| Subcribe via RSS

Halloween Kills av J

oktober 17th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Följande recension innehåller spoilers av Halloween (2018) (recenserad här), fortsätt läsa på egen risk.

Minuter efter att Laurie Strode (Jamie Lee Curtis), hennes dotter Karen (Judy Greer) och barnbarn Allyson (Andi Matichak) lämnat den maskerade seriemördaren Michael Myers (James Jude Courtney / Nick Castle / Airon Armstrong), för att brinna i deras fälla i Laurie’s källare, körs Laurie med ilfart till sjukhuset med livshotande skador, i tron om att hennes livslånga plågoande äntligen är död. Men när en grupp brandmän anländer till Laurie’s övertända hus lyckas Michael ta sig ut ur det brinnande infernot och fortsätter sin blodiga framfart.

Samtidigt börjar invånarna i Haddonfield att gadda ihop sig för att slå tillbaka mot deras ostoppbara monster. De formar ett medborgargarde som enbart har ett syfte; att jaga rätt på Michael och ta ner honom, en gång för alla.

Halloween Kills kan vara den filmen jag längtat mest efter de senaste två, tre åren. Ända sedan jag var och såg Halloween från 2018 på bio har jag – och antagligen många med mig – väntat spänt på fortsättningen. Av att döma av de recensioner och de omdömen folk har skrivit om filmen verkar den vara lite av en vattendelare; en del älskar den, en del hatar den. Jag tillhör den förstnämnda gruppen.

Men även om jag gillar (snudd på älskar) filmen så kan jag (i alla fall delvis) se varför folk kritiserar den. Den har sina problem, men jag tycker å andra sidan att det den gör bra väger upp dem. Att vissa karaktärer beter sig fullständigt idiotiskt och gör den ena korkade saken efter den andra ser inte jag som något större problem när det gäller den här typen av film, men det är å andra sidan något många verkar ha hängt upp sig på – bland annat.

Det jag personligen gillade med filmen var hur högoktanig den var; det rör hela tiden på sig, kropparna staplas snabbt på hög och filmen blir aldrig tråkig eller utdragen, hur idiotiskt än manuset blir stundtals. Den har som sagt sina problem, men tempot är inte ett av dem. Den största synden en film (och i synnerhet en skräckfilm) kan göra är att vara tråkig – vilket Halloween Kills inte är. Den är dum, bombastisk och överdriven, men den är inte tråkig.

Kanske borde jag vara mer kritisk till Halloween Kills – kanske inte. Jag hade en kul stund i biosalongen när jag var och såg filmen och det är det enda som räknas för min egen del. Att filmen är bitvis stendum gör mig ingenting, den levererade på alla andra plan så pass att jag kan förlåta de sämre sidorna av filmen. Halloween Kills är God Underhållning och jag ser fram emot att återbesöka den så småningom, samtidigt som jag ser fram emot nästa installation i franchisén; Halloween Ends. Rekommenderas.

No Comments

10 To Midnight av J

september 27th, 2021 | Postad i Film, Thriller

När en man och en kvinna hittas mördade i en park sätts den erfarne kriminalaren Leo Kessler (Charles Bronson) på att lösa fallet tillsammans med den nya och oerfarne kriminalaren Paul McAnn (Andrew Stevens). Kessler inser snabbt att kvinnan var en barndomsvän till hans egen dotter Laurie (Lisa Eilbacher).

Efter att barndomsvännens rumskamrat också hittas mördad börjar polisens misstankar att riktas mot de bägge mordoffrens underlige arbetskamrat, Warren Stacy (Gene Davis). Stacy blir gripen men släpps i brist på bevis, men Kessler är övertygad om att Stacy är den skyldige och är fast besluten att sätta stopp för honom – om så på fel sätt.

Om man samlar på äldre filmer som får nya releaser på dvd och bluray av bolag så som Arrow Films, Scream Factory, Criterion eller 88 Films för att nämna några, så finns det säkert en chans att man sett att 88 Films har inkluderat 10 To Midnight i deras Slasher Classics Collection. När jag nåddes av den nyheten kliade jag mig en aningen i huvudet och undrade varför de inkluderat en Bronson film i den kollektionen, även om jag visste att de har tagit en del friheter med en del av deras tidigare släpp så trodde jag inte att 10 To Midnight skulle vara i närheten av en slasherfilm utan mer en vanlig standard thriller. Jag hade fel.

10 To Midnight doppar inte bara tårna i slashergenren, utan hela fötterna. Filmen är i första hand en thriller och är uppbyggd som en sådan, men den lånar å andra sidan hejvilt från slashergenren med blodiga knivmord – och en näckande mördare…

Skådespelarinsatserna är suveräna. Charles Bronson är benhård och Gene Davis tuggar på scenografin i nästan varenda scen han är med i och är filmens största behållning. Andrew Stevens är skön nybörjarpartner och Lisa Eilbacher är lätt på ögat.

Även om jag tycker att de hade kunnat göra vissa saker i filmen lite annorlunda för att driva upp spänningen ytterligare ett par snäpp så är filmen en nagelbitare bitvis så som den är. 10 To Midnight är överlag en stabil thriller med grava slashervibbar som håller fint så här nära fyrtio år efter dess release.

Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

No Comments

The Forest av J

september 27th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Steve (Dean Russell) och Sharon (Tomi Barrett) planerar tillsammans med vännerna, tillika paret, Charlie (John Batis) och Teddi (Ann Wilkinson) att åka ut i skogen några dagar för att campa, ovetandes om det hot som lurar där ute. Väl ute i skogen finner de sig snart i en kamp på liv och död då de en efter en faller offer för en galen eremit som har en smak för mänskligt kött. De bägge paren får emellertid hjälp från ett oväntat håll i form av eremitens döda barns själar…

Jag har blandade känslor för The Forest från 1982. Å ena sidan är den extremt långdragen på sina ställen och blir bitvis rent av tråkig. Flera partier i den pågår i tusen miljarder år där det inte händer något nämnvärt alls och är ren utfyllnad för att komma upp till nittio minuter speltid.

Å andra sidan har den samtidigt en hel del så jävla dumma och konstiga saker (exempelvis spökbarnen, what the fuck?) i sig att det är svårt att inte sitta och flina när man tittar på den. Det i sig väger väl egentligen inte upp det faktum att filmen är ett rent sömnpiller bitvis, men den blir å andra sidan så pass bisarr bitvis att det knappast är en film man kommer glömma bort speciellt fort, hur tråkig man än tyckte att den var.

På det stora hela är inte The Forest en bra film, givetvis, men den har ändå något. Det finns betydligt bättre slasherfilmer än den här så klart, men det finns samtidigt också helvetes mycket sämre också. Jag har som sagt blandade känslor för filmen och är en aningen kluven vad jag egentligen tycker om den, så.. den är nätt och jämnt okej i min bok, antar jag. Jag kommer nog inte ha någon jättebrådska att se om den dock.

No Comments

Candyman (2021) av J

augusti 29th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Målaren Anthony McCoy (Yahya Abdul-Mateen II) och hans flickvän Brianna Cartwright (Teyonah Parris) har nyligen flyttat in i en lägenhet i det gentrifierade Cabrini-Green, Chicago. Efter att ha fått nys om Candyman – mannen som dyker upp i spegeln med en stor krok om man säger hans namn fem gånger – väljer Anthony att basera sina nästa verk på den lokala sägnen, ovetandes om att han precis har öppnat en dörr till ett komplext förflutet som kommer att vända upp och ned på hans värld och utlösa en våg av våldsamheter bortom hans kontroll…

Candyman från 1992 är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin har gjorts. Filmen osar av atmosfär och är så här nästan trettio år senare fortfarande en genuint otäck skräckfilm, samtidigt som den har ett av de mest vackra men också kusliga soundtracks någonsin. Den berörde sociala teman om utanförskap och rasism, men det var aldrig någonting som överflödade filmens narrativ eller blev intryckt i nyllet på dess tittare.

Den nya Candyman filmen som släpptes i dagarna är så klart inte i närheten av originalet, men dömer man den utan att ha originalet i åtanke så är det en okej skräckfilm – även om det är extremt uppenbart att manusförfattarna (däribland Jordan Peele, som gjorde Get Out och Us) försöker använda filmen som ett politiskt slagträ. Jag har skrivit förr om vad jag tycker om saken och jag kvarstår på samma punkt; aktivistbudskap har ingenting i skräckfilmer att göra. Att beröra ett politiskt ämne är en sak, att köra ner ett politiskt budskap i halsen på tittaren är en helt annan.

Med det sagt tycker jag ändå att filmen har något. Skådespelarna är bra och även om flera av deras karaktärer är något underutvecklade (filmen hade nog behövt tio, femton minuter längre speltid faktiskt) så får de det att fungera. Jag hade dock inte haft någonting emot om karaktären Anthony hade fått ett större djup än vad han i slutändan fick.

I vanliga fall brukar jag inte tänka på hur en films foto är, men det slog mig när jag satt och tittade på filmen hur snygg den var och att vissa stunder var rent av konstnärliga i hur de filmats (i synnerhet under flera av morden). En annan sak jag gillade riktigt mycket var att bitar ur storyn var berättade genom skuggteater, vilket kompletterade filmens estetik på ett väldigt kreativt sätt. Filmens musik var väl okej, men var samtidigt ingenting jag egentligen satt och tänkte på bortsett från när det plötsligt började spelas hiphop från ingenstans. Hur som helst…

Candyman är okej för vad den är. Likt Get Out (recenserad här) levererar den på ett klumpigt sätt sitt budskap samtidigt som den har en hel del bra saker i sig. Hade de slopat allt politiskt jidder och koncentrerat sig på att göra en spännande och läskig skräckfilm hade den kanske – om än inte troligt – kunnat bli en lika bra film som originalet.

Läs gärna min tretton år (!) gamla recension av Candyman trilogin.

No Comments

Serial Mom av J

augusti 21st, 2021 | Postad i Film, Komedi

Serial Mom är en av de filmer jag troligtvis haft längst på min lista över filmer jag tänkt att se, men inte kommit mig för att göra det. Nu när jag satte mig för att skriva det här så upptäckte jag att H redan för femton år (!) sedan la upp en kort recension på den. I brist på tid, ork och fantasi citerar jag hans beskrivning av handlingen här nedanför (med några mindre ändringar).

Beverly Sutphins (Kathleen Turner) är en till synes helt vanlig hemmafru, som roar sig med att terrorisera en grannfru med obscena telefonsamtal och brev – förstås, hon stal ju den lediga parkeringsplatsen framför affären. När en lärare beklagar sig över hennes sons skräckfilmsintresse blir hon lite putt, men när läraren tuggar äckligt tuggummi går han över gränsen och hon kör över honom. Fler och fler personer har oturen att irritera henne, och både hennes familj och polisen börjar förstå att det faktiskt är mamman som har ihjäl folk på löpande band…

Som sagt hade jag haft Serial Mom på min att se lista under en väldigt lång tid och jag blev absolut inte besviken nu när jag slutligen såg den. Det är en kul, absurd och urflippad komedi som både riffar på och skojar med slashergenren som underhåller fint hela vägen igenom, även om jag blev lite förvånad över hur den sista akten utspelade sig. Filmen är välspelad överlag – Kathleen Turner är i synnerhet briljant i huvudrollen och äger varenda scen hon är med i.

Serial Mom är God Underhållning och jag kommer definitivt att återkomma till den här filmen i framtiden. Rekommenderas.

No Comments

Deadly Intruder av J

maj 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en mentalpatient har lyckats rymma antar han en ny identitet och gömmer sig i en liten sömnig håla i sin jakt på att finna sitt livs kärlek. Hans sikte fastnar på Jessie (Molly Cheek), en ensamstående kvinna som nyligen förlorat sin mor. För att försäkra sig om att ingen ska komma emellan dem bestämmer han sig för att ha ihjäl alla som möjligen kan tänkas göra det…

Deadly Intruder (även känd som The Deadly Intruder) från 1985 är en obskyr VHS-slasher som antagligen kan ses som en av filmvärldens motsvarigheter till att titta på färg som torkar. Filmen går i ultrarapid och majoriteten av allt våld som händer i filmen är antingen offscreen eller väldigt återhållsamt, vilket knappast hjälper till att göra den bättre. Skådespelet är hyfsat (för den här typen av film givetvis), men det väger inte upp för hur jävla tråkig filmen är.

Under den sista halvtimmen växlar filmen om, men inte uppåt, utan in i någon form av kidnappningsdrama fram till de sista tio eller så minuterna, då den återgår till att vara en slasherfilm.

Det enda positiva med filmen jag kan säga är väl att slutet överraskade mig lite grann, men det berodde nog mest på att jag var så uttråkad att jag inte orkade lägga ihop ett och ett om vem mördaren antagligen var.

Kort sagt; Deadly Intruder är ointressant skräp. Skippa.

No Comments

Never Hike In The Snow av J

maj 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Never Hike In The Snow är en prequel till Friday The 13th fan filmen Never Hike Alone (recenserad här) och utspelar sig tre månader innan den, då en tonåring försvinner under mystiska omständigheter efter att ha fotvandrat i skogen runt Camp Crystal Lake.

Never Hike In The Snow är en bra och välgjord prequel, men den tillför egentligen inte nämnvärt mycket mer till storyn som byggdes upp i Never Hike Alone. Hela kortfilmen känns mest som en ursäkt för att placera Jason Voorhees i en snöig miljö – vilket var en av idéerna till en av de riktiga Friday The 13th filmerna, men som tyvärr aldrig blev av. Jag klagar inte över det, men jag kan tycka att den hade kanske kunnat tillföra något mer.

Skådespelarinsatserna är överlag bra och det var kul att se Thom Matthews och Vincent Guastaferro återvända till sina roller från del sex i Friday The 13th serien (även om jag inte kände igen Guastaferro förrän jag kollade upp honom).

Hur som helst är den här prequelen bara i runda slängar trettio minuter och är man ett fan av Friday The 13th filmerna är den värd en titt. Jag själv såg den i kompilationen Never Hike Alone: The Ghost Cut – A Friday The 13th’ Fan Film Anthology, som packar ihop musikvideon till låten Disappear av Trevor Vaughan, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone till en vanlig spelfilm – typ. 

I väntan på Never Hike Alone II: Never Hike Again, Never Hike Alone III: Jason Takes Crystal Lake och Never Hike Alone IV: The Final Hike kan du spana in Disappear, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone här nedanför – eller allihop i Ghost Cuten.

No Comments

Terror Night av J

maj 2nd, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp vänner bestämmer sig en kväll för att besöka den övergivna herrgården som tillhörde Lance Hayward (John Ireland) – en välkänd skådespelare från stumfilmseran. Väl där börjar dock någon – förklädd till de olika rollerna Hayward hade under sin karriär – att ha ihjäl dem en efter en.

Terror Night är en slasherfilm som spelades in 1987, men som tydligen inte ska ha fått en officiell release förrän 2004 när Retromedia släppte den på dvd under den alternativa titeln Bloody Movie. Legacy Entertainment släppte den senare under 2005 under dess originaltitel. Anledningarna till att filmen släpptes först sjutton år efter att den spelades in ska tydligen ha berott på problem med rättigheterna till de klipp från gamla filmer som använts i filmen – och att filmen ryktades ha blivit producerad med hjälp av pengar från maffian.

Med det sagt gick jag in i Terror Night i tron om att jag skulle lida i cirka nittio minuter. Det visade sig att jag hade fel. Terror Night föll mig alldeles utmärkt i smaken och jag fann den högst underhållande. Den tappar lite under de sista tjugo eller så minuterna, men är på det stora hela en riktigt bra och – vad jag vet – obskyr slasherfilm.

Skådespelet är överlag förvånansvärt bra (för den här typen av film givetvis), effekterna ser bra ut och filmen innehar en ganska unik mördare som jag fann intressant. Såatte…

Gillar man 80-talets slasherfilmer så tycker jag definitivt att man ska ge Terror Night en chans. Rekommenderas.

No Comments

Tragedy Girls av J

april 26th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sadie Cunningham (Brianna Hildebrand) och McKayla Hooper (Alexandra Shipp) är två självupptagna tonårstjejer som är besatta av verkliga dödsfall och driver bloggen ”Tragedy Girls”, där de lägger upp videos om lokala tragedier i hopp om att bli virala och berömda.

Det hela tar emellertid längre tid än vad de tänkt – i synnerhet då de kroppar som hittats runt om i staden klassats som olyckor istället för mordfall – vilket gör att de bestämmer de sig för att kidnappa seriemördaren som går lös i deras stad och utföra mord i hans namn för att skynda på processen och skapa deras helt egna moderna skräcklegend.

Är det en sak jag har extremt svårt för så är det att sitta och titta på karaktärer jag tycker är fullständigt dumma i huvudet och som irriterar livet ur mig.; karaktärer som får mig att himla med ögonen så pass att de inte bara fastnar i pannan på mig, utan också så att jag ser delar av min egen hjärna. Huvudpersonerna i Tragedy Girls är just den typen av karaktärer. Jag förstår att de är menade att vara narcissistiska rövhål som gör allt för att uppfylla sina drömmar – även om det betyder att gå över lik – men de var så pass irriterande att jag hade svårt att tänka på någonting annat än det.

Nåja. Filmen i sig är det egentligen inget fel på, problemet ligger i att huvudpersonerna är illa skrivna. Produktionsvärdet är högt och den är välspelad från alla involverade, i synnerhet Hildebrand och Shipp gör bra prestationer med sina karaktärer även om jag stör mig något så in i helvete på dem – vilket kanske är illa nog, vad vet jag.

Hur som helst så kommer jag antagligen inte ha någon större brådska att se om Tragedy Girls – om ens alls. Den hade som sagt sina stunder och filmen är väl egentligen på det stora hela okej, men den hade å andra sidan kunnat varit så mycket bättre om de hade tonat ned huvudkaraktärerna en aning. Nåväl. har man mer tålamod med idioter än vad jag har så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick. Kanske.

No Comments

Haunt av J

april 25th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Harper (Katie Stevens) är fast i ett destruktivt förhållande och förnekar det för sig själv. För att få henne på andra tankar släpar hennes vänner med henne ut för att festa på Halloween varpå gruppen hittar en ”extrem” spökhus attraktion, som utlovar att pusha gränserna för vad de kommer att klara av. När saker och ting tar en dödlig vändning börjar de inse vad exakt arrangörerna menade…

Jag fick nys om Haunt igenom en sida på Facebook jag följer någon gång under förra året men har skjutit på att se den fram till nu. Det enda jag egentligen visste om filmen var att det var en slasherfilm – och att den tydligen skulle vara bra. Vilket den visade sig vara.

Filmen är en aningen trevande och långsam under den första halvan men börjar sedan växla upp i både tempo och våld. Jag brukar inte ha problem att titta på våld i filmer, men en del av det som händer här tangerade även mina gränser. De flesta av karaktärerna har spån i huvudet och manuset bjuder väl egentligen inte på några större överraskningar rent handlingsmässigt, men funkar fint för den här typen av film.

Jag gillade Haunt i alla fall. Den har som sagt en liten uppförsbacke innan den kommer igång ordentligt, men när den väl gör det är den underhållande i all sin råhet. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud