Helt Perfekt Glob

Carrie (2002) av J

Carrie White (Angela Bettis) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Kandyse McClure) att tycka synd om henne och får Tommy (Tobias Mehler), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Emilie de Ravin), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

Carrie från 2002 är inte en remake, utan en alternativ version av samma bok som filmen från 76. Som jag har förstått det så är den här TV-filmen mer trogen Stephen King’s bok än vad filmatiseringen ifrån 1976 var och inkluderar en hel del saker som hände i boken, men som aldrig hände i filmen – med ett alternativt och mer ”happy” slut, eller hur man ska säga. Filmen är dessutom i runda slängar en halvtimme längre och med tanke på vilken nivå på produktionen TV-filmer brukar ha så är det inte så svårt att lista ut hur den här filmen är…

Effekterna är inte speciellt imponerande och ser rätt risiga ut och är väl vad man kan förvänta sig av en TV-produktion, men skådisarna är åtminstone bra (exempelvis får vi se Katharine Isabelle som en av mobbarna) och gör ett bra jobb. I övrigt är filmen sådär. Det är samma story som de andra Carrie filmatiseringarna så har man sett någon av de andra blir man inte direkt förvånad, även om det är nytt material inslängt. Tempot är likt de andra filmerna och det är mest en massa babbel fram till sista halvtimmen då det börjar röra på sig, men inte ens under berättelsens klimax blir det speciellt spännande (även om de inkluderat en grej som inte inträffar i 76ans årgång).

Överlag gillade jag inte den här versionen av Carrie speciellt, men samtidigt kan jag tycka att det är bra att de försökte följa boken lite bättre än de andra filmerna och inkluderade saker som hände i boken men som inte tidigare (eller senare) var inkluderade. Största problemet jag hade med filmen är att det hela känns som en lång jävla transportsträcka under hela filmen och med tanke på speltiden kan man ju tycka att de borde ha haft med några lite mer spännande händelser även under förbabblet… eller nåt.

Carrie av J

Carrie White (Sissy Spacek) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Amy Irving) att tycka synd om henne och får Tommy (William Katt), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Nancy Allen), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

Carrie från 1976. Mja.. här har vi väl mer eller mindre en kultklassiker som de flesta anhängare till Stephen King har sett minst en gång – och som väldigt många gillar. Jag själv tycker att det är en okej film, men tycker samtidigt att den är nästintill bedrövligt långsam. Det händer inte så där fruktansvärt mycket förrän fram mot slutet av filmen när det är i runda slängar en så där 20, 25 minuter kvar eller så. Innan dess pratas det mest och handlingen byggs upp sakta men säkert till klimaxet i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och Sissy Spacek är fantastisk som Carrie och John Travolta är härligt sliskig i en tidig roll. Effekterna ser bra ut för att vara så pass gamla som de är och emellanåt (mot slutet) imponerar faktiskt en och annan grej.

Den må vara en klassiker, men om man inte orkar sitta igenom över 60 minuter kackel så är nog inte Carrie en film att rekommendera.

Rose Red av J

Dr. Joyce Reardon (Nancy Travis), en professor som lär ut om parapsykologi, har satt ihop en grupp medium för att göra ett besök vid den ökända Rose Red herrgården, som sägs vara hemsökt, för att ta sig ett steg vidare i sin forskning om det paranormala och övernaturliga. Det visar sig ganska snart efter deras ankomst att besöket vid Rose Red var ett stort misstag…

När Rose Red kom brydde jag mig aldrig i att se den. Alla runt mig sa att det var en suverän miniserie och att jag bara måste se den. Nu när jag har sett den (11 år försent, men vad fan) så tycker jag att den är.. hyfsad. Effekterna är bitvis utdaterade, men imponerar på andra ställen samtidigt som tempot i serien känns halvgaggig till och från – det är lite många stunder då man mest sitter och väntar på att något intressant ska hända. Slutklämmen (sista avsnittet, sista timmen) är väl höjdpunkten i serien skulle jag vilja påstå, då de vräker på rätt hyfsat med effekter och läbbiga grejer (som inte är speciellt läskiga, men ändå). Skådespelarna är dock jävligt bra och storyn är det väl inget direkt fel på heller egentligen, bara det att.. ja, tempot. Mm.

Rose Red ligger på 250 minuter (!) i runda slängar och är inget man bör se rakt av (vilket jag idiotiskt nog gjorde), mest tack vare för risken att somna eller tappa intresset helt. I det stora hela är miniserien helt okej i alla fall, även om jag kanske kan tycka att vissa grejer inte var så där värst.

Needful Things av J

Castle Rock är en småstadsidyll där alla känner alla. Men en dag kommer en främling till staden, en charmerande herre vid namn Leland Gaunt (Max von Sydow). Nyfikenheten känner inga gränser när han öppnar en antikhandel, där folk hittar just det de alltid har drömt om – till ett högre pris än vad de kunnat ana…

Jag minns att jag avskydde Needful Things (Köplust i Sverige) när jag såg den för en sisådär 16, 17 år sedan – och inte undra på det. När jag kring 8, 9 år och tittade på skräckfilm hade jag två kriterier för en film för att den skulle vara bra: det skulle vara mycket blod och hög bodycount, annars dög det inte. Needful Things har inget direkt grafiskt våld och filmen flödar inte direkt av effekter, utan förtror sig till en stark story och bra skådespelare (speciellt von Sydow som är suverän i sin rollsättning) vilket troligtvis var de största anledningarna till att jag tyckte att filmen var usel.

Nu när jag har blivit äldre och mognat i mitt filmtittande tycker jag att Needful Things är betydligt bättre, även om det bitvis känns som att filmen går på tomgång. Skådespelarna är suveräna och även om tempot är ganska långsamt tycker jag att filmen på något sätt fortfarande håller intresset uppe ända fram till slutsekvenserna, som är en riktigt bra payoff. Jag gillar den hur som helst och rekommenderar den, åtminstone om man är ute efter ett drama med rysarelement.

Filmen finns i två versioner: en video version på två timmar (den jag såg) och en TV version på strax över tre timmar. För den som vill välja, liksom.

Silver Bullet av J

Det är senvåren 1976 i den lilla hålan Tarker’s Mills, en landsbygdshåla där absolut ingenting av något större intresse inträffar.. fram till det att flera ortsbor hittas brutalt mördade. Polisen står handfallna inför fallet och ortsbefolkningen har bestämt sig för att ta lagen i egna händer och jaga galningen som går lös där ute. Marty (Corey Haim), en rullstolsbunden grabb, har en annan teori om det hela; mördaren är inte mänsklig, utan en varulv.

Jag var rätt skeptisk till filmatiseringen av Stephen King berättelsen Cycle Of The Werewolf i form av filmen Silver Bullet. Varför vet jag inte riktigt, fast det kan ha något att göra med att jag tyckte att den såg störtlöjlig ut när jag var yngre och skulle hyra skräckfilm hos den lokala filmbutiken.. eller, ja, nåt. Hur som helst kan jag säga att jag tycker att den är riktigt bra nu när jag äntligen fått tummen ur och sett den. Effekterna är förvisso till större delen utdaterade så det visslar om det och framkallar nog mer skratt än skrik år 2013, men är samtidigt imponerande stundtals. Skådespelarna (däribland Gary Busey som den ”fräna farbrorn”) är däremot riktigt bra och levererar, samtidigt som filmen även har en del gore och spänning.

Silver Bullet är en fin 80-talsrulle som (även om den kanske inte håller sig riktigt lika bra år 2013 som år 1985) förnöjde gott och väl. En remake med kärlek för originalet hade kanske varit på sin plats? Jag rekommenderar den här filmen hur som haver.

The Stand av J

När en incident på en forskningsbas inträffar bryter ett nytt virus ut som till en början verkar vara en starkare typ av influensa, men som snabbt visar sig ha dödliga egenskaper och inom loppet av ett par månader har större delen av världens befolkning utplånats. De överlevande börjar snart ha underliga drömmar om två figurer: en mystisk gammal kvinna som kallar sig Moder Abigail Freemantle (Ruby Dee) och en skräckinjagande man som kallar sig Randall Flagg (Jamey Sheridan). De två figurerna drar snart till sig överlevande och två läger bildas. Medan Moder Abigail och hennes följeslagare försöker återskapa samhället har Flagg andra planer…

Jag har sett The Stand (Pestens Tid i Sverige) miniserien som kom 1994 ett par gånger. Första vändan var när jag var ganska ung, runt 8 eller 9. Då tyckte jag att den var helt värdelös; det enda jag ville se i den åldern var våld, blod och mördande. Allt annat var helt ointressant. Några år senare, när jag var runt 14 eller 15 (tror jag) såg jag om serien och tyckte den var förbannat bra. I samma veva bestämde jag mig för att försöka läsa boken som miniserien är baserad på, med samma namn. Jag kom ungefär halvvägs igenom boken och gav sedan upp av någon anledning. Varför minns jag inte. Nåväl…

Att jag såg om serien återigen var mest för att jag fått hem en lunta Stephen King baserade filmer och miniserier (däribland denna). Efter att ha sett om miniserien igen kan jag säga att jag tycker att det fattas något. Att miniserien är nedbantad i jämförelse med King’s tjockisroman är förvisso förståeligt, men vissa grejer som var med i boken (av det jag kommer ihåg av det jag läste iaf) är inte där. Inledningen var exempelvis mer detaljerad kring virusets utbrott och hur sjukdomen spred sig – och så vidare. Men samtidigt som jag kan tycka att den är lite nedbantad så är den ändå ganska bra, om än svinigt lång (6 timmar totalt, 1,5 timme x 4 avsnitt).

Effekterna är förstås utdaterade å det grövsta och får troligtvis dagens tittare att skratta sig harmynta åt transformationseffekterna som inträffar då och då under seriens gång. Skådespelarna är bra, men huruvida de porträtterar sina karaktärer rätt eller inte har jag ingen aning om. Kanske borde jag läsa igenom boken till slutet? Vad vet jag…

Nåja. Överlag är miniserien faktiskt bra, men det gäller att man har lite tålamod och inte dampar ur efter en kvart per avsnitt då vissa partier är (eller åtminstone känns) långdragna och tröga. Jag gillar iaf miniserien och skulle inte ha något emot om de fick för sig att göra en uppdatering av den, med tanke på effekterna.

The Dark Half – Bok & Film av J

Under 70- och 80-talet skrev Stephen King flera böcker under pseudonymen Richard Bachman (däribland Thinner och The Running Man, som båda blev filmer senare), som ett försök till att besvara frågan på om King’s karriär berodde på skicklighet eller bara ren tur. 1985 upptäckte bokhandel föreståndaren Steve Brown i Washington D.C. likheter i stilen av skrivandet mellan King och Bachman. Brown hittade bokförlagets dokument vid Library of Congress som inkluderade ett dokument som namngav King som författare av Bachman’s böcker. Brown skickade ett brev till King’s förläggare med en kopia av dokumentet han hade hittat och frågade dem vad han skulle göra. Två veckor senare ringde King själv Brown och gav som förslag att han skulle skriva en artikel om hur han upptäckt sanningen och låta sig själv bli intervjuad. Det hela ledde till en pressrelease som förkunnade Bachman’s ”död” – förmodat från ”cancer av pseudonymen” – och en artikel skriven av Brown i Washington Post.

Varför allt detta dravel? Enkelt; när King blev upptäckt som Richard Bachman bestämde han sig för att skriva boken The Dark Half (Stark i Sverige) – vilket också är min nästa recension där jag jämför en bok och en film. Liksom förr börjar jag med boken.

Författaren Thad Beaumont’s karriär har gått sisådär. Hans första roman nominerades till ett förnämnt pris och hans senare fick lovord av kritikerna, men de såldes inte i särskilt många exemplar. Under pseudonymen George Stark har emellertid saker och ting gått betydligt mycket bättre för Thad; hatad av kritikerna men älskad av läsarna har han släppt en rad brutala, iskalla och blodiga kriminalromaner som sålts i enorma upplagor. Men när en beundrare till George Stark upptäcker likheter mellan Thad’s och George’s sätt att skriva bestämmer sig denne för att undersöka saken närmare. Efter att ha anförskaffat sig bevis på att Thad och George är samma person försöker denne att pressa Thad på pengar för att inte släppa ut nyheten om att George Stark endast är en pseudonym. Thad, tillsammans med sin fru Liz, bestämmer sig således för att arrangera en ”begravning” för George och går ut i People’s Magazine med att Thad är George Stark.

Problemet är bara att George Stark tycks inte vilja förbli död och ”återvänder” som en fysisk skepnad för att ta itu med de som förorsakat hans ”död”…

Vid det här laget vet jag ju hur Stephen King skriver sina böcker, men jag kan lik förbannat inte släppa att hans bok The Dark Half är så förbannat seg under flera segment av boken. Ärligt talat tyckte jag det var ganska ointressant att läsa om Thad Beaumont; det hela kändes bara förbannat gaggigt och att boken aldrig kom nån vart med den karaktären (fram till slutet av boken iaf). När jag läste om George Stark var det som att läsa en helt annan bok; det hände någonting nästan hela tiden och det var helt enkelt intressant (för att inte tala om ganska våldsamt och groteskt).

Överlag är The Dark Half en bra bok, utan tvekan. Den är välskriven och det finns spänning där (och till en viss del skräck, även om jag personligen inte tyckte att boken var speciellt obehaglig), men det tar sån förbannad tid innan den kommer. Det jag har störst problem med är Thad-bitarna i början av boken; det är helt enkelt inte intressant även om det är viktigt för bokens story och senare händelseförlopp, som också är det som väger upp det dåliga (om man vill kalla det så) med boken.

Nåja. Boken The Dark Half har både sina ljusa och mörka sidor (ha..ha..ha..) och är helt okej, även om den tillhör en av de Stephen King böcker jag tycker minst om.

Storyn i filmen är så klart den samma som i boken och några större förändringar i den finns inte. Skådespelarna är riktigt bra och Timothy Hutton är suverän i dubbelrollen som Thad och George. Att se Michael Rooker i en good guy roll för omväxlings skull känns lite konstigt för mig som mer eller mindre bara sett honom i bad guy roller. Effektmässigt har inte filmen så där värst jättemycket att erbjuda. Några blodstänk här och några blodstänk där och så några snabba effekter som försvinner ur bild ungefär lika snabbt som de kom in i den; inget att lyfta till skyarna alltså, men helt klart okej.

Men så kommer vi till händelseförloppet. Jag är imponerad av hur de lyckats göra en halvtrög bok ännu trögare som film. Det vi får se i filmen är så minimalt att jag undrar om man verkligen kan kalla det här för en skräckfilm. Det King beskrev i sin bok får vi bara några flörtiga skymtar av i den här filmen och man kan börja undra varför en man som George A. Romero (ja, han skrev ju faktiskt screenplayet för filmen) inte spätt på med mer våld och äckeleffekter än vad The Dark Half har att erbjuda. Synd.

Jämförelsen mellan bok och film:
Till en början följde filmen boken ganska okej. Några små detaljer är förändrade och ett par karaktärer är utbytta. Men mot slutet tvärvänder alltihop och stora partier ur boken är helt borta och det antiklimax som byggs upp i bokens slut är totalt förändrad i filmen – till det sämre. Det som var spännande i boken blir fantastiskt snarkigt i filmen och det hela slutar mest med en stor axelryckning. Sedan har vi det jag beskrev här ovanför angående filmens händelseförlopp. Jag är faktiskt imponerad av hur George A. Romero inte lyckats klämma in den gore som Stephen King beskrev i sin bok; för helvete, karln har gjort zombiefilmer som var betydligt blodigare och äckligare än det här tråket.

Karaktärerna är så klart bättre utformade och har en bättre förklarad ”bakgrund” i boken än vad de har i filmen (som med typ alla andra filmatiseringar av böcker), men är samtidigt helt okej porträtterade i filmen (även om jag kan känna att en del saker fattas även hos karaktärerna).

Nåja. Om jag får lov att välja mellan boken och filmen väljer jag boken utan att ens behöva fundera på saken. Nog för att boken var seg och trög, men den hade iaf något av intresse till och från vilket inte filmen hade förrän i slutet. Att titta på film i två timmar för att se något av intresse i 2 minuter känns inte riktigt värt tiden.

Sugen på mer läsning? Läs gärna mina jämförelser mellan bok och film av Cujo och Pet Sematary också.

The Dead Zone av J

Johnny Smith (Christopher Walken) lever ett idylliskt småstadsliv; han jobbar som lärare och har ett stabilt förhållande med sin flickvän, tillika kollega, Sarah (Brooke Adams). Johnny lever ett ganska bekymmerslöst liv, helt enkelt… tills det att han en kväll kraschar med bilen och hamnar i koma.

Fem år senare vaknar han upp ur koman enbart för att inse att allting har förändrats; Sarah har gått vidare, gift sig och skaffat en son, han har förlorat jobbet och kommer att få lov att genomgå år av terapi och behandlingar för att till en viss del bli återställd till sitt gamla jag. Men det är inte bara hans liv och hans omgivning som har förändrats, Johnny själv har förändrats; på något sätt har han fått krafter som gör att han kan se in i andras framtider och förflutna endast genom att vidröra dem – vilket i sin tur ger oanade konsekvenser för Johnny…

The Dead Zone från 1983, baserad på Stephen King’s roman från 1979 med samma titel, är å ena sidan ett ganska trögt thriller-drama som står och trampar på samma ställe större delen av filmen men är samtidigt å andra sidan både fängslande och bitvis ganska spännande. Jag har ingen aning om varför jag tycker så, men det är så min åsikt är (den går emot sig själv, inte sant?). Hur trogen filmen är boken vet jag inte och är ingenting jag bryr mig i då jag ganska troligen aldrig kommer engagera mig i att läsa den.

Skådespelarna är suveräna och är troligtvis filmens starkaste kort. Christopher Walken är asbra som den omkringstaplande Johnny som ser ut att ha diarre så fort han går och Martin Sheen är underbar som den gapande politikern som kommer in lite mer än halvvägs in i filmen. Effekterna är minimala och den som väntar sig en blodig Stephen King filmatisering får ta någon av alla andra filmer som baserats på hans berättelser. Filmens story är småluddig men hyfsat begriplig (troligtvis förklaras det mesta betydligt mycket bättre – för att inte tala om tråkigare – i boken).

År 2002 fick The Dead Zone en direkt-till-video-remake, som ingen brydde sig om att se. Samma år dök en serie upp med samma titel som gick i 6 säsonger, som var en spin-off av (enligt IMDB) 1983 års The Dead Zone. Troligtvis brydde sig ingen om att se den heller och hur de lyckades klämma ut 6 säsonger är för mig helt obegripligt. Vad fanns där egentligen att basera på som räckte till så många säsonger? Och vilka såg dem?

Nåja. The Dead Zone från 1983 är sisådär; å ena sidan usel, å andra sidan bra. Någonstans mitt emellan hamnar min åsikt och jag säger väl att den är… okej, men troligtvis ingenting jag kommer att se om de närmsta åren om vi säger så.

The Night Flier av J

Någon lämnar lemlästade kroppar efter sig på avskilda, små flygplatser och polisen står handfallna. Journalisten Richard Dees (Miguel Ferrer), stjärnreporter på tabloidblaskan Inside View, får storyn på sitt bord, men avfärdar den snabbt. När två nya lik hittas nästa dag börjar han inse att någonting mer ligger bakom storyn och beger sig iväg för att jaga ”Nattflygaren” och sitt scoop – vilket är närmare än vad han anar…

Jag såg The Night Flier, som är baserad på en novell av Stephen King himself, omkring 1998 första gången, på VHS och vill minnas att jag tyckte att det var en bra om än lite seg film. Något år senare såg jag den på kabeltv hos en släkting tillsammans med morsan och tyckte ungefär samma sak då som första gången. Nu, över 10 år efter att jag såg den sist, kan jag säga att jag tycker att den fortfarande är väldigt bra och att den inte var så där värst seg som jag ville minnas att den var. Skådisarna är bra (speciellt Ferrer, som är skitstöveln han brukar vara i sina roller), effekterna ser än idag bra ut och storyn berättas på ett snyggt sätt, men får en rätt onödig twist på slutet som (även om den påminner mig lite grann om Tales From The Crypt, där Ferrer varit med i ett par av avsnittena) drar ner betyget lite grann.

Jag har inte läst novellen av The Night Flier och har inga direkta planer på att göra det heller, men filmen har jag sett och jag tycker den är jäkligt bra – även om det kanske inte är ett mästerverk. Rekommenderas.

Pet Sematary – Bok & Film av J

Redan kort efter att jag hade skrivit min recension där jag jämförde bok och film av skräckhistorien Cujo, av Stephen King, lyckades jag lägga labbarna på Pet Sematary – eller Jurtjyrkogården som den hette i Sverige – vilket också blir min nästa recension där jag jämför bok och film, så klart. Jag börjar, återigen, med boken.

Louis Creed, en läkare ifrån Chicago, flyttar till ett hus strax utanför den lilla staden Ludlow, Maine, med sin familj; hans fru Rachel, deras två unga barn Eileen (”Ellie”) och Gage, och Ellie’s katt, Winston Churchill (”Church”), då han fått ett nytt jobb på universitetet i Maine. Strax efter deras ankomst blir de välkomnade av deras nya granne, den gamle mannen Jud Crandall – som också ger ett varningens ord om att vägen utanför deras hus är hårt trafikerad av fortkörande lastbilar som kommer ifrån den närliggande kemikaliefabriken. Några veckor senare tar Jud med sig hela familjen Creed in i skogen bakom deras nya hus och leder dem till en liten skogsglänta som används som en djurkyrkogård, där stadens barn begraver sina döda husdjur.

Senare samma år, när resten av familjen är på besök hos Rachel’s föräldrar under Thanskgiving, blir Church påkörd av en lastbil. Jud, som står i skuld till Louis efter att han lyckats rädda Jud’s fru Norma under Halloween, bestämmer sig för att återbetala Louis och tar med honom till djurkyrkogården i skogen – och bortom den, till Micmac indianernas begravningsplats. Louis följer Jud’s instruktioner och begraver katten på den gamla begravningsplatsen. Dagen därpå kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad på något kusligt sätt. Några månader senare inträffar det otänkbara; Gage, som nyligen lärt sig att gå, blir överkörd av en lastbil ute på vägen. Förkrossad över sin sons död börjar Louis överväga att begrava Gage på Micmac indianernas begravningsplats, även om han troligtvis kommer vara förändrad när han kommer tillbaka. Men en förändrad son är väl bättre än ingen son alls….. eller?

Efter att ha läst klart Pet Sematary skummade jag igenom lite recensioner och kommenterar om boken och de flesta pekar på samma sak: Pet Sematary är skitläskig, gripande och obehaglig. Orsakerna till att de tycker så varierar. Personligen tycker jag att boken är en rätt stor axelryckning till större delen…

Till att börja med händer det inte så där värst mycket i boken egentligen. Folk målar upp boken som en riktig skräckis som fängslar läsaren från början till slut, när den i själva verket är mer en långsamtgående berättelse om det många fruktar; döden – som vi bemöts av ur flera synvinklar boken igenom. Skräckbiten känns ganska utelämnad fram till slutet av boken, även om King har slängt in bitar här och där boken igenom som får nackhåren att stå givakt. Men den skräck boken saknar blir utfylld med de gripande händelser som inträffar ungefär i mitten av boken.

Missförstå mig rätt; jag tycker Pet Sematary är en väldigt bra bok, men jag tycker samtidigt att det är fel att måla upp den som en isande skräckhistoria, för det är det verkligen inte. Fokuset ligger mer på en gripande berättelse om en familj som slås i spillror tack vare onda krafter (vad vi kan anta iaf) än på en skrämmande och spännande sådan. Hur man sedan definierar skrämmande och spännande är ju någonting helt annat.

Karaktärerna är, så klart, välskrivna och får, så klart, tid att utvecklas (det är ju trots allt en Stephen King bok). Men även om det finns flera karaktärer i boken följer vi till större delen Louis och händelserna som inträffar runt honom, med undantag för ett par stycken kapitel mot slutet av boken. Detta ger oss, så klart, en inblick i hur Louis förändras under bokens gång; han börjar någonstans och slutar någonstans.

Nåja. Jag tycker ändå Pet Sematary boken är bra, även om den inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är en stark och gripande historia om ett ämne många gärna inte talar speciellt mycket om och som de flesta skjuter framför sig, samtidigt som King har lagt in sin egna lilla touch till det hela.

Storyn är så klart den samma i filmen som i boken, men även om det faktiskt var Stephen King som skrev screenplayet för Pet Sematary finns det en del förändringar i filmen jämtemot boken. Exempelvis har Jud ingen fru i filmen, Eileen heter Ellie i filmen och mot slutet av filmen berättar Eileen för sina morföräldrar om Pascow istället för sin mor, som hon gjorde i boken. Dessutom är flera partier i filmen antingen nedkortade eller helt borttagna, vilket fick mig, som har läst boken nyligen, att haja till lite grann. Nåväl…

Även om jag tyckte att boken var lite gaggig här och där så saknar jag det helt plötsligt i filmen. Det känns som att vissa scener hade behövt vara längre och mer utvecklande än vad de är. Å andra sidan, who cares? Inte jag iaf. Jag såg Pet Sematary för första gången för många år sen och har sedan dess sett den ett dussintals gånger och älskar den. Det är en läbbig filmatisering av boken som, i mitt tycke, står sig än idag förbannat bra.. om man kan bortse ifrån de helt fantastiskt utdaterade effekterna som dyker upp lite här och där filmen igenom.

Skådespelarna är rätt cheesiga, större delen av dem. De som står ut ur mängden är Fred Gwynne (som gick bort i cancer 4 år efter filmen hade premiär) som Jud och Miko Hughes som spelade Gage, som båda gör utmärkta insatser i sina rollsättningar (även om Hughes var typ 2 år när han gjorde rollen som Gage). Vi skymtar även förbi Stephen King himself i en väldigt, väldigt kort roll som prälle. Dessutom kan jag inte låta bli att få ett medlidande med Hughes’ karaktär i filmen och det hugger i hjärtat på mig under scenen där olyckan inträffar och i slutet när.. ja, ni vet..

Pet Sematary filmen kanske inte är den bästa och läskigaste skräckfilmen som någonsin har gjorts, men den ligger nära mitt hjärta och jag tycker än idag om den för vad den är; en läbbig filmatisering av en bra bok av allas våran skräckfarbror Stephen King. Remake av filmen beräknas komma under nästa år (i skrivande stund).

Jämförelsen mellan bok och film:
Den största skillnaden mellan boken och filmen av Pet Sematary är nog (som med många andra filmatiseringar av böcker) händelseförloppet, likt Cujo. Många scener är antingen nedkortade eller helt borttagna, vissa är till och med omgjorda på flera punkter. Ett bra exempel är slutet, som egentligen bara påminner om det i boken men som hade varit betydligt längre än vad det är om King faktiskt följt sin egen bok.

Karaktärerna känns inte så där värst välutformade i filmen jämtemot boken, som lägger en ganska stor tyngd på just den punkten (i vanlig ordning när det gäller King). Å andra sidan kan skådespelarna också spela in på den punkten då flera av dem inte känns speciellt övertygande och till större delen rätt cheesiga. Fast, sen hade de inte speciellt mycket spelrum att utveckla karaktärerna i filmen jämtemot vad boken hade, så…

Om jag måste välja mellan bok och film blir det nog faktiskt filmen. Boken må vara bra, men jag föredrar nog faktiskt filmen då det är en regelrätt skräckberättelse, vilket inte boken är. Att den har ett visst nostalgivärde för mig spelar givetvis in lite grann också. Å andra sidan rekommenderar jag faktiskt både boken och filmen; båda har sina dåliga sidor, men samtidigt också förbannat bra.