Helt Perfekt Glob

Trucks av J

Hope (Brenda Bakke) flyttade för två år sedan tillbaka till sin hemstad Lunar, Nevada efter ett destruktivt förhållande och startade en turistvandring, med utgångspunkt från det lilla långtradarfiket utanför staden, i närheten av det närliggande Area 51 för de som är intresserade av att få en skymt av de UFO:n och övernaturliga fenomen som sägs kunna beskådas i området.

Efter att ha plockat upp en grupp turister beger hon sig tillbaka mot långtradarfiket enbart för att finna en lastbil mitt ute i vägen, utanför den närbelägna bilskroten. Gruppen bestämmer sig för att rulla undan bilen – enbart för att nästan bli nedmejade av en långtradare. Väl tillbaka på långtradarfiket står det klart för de som befinner sig där att lastbilarna som åker runt, runt utanför har på något sätt fått ett eget medvetande – och att de är ute efter blod.

Likt Maximum Overdrive är Trucks en adoption av Stephen King’s novel Trucks, men gjord för TV 1997 – och den följer novellen mer än King’s egen adoption från 1986.

Trucks är hur som helst ungefär det man kan förvänta sig av en TV-film av det här slaget; budgeten är lite lägre, det är inte fullt lika bombastiskt (även om det är en hel del action även här) och humorn är i stort sett helt exkluderad (vilket jag tycker är lite synd).

Med det sagt tycker jag ändå filmen är bra. Den överraskade mig lite grann med hur actionpackad (och stundtals våldsam) den var och dess slut är dessutom hästlängder bättre än sin föregångares. Skådespelarna är bra och det var kul att se en väldigt ung Brendan Fletcher i en viktig roll.

Är Trucks lika bra som Maximum Overdrive? Nja.. jag föredrar nog den filmen över Trucks, men jag tycker å andra sidan att den här filmen definitivt är värd en titt om man gillar dess föregångare – bara man inte förväntar sig en exakt likadan film. Rekommenderas.

Maximum Overdrive av J

Den 19 Juni, 1987 vid 09:47 passerar planeten Jorden igenom svansen på kometen Rhea-M i strax över åtta dagar, med resultatet att maskiner plötsligt börjar få egna medvetanden och attackerar människor.

Vid långtradarfiket Dixie Boy, strax utanför Wilmington, North Carolina börjar anställda och besökare att inse vad som pågår allt medan alltmer bisarra olyckor inträffar runt dem. Terrorn når sitt klimax när de parkerade långtradarna utanför plötsligt börjar starta upp sig och cirkulerar runt långtradarfiket, utan någon möjlighet för någon att ta sig in – eller ut.

Om man inte har bott under en sten de senaste trettiofem eller så åren så har man högst troligen sett – eller åtminstone hört talas om – Maximum Overdrive, den enda filmen Stephen King har regisserat, som dessutom är baserad på hans novell Trucks.

Maximum Overdrive är väl egentligen inte en bra film, men den är å andra sidan underhållande och har många minnesvärda scener (så som King’s egen cameo i början av filmen, då en bankomat kallar honom ”asshole”), för att inte tala om lastbilen med goblin-ansiktet i fronten – som i sig har blivit lite av en skräckikon. Filmen levererar bra action, svart humor och ödslar ingen som helst tid på onödigt dravel så som djupa karaktärsutvecklingar och dialoger.

Maximum Overdrive är en kul, röjig, högljudd, bombastisk och underhållande action-skräckis som funkar än idag – trettiofem år senare. Rekommenderas.

It Chapter Two av J

Tjugosju år har gått sedan ”The Losers Club” besegrade det ondskefulla väsen som tog formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen i den sömniga småstaden Derry, Maine – eller de trodde i alla fall det. När nya försvinnanden och märkliga händelser börjar inträffa i Derry igen står det klart att Pennywise är tillbaka och de nu vuxna vännerna i ”The Losers Club” samlas för att en gång för alla döda ”Det”…

Så, då har It Chapter Two slutligen anlänt – och den verkar dela tittare i två läger; de som gillar den och de som inte gör det. Jag tillhör det första lägret och förstår inte riktigt hur folk kan hålla den andra delen av miniserien högre än den här filmen. I miniseriens andra del känns allting så påskyndat – ingenting får utvecklas eller förklaras nämnvärt, det är bara pang, bom, rakt på hela tiden. Här fortsätter de istället utveckla karaktärerna vi fick följa i den första filmen igenom flashbacks där vi får se saker som (vad jag gissar i alla fall) hände parallellt med det som hände då, vilket också gjorde att jag kunde ursäkta filmens speltid på nästan tre timmar. Med det sagt menar jag inte att det är långa sekvenser där det inte händer något – för det gör det.

Bill Skarsgård fortsätter leverera som Pennywise och om jag inte misstar mig så tror jag att han fick mer screentime här än i första delen, vilket jag absolut inte hade någonting emot. I övrigt är det en stark skådespelarensemble framför kameran, med bland annat James McAvoy och Jessica Chastain, samt att alla ungarna från den första filmen även dyker upp här och är en betydligt större del av filmen än vad jag faktiskt hade förväntat mig. Även Stephen King själv dyker upp i en liten cameo.

Så vad tyckte jag var dåligt med filmen då? Inte så där värst mycket faktiskt. Det enda jag tyckte att de hade kunnat skära ner på var filmens humor, som dessvärre användes ganska flitigt. Den fanns där i både miniserien och i den första filmen, ja, men humorn var lite mer subtil där än här. Jag har ingenting emot att skratta när jag tittar på skräckfilm, men kan känna att just den biten kanske gick lite överstyr här bitvis – speciellt med tanke på att filmen är menad att vara en ganska mörk och allvarlig film i det stora hela.

Och så slutligen, det alla undrar; är filmens slut bättre än miniseriens notoriskt usla slut? Svaret är; definitivt. Jag var extremt nyfiken på hur de skulle avrunda filmen faktiskt och tyckte att den fick ett helt okej slut, som varken kändes utdraget eller för påskyndat. Det var inte perfekt, men inte heller uruselt som det i miniserien. Jag gillade det.

Jag tycker att It Chapter Two var ett bra och värdigt avslut på It rebooten, även om det inte var helt felfritt. Jag ger både den en tumme upp, en rekommendation och ska nu fortsätta vänta på extended utgåvan av den första delen, som fortfarande inte har släppts, i skrivande stund…

Läs gärna min recension av den första delen av It rebooten också.

Pet Sematary (2019) av J

Dr. Louis Creed (Jason Clarke), hans fru Rachel (Amy Seimetz) och deras två barn Ellie (Jeté Laurence) och Gage (Hugo Lavoie/Lucas Lavoie) och Ellie’s katt Church flyttar från Boston till den lilla staden Ludlow, Maine för att Louis ska få mer tid över till sin familj. Inte långt efter att de gjort sig hemmastadda finner Ellie en begravningsplats för husdjur i skogen bakom deras nya hus, där hon också möter familjens nya, vänlige granne; den gamla gubben Judson ”Jud” Crandall (John Lithgow).

Lyckan över att ha flyttat till ett nytt hus tar hur som helst ett abrupt slut efter att Louis och Jud hittat Church ihjälkörd intill vägkanten av den tungt trafikerade landsvägen som ligger precis utanför. Louis och Jud beger sig iväg på kvällen för att begrava Church i hemlighet för Ellie på djurkyrkogården, men väl där tar Jud med sig Louis bortom den – till en plats urinvånarna övergav för väldigt länge sedan. Louis begraver Church efter Jud’s instruktioner och samma natt kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad. Detta är startskottet på en livstragedi som snart kommer att lära familjen Creed att ibland, är döden att föredra…

Jag har över åren börjat bli lite mjukare i min inställning till remakes och nytolkningar av gamla filmer. Missförstå mig inte nu; originalfilmerna är oftast bättre, men jag har åtminstone slutat vara så pass trångsynt att jag hatar en remake innan jag ens har sett den. Jag ger remakes en chans innan jag förkastar den i alla fall. Med det sagt så försökte jag gå in i Pet Sematary (Jurtjyrkogården i Sverige) från 2019 med ett öppet sinne och ta filmen för vad den var och för vad den försökte göra.

Den här remaken använde sig delvis av originalmaterialet (både från originalfilmen och King’s bok), men den använde sig samtidigt av nya och egna idéer som jag personligen tyckte fungerade bra. Det är inte en film som kommer gå till världshistorien som en klassiker, men som en nytolkning av berättelsen om en familj vars liv blir ödelagt av händelser som blivit påverkade av en fördömd begravningsplats fungerar den. Ändringarna de har gjort gör dessutom den tredje akten lite mer intressant, även för oss som redan har läst boken och sett originalfilmen – även om jag tycker att, nu efter att jag har fått smälta filmen lite grann, den kanske blir småklyschig mot slutet. Å andra sidan kan jag förlåta det lite grann då filmen hade blivit extremt förutsägbar för oss som är äldre fans av berättelsen, om de inte brytt sig i att göra de här ändringarna…

Hur som helst så gillar jag filmen. Den är knappast perfekt, men det är en bra och en aningen mörkare berättelse än originalfilmen – och boken med, för den delen. Är den bättre än originalfilmen? Nej, men att jag tycker så beror nog mycket på nostalgin till originalet för min egen del. Jag skulle dock säga att det här är en av de bättre remakes som kommit de sista tjugo åren i alla fall.

Jag ger filmen en rekommendation, men har du tänkt se filmen så undvik för guds skull dess trailer då den spoilar den tredje akten av filmen.

Läs gärna min jämförelse mellan King’s bok och originalfilmen från 1989, samt min recension av uppföljaren från 1992.

Quicksilver Highway av J

I en trasig bil på en öde Nevada landsväg väntar en ung brud på att hennes man ska återvända med hjälp. Från ingenstans dyker Aaron Quicksilver (Christopher Lloyd), en underlig och verklighetsfrämmande man upp. Till en början är den nygifta kvinnan tacksam över att ha fått sällskap, men tacksamheten byts snart ut mot rädsla då den gamle mannen börjar berätta en bisarr berättelse om en resande försäljare som kommer över ett par mycket speciella skallrande tänder på fötter och hans möte med en underlig liftare.

Senare stöter en ficktjuv på Aaron Quicksilver också. Den här gången har han en annan ohygglig berättelse att framföra – berättelsen om Dr. George (Matt Frewer), en skicklig plastikkirurg vars händer har börjat utveckla ett eget sinne och bestämmer sig för att göra uppror mot honom.

Quicksilver Highway är en gjord för TV anthology film från 1997, regisserad och skriven av Mick Garris (som skrev och regisserade Critters 2, regisserade Psycho IV: The Beginning, Sleepwalkers och Desperation samt skrev The Fly II och Hocus Pocus) och producerad av bland annat John McTiernan (som regisserade bland annat Predator, Die Hard, Die Hard With A Vengeance). Filmen är baserad på berättelserna Chattery Teeth, skriven av Stephen King och The Body Politic, skriven av Clive Barker.

Quicksilver Highway är troligtvis en av de mest oengagerande anthology filmerna som finns. Filmen är inte dålig, men den är inte alls lika underhållande som anthology filmer överlag brukar vara. Jag har inte läst novellerna av varken King eller Barker, men jag misstänker ganska starkt att bägge antagligen är betydligt bättre på pappret än på TVn.. så att säga. Ska jag behöva välja mellan de två berättelserna är Chattery Teeth den starkaste av dem. Den har en gnutta spänning i sig och praktiska effekter, medan The Body Politic känns mestadels flamsig och använder sig av CGI-effekter som är så förlegade att 90-talet precis ringde och ville ha tillbaka dem. Det som räddar filmen från ett fullständigt fiasko är väl skådespelarinsatserna som, överlag, är bra.

Är man sugen på en anthology film så skulle jag rekommendera att kolla någon annanstans – det finns betydligt bättre filmer där ute i den här subgenren.

Cat’s Eye av J

Tre berättelser om skräck och spänning involverande en mystisk kringdrivande katt som försöker att hitta en liten flicka som är i trubbel. I ”Quitters Inc.” blir katten upplockad av en medhjälpare till den skumme New York City doktorn Vinny Donatti (Alan King), vars metoder att få folk att sluta röka är minst sagt annorlunda. Hans senaste klient, Dick Morrison (James Woods), kommer ganska snart till insikt med vilka fruktansvärda konsekvenser han kommer att få utstå om han fuskar med sin avvänjning från cigaretter. I ”The Ledge” blir katten upplockad av Cressner (Kenneth McMillan), en skum Atlantic City miljonär som tvingar hans frus älskare tennisproffset Johnny Norris (Robert Hays) att gå gå runt på utsidan av hans takvåning i ett höghus. I ”General” anländer katten slutligen till Wilmington, North Carolina, där den blir hittad av Amanda (Drew Barrymore) – den unga flickan som behöver kattens hjälp. Det hon behöver skydd från är ett litet ondskefullt troll som bosatt sig bakom golvlisten i hennes rum.

Cat’s Eye är – för dig som inte förstått det redan – en anthology skräck-komedi från 1985, regisserad av Lewis Teague (som två år tidigare regisserade filmadoptionen av Stephen King’s Cujo) och skriven av Stephen King. Två av berättelserna – Quitters Inc. och The Ledge – är baserade på noveller King skrev under 70-talet. The Ledge publicerades för första gången i Juli, 1976 i Penthouse medan Quitters Inc. publicerades för första gången i King’s samlingsroman Night Shift – med bland annat Graveyard Shift, Children Of The Corn, The Mangler och Sometimes They Come Back. Berättelsen General är skriven unikt för filmen. Så, med allt det sagt, hur är filmen?

Cat’s Eye är en film jag sett om några gånger genom åren och ska jag vara ärlig var jag stensäker på att jag hade skrivit en recension på den – men icke. Hur som helst så är det en film jag alltid har gillat, även om anledningarna till att jag gillat filmen skiftat genom åren.

När jag var yngre tyckte jag att den tredje och sista berättelsen var den bästa – det var ju trots allt ett monster i den – medan jag nu i en äldre ålder tycker de två första berättelserna är bättre och mer underhållande. Att filmen går från att vara baserad i verkligheten (typ) i en timme för att sedan plötsligt styra ut i lala-land fungerar inte riktigt för mig nu. Med det sagt betyder det inte att jag inte gillar sista berättelsen, vilket jag faktiskt gör, men jag tycker å andra sidan att det är den svagaste delen i filmen.

Jag gillar Cat’s Eye och har alltid gjort det. Att ha en katt som den röda tråden igenom berättelserna är ett intressant koncept och det håller under större delen av speltiden. Filmen är inte i samma liga som exempelvis Creepshow filmerna, men det är överlag en underhållande och ganska kul anthology film. Rekommenderas.

It (2017) av J

Sommaren 1989. Barnen i den lilla sömniga småstaden Derry, Maine har börjat försvinna spårlöst och de vuxna verkar stå handfallna inför de mystiska försvinnandena. Till den grad att ingen verkar bry sig – eller orkar bry sig…

Efter att ha förts samman tack vare att de alla är utstötta och mobbade formar sju stycken ungdomar ”The Losers’ Club”, en klubb enbart för dem där de står upp för varandra. Men de har samtidigt någonting mer gemensamt som för dem samman ännu mer. De har alla varit med om skrämmande och mystiska händelser på sistone där alla har en gemensam nämnare; ett ondskefullt väsen som förverkligar deras innersta rädslor och som tar formen av Pennywise (Bill Skarsgård), den dansande clownen…

En av årets mest hypade filmer måste väl ändå vara rebooten av It – eller Det som den heter i Sverige. Jag menar, vart man än har vänt sig det senaste året har man kunnat beskåda reklam, artiklar och diskussioner om den. Jag själv brukar vara extremt skeptisk när det gäller hypade filmer och brukar i regel undvika att göra ett biobesök av den enkla anledningen att hypade filmer i mångt och mycket brukar visa sig vara mediokra eller rent av usla. Rebooten av It var inget undantag, jag var väldigt skeptisk till hur den skulle vara innan jag hade sett den då jag håller miniserien från 1990 med Tim Curry i rollen som Pennywise väldigt kär – antagligen mest för att det var en av de första (om inte DEN första) skräckrelaterade produktionen för vuxna jag såg i mina barndomsår. Hur som helst visade sig min skepsis vara obefogad…

Rebooten av It var – som du antagligen redan vet eller kan lista ut själv av det jag skrivit här ovanför – riktigt jävla bra. Istället för att göra precis samma sak som miniserien från 1990 behandlar den här rebooten sitt källmaterial – Stephen King’s roman that is – på ett betydligt mörkare och mer ruskigt sätt. Bill Skarsgård är perfekt som Pennywise och karaktären porträtteras på ett betydligt mörkare och mer ondskefullt (för att inte tala om creepy) sätt här än i miniserien. Hur mycket jag än älskar den cheesiga (men ändå briljanta) prestationen av Tim Curry i miniserien så föredrar jag nog faktiskt Skarsgård i rollen. Ungarna som medverkar gör även de imponerande insatser och det är ganska svårt att inte fatta tycke om gruppen av karaktärer som står inför hotet från Pennywise.

Trots en speltid på 2 timmar och 15 minuter (som kommer bli en kvart längre när extended utgåvan släpps i början på nästa år) så blir filmen aldrig tråkig. Det händer hela tiden någonting som får storyn att gå framåt på ett eller annat sätt. Filmen har dessutom överhanden när det kommer till vad de kunde visa här mot vad de kunde visa i miniserien. Att miniserien var ganska mild i sitt våld och gore är ganska förståeligt; året var 1990 och den skulle visas på amerikansk TV – vilket säger allt. Filmen visar inte avsevärt mycket mer våld eller gore, men den är helt klart mer grafisk än miniserien.

Som sagt var jag skeptisk till den här rebooten men blev alltså motbevisad, dock verkar det finnas de som fortfarande håller hårt i miniserien och menar på att den här rebooten är både onödig och dålig. Exempelvis har jag läst klagomål om att CGI används här och att filmen borde ha följt miniserien mer än vad den gör.

Jag kan förstå om folk håller miniserien kär, dels för att det är nog en av de mest ikoniska produktionerna i skräckgenren i semimodern tid och dels för att den troligen är upphov till många sömnlösa och mardrömsfyllda barndomsnätter, men jag tycker samtidigt att folk borde ta och inse att året är 2017, inte 1990. Praktiska effekter brukar se bättre ut allt eftersom en film åldras, ja, men CGI är här för att stanna. Dessutom hade vissa saker i den här filmen inte kunnat genomföras utan CGI, så varför ens lägga ner energin på att gnälla om en sån sak?

Och vadå inte följer miniserien? Både miniserien och filmen är baserad på en bok, så varför skulle filmen behöva följa i miniseriens fotspår då den inte är 100% trogen boken? Jag har inte läst boken själv – skamligt nog – men det finns jämförelsevideos på youtube där de jämför boken mot miniserien och skillnaderna är ganska många. Sen om den här rebooten är mer trogen boken eller inte har jag ingen aning om, men jag misstänker att så är fallet. Det jag vill ha sagt är att ibland kan nya filmer som har kopplingar till äldre filmer (eller som i det här fallet, produktioner) vara jävligt bra och att man ibland skulle behöva ta av sig nostalgi-glasögonen och inse att allt nytt är inte dåligt – eller sämre än sin föregångare. Andra bra exempel på det är ju John Carpenter’s The Thing och Zack Snyder’s Dawn Of The Dead som bägge är remakes, men som båda är bra filmer i sig.

Hur som helst tycker jag att rebooten av It var en förbannat bra film och ger den en rekommendation. Nog störde jag mig på en och annan smågrej som inträffade i filmen, men de har så minimal betydelse för filmen i helhet att jag inte ens tänker ta upp dem i den här texten. Nu ska jag invänta extended utgåvan av filmen och även den andra och sista delen av It – när nu den kommer…

Läs gärna min recension av It miniserien också.

Kingdom Hospital av J

Välkommen till Kingdom sjukhuset i Lewiston, Maine. Det här är ett högteknologiskt sjukhus med den senaste utrustningen och den mest kompetenta personalen man kan finna inom yrket. Det är bara ett problem; sjukhuset är hemsökt. Kingdom sjukhuset är nämligen byggt på samma plats där en fabrik som framställde militäruniformer under det amerikanska inbördeskriget brann ned och där många av barnarbetarna som jobbade i fabriken omkom.

När konstnären Peter Rickman (Jack Coleman) är ute och morgonjoggar råkar han ut för en smitningsolycka och hamnar i koma. Han blir intagen på Kingdom sjukhuset och får snart kontakt med spöket av den nioåriga flickan Mary (Jodelle Ferland) och den underliga varelsen Antubis (Kett Turton) som vädjar till honom om hjälp. Samtidigt har mediet Mrs. Sally Druse (Diane Ladd) blivit inskriven och kommer snart i kontakt med Mary. Hon inser snart att hon måste finna sanningen bakom Mary’s död och ber den cyniske men medkännande Dr. Hook (Andrew McCarthy) och några andra minst sagt udda figurer på sjukhuset om hjälp för att stoppa en inkommande katastrof för Kingdom sjukhuset…

Kingdom Hospital är en miniserie på tretton delar, skapad, utvecklad för amerikansk TV och producerad av Stephen King. Serien är baserad på Lars von Trier’s Riget som tydligen ska involvera en liknande berättelse. Lars von Trier var för övrigt även med på det här skeppet som manusförfattare och producent. Hur som helst…

Kingdom Hospital är en serie jag har haft liggandes i nära tio års tid. Jag har försökt se serien vid ett par tillfällen men aldrig kommit till skott med att se hela serien förrän nu av någon anledning. Varför begriper jag inte då det faktiskt är en riktigt bra serie. Jag har inte sett Riget och tänker därmed inte göra några jämförelser, men är den serien i samma klass som den här så kan det faktiskt vara något jag kan tänka mig att sätta tänderna i vid ett senare tillfälle.

Skådespelet här är bra, det är en intressant berättelse och en del av den svarta humorn som förekommer fick mig att gapflabba några gånger. Alla knäppa karaktärer som är med (till exempel sjuksköterskan som svimmar vid minsta åsyn av blod) fick mig att tänka på Scrubs och på sätt och vis finns det en del likheter mellan serierna, även om den här serien är riktad mot en mer mogen publik. Det enda jag inte riktigt gillade med serien var dess slut. Jag menar, de bygger upp allting riktigt bra fram till de sista tio minuterna då det känns som att serien halkar och faceplantar ordentligt. Slutet känns bara som ett stort ”meh” och det verkar som att dörren lämnades halvöppen för någon form av fortsättning också, vilket jag har svårt att tro att det kommer bli något av.

Bör man se serien då? Ja, absolut. Är man ett fan av King’s berättelser och har råkat missat den här serien tycker jag absolut att man ska se den. Den är ju inte speciellt lång heller så det finns ju ingen direkt ursäkt till att inte se den, trots det ganska usla slutet. Jag ger den en rekommendation mer reservation för, som sagt, slutet.

Dreamcatcher av J

Fyra barndomsvänner besitter en hemlighet tillsammans och varje år åker de upp i skogarna kring Maine för att jaga och umgås med varandra. Det här året blir saker emellertid annorlunda. Ett snöoväder drar in över området och de finner en ensam man som kommer vandrande genom skogen, som de tar in i stugan för att ge mat och värme. Samtidigt börjar militär personal att spärra av och sätta området i karantän och låter ingen komma in eller ut…

Jag hade läst lite recensioner om Dreamcatcher innan jag satte mig och såg den och i de flesta fallen sågades den ganska hårt. Många klagade på att den har flera sidospår bredvid filmens plot och att den lämnar dig som tittare med många frågetecken som aldrig blir besvarade, samt att det här är utan tvekan en av de sämsta Stephen King filmatiseringarna som gjorts – trots stora namn i skådespelarlistan. Jag själv tycker att den är bra.

Skådespelarna är bra (för att inte tala om välkända) och effekterna ser otroligt nog riktigt bra ut. Filmens story är intressant och jag har alltid gillat konceptet att ha flera sidospår i samma film som knyts ihop med huvudploten (som förekommit i andra King berättelser). Händelseförloppet i filmen är både intressant och bitvis spännande. Det händer nästan hela tiden någonting och filmen rör på sig hela tiden under de ca 135 minuterna den rullar på under. Speciellt läskigt blir det aldrig, men det förekommer en del spänning och.. ja.. det rör på sig. Mm…

Jag kan förstå varför folk inte gillar den här filmen. Den är ganska flummig och många grejer som händer i den förklaras inte helt, utan du som tittare får fylla i med din egen fantasi. Att filmatisera en Stephen King berättelse är ibland en ganska idiotisk idé (ta Tommyknockers t ex), men jag tycker att de har lyckats ganska hyfsat med Dreamcatcher – även om många tycker att den är kass. Jag gillade den här filmen i alla fall och rekommenderar den till de som är lite mer öppensinnade i sitt filmtittande, alla andra som ska ha allt serverat på ett fat när de ser på film kan ta och titta på något annat.

Carrie (2013) av J

Carrie White (Chloë Grace Moretz) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Gabriella Wilde) att tycka synd om henne och får Tommy (Ansel Elgort), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Portia Doubleday), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

2013 års remake av Carrie återberättar samma story som i originalfilmen, men har flyttat den in i modern tid. I vanliga fall brukar jag spy galla över remakes och skriva om hur jävla usla de brukar vara, men i det här fallet så.. gillar jag remaken, faktiskt. Mer än originalet, till och med. Visst, tempot är ungefär det samma och det är väldigt mycket snack innan det faktiskt börjar hända något av intresse men slutet är mer bombastiskt och större, både effektmässigt och händelsemässigt (och är till en viss del mer trogen boken som jag har förstått det).

Chloë Grace Mortez är bra i rollen som Carrie (men jag kan tycka att hon utseendemässigt inte riktigt passar in i rollen) och Julianne Moore är fantastisk som den extremkristna och hispiga morsan. Övriga personer framför kameran är dussinskådisar som man (i alla fall jag) i speciellt mycket annat. Effekterna är riktigt bra och även om de är till större delen datorgjorda ser det hela riktigt bra ut.

Jag tvivlar på att Carrie från 2013 kommer gå till historien som en klassiker, men det är en bra remake som tar delar ifrån originalet och slänger in någonting nytt och fräscht i konceptet och inte bara tar allt rakt av ifrån originalfilmen. Jag gillar den och rekommenderar den, även om den likt originalet bygger upp händelseförloppet sakta men säkert.