| Subcribe via RSS

American Nightmare av J

april 29th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha fått ett brev från sin syster Isabelle (Alexandra Paul), där hon ber om hans hjälp, återvänder den rike och berömde pianisten Eric Blake (Lawrence Day) hem för att försöka hitta henne och ta reda på vad som pågår. Spåren efter hans syster leder honom till de sjabbigare delarna av staden och han kommer så småningom i kontakt med Isabelle’s rumskamrat, Louise (Lora Staley), som går med på att hjälpa honom i hans sökande. Det de inte vet om är att en seriemördare går lös – en seriemördare som satt sitt sikte på de boende i det lägenhetshus där Louise bor…

Jag brukar i regel inte se om filmer jag inte gillar speciellt nära inpå min första titt av dem – i synnerhet inte efter bara en dag. Men med American Nightmare vart jag så illa tvungen att göra just det då jag under min första titt var halvt medvetslös och somnade ifrån den till och från. Jag tyckte efter den här första titten att den inte var särskilt bra och förbannat seg. Om jag ändå vetat att jag hade sovit igenom runt tjugofem minuter av filmen då…

Hur som helst så såg jag alltså om den och filmen visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade uppfattat den som under min första titt – även om det kanske inte säger jättemycket. American Nightmare – som spelades in 1981, men som låg på hyllan fram till 1983 – är en sleazig kanadensisk slasherfilm med ordentliga deckarthriller vibbar som har ett ganska lunkande tempo med ett flertal ”sexiga” stripteasedansscener som pågår i tusen miljarder år (där jag lät snabbspolningsknappen jobba) och en handfull inte jätteblodiga mordsekvenser. Michael Ironside (som Mike Ironside av någon anledning) dyker upp i en liten roll som kommisarie, men bidrar egentligen inte speciellt mycket till handlingen och fungerade antagligen mest som ett dragplåster för att lura in tittare.

Jag är lite kluven om vad jag tycker om American Nightmare. Å ena sidan tycker jag att filmens tempo är på tok för långsamt och de totalt onödiga stripteasescenerna (i kombination med en utdragen sexscen) gör att filmen känns betydligt längre än de knappa åttiofem minuterna den rullar på under, men American Nightmare har samtidigt en handfull ganska spännande scener och ett mysterium vars upplösning var väldigt oväntat och som i alla fall jag aldrig har sett i någon annan slasherfilm.

American Nightmare är långt ifrån toppskiktet av slasherfilmer, men den är överlag okej. Filmens största problem är som sagt dess tempo och de onödiga stripteasescenerna (och den utdragna sexscenen givetvis), men den har å andra sidan en del ingredienser som gör den till en hyfsat sevärd deckarthriller i skepnad av en sleazig slasherfilm.

No Comments

Don’t Go In The House av J

mars 4th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Donny (Dan Grimaldi) är en mammas pojke. Ja, fram till det att hans mor hastigt dör och Donny’s värld brakar samman alltså. Ensam, vilsen och förföljd av mörka röster i hans huvud börjar Donny söka upp kvinnligt sällskap, men drinkar och dans är det sista han har i åtanke. Rösterna i hans huvud talar om för honom hur dålig han är och lämnar honom aldrig ifred, så om han lyckas få med en kvinna hem till hans stålbeklädda och eldsäkra kammare kanske de slutligen tystnar…?

Jag har haft Don’t Go In The House på min radar sedan över tio år och jag har ägt Arrow’s dvd release av filmen i fem eller så år, men har inte petat in skivan i spelaren förrän nu. Jag hade ett litet hum om vad som väntade mig när jag slog mig ner för att se filmen och den visade sig leverera ungefär det jag förväntade mig av den; en skitig, skev och märklig grindhouse upplevelse från det sena 70-talet – som också påminde en hel del om Maniac som kom året därpå (som säkerligen tog en del inspiration ifrån den här filmen), men utan allt gore.

Jag gillade hur som helst Don’t Go In The House. Det är knappast högklassig underhållning, men dess skeva manus, mördarens minst sagt udda tillvägagångssätt att ha ihjäl sina offer på och dess korta speltid (i runda slängar sjuttiofem minuter, åttio med sluttexterna inräknade) gjorde den till en intressant – och konstig – titt. Rekommenderas.

No Comments

Texas Chainsaw Massacre (2022) av J

februari 21st, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp med fyra vänner, Melody (Sarah Yarkin), Melody’s syster Lila (Elsie Fisher), Dante (Jacob Latimore) och Dante’s flickvän Ruth (Nell Hudson), åker till den öde staden Harlow i Texas då Melody söker en nystart för hennes syster som överlevt en skolskjutning och för att återuppväcka staden genom att göra den till en semesterort efter att ha köpt byggnaderna billigt från banken. Det visar sig att staden har fortfarande två invånare, en kvinna, Mrs. Mc (Alice Krige) och hennes son (Mark Burnham), som bor i det lokala barnhemmet och som vägrar att lämna, påstående att de är de rättmätiga ägarna av huset.

Efter att ha ringt den lokala sheriffen för att få de påstådda husockupanterna utslängda blir Mrs. Mc hastigt sjuk, varpå sheriffen, Ruth, Mrs. Mc’s son och sheriffens biträde beger sig iväg med henne till det närmsta sjukhuset för att få hjälp. De hinner inte så långt innan Mrs. Mc avlider varpå hennes son blir ursinnig med resultatet att de kraschar med bilen. Nu, med Mrs. Mc ansikte som mask, beger sig hennes son tillbaka till Harlow för att utkräva hämnd på dem som han anser bär ansvaret för hans mors död…

Jag kan väl inte direkt påstå att jag är något die hard fan av The Texas Chainsaw Massacre franchisén. Jag gillar några av filmerna så klart, men bland slasher franchisérna som varit stora sedan 70- och 80-talet så är det nog den franchisé jag återvänder minst till – såvida det inte är en ny film som kommit ut, som nu. Texas Chainsaw Massacre som släpptes för några dagar sedan på Netflix gör en Halloween 2018 och personligen tyckte jag att det fungerade bra – trots att filmen är dummare än en säck med hammare.

Filmen försöker inte vara någonting annat än en dum slasherfilm och den lyckas bra med det. Den är våldsam som fan (och är antagligen den mest våldsamma i hela franchisén), den har en hög body count och faktiskt en handfull scener där det vart en gnutta spännande. Karaktärerna är dryga idioter och influencers som tror att de är bättre än andra, vilket brukar vara någonting jag inte tål i filmer men att å andra sidan få se dem bli slaktade av Leatherface var kanske filmens största behållning.

Jag gick in i Texas Chainsaw Massacre (vars namn verkligen beskriver filmens innehåll) med en viss skepsis då jag visste att det skulle vara ytterligare en uppföljare till originalet från 1974, men den visade sig falla mig alldeles rätt i smaken och kan nog bli den uppföljare (utöver Texas Chainsaw 3D, som jag har en soft spot för) som jag kommer återvända till oftare än de andra filmerna. Rekommenderas.

Läs gärna mina äldre recensioner av de tidigare filmerna i franchisén: 12342003 remaken2006 prequelen till remakenTexas Chainsaw 3D och Leatherface. Ha gärna överseende med hur de första sex recensionerna är skrivna då de var några av de första jag faktiskt skrev och publicerade på internet, för över tio år sedan i skrivande stund. Plus att mina åsikter om filmerna har, som mycket annat, förändrats lite grann sedan jag skrev dem.

No Comments

Lovers Lane av J

februari 3rd, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För tretton år sedan på Alla hjärtans dag blev två unga älskare brutalt mördade vid den lokala ”lovers lanen” av en galning med stålkrok. Mördaren blev gripen och inspärrad på en institution, men såren han lämnade efter sig läkte aldrig.

Det är nu Alla hjärtans dag igen och en grupp ungdomar beger sig till den lokala ”lovers lanen”, ovetandes om att den lilla stadens mörka förflutna är på väg att återupprepa sig då mannen med stålkrok har lyckats fly…

Lovers Lane är en av alla filmer jag har haft i tankarna att se om i flera år men inte kommit mig för att göra det. Jag såg den på TV1000 en sen natt någon gång under 2001 eller 2002 och från det lilla jag mindes av den var att jag gillade den.

Nu, i runda slängar tjugo år senare, så kan jag väl säga att Lovers Lane inte stått sig särskilt bra. Jag vet att filmen var en lågbudget produktion till skillnad från de andra slasherfilmerna som släpptes runt samma tidsperiod, men det ursäktar inte att filmen känns otroligt generisk och långtråkig. Alla mord är off screen, skådespelarna är överlag inte särskilt bra, karaktärerna är inte särskilt intressanta och även om filmens slutkläm var ganska fyndig (om än dum) så hade jag slutat bry mig vid det laget. Den hade förvisso en och annan ljusglimt här och där, men det var definitivt inte tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe filmen igenom.

Den största synden en film (och i synnerhet en skräckfilm) kan göra är att vara tråkig – vilket Lovers Lane är. Överlag, i alla fall. Jag hatar inte filmen (även om det antagligen framstår som det), men jag vart å andra sidan besviken (och uttråkad för den delen) då jag mindes den som betydligt bättre än så här. Vi får väl se om jag återkommer till den inom de kommande tjugo eller så åren igen…

No Comments

Last Dance av J

januari 17th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Baren Kenny’s Palace har blivit utsedd till att vara värd för den direktsända TV-danstävlingen Miss DTV 1991, där en handfull lättklädda damer ska dansa inför TV-publik som ska rösta på dem. Det ingen hade räknat med är att en galning har bestämt sig för att tunna ut konkurrensen bland de deltagande genom att ha ihjäl dem en efter en.

När man djupdyker i slasherfilmsgenren så får man räkna med att man stöter på en del filmer som inte bara är bortglömda utan också inte särskilt bra. Last Dance från 1992 är just en sån slasherfilm; den är bortglömd och inte speciellt bra.

Det största problemet filmen har är att majoriteten av alla mord inträffar off screen och även om en handfull dialoger fick mig att garva till var filmen överlag inte jätteengagerande. Det blir aldrig spännande eller nämnvärt intressant egentligen, utan bitvis småtråkigt. Skådespelet är i alla fall helt okej för den här typen av film, även om det inte direkt höjer filmens kvalitéer nämnvärt.

Nåja. Även om Last Dance inte engagerade mig i någon större utsträckning så finns det å andra sidan definitivt sämre filmer där ute. Som en trashig direkt-till-VHS skräpfilm är den väl okej, även om jag tvivlar på att jag kommer att se om den.

No Comments

The Wind av J

januari 12th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

När deckarförfattaren Sian Anderson (Meg Foster) anländer till den avsides belagda byn Monemvasia i Grekland blir hon varnad av Elias Appleby (Robert Morley), den pompösa brittiska husvärden hon hyr av, om två saker; vinden, som blir farligt stark nattetid och Phil (Wings Hauser), hans sliskige och underlige amerikanska vaktmästare.

När natten så gör sitt intrång och vinden börjar vina blir Sian vittne till hur Phil begraver Elias i en grund grav i trädgården på framsidan av huset, varpå hon snart finner sig i en situation som kan liknas vid de berättelser hon själv skriver om i sina böcker…

Jag hade förväntat mig någonting betydligt mer trashigt när jag satte mig för att se The Wind – eller Edge Of Terror som den hette i England – men blev rätt överraskad av hur välgjord och spännande filmen var, trots att den tar allt vad som heter logik och slänger ut det genom ett fönster. Filmen hade kanske kunnat varit fem, tio minuter kortare förvisso då några scener pågår en aningen för länge, men jag skulle säga att filmen är överlag en bra och hyfsat intensiv liten slasher med en handfull spännande jaktscener. Meg Foster är (utöver jäkligt snygg) bra i huvudrollen och Wings Hauser både tuggar på kulisserna och äger varenda scen han dyker upp i.

The Wind är inte felfri och har en hel del logiska luckor i sig, men den gjorde mig glatt överraskad och jag kan inte göra annat än att ge den en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Malignant av J

januari 11th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den gravida Madison’s (Annabelle Wallis) värld vänds upp och ned i en handvändning efter att ett mystiskt inbrott resulterat i hennes makes död och att hon återigen fått ett missfall. Inte långt efter börjar hon få paralyserande syner av brutala mord – mord som senare visar sig inträffa på riktigt…

Malignant är en av de där filmerna jag såg trailers för när jag var på bio i slutet på förra sommaren och jag hade väl egentligen inga planer på att skynda med att se den, men efter att ha hört en del bra om den hamnade den på min ”att se” lista rätt snabbt. Tyvärr hann jag aldrig se den på bio, vilket är något jag ångrar nu i efterhand då det visade sig att Malignant var en film som föll mig alldeles utmärkt i smaken.

Går man in i Malignant i tron om att se en gravallvarlig modern skräckfilm – likt de flesta andra skräckfilmer James Wan regisserat tidigare – lär man bli ganska besviken när sluttexterna väl börjar rulla. Filmen börjar förvisso på en ganska seriös not, men allt eftersom den rullar på byts den seriösa tonen ut och hela filmen blir i slutändan fullkomligen bonkers – och jag älskade det.

Kort sammanfattat; Malignant är God Underhållning och jag kan inte göra annat än att ge den en varm rekommendation. Se den innan du läser någonting annat om den. Du kan tacka mig sen.

No Comments

Cruising av J

januari 4th, 2022 | Postad i Film, Thriller

Efter att flera homosexuella män blivit mördade i New York’s S&M och läder distrikt får den unga polisen Steve Burns (Al Pacino) i uppgift att gå undercover och agera lockbete för att försöka hitta mördaren. Nu, arbetandes nästan helt isolerad från sin avdelning, blir han tvungen att lära sig de komplexa reglerna och signalerna som används i den här lilla subkulturen och allt medan han är borta från sin flickvän Nancy (Karen Allen) börjar hans jobb att förändra honom…

Cruising från 1980, regisserad av William Friedkin (som regisserade The Exorcist sju år tidigare) och baserad på en bok med samma titel från 1970, skriven av New York Times reportern Gerald Walker. Jag hade hört en del bra saker om Cruising innan jag satte mig för att se den och visst är det en bra film – överlag. De största problemen jag har med filmen är dess speltid och dess slut. Vissa scener hade i mitt tycke kunnat kortats ned en aning; inte för att de inte var viktiga utan för att snabba på filmens tempo en aning. Flertalet scener där det är menat att vara spännande faller en smula platt då de har en lång uppbyggnad för att sedan inte leda någon vart (även om de i sig driver handlingen framåt, typ).

Slutet kändes en aningen abrupt också och då jag ibland är en aningen trög vart jag helt enkelt tvungen att kolla upp vad det betydde. Utan att berätta vad som händer, så kan jag väl säga att de tagit en sak från boken och slängt in, men utan att ha någon som helst förklaring – tittaren ska helt enkelt tolka slutet hur den själv vill. Jag hade inte haft något problem med det om Cruising hade varit den typen av film, vilket den inte är.

Skådespelarna är bra och Al Pacino briljerar i huvudrollen som vanligt här, samtidigt som jag vart lite förvånad då Joe Spinell (Maniac, Star Crash, The Last Horror Film) dök upp i en liten roll som svettig och snuskig polis som plockar upp dragqueens medan han är i tjänst.

Nåja. Jag tycker Cruising är en bra men bristfällig film. Hade den varit en aningen kortare och tightare i sitt tempo och haft ett annat slut hade det här varit en solklar rekommendation från mig. Synd.

No Comments

Chucky – Season 1 av J

december 5th, 2021 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Tonåringen Jake Wheeler (Zackary Arthur) lever tillsammans med sin alkoholiserade far i den lilla staden Hackensack. Han är osäker på sin egen sexualitet och spenderar sin fritid till att göra konstverk med hjälp av delar från diverse olika dockor.

När han hittar en Good Guy docka vid en garageförsäljning tror han sig ha funnit den sista touchen han behövt till det projekt han jobbat på, men efter en rad underliga incidenter och ett dödsfall står det klart för honom att Good Guy dockan han köpt besitter själen av den ökända seriemördaren Charles Lee Ray – Chucky (Brad Dourif’s röst) – och snart börjar fler underliga ”olyckor” inträffa runt om i Hackensack.

Ända sedan Don Mancini teasade att Child’s Play/Chucky filmerna skulle få en egen TV-serie för några år sedan – som i sin tur skulle vara en fortsättning på franchisén – har jag väntat med stor spänning på vad de skulle koka ihop – och jag vart inte besviken. Säsong 1 av Chucky är helt i linje med filmerna och är hur kul som helst. Humorn och våldet är på topp, Brad Dourif är fortfarande hur bra som helst som Chucky och jag gillar att andra viktiga karaktärer även dyker upp här, samtidigt som referenser och callbacks till filmerna haglar säsongen igenom.

Berättelsen om Chucky spårade ur för flera filmer sedan och den här serien fortsätter på samma inslagna väg, samtidigt som den ger Chucky en mer djupgående bakgrund – vilket jag personligen tycker är välkommet.

Effektmässigt varierar serien en aning. Det är en del halvtaskig CGI, men det är även en hel del praktiska effekter. Det är väl egentligen det enda jag kan klaga över.

TV-serien Chucky är gjord för fansen av Child’s Play/Chucky filmerna, så har man inte sett dem innan så tror jag dessvärre att många skämt och referenser går förlorade. Är man ett fan av filmerna är det här emellertid ett måste att se. Rekommenderas varmt. Nu ska jag vänta på säsong 2 som släpps någon gång nästa år.

Läs gärna mina recensioner av filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7.

3 Comments

Victor Crowley av J

november 19th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Tio år har gått sedan massakern i Honey Island träsket inträffade, då ett fyrtiotal människor fick sätta livet till innan Victor Crowley’s själ slutligen fick ro. Den enda överlevande, Andrew Yong (Parry Shen), har precis släppt en bok om sina upplevelser och efter att ha motvilligt tackat ja till att medverka i TV-programmet Real Crime Stories kliver han ombord på ett flygplan tillsammans med TV-teamet för att återbesöka platsen där allting inträffade. På vägen dit inträffar någonting och planet kraschlandar mitt i Honey Island träsket.

Samtidigt har den unga aspirerande regissören Chloe (Katie Booth), hennes pojkvän Alex (Chase Williamson) och hennes vän Rose (Laura Ortiz) rest till träsket i hopp om att kunna spela in en fejktrailer till en Victor Crowley-inspirerad film under titeln ”Hatchetface”, för att på så sätt kunna samla in pengar till att göra en riktig långfilm. I ett försök att vara så autentiska som möjligt gentemot legenden råkar de av misstag återuppväcka Victor Crowley (Kane Hodder)…

Victor Crowley – som är den fjärde filmen i Hatchet franchisén – är en film jag har haft ståendes i hyllan sedan jag fick hem min förbokning av filmen i början av 2018. Varför jag skjutit på att se om de tre tidigare filmerna och slutligen den här fjärde installationen vet jag inte riktigt då jag är ett stort fan av dem. Nu har jag hur som helst äntligen sett den, och…

Jag blev inte besviken. Jag gick lite försiktigt in i Victor Crowley och den visade sig vara bättre än vad jag vågade hoppas på; blodet fortsätter forsa från de tidigare filmerna i franchisén och jag skrattade gott åt dumheterna som utspelade sig framför mig. Filmen är kanske en aningen långsam och hade kunnat haft ett lite snabbare momentum än vad den har, men när det väl brakar loss så är det här hur festligt som helst.

Victor Crowley (som borde ha hetat Hatchet IV) är kanske inte en högkvalitativ film, men den är fan så underhållande i all sin absurditet och dumhet – likt föregångarna. Nu hoppas jag bara på att Adam Green får för sig att göra en femte film i serien. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Hatchet 1, 2 och 3 också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud