Helt Perfekt Glob

They Put It Out There av J

Pablo Francisco fortsätter toka vidare med sina hysteriska utspel, sex- och drogskämt och imitationer av kändisar, däribland Arnold Schwarzenegger (i vanlig ordning), i den här standup showen han gjorde förra året.

Första halvan av showen har ett par roliga skämt som fick mig att garva till, men större delen av den kändes mest krystad och inte så där värst gapskrattsvänlig (även om publiken garvar sig fördärvade av någon anledning). Den andra delen är lite roligare och får mig att skratta betydligt mer än den första halvan. Avrundningen av showen är dock klockren när Pablo kör igång sina (nu mer) klassiska imitationer.

They Put It Out There känns svagare än hans tidigare standups, men fungerar hyfsat okej en långtråkig dag då man inte har någon lust att se på någonting vettigt… eller har något bättre att se, helt enkelt.

Gabriel Iglesias: I’m Not Fat… I’m Fluffy av J

Medans Gabriel Iglesias’ show Hot And Fluffy fortfarande är suverän och håller riktigt bra än idag, så tycker jag ändå hans show I’m Not Fat… I’m Fluffy är snäppet bättre. Han bjuder som vanligt på sig till 110% och levererar som tidigare riktigt roliga skämt och får mig att gapskratta nästan rakt igenom. Under de 60 minuter han står på scenen och framför sin standup avverkar han en hel bunt historier ur sitt eget liv (som inkluderar till en stor del hans egen familj och sig själv) och utvecklar dessutom tidigare skämt ett steg längre – med en fin avrundning som får mig att gapflabba.

Gabriel Iglesias: I’m Not Fat… I’m Fluffy är en suverän standup som jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna – precis som med Hot And Fluffy showen. Kommer jag över fler standups med herr Iglesias kommer jag sluka dem också, utan tvekan. Rekommenderas.

Gabriel Iglesias: Hot And Fluffy av J

Gabriel Iglesias’ show Hot And Fluffy såg jag faktiskt för första gången på youtube för ett par år sedan och kom för ett bra tag sedan över den och såg om den. Showen, som jag har sett ett tiotal gånger, är än idag helt klockren och de flesta skämten går faktiskt hem även hos en surdrul som mig själv. Gabriel skämtar om både det ena och det andra och berättar om händelser ur sitt eget liv och bjuder verkligen till 110% på sig själv där han, bland annat, pratar om sin egna livsstil och hans matvanor.. så att säga.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om den här standupen. Gabriel Iglesias: Hot And Fluffy är helt enkelt en skitrolig standup show som håller än idag och har man inte sett den tycker jag absolut man ska försöka få tag på den.. på ett eller annat sätt. Rekommenderas.

The Comedy Central Roast Of Charlie Sheen av J

Efter tonvis med skandaler, överdoser, knarkorgier, sex med prostituerade och porrstjärnor och så vidare fick Charlie Sheen förra året en egen roast vid Comedy Central där olika kändisar blev inbjudna för att ”rosta” Charlie Sheen – och varandra. Bland kändisarna ser vi Seth MacFarlane, William Shatner, Kate Walsh, Jon Lovitz, Mike Tyson, Steve-O, Amy Schumer, Patrice O’Neal, Jeffrey Ross och Anthony Jeselnik – och Charlie Sheen himself!

Kändisarna slänger skit på varandra och skämtar hej vilt om varandras skandaler, alkohol- och drogproblem och slänger in en skopa dynga över varandra titt som tätt. Det hela är jävligt roligt… till större delen iaf. De flesta av kändisarna som ställt upp i roasten är riktigt roliga och levererar riktiga gapskratt-skämt, men sen har vi ju också de som egentligen inte hade något på roasten att göra heller – så som Amy Schumer exempelvis, som inte är ett dugg jävla rolig. Dessutom har jag lite svårt för Mike Tyson som rostare också, mest tack vare att han läspar så in i helvete att det bara blir mummel och gröt av det han säger – vilket så klart sabbar hans skämt. Han är säkert en skitrolig snubbe, men då jag inte hör vad en person säger under en standup så skrattar jag inte – oavsett hur kul skämtet egentligen kunde ha varit.

Nåja. The Comedy Central Roast Of Charlie Sheen är till större delen riktigt kul och går att se om flertalet gånger (vilket jag personligen faktiskt har gjort innan jag behagade skriva om den). Kommer man över den tycker jag att man absolut ska se den – iaf en gång. Eller så.

Pablo Francisco: Ouch! Live From San Jose av J

Första gången jag såg någonting med Pablo Francisco var en av hans standups där han imiterade Arnold Schwarzenegger – som troligtvis också är en av hans mest kända nummer – och tyckte han var hysterisk. Efter det har jag sett ett par standups med honom som finns (eller iaf funnits) upplagda på youtube och jag behöll min åsikt om Pablo; han är en hysterisk och mycket rolig standupkomiker. För ett halvår sedan eller nåt fixade jag hem hans standup show ifrån San José, 2006, kallad Ouch! och har inte förrän nu orkat titta på den ordentligt…

Bitvis är Pablo hysteriskt jävla rolig och får mig att gapskratta, men till en stor del under Ouch! showen drar han ut väldigt mycket på många skämt och det hela blir mest tröttsamt att titta och lyssna på. Ett bra exempel är när han i inledningen står och tjatar om tyngre hårdrock och imiterar gore/grindsångare med sitt growlande, vilket inte blir speciellt kul efter att ha lyssnat på hans gormande i 3 minuter – men publiken som var vid showen verkade då tycka det var kul, av någon outgrundlig anledning.

Antingen är det jag som är hyfsat humorbefriad eller så är det helt enkelt som så att det amerikanska folket är jävligt lättroat. Ouch! showen är ganska tjatig men har sina ljusglimtar här och där, men de känns på tok för få för att se om den här showen mer än en gång.

John Cleese: The Alimony Tour av H

John Cleese, född Cheese och numer skild från ex-fru tre, Alyce Faye Eichelberger. Skilsmässan gav Alyce ett fett underhållsbidrag – så pass fett att Cleese nu ”tvingas” ge sig ut med en standupshow för att dra in pengar.

Förstås är det underhållande, men egentligen är det bara en tunn genomgång av Cleeses liv med några videoklipp till. Ungefär som en dokumentär med skämt i. Dugligt men det är lite för lättsmält och tar slut för fort.

Alonzo Bodden: Who’s Paying Attention av H

Last Comic Standing-vinnaren Alonzo Bodden släpper en Showtime-special. Kul snubbe som kan dra politiska skämt utan att man behöver vara insatt. Gött mos.

Magnus Betnér: Livets Ord av H

Magnus Betnérs senaste liveshow ”Livets Ord” är också den enda av hans shower jag sett i sin helhet. Mest för att sällskapet här hemma av någon outgrundlig anledning inte gillar standup, men jag ska se de andra sen. Senare, nån gång.

I vilket fall så är det som vanligt helt suveränt när herr Betnér är igång. Han är rolig, elak och har förstås alldeles rätt hela tiden. Hans observationer och förmåga att sätta saker i perspektiv är mycket underhållande och det är egentligen konstigt att han kan vara konsekvent så bra i alla dessa år. Nåväl, ta en titt på klippet nedan så fattar ni hans stil.

An Evening With Kevin Smith 2: Evening Harder av H

Min favvo Kevin Smith gör inte bara bra filmer (jag har med flit inte sett Jersey Girl för att inte förstöra den åsikten) utan åker även land och rike runt och håller frågestunder med skolor. Människan är proppfylld med underhållande anekdoter och kan tala roande om tammefan vad som helst – oftast sex.

An Evening With Kevin Smith är nästan 4 timmar från dessa frågestunder med i stort sett bara Kevin som pratar, och jag sträcksåg den utan problem. Nu har han släppt An Evening With Kevin Smith 2: Evening Harder, med ytterligare nästan 4 timmar av samma sak, fast inspelat i Kanada och England. Och det är nästan lika bra. Inga superbisarra historier i kaliber med Prince-filmningen i ettan, men ändå oerhört underhållande.

Det är lite svårt att beskriva varför någon skulle se det här, mer än att säga: Om du gillar Clerks/Mallrats/Chasing Amy/Dogma/Jay & Silent Bob Strike Back/Clerks 2 mestadels för dialogens skull, då ska du se det här. Så enkelt är det. Ni andra kan ta en titt på trailern och sen bestämma er.

Själv bestämde jag mig för att inköpa det Australienska dubbelpacket som någon smart individ satt ihop, totalt över 7 timmar snack – och då är inte extramaterialet och alla easter eggs inräknade…

Pablo Francisco – Live i Stockholm av H

Yes, indeed. Pablo Francisco, live on stage i Skandinavien för första gången. Hela Skandinavien! Ingår Island då? I forget.

I fredags på Chinateatern, Stockholm, var det premiär (ja, förutom att de som var sega och inte låg på locket och hann köpa biljetter till den föreställningen istället kunde gå på extraföreställningen DAGEN INNAN, tack) och vi bjöds först på sex uppvärmningsnummer innan självaste Pablo gick på scenen. Allra först klev Janne Westerlund upp, och han var mycket rolig. Sen kom Jamal Bougamsa, och det är ingen som vet vad fan han gjorde där. Han framstod som en sjätteklassare som ställer sig på roliga timmen och försöker komma ihåg skämt han sett på tv en gång för länge sen. Han stal skämt, levererade ytterst amatörmässigt och det är mycket underligt att han fick vara med på ett sånt här högprofil-arrangemang. Sedan fick vi se Johan Glans och Özz Nöjen, och dom var mycket roliga även om Özz kanske körde lite hårt på ras-skämten.

Nu kom den internationella avdeleningen av kvällen. Flip Schultz (en av utmanarna i Last Comic Standing säsong 4) från USA var MYCKET rolig, tajt och öhh.. rolig. Jag hade gärna sett mycket mer av honom på scenen.

Efter Flip kliver Faith SFX ut, en kille från England som beatboxade och gjorde annan musik medelst mun. Han brände av Gudfadern-temat (på trumpet och fiol), Stand By Me (bas, trummor och sång) och Push It i helt klockrena versioner som fick publiken att skrika ihjäl sig. Han drog ut på det lite grann, annars ett mycket bra framträdande.

Så var det dags för Pablo. Man har ju sett hans Comedy Central-special (det kommer en ny i oktober) och DVD ett par gånger, så vi hoppades på så mycket nytt material som möjligt, men samtidigt vill man ju se Little Tortilla Boy live! Den första tredjedelen av showen går faktiskt ganska dåligt. Han drar några tunna skämt om Jackie Chan som han drar ut nästan plågsamt mycket, och upprepar sig så mycket att jag nästan funderar på vad fan han håller på med. Lyckligtvis lyckas han ta sig ur det och får fart med en massa andra skämt. Han är rolig, men inte så tajt och det känns inte riktigt bra hela vägen, tyvärr.

I slutändan måste jag säga att jag tycker Flip Schultz var bäst på hela kvällen.