Helt Perfekt Glob

Sin City: A Dame To Kill For av J

Marv (Mickey Rourke) vaknar upp på en motorväg omgiven av kroppar utan något som helst minne av vad som har hänt varpå han börjar att pussla ihop vad han har gjort sedan han lämnade Kadie’s bar i Basin City. Tidigare under kvällen steg den kaxige spelaren Johnny (Joseph Gordon-Levitt) in på Kadie’s bar och lyckades utan några större problem få jackpot på två av spelautomaterna där för att sedan spela poker med den mäktige Senator Roark (Powers Boothe). Han vann spelet men fick betala konsekvenserna för sin arrogans. Privatdeckaren Dwight (Josh Brolin) blir kontaktad av sin ex-älskarinna Ava (Eva Green) som ber honom att möta henne på Kadie’s bar. Ava ber om hans förlåtelse för att hon lämnade honom och gifte sig med den snuskigt rike Damian Lord (Marton Csokas),  men hennes avsikter är emellertid av en helt annan natur än att bli förlåten av Dwight. Samtidigt håller strippan Nancy (Jessica Alba), som jobbar på Kadie’s pub, på att koka ihop en plan för att utkräva hämnd på Senator Roark för John Hartigan’s (Bruce Willis) död.

Jag vill minnas att Sin City: A Dame To Kill For var planerad att släppas redan 2007 (då under titeln Sin City 2) men åren gick och vi fick aldrig någon film – förrän 2014. Jag vet inte vad andra tycker om uppföljaren till 2005 års Sin City men jag själv gillar den, till en viss del i alla fall. Huvudstoryn kring Dwight och Ava är tyvärr långdragen på sina ställen och emellanåt tappade jag fokuset lite grann på filmen. Det är inte jätteintressant hela tiden och berättelsen känns väldigt klyschig och återanvänd. De kortare berättelserna före och efter som knyts ihop med huvudstoryn är emellertid top notch och väldigt actionfyllda, vilket lyfter ganska ordentligt.

Jag hade inte räknat med att Sin City: A Dame To Kill For skulle vara lika bra som sin föregångare och fick ungefär det jag trodde att jag skulle få. Hade de kortat ned huvudstoryn lite grann och förlängt de andra hade nog filmen faktiskt hamnat jämsides med sin föregångare – men icke. Det är hur som helst en bra film och jag tycker att man gott kan se filmen om man har sett den föregående filmen (vilket på sätt och vis nästan är ett måste). Rekommenderas.

Batman: Mask Of The Phantasm av J

När någon plötsligt bestämmer sig för att börja fimpa av flera välkända hajar inom maffian blir Batman (Kevin Conroy’s röst) utpekad som den ansvarige, varpå en häxjakt av honom påbörjas av Gotham City polisen. Samtidigt rivs gamla sår upp när Andrea Beaumont (Dana Delany’s röst), som Bruce Wayne hade ett seriöst kärleksförhållande tillsammans med, plötsligt kommer tillbaka till Gotham City efter att ha mystiskt försvunnit tio år tidigare med sin far. Minnena av det förflutna tuggar nu på Bruce’s sinne, minnen av en tid innan Batman då Bruce slets mellan glädje och det löfte han gav till hans föräldrar.

Mysteriet med nykomlingen som tar ut maffiamedlemmar sätter Batman’s skicklighet på prov då polisen närmar sig allt mer och svaret finns någonstans i Bruce Wayne’s förflutna…

När jag var liten tittade jag ofta på barnprogram som gick på TV4 på helgerna. Ett av många program som sändes var Batman: The Animated Series (som jag då veterligen kallade enbart för Batman) och det var ett av mina absoluta favoritprogram. Serien gick i fyra säsonger borta i USA mellan 1992 och 1995, men vad jag vet visades enbart två säsonger här i Sverige. Under seriens gång släpptes en spin-off film på serien, Batman: Mask Of The Phantasm (Batman möter mörkrets härskare i Sverige), som till en början var menad att släppas direkt till video men som sedan fick en biopremiär 1993. Jag har något svagt minne av att jag såg den här filmen för en sisådär 20 år sedan på TV4 och med tanke på hur mycket jag älskade serien måste jag ha älskat även den här långfilmen.

Jag vet inte om det har med nostalgivärdet att göra eller ej, men jag tycker faktiskt den här filmen står sig bra än idag till större delen. Animationerna är för mig klassiska och även om filmen blir halvseg på sina ställen levererar den en del action (som barn tyckte jag säkerligen att den till och med var spännande). Skådespelarna som lånat ut sina röster gör ett bra jobb (speciellt Kevin Conroy och Mark Hamill i sina respektive roller från TV-serien, som senare skulle göra samma röster i Arkham spelserien) och även om jag inte direkt får någon jättestor wow-känsla av storyn är den förvånansvärt välskriven för att vara en barnfilm.

Jag vet inte om jag lever på nostalgivärdet eller inte som sagt, men jag gillar Batman: Mask Of The Phantasm och var man, som mig, ett fan av den animerade serien tycker jag absolut man ska ta sig en titt. Rekommenderas.

Anger Management – Season 2 av J

Jag tror att säsong 2 av Anger Management är slut nu… i alla fall av att döma av vad som står på IMDB. Nåja, skit samma. Det är dags för en recension av seriens andra säsong, som troligtvis är en av de längsta säsongerna någonsin för en komediserie. I vanliga fall brukar en komediseries säsong vara kring 20 – 25 avsnitt lång, Anger Management’s andra säsong säger ”Fuck that” och drar upp i 90 (!!!) avsnitt – vilket innebär att säsongens längd är ungefär tre och en halv säsonger av någon annan komediserie. Handlingen tar vid där den första säsongen (som bara låg på 10 avsnitt) slutade och handlingen har så klart förändrats under säsongens gång. Den största förändringen kom runt 35 avsnitt in då Selma Blair sa upp sig efter ett bråk mellan henne och Charlie Sheen. Laura Bell Bundy blev den som fick ersätta Blair, vilket jag personligen tycker var ett lyft för serien.

Den andra säsongen av serien är i alla fall till större delen rolig och underhållande, så när som på några avsnitt som bara känns matta och idéfattiga. De hade gott kunnat gjort en säsongsavslutning någonstans i mitten av alla avsnitt och gjort en tredje säsong istället för att plöja upp i 90 avsnitt i en säsong. Att jag inte tappade intresset efter 50 avsnitt förvånar mig själv lite grann, fast samtidigt har jag ju alltid varit en sucker för Charlie Sheen.. så det kan väl bero på det antar jag.

Bra säsong, även om de inte hade behövt göra den så förbannat lång. Om det kommer någon säsong 3 eller inte får vi se, just för tillfället finns ingen information om det.

Recension av den första säsongen hittar du här.

Two And A Half Men – Season 1 – 7 av J

För de som inte har någon som helst koll på vad som går på TV kommer här en snabb resumé av vad Two And A Half Men handlar om: Kvinnokarlen/playern, reklamkompositören och festprissen Charlie Harper (Charlie Sheen) lever ett fritt och bekymmersfritt liv…. fram tills det att hans bror Alan (Jon Cryer) plötsligt dyker upp vid hans ytterdörr och berättar att hans fru Judith (Marin Hinkle) har sparkat ut honom efter 12 års äktenskap. Som om det inte vore nog med att Charlie måste stå ut med sin irriterande bror, han måste även stå ut med Alan’s son Jake (Angus T. Jones). Och vi som tittare får följa deras liv igenom serien där de blir insyltade i diverse olika situationer.

Jag kommer inte att kartlägga vartenda avsnitt i serien, utan kommer handplocka ett par olika händelser i varje säsong och sedan skriva en kommentar kring varje säsong. Vi fortsätter till säsongerna…

Säsong 1: Inte nog med att Alan blivit utsparkad ur huset, han ska enligt Judith betala underhåll för Jake och mer eller mindre alla räkningar hon drar på sig – samtidigt som hon berättar för honom att hon tror att hon är gay. Senare i säsongen råkar Jake se en kvinnlig surfares bakdel som är prydd av en tatuering av en fjäril, vilket eskalerar till ett jätteproblem – samtidigt som Charlie blir Judith’s nya vän. Ännu senare stöter Alan och Charlie på en kvinna med både juridiska, men också psykiska, problem – som Alan dessvärre blir förälskad i. Som om inte det vore nog ligger även Charlie med Alan’s försvarsadvokat, vilket får oanade konsekvenser.

I säsong 1 blir vi introducerade till huvudpersonerna i serien (Sheen, Cryer, Jones), men också bipersoner som är minst lika viktiga, så som Charlie’s hushållerska Berta (Conchata Ferrell), Charlie’s och Alan’s moder Evelyn (Holland Taylor) och Charlie’s stalker Rose (Melanie Lynskey). Vi ser även Jenna Elfman som kvinnan med de juridiska och psykiska problemen – Frankie – som är OTROLIGT JÄVLA SKITDRYG och INTE ETT JÄVLA DUGG ROLIG. Jävla apa. Hrm. Sedan ser vi även Chris O’Donnell som en gammal flamma med ny veke, Heather Locklear som försvarsadvokaten, Jane Lynch som Jake’s psykolog (som dessutom syns till då och då igenom seriens olika säsonger) och Megan Fox som Berta’s unga och sexiga barnbarn.

Säsong 1 – omdöme: Den första säsongen i Two And A Half Men är riktigt kul och framkallar många gapskratt – iaf de första 10 gångerna man ser säsongen. Sheen är skön som vanligt, Cryer känns emellanåt som en jävla kärring (och ibland irriterar jag mig på honom rätt rejält, detta fenomen har hängt med under hela seriens gång dessutom), Jones är skojig som snorisen Jake och Hinkle är oftast bara irriterande och för mina tankar till håriga feminister. Huggah!

En småskojig referens till en gammal sci-fi-rulle från 50-talet – The Day The Earth Stood Still (som fick en remake 2008) – levereras av Cryer i slutet av säsongen – orden ”klatuu, barada, nikto”. Samma ord användes även i Evil Dead filmerna. Bla bla bla. Säsong 1 är iaf underhållande och det är en schysst start på en bra serie (även om jag personligen har sett sönder säsongen, tyvärr). Moving on.

Säsong 2: Efter att Jake har gett sin lärare, Miss Pasternak (Missi Pyle) fingret och blivit upptäckt blir han straffad av Alan och Judith, samtidigt som Charlie raggar upp Miss Pasternak – som i sin tur så småningom börjar inbilla sig att det är Gud som har fört dem tillsammans. Senare i säsongen börjar saker och ting gå lite för långt för Alan då han möter en okänd kvinna i affären som han strax därpå inleder en relation med. Det är nu upp till Charlie att försöka prata förstånd med Alan, samtidigt som han försöker hålla det hela hemligt för Judith och Jake. Ett par avsnitt senare hamnar Charlie i trubbel då någon har laggt upp en hemsida vid namn charlieharpersucks.com, där alla hans knep och raggningsrepliker finns att läsa, vilket ger horribla resultat för Charlie. Samtidigt råkar Alan höra något han egentligen inte borde ha hört över Jake’s webcam. Senare får vi se hur det går när Alan lånar pengar av Evelyn till att köpa en Porsche och upptäcker att livet inte blir speciellt mycket glansingare bara för att man har en dyr bil.

Säsong 2 – omdöme: Gapskratten fortsätter flöda och serien är fortfarande underhållande även om inte några direkta vändningar eller förändringar inträffar. Några nya fasta karaktärer dyker inte upp (om vi bortser ifrån en, som blir en fast karaktär senare i serien), men en hel del bikaraktärer som kommer och går, typ. Nåväl. Bra säsong (även om jag sett sönder den här också). Nästa.

Säsong 3: Efter att Alan ramlat ner från taket då han skulle fixa till TV-antennen måste Charlie passa Jake, som börjar bli mer och mer rastlös och börjar gå Charlie mer och mer på nerverna. Senare i säsongen klantar sig Charlie då han super sig full och ligger med Rose på hennes födelsedag. Rose själv säger att det inte är något att snacka om, men kort därpå dyker hennes far Harvey (spelad av Charlie Sheen’s egen farsa, Martin Sheen) upp med antagandet att de två har dejtat i två år. I avsnittet efter dyker en ny viktig karaktär upp för serien, Mia (spelad av Emmanuelle Vaugier). När Charlie får nobben av Mia letar han reda på henne och upptäcker att hon är en balettlärare. Så, för att kunna ragga upp henne lyckas han övertala Jake till att börja dansa balett hos Mia. Senare i säsongen har Charlie och Mia inlett ett förhållande som inte riktigt faller Charlie i smaken då han måste ge upp flera av sina ovanor för Mia’s skull, samtidigt inleder Alan ett förhållande med en av Charlie’s mest nyliga ragg – den heta men hjärndöda Kandi (April Bowlby) – vilket senare leder till problem för Alan i form av att hans ex-hustru, Judith, lyckas vända Kandi emot honom. I slutet av säsongen dyker Mia (efter att Charlie och hon har brytit upp tack vare olika anledningar) upp igen och ber om Charlie’s sperma. Charlie i sin tur går med på det hela, men får en plötslig släng av faderskänslor och friar till Mia – varpå de börjar planera bröllopet, som inte riktigt blir som de hade tänkt sig…

Säsong 3 – omdöme: Säsong 3 är nog en av mina favoriter i serien – mycket tack vare Bowlby’s underhållande gestaltning av den totalt hjärndöda Kandi, som är en mer eller mindre definition av ”ett spån”. Säsong 3 erbjuder en och annan vändning (speciellt mot slutet av säsongen) och för vidare storyn på ett snyggt sätt med en sjukt irriterande (när säsongen kom alltså) cliffhanger. Det enda jag skulle kunna tänka mig att gnälla över är Vaugier’s karaktär som påminner mig om Hinkle’s karaktär (Judith), vilket mestadels bara irriterar. Säsongen i övrigt är kul och gapskratten staplas som oftast på hög. Så atte… bra säsong. Nästa.

Säsong 4: Säsong 4 tar vid ett par månader efter säsong 3 (spoilervarning); Kandi har slängt ut Alan från deras gemensamma lägenhet och vill ha skiljsmässa, varpå Alan och Jake måste börja bo hos Charlie igen – som precis har börjat vänja sig vid sitt gamla liv igen. Senare berättar Judith för Alan att hon ska gifta om sig med Jake’s barnläkare, Dr. Herb Melnick (Ryan Stiles). Men när Herb börjar visa tecken på kalla fötter måste Alan och Charlie övertyga honom om att han gör det rätta beslutet att gifta sig med Judith – mest för att Alan ska slippa betala underhåll till Judith. När juletider börjar nalkas har Charlie planer på att få ligga, men när alla ”nära och kära” plötsligt dyker upp börjar han inse att planerna kan gå åt skogen – även om detta egentligen är hans minsta problem. Senare provar Alan på online-dating och får ett napp ganska snabbt, medans Rose berättar för Charlie att hon ska flytta till London – vilket han har svårt att tro på. Alan börjar senare känna att hans faderskap över Jake har börjat sina tack vare att denne har börjat växa upp, varpå han börjar begrunda sin framtid tillsammans med Kandi – som i sin tur försöker att slå sig in i en ny karriär. Härnäst inbillar sig Alan att han skriver under den sista underhållslappen till Judith, men Herb’s syster, Myra (Judy Greer), kan försätta giftermålet i fara. Saker och ting blir givetvis bara värre när Charlie plötsligt börjar dejta henne. Avslutningsvis försöker Evelyn’s nya karl, Teddy Leopold (Robert Wagner), att binda en bekantskap med Charlie och Alan genom att ta med dem på en resa till Las Vegas.

Säsong 4 – omdöme: Säsong 4 börjar starkt, men fiser ur sig ungefär halvvägs och det var väl ungefär här serien började på att gå ner sig och bli rätt tjatig. Ett par karaktärer försvinner från serien (så som Rose och Kandi), men vi får istället tillbaka Herb – som vi såg för första gången i säsong 2 – och Teddy som blir en hyfsat fast karaktär i serien under säsong 5. En intressant grej som bör tilläggas är att Ryan Stiles jobbade tillsammans med Sheen och Cryer i Hot Shots! och med Sheen i Hot Shots! Part Deux. Säsong 4 har sina stunder, men har också ett och annat riktigt uselt avsnitt som inte är ett dyft kul, så som avsnitten där Katherine LaNasa dyker upp som en uppblåst fitta som borde ha en smäll. Nåja. Helt okej säsong, moving on.

Säsong 5: Alan driver med Charlie om att börja träffa kvinnor i hans egen ålder istället för hjärndöda bimbos och när Alan erbjuder Charlie om att gå på en blinddate med en vänninna till Alan’s senaste ragg tvekar Charlie till en början, men låter sig sedan följa med. Men när hans blinddate, Linda (Ming-Na), avvisar honom blir han besatt av att träffa henne igen. Senare i säsongen har Charlie lyckats få in en fot i barnsångsscenen och det står klart för honom att han kan tjäna storkovan samtidigt som han kan ragga upp en hel del ensamstående mammor. Dessvärre blir inte hans karriär en dans på rosor då han måste bemöta en fobi han har; att uppträda inför en stor publik. Som om inte det vore nog får Charlie senare en rejäl dunderförkylning och Rose – som blivit utvisad från England – dyker plötsligt upp och börjar kurera Charlie. Men varför blir han inte bättre av hennes kur? Ett par avsnitt senare har Charlie börjat pippa runt mer än vanligt och med hjälp av hans psykolog kommer han fram till att hans ex-fästmö Mia kan vara anledningen till det. Och mot slutet av säsongen gifter Evelyn sig med Teddy (som dök upp i slutet av säsong 4). Men allting går inte riktigt som planerat. Avslutningsvis får vi följa Charlie när han påbörjar en relation med en författarinna som är betydligt äldre än honom själv samtidigt som Jake försöker skriva en bokrecension på en bok han hela tiden slarvar bort.

Säsong 5 – omdöme: Säsong 5 fortsätter i ungefär samma anda som säsong 4 och håller sig kvar på nästan samma plan säsongen igenom. Att det inträffar lite förändringar här och där är bara bra för serien och ger ett litet lyft åt den – även om förändringarna inte är nämnvärt stora. Femte säsongen råkar dessutom vara den hittils kortaste säsongen med ”bara” 19 avsnitt. Öhm. Helt okej säsong igen. Nummer 6 härnäst.

Säsong 6: Säsong 6 öppnar med att Charlie springer in i ett gammalt ex till honom, som dessvärre verkar ha en son som klär sig och beter sig väldigt mycket som honom – varpå Charlie börjar misstänka att han är barnets far. Senare börjar Charlie att dejta Alan’s nya receptionist Melissa (Kelly Stables), vilket inte Alan gillar då han vet att det kommer sluta illa vid den oundvikliga splittringen. Alan blir senare överlycklig då han får reda på att Judith’s och Herb’s giftermål håller på att gå åt skogen – dessvärre får han mer än vad han bad för då han försöker att fejktrösta henne. Samtidigt vänder sig Herb till Charlie för att få hjälp att ragga upp kvinnor. Ännu senare i säsongen upptäcker Alan vilken babe-magnet Charlie’s bil är, samtidigt som Charlie blir lämnad med den nya grannen Jerome ’Mad Dog’ Burnett (Michael Clarke Duncan) då hans dotter försvinner med Jake. Härnäst börjar Alan att överväga att bli tillsammans med sin receptionist Melissa – fram tills det att han träffar hennes mor. Samtidigt kämpar Charlie och Jake mot varandra om en kvinnas ömhet. I avsnittet därefter försöker Judith att hålla Alan ifrån Herb, då Alan misstänker att han är fadern till Judith’s ofödda barn. Samtidigt försöker Charlie klura ut varför Jake är så lättirriterad. Två avsnitt efter det börjar Charlie, tillsammans med sin flickvän Chelsea (Jennifer Taylor), gå i parrådgivning tack vare Charlie’s stora munn och brist på uppmärksamhet. Saker och ting blir inte bättre i säsongens sista avsnitt då Chelsea blir svartsjuk tack vare att Charlie’s ex-brud, Mia (från säsong 3) ringer honom – kanske rättmättigt också. Samtidigt börjar Judith få värkar, Herb är handlingsförlamad och Alan stöter på sin ex-flickvän och ex-receptionist (efter en incident lite tidigare i säsongen) Melissa på sjukhuset.

Säsong 6 – omdöme: Säsong nummer 6 fortsätter lite i samma spår som tidigare, men utvecklar och förändrar karaktärerna lite och slänger in ett par stycken nya återkommande karaktärer – däribland en karaktär gestaltad av Martin Mull (som är en av mina favoritkaraktärer i hela serien) utöver redan nämnda. Humorn har tagit ett steg uppåt och jag garvar mer än åt de två tidigare säsongerna av serien. Bra säsong, moving on to the next.

Säsong 7: Säsong 7 tar vid precis där säsong 6 slutade; Charlie stöter på Mia, som berättar att hon försöker sig på en sångkarriär och vill att Charlie ska hjälpa henne, men har han fortfarande känslor för henne? Och hur ska han förklara för henne att hon inte har någon sångröst överhuvudtaget? Samtidigt försöker Alan att övertyga Charlie om att låta Melissa flytta in hos dem. Senare ger Alan förslaget till Chelsea att hon ska göra en bröstförminskning för att slippa hennes ryggproblem – vilket inte Charlie gillar och sparkar ut Alan. Ett par avsnitt senare föreslår Chelsea att Charlie och hon ska resa till hennes föräldrar så att han får träffa dem, varpå Charlie ljuger ihop att han ska på en läkarundersökning – närmare bestämt en koloskopi (undersökning av tjocktarmen med fiberoptik) – bara för att komma hem och hitta hennes föräldrar Tom (Stacy Keach) och Martha (Meagen Fay) i hans vardagsrum. I avsnittet därpå hamnar Alan i häktet efter att ha smällt till en snubbe och Charlie är orolig över att Chelsea kan vara intresserad i advokaten som tar ann sig fallet. Senare i säsongen (efter ett par incidenter) har Charlie och Chelsea gjort slut och Charlie – som blivit ett nervvrak – tar den första lössläppta bruttan han stöter på och gifter sig med henne i Las Vegas. Ännu senare i säsongen börjar Alan att dejta morsan till en av Jake’s polare istället för att berätta för henne att Jake och hennes son har varit ute och supit sig störfulla, men Charlie gillar förvånansvärt inte Alan’s handlingar. I nästsista avsnittet av säsong 7 beger sig Jake och Alan iväg till Sacramento för att hämta en värdefull farfars klocka som Alan fått av Judith’s farfar, samtidigt får Charlie marijuana utskrivet för att kunna sova och glömma Chelsea – vilket inte riktigt går som han hade tänkt sig. Säsongen avslutas med att Jake blir Charlie’s privata chaufför efter att hans körkort har blivit indraget, och till Charlie’s förtret planerar Alan att närvara på Chelsea’s födelsedagsfest.

Säsong 7 – omdöme: Säsong 7 brummar på som de tidigare säsongerna och vi introduceras till ytterligare karaktärer som blir viktiga för storylinen – exempelvis Stacy Keach’s karaktär. Humorn ligger på nästan samma nivå som säsong 6 och serien underhåller gott fortfarande.

Sammanfattningen: Mitt personliga tycke om den här serien är att den är bra till större delen, även om den tappar lite grann här och där. Men jag tror också att serien lider av det som många komediserier lider av; ju längre den pågår, desto mer uttjatad och mindre kul blir den då det är lätt att återanvända skämt (exempelvis att Charlie sparkar ut Alan, vilket har inträffat ett antal gånger sen seriens början.. och det börjar bli rätt tjatigt nu). Nåja. Säsong 1 till 7 är bra säsonger även om serien svajar till här och där och börjar bitvis lida av det typiska komedi-syndromet. Nu över till säsong 8…

Class Of 1999 av J

Mark L. Lester, som gjorde bland annat Class Of 1984 (recenserad här) (som större delen av storyn är snodd av i den här filmen), film från 1990.

Under 1992 förekom det 543 767 fall av våld i amerikanska high schools. I vissa städer började områdena kring dessa skolor att tas över av våldsamma ungdomsgäng.

1997 hade fallen tredubblats. Gängen tog kontroll över stora områden av dessa städer och vissa skolor stängdes ner helt.

Året är 1999. De gängkontrollerade områdena har blivit så kallade ”free-fire zones”. Polisen beträder inte dessa platser. Det finns inga lagar där. Kennedy High ligger mitt i en ”free-fire zone”.

För att försöka få bukt på ungdomarna sätts en ny sorts android in i form av tre lärare som ska lära dom att hålla sig på mattan. Men kort efter att de nya androiderna har satts igång börjar det gå snett. Istället för att lära ut och diciplinera börjar de döda ungdomarna som inte lyder.

Cody Culp, ledare för The Black Hearts, börjar fatta misstankar efter att två av hans vänner har dött och börjar tillsammans med rektorns dotter, Christie, att rota i det hela. Och snart måste gängen slå tillbaka mot lärarrobotarna.

B-action all the way. Handlingen kanske inte är den mest originella, men den funkar tycker jag. Effekterna är bra stundtals och stundtals inte. Framför kameran ser vi bland annat Bradley Gregg (Indiana Jones And The Last Crusade), Malcolm McDowell (Halloween (2007), Doomsday), Stacy Keach (Children Of The Corn 666: Isaac’s Return), Patrick Kilpatrick (Scanner Cop II, X-Files), Pam Grier (Jackie Brown, Mars Attacks!), John P. Ryan (It’s Alive) och Joshua John Miller (Halloween III: Season Of The Witch). Det är många B-skådisar, men de gör det dom ska.

Mycket mer än så har jag inte att säga. Jag gillar den här filmen riktigt mycket fortfarande, fastän jag har sett den hur många gånger som helst. Men samtidigt så är det en sån där film man absolut inte ska se om man ställer frågor som ”Varför gjorde han/hon det?”, ”Hur kunde det hända?” och dylika frågor. Det är ju trots allt B-action.

Läs även Helt Perfekts recension av den.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0099277/