Helt Perfekt Glob

Death Valley av J

Den frånskilda modern Sally (Catherine Hicks) och hennes nya pojkvän Mike (Paul Le Mat) har bestämt sig för att åka på en road trip igenom Death Valley tillsammans med Sally’s unge son, Billy (Peter Billingsley), och gå på olika western-baserade attraktioner där. Det de inte vet är att en lokal seriemördare har återvänt till bygden och har nu satt sitt sikte på Billy.

Oooh boy.. här har vi en film jag har sett omslaget på otaliga gånger genom åren och som jag alltid haft en tanke att jag skulle undersöka närmare vid ett givet tillfälle, men som vanligt har jag inte kommit till skott med den tanken och det hela har bara blivit liggandes – fram till nu.

Istället för att följa den populära formulan för slasherfilmer vid tidpunkten då Death Valley gjordes så går den lite sin egen väg. Death Valley är i allra högsta grad en slasherfilm, men den är också väldigt influerad av dåtidens thrillers och har en handfull nagelbitande scener varvade med en handfull blodiga mord. Filmen trampar inte plattan i mattan direkt, men den lunkar på i ett lagomt tempo och den blir aldrig tråkig.

Death Valley är också både välgjord och välspelad. Jag har oftast svårt för barnskådespelare, men jag tycker att Peter Billingsley gjorde en bra prestation här som den unge Billy. Catherine Hicks (Child’s Play) och Paul Le Mat (Puppet Master) hade inte supermycket att göra i filmen egentligen men levererade varsin bra prestation, medan Wilford Brimley (The Thing) dyker upp i en mindre roll som sheriff och en ung Stephen McHattie (Pontypool) dyker upp i en annan viktig (och hyfsat stor) roll.

Med allt det sagt; Death Valley var kanske inte det jag förväntade mig att den skulle vara, men den var definitivt värd en titt. Tumme upp, rekommenderas.

Nightmares av J

Helen Selleck (Jenny Neumann) är en ung skådespelerska med ett trauma från barndomen som precis fått en roll i en ny teateruppsättning. Allting verkar till en början gå bra, men det dröjer inte länge förrän Helen finner sig i en ny mardröm när en psykotisk galning börjar stalka och mörda hennes kollegor en efter en.

Är man ett fan av slasherfilmer får man tyvärr vadda sig igenom mycket skitfilmer, men samtidigt så är man inte beredd att utforska mer okända titlar än titanerna inom subgenren så missar man en hel del guldklimpar också – i synnerhet om man inte utforskar titlar som inte är producerade i USA. Nightmares (alternativt Stage Fright som den hette i USA eller Nightmare On The Street som den hette i Västtyskland) är en australiensisk slasherfilm från 1980 och jag skulle väl inte kalla den en guldklimp, men den är samtidigt en hyfsat intressant liten bit Ozploitation – mycket tack vare hur märklig och skev hela filmen är.

Till att börja med så är det extremt uppenbart vem som är filmens mördare, trots att filmen envisas med att försöka vara en whodunnit och dölja mördarens identitet fram till slutet. Utöver det så har filmen några av de märkligaste övergångarna jag någonsin har sett i en film, vilket ger filmen en ännu mer skev känsla än vad den redan har rent manusmässigt.

Skådespelet varierar från träigt till hyfsat, men Jenny Neumann var åtminstone lätt på ögat även om hennes skådespel kanske inte var det bästa någonsin. Filmens speltid på knappt åttio minuter var förvisso exemplariskt för en slasherfilm, men i det här fallet hade nog filmen gott kunnat varit i alla fall tio, kanske till och med femton minuter längre då det kändes som att flera scener avslutades extremt abrupt.

Nåväl. Nightmares är långt ifrån det bästa jag har sett inom slashergenren, men det är samtidigt långt ifrån det sämsta också.

M3GAN av J

På vägen upp till fjällen för en skidsemester omkommer den lilla flickan Cady’s (Violet McGraw) föräldrar i en trafikolycka varpå hon hamnar hos sin moster Gemma (Allison Williams), som jobbar som en robotingenjör på ett avancerat leksaksföretag som tagit fram leksaker som är styrda av simpel AI.

I ett försök att hjälpa sin systerdotter att komma över sorgen efter sina föräldrar bestämmer sig Gemma för att bygga klart ett projekt som hon och två av hennes kollegor jobbat på i smyg för sin chef, M3GAN (Amie Donald / Jenna Davis’ röst) – Model 3 Generative Android, med en betydligt mer avancerad AI än vad de tidigare har utvecklat – för att ge Cady en vän. Cady blir snabbt fäst vid M3GAN och det hela verkar fungera bra – i alla fall fram tills flera mystiska dödsfall börjar inträffa kring Gemma och Cady…

Redan när jag såg postern för M3GAN förra året visste jag att det här var en film jag bara måste se. Skräckfilmer där leksaker (i synnerhet dockor) får ett eget liv och går berserk är allt som oftast i min mening väldigt underhållande och M3GAN är inget undantag, även om det är väldigt, väldigt svårt att inte dra paralleller till Chucky och Child’s Play franchisén – i synnerhet remaken av Child’s Play (recenserad här). Det som skiljer M3GAN från Child’s Play filmerna är att filmen är (tyvärr borde jag nog säga) en PG-13 film och är således väldigt tam i vad de visar. Det är väl egentligen inget större problem då nästan allting annat i filmen fungerar fint, men jag hade inte klagat över lite extra gore… just sayin’…

Hur som helst så gillade jag M3GAN, trots att majoriteten av allt våld inträffade off-screen. Skådespelet är bra, effekterna är lysande (M3GAN ser till exempel jävligt creepy ut) och även om filmen inte bjuder på några som helst överraskningar – då det är en sådan film där du som tittare vet precis vad du kommer få – så var den väldigt underhållande.

Om jag absolut måste klaga på något med filmen (bortsett från PG-13 ratingen) så skulle det vara att den är lite långsam och det tar tid innan den titulära karaktären slutligen träder fram framför kameran. Filmens skräck börjar inte inträffa förrän mer än halvvägs in och filmen hade nog mått bra av att ha trimmats ned några minuter för att få upp dess tempo lite grann. Men det är väl ungefär det jag har att klaga över.

M3GAN har sina små problem här och där, men jag vart i slutändan underhållen av den – och jag hoppas personligen att vi får en uppföljare eller tre på den, som förhoppningsvis rättar till de problem som fanns här. Jag vill i alla fall rekommendera M3GAN, åtminstone till de som är som mig och har en förkärlek till mördarleksaker. Tumme upp.

The Last Thanksgiving av J

Det är Thanksgiving och restaurangen Derry’s är öppen. Dessvärre för de anställda och kunderna har en blodtörstig och kannibalistisk familj satt sitt sikte på stället – och de vill ha alla som är där som deras Thanksgiving middag.

Jag gillar slasherfilmer. Både gamla som nya, även om jag föredrar de äldre filmerna. När jag sätter mig för att titta på en slasherfilm så räknar jag inte kallt med hög budget, bra skådespel, bra effekter eller dylikt, utan jag förväntar mig att på ett eller annat sätt bli underhållen. The Last Thanksgiving är inte det.

Majoriteten av alla karaktärer är irriterande as och även om det är mer än tillräckligt med våld på TV-skärmen så känns det som att filmen nästan står stilla. Det är varken kul eller underhållande, det är bara jävligt tradigt att sitta och titta på. Filmen klockar in på strax under sjuttio minuter, men det tog mig nära tre timmar att se klart skiten – vilket kanske säger en del. Skådespelarinsatserna och effekterna är väl vad man kan räkna med när det kommer till den här typen av film.

Jag brukar kunna se någonting gott i den här typen av lågbudget trashfilmer, men The Last Thanksgiving är ett undantag och ren dynga. Skippa.

Halloween Ends av J

Fyra år har gått sedan Michael Myers (James Jude Courtney) återvände till Haddonfield, Illinois och fortsatte det han påbörjade fyrtio år tidigare för att sedan försvinna spårlöst med enbart döda kroppar och blod bakom sig. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) bor nu mer med sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) och håller på att avsluta det sista på hennes skrivna memoarer. Laurie, som låtit Michael’s vålnad bestämma och driva hennes verklighet i årtionden, har bestämt sig för att slå sig fri från hennes rädsla och vrede och istället omfamna livet.

Men efter att Laurie har introducerat den unge mannen Corey Cunningham (Rohan Campbell) för Allyson börjar hon sakta att inse att den ondska Michael lämnade efter sig fortfarande vilar över Haddonfield och när en ny kaskad av våld och terror blåssar upp måste Laurie en gång för alla konfrontera den ondska hon inte kunnat kontrollera alla dessa år…

Halloween Ends. Den sista filmen i den nya Halloween trilogin och oh boy…

Halloween är en sån där franchisé som har haft både sina välförtjänta uppgångar och katastrofala nedgångar. Att de valde att göra en fortsättning på det klassiska originalet från 1978 var ett smart drag, Halloween från 2018 (recenserad här) visade sig inte bara vara en passande fortsättning på originalets berättelse utan också en genuint bra uppföljare när den kom ut för fyra år sedan. Halloween Kills (recenserad här) tog vad filmen från 2018 gjorde och vred upp både tempot och body counten till elva, men slängde samtidigt saker så som krypande spänning och ett subtilt manus ut genom fönstret. Plattan hölls i mattan från början till slut och även om filmen i sig var bitvis helt idiotisk så var det en underhållande slasherfilm. Den försökte inte vara någonting annat och den lyckades (till större delen) med vad den försökte göra. Så, när jag satte mig i biosalongen för att se Halloween Ends var förväntningarna att den skulle leverera ungefär det samma som sin föregångare – eller kanske ännu mer. Det gjorde den inte…

Halloween Ends har ett betydligt långsammare tempo än sin föregångare. Den första delen av filmen går åt att bygga upp karaktärerna (i synnerhet en specifik) och omkring en timme in började jag undra om jag satt och tittade på ett tonårsdrama eller en slasherfilm. Ungefär halvvägs igenom filmen börjar i alla fall saker och ting till slut att röra på sig ordentligt fram till slutet. Det antiklimaktiska slutet.

Utan att gå in på några detaljer som spoilar filmen så kan jag väl säga att Halloween Ends var allt annat än vad jag trodde att den skulle vara. Varför de valt att gå den här vägen med filmen förstår jag inte då en direkt fortsättning på Halloween Kills hade varit den mest logiska vägen att gå, vilket också hade kunnat gett oss fans ett ordentligt klimax till skillnad från det magplasket vi fick här. Halloween Ends hade dock en handfull idéer (som jag faktiskt fastnade för) som hade kunnat varit en grogrund för en spin-off, men som i slutändan inte ledde någonstans överhuvudtaget. Den speltiden som användes till det hade definitivt kunnat använts på ett bättre sätt.

På det stora hela är jag faktiskt besviken. Halloween Ends var meningen att vara den stora finalen mellan Laurie Strode och Michael Myers. Den sista striden mellan det goda och det onda. Istället fick vi en uppföljare som försöker göra någonting nytt trots att det är det avslutande kapitlet i franchisén (för nu, i alla fall).

Jag hatar inte Halloween Ends, men jag har inga problem att bunta ihop den med de svagaste installationerna i Halloween franchisén. Hade manuset varit för en annan film hade jag kunnat ursäkta dess tillkortakommanden då filmen som sagt har en handfull idéer jag fastnade för och även stunder då jag verkligen njöt av att titta på den, men som en Halloween film är den ärligt talat bedrövlig…

Scream (2022) av J

Tara Carpenter (Jenna Ortega) är ensam hemma när landlinjen plötsligt börjar ringa. I den andra änden är någon som hotar att mörda hennes bästa vän om inte Tara går med på att spela ett spel, bara för att själv bli attackerad av någon i en Ghostface mask. Efter att nätt och jämnt ha överlevt attacken kommer hennes fem år äldre syster, Sam (Melissa Barrera), som lämnade henne och deras mor när hon var 18 tack vare psykiska problem, hem igen till Woodsboro tillsammans med Sam’s pojkvän Richie (Jack Quaid).

Efter att fler personer har råkat ut för attacker från Ghostface kontaktar Sam Dewey Riley (David Arquette), en av de som överlevde massakern som inträffade för tjugofem år sedan, för att få hjälp. Han går med på att hjälpa till och kontaktar även sin gamla flamma Gale Weathers (Courteney Cox) och Sidney Prescott (Neve Campbell) för att varna dem att någon återigen har tagit upp Ghostface masken för att ”regissera” sin egna uppföljare…

I förberedelse för att se Scream (som är den femte delen i serien, men vars titel gör sig rolig på det faktum att det har blivit någon form av trend att använda originalfilmers titel på en uppföljare eller prequel) så satte jag mig och tittade om de fyra första filmerna. Tidigare har jag konstaterat att trean är den svagaste filmen av de fyra första och att de två första filmerna i franchisén var de bästa. Nu när jag har sett om dem på nytt så tror jag att min åsikt har förändrats en gnutta. Originalet är så klart fortfarande den bästa av dem, men tvåan och trean ligger på ungefär samma plats för min del medan fyran har blivit lite sämre – även om jag fortfarande gillar den. Varför trean har ökat lite grann för mig personligen vet jag inte riktigt, men jag hade betydligt roligare under min titt nu än när jag skrev min recension för fyra år sedan.

Hur som helst så var det en skön uppvärmning inför den nya Scream filmen, som var ungefär så som jag trodde att den skulle vara bortsett från att originalkaraktärerna inte står i fokus här, likt i Halloween (recenserad här), Halloween Kills (recenserad här) och Jurassic World Dominion (recenserad här). Jag har inget emot de nya karaktärerna, men jag förväntade mig å andra sidan att originalkaraktärerna skulle få betydligt mer tid framför kameran än vad de fick. Hur som helst…

Jag gillade den här senaste installationen i Scream serien. Även om den återanvänder gamla klyschor och fortsätter på samma spår som sina föregångare (exempelvis referenser till andra skräckfilmer) så är det en underhållande modern slasherfilm och även om jag inte fick precis det jag förväntade mig så var det ändå en sevärd uppföljare och uppdatering av franchisén – likt de senaste två Halloween filmerna gjorde för sin franchisé.

Gillar man slasherfilmer tycker jag att det här är ett bra val som lördagsfilm. Rekommenderas. Nu är det bara att vänta på nästa installation i franchisén…

Läs gärna mina recensioner på Scream 1, 2, 3 och 4 samt de två första säsongerna av Scream TV-serien.

American Nightmare av J

Efter att ha fått ett brev från sin syster Isabelle (Alexandra Paul), där hon ber om hans hjälp, återvänder den rike och berömde pianisten Eric Blake (Lawrence Day) hem för att försöka hitta henne och ta reda på vad som pågår. Spåren efter hans syster leder honom till de sjabbigare delarna av staden och han kommer så småningom i kontakt med Isabelle’s rumskamrat, Louise (Lora Staley), som går med på att hjälpa honom i hans sökande. Det de inte vet om är att en seriemördare går lös – en seriemördare som satt sitt sikte på de boende i det lägenhetshus där Louise bor…

Jag brukar i regel inte se om filmer jag inte gillar speciellt nära inpå min första titt av dem – i synnerhet inte efter bara en dag. Men med American Nightmare vart jag så illa tvungen att göra just det då jag under min första titt var halvt medvetslös och somnade ifrån den till och från. Jag tyckte efter den här första titten att den inte var särskilt bra och förbannat seg. Om jag ändå vetat att jag hade sovit igenom runt tjugofem minuter av filmen då…

Hur som helst så såg jag alltså om den och filmen visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade uppfattat den som under min första titt – även om det kanske inte säger jättemycket. American Nightmare – som spelades in 1981, men som låg på hyllan fram till 1983 – är en sleazig kanadensisk slasherfilm med ordentliga deckarthriller vibbar som har ett ganska lunkande tempo med ett flertal ”sexiga” stripteasedansscener som pågår i tusen miljarder år (där jag lät snabbspolningsknappen jobba) och en handfull inte jätteblodiga mordsekvenser. Michael Ironside (som Mike Ironside av någon anledning) dyker upp i en liten roll som kommisarie, men bidrar egentligen inte speciellt mycket till handlingen och fungerade antagligen mest som ett dragplåster för att lura in tittare.

Jag är lite kluven om vad jag tycker om American Nightmare. Å ena sidan tycker jag att filmens tempo är på tok för långsamt och de totalt onödiga stripteasescenerna (i kombination med en utdragen sexscen) gör att filmen känns betydligt längre än de knappa åttiofem minuterna den rullar på under, men American Nightmare har samtidigt en handfull ganska spännande scener och ett mysterium vars upplösning var väldigt oväntat och som i alla fall jag aldrig har sett i någon annan slasherfilm.

American Nightmare är långt ifrån toppskiktet av slasherfilmer, men den är överlag okej. Filmens största problem är som sagt dess tempo och de onödiga stripteasescenerna (och den utdragna sexscenen givetvis), men den har å andra sidan en del ingredienser som gör den till en hyfsat sevärd deckarthriller i skepnad av en sleazig slasherfilm.

Don’t Go In The House av J

Donny (Dan Grimaldi) är en mammas pojke. Ja, fram till det att hans mor hastigt dör och Donny’s värld brakar samman alltså. Ensam, vilsen och förföljd av mörka röster i hans huvud börjar Donny söka upp kvinnligt sällskap, men drinkar och dans är det sista han har i åtanke. Rösterna i hans huvud talar om för honom hur dålig han är och lämnar honom aldrig ifred, så om han lyckas få med en kvinna hem till hans stålbeklädda och eldsäkra kammare kanske de slutligen tystnar…?

Jag har haft Don’t Go In The House på min radar sedan över tio år och jag har ägt Arrow’s dvd release av filmen i fem eller så år, men har inte petat in skivan i spelaren förrän nu. Jag hade ett litet hum om vad som väntade mig när jag slog mig ner för att se filmen och den visade sig leverera ungefär det jag förväntade mig av den; en skitig, skev och märklig grindhouse upplevelse från det sena 70-talet – som också påminde en hel del om Maniac som kom året därpå (som säkerligen tog en del inspiration ifrån den här filmen), men utan allt gore.

Jag gillade hur som helst Don’t Go In The House. Det är knappast högklassig underhållning, men dess skeva manus, mördarens minst sagt udda tillvägagångssätt att ha ihjäl sina offer på och dess korta speltid (i runda slängar sjuttiofem minuter, åttio med sluttexterna inräknade) gjorde den till en intressant – och konstig – titt. Rekommenderas.

Texas Chainsaw Massacre (2022) av J

En grupp med fyra vänner, Melody (Sarah Yarkin), Melody’s syster Lila (Elsie Fisher), Dante (Jacob Latimore) och Dante’s flickvän Ruth (Nell Hudson), åker till den öde staden Harlow i Texas då Melody söker en nystart för hennes syster som överlevt en skolskjutning och för att återuppväcka staden genom att göra den till en semesterort efter att ha köpt byggnaderna billigt från banken. Det visar sig att staden har fortfarande två invånare, en kvinna, Mrs. Mc (Alice Krige) och hennes son (Mark Burnham), som bor i det lokala barnhemmet och som vägrar att lämna, påstående att de är de rättmätiga ägarna av huset.

Efter att ha ringt den lokala sheriffen för att få de påstådda husockupanterna utslängda blir Mrs. Mc hastigt sjuk, varpå sheriffen, Ruth, Mrs. Mc’s son och sheriffens biträde beger sig iväg med henne till det närmsta sjukhuset för att få hjälp. De hinner inte så långt innan Mrs. Mc avlider varpå hennes son blir ursinnig med resultatet att de kraschar med bilen. Nu, med Mrs. Mc ansikte som mask, beger sig hennes son tillbaka till Harlow för att utkräva hämnd på dem som han anser bär ansvaret för hans mors död…

Jag kan väl inte direkt påstå att jag är något die hard fan av The Texas Chainsaw Massacre franchisén. Jag gillar några av filmerna så klart, men bland slasher franchisérna som varit stora sedan 70- och 80-talet så är det nog den franchisé jag återvänder minst till – såvida det inte är en ny film som kommit ut, som nu. Texas Chainsaw Massacre som släpptes för några dagar sedan på Netflix gör en Halloween 2018 och personligen tyckte jag att det fungerade bra – trots att filmen är dummare än en säck med hammare.

Filmen försöker inte vara någonting annat än en dum slasherfilm och den lyckas bra med det. Den är våldsam som fan (och är antagligen den mest våldsamma i hela franchisén), den har en hög body count och faktiskt en handfull scener där det vart en gnutta spännande. Karaktärerna är dryga idioter och influencers som tror att de är bättre än andra, vilket brukar vara någonting jag inte tål i filmer men att å andra sidan få se dem bli slaktade av Leatherface var kanske filmens största behållning.

Jag gick in i Texas Chainsaw Massacre (vars namn verkligen beskriver filmens innehåll) med en viss skepsis då jag visste att det skulle vara ytterligare en uppföljare till originalet från 1974, men den visade sig falla mig alldeles rätt i smaken och kan nog bli den uppföljare (utöver Texas Chainsaw 3D, som jag har en soft spot för) som jag kommer återvända till oftare än de andra filmerna. Rekommenderas.

Läs gärna mina äldre recensioner av de tidigare filmerna i franchisén: 1, 2, 3, 4, 2003 remaken, 2006 prequelen till remaken, Texas Chainsaw 3D och Leatherface. Ha gärna överseende med hur de första sex recensionerna är skrivna då de var några av de första jag faktiskt skrev och publicerade på internet, för över tio år sedan i skrivande stund. Plus att mina åsikter om filmerna har, som mycket annat, förändrats lite grann sedan jag skrev dem.

Lovers Lane av J

För tretton år sedan på Alla hjärtans dag blev två unga älskare brutalt mördade vid den lokala ”lovers lanen” av en galning med stålkrok. Mördaren blev gripen och inspärrad på en institution, men såren han lämnade efter sig läkte aldrig.

Det är nu Alla hjärtans dag igen och en grupp ungdomar beger sig till den lokala ”lovers lanen”, ovetandes om att den lilla stadens mörka förflutna är på väg att återupprepa sig då mannen med stålkrok har lyckats fly…

Lovers Lane är en av alla filmer jag har haft i tankarna att se om i flera år men inte kommit mig för att göra det. Jag såg den på TV1000 en sen natt någon gång under 2001 eller 2002 och från det lilla jag mindes av den var att jag gillade den.

Nu, i runda slängar tjugo år senare, så kan jag väl säga att Lovers Lane inte stått sig särskilt bra. Jag vet att filmen var en lågbudget produktion till skillnad från de andra slasherfilmerna som släpptes runt samma tidsperiod, men det ursäktar inte att filmen känns otroligt generisk och långtråkig. Alla mord är off screen, skådespelarna är överlag inte särskilt bra, karaktärerna är inte särskilt intressanta och även om filmens slutkläm var ganska fyndig (om än dum) så hade jag slutat bry mig vid det laget. Den hade förvisso en och annan ljusglimt här och där, men det var definitivt inte tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe filmen igenom.

Den största synden en film (och i synnerhet en skräckfilm) kan göra är att vara tråkig – vilket Lovers Lane är. Överlag, i alla fall. Jag hatar inte filmen (även om det antagligen framstår som det), men jag vart å andra sidan besviken (och uttråkad för den delen) då jag mindes den som betydligt bättre än så här. Vi får väl se om jag återkommer till den inom de kommande tjugo eller så åren igen…