som var genuint bra med skiten var låten som spelades över filmens sluttexter, Missing You av Timothy DG Eilers. Skippa det här skräpet.

No Comments

All Hallows’ Eve av J

november 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sarah (Katie Maguire) sitter barnvakt under Halloween för ungarna Tia (Sydney Freihofer) och Timmy (Cole Mathewson). När Timmy häller ur sin ”bus eller godis”-påse trillar en VHS-kassett ut ur den. Kassetten visar sig innehålla tre korta skräckfilmer, alla sammanlänkade av den mordlystne clownen Art The Clown (Mike Giannelli). Allt medan kvällen fortgår börjar underligheter att inträffa i huset och Sarah inser snart att hon och barnen inte är ensamma…

All Hallows’ Eve är en riktig skitfilm. Skådespelarna gör ett hyfsat jobb och effekterna ser överlag ganska bra ut för en lågbudgetfilm. Det filmen fullständigt havererar på är dess manus. Berättelserna i filmen är tydligen bland annat två av regissören och manusförfattaren Damien Leone’s tidigare kortfilmer, The 9th Circle och Terrifier (som senare fick en långfilmsversion med samma titel). Alla tre är hur som helst fullständigt ointressanta och har minimal sammanhängning, likt den röda tråd Leone har försökt få in i filmen med Art The Clown. Filmens största (och en av få behållningar) är nog scenen i Terrifier kortfilmen där ett bensinmacksbiträde skäller ut Art The Clown för att ha pissat och skitit ner hela mackens toalett, vilket fick mig att fnissa lite grann.

Jag hade i stort sett inga förväntningar alls på All Hallows’ Eve, men den lyckades ändå göra mig besviken. Skräp.

No Comments

Jack-O av J

augusti 8th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

År 1914 avrättades en ondskefull trollkarl, men innan hans död svor han hämnd mot ortsborna och i synnerhet Arthur Kelly’s (Mike Conner) familj och släkt. Året därpå vid Halloween kom således hämnden i form av en demon med pumpahuvud från helvetet – Jack-O-Lantern (Patrick Moran) – som slaktade majoriteten av ortsborna innan Arthur lyckades slutligen begrava den i en markerad grav.

Åttio år senare lyckas en grupp ungdomar av misstag släppa lös Jack-O från hans fängelse och det är nu upp till den unge pojken Sean Kelly (Ryan Latshaw) att på något sätt sätta stopp för demonen, en gång för alla.

Jack-O (eller Jacko Lantern som den även är känd som) är en övernaturlig slasherfilm som spelades in 1993, men fick inte ett släpp förrän 1995. Scenerna med John Carradine spelades dessutom in redan 1985, tre år innan hans död, men verkar ha legat på nån hylla någonstans i tio år innan de kom till användning. Med det sagt; Jack-O är en bedrövlig film. Skådespelet är skrattretande, effekterna usla och manusskriptet är så rörigt och fullt med hål i sig att det knappt går att hänga med i vad som händer. Det är 90-talsskräp när det är som värst, skulle jag säga. Designen på Jack-O är dock jäkligt cool, men det väger knappast upp något av det andra i det här skräpet.

Den roligaste scenen i hela filmen måste vara när en kärring springer och tar tag i en kniv efter att ha sett Jack-O, lyckas halka på en matta och kör avslutningsvis ner kniven i en brödrost med resultatet att hon grillar sig själv. Jag garvade ganska gott åt den här scenen, inte bara för vad som hände i scenen utan även för de extremt cheesiga effekterna. Hade filmen varit sån här rakt igenom hade jag älskat den, men när ingen vet hur man skådespelar och hela filmen tar sig på större allvar än vad den egentligen borde göra så får jag mest myror i byxorna och börjar sträcka mig efter telefonen gång på gång. Skräp, skippa.

No Comments

Jaws In Japan av J

juli 18th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

College studenterna Miki (Nonami Takizawa) och Mai (Airi Nakajima) anländer till en tropisk ö för en välförtjänt semester. Efter att ha checkat in på hotellet där de bokat sitt rum börjar de filma varandra med en videokamera som de fått låna av hotellet. Miki upptäcker snart material på kameran som filmats av tidigare besökare och finner snart att någonting är väldigt fel med platsen…

Jaws In Japan (eller Psycho Shark som den också är känd som) är en av de mest bedrövliga filmer jag någonsin har sett i hela mitt liv – och då överdriver jag inte det minsta. Majoriteten av filmen går ut på att vi får se en massa damer i bikinis som fjollar runt utan att någonting av värde överhuvudtaget händer förrän under de fem eller så sista minuterna. Att filmen är en skamlös cash-in på Jaws-namnet förstår jag, men hur filmen fick en release övergår emellertid mitt förstånd.

Den här skiten får The Asylum och Syfy produktioner att se ut som något New Line, Blumhouse eller Warner Bros. skulle ha producerat och släppt. Den enda behållningen den här dyngan har är att den knappt är över timmen lång – så det är väl alltid något. Skippa.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud