Helt Perfekt Glob

Don’t Open Till Christmas av J

Det är juletider i London – en tid för firande, en tid för familjen, en tid för presenter. Det här året är det också tid för en hänsynslös och maskerad galning att löpa amok på Londons gator. Hans utvalda offer är slumpmässiga men har en sak gemensamt; de är utklädda till jultomten. Scotland Yard står handfallna inför det märkliga fallet allt eftersom dödssiffrorna ökar och med bara tre dagar kvar till julafton börjar tiden bli knapp att fånga mördaren…

Don’t Open Till Christmas är en brittisk slasherfilm och trash-klassiker från 1984 som producerades av Stephen Minasian och Dick Randall – duon som finansierade trash-klassikern Pieces från 1982 och som två år efter den här filmen även producerade en tredje trash-klassiker, Slaughter High. Filmen tog nästan två år att få klar efter att Edmund Purdom – som medverkade i Pieces och som ställde som krav att få regissörsjobbet här för att överhuvudtaget medverka – sa ifrån sig jobbet vilket resulterade i att Derek Ford – som troligtvis var mest känd för sina sexploitationfilmer under 70-talet – tog över jobbet men fick sparken efter bara två dagar. Det blev slutligen Ray Selfe som avslutade regijobbet tillsammans med Alan Birkinshaw, som skrev om delar av manuset – under pseudonymen Al McGoohan – och mycket av det material som redan filmats spelades in på nytt. Vi får även se Caroline Munro sjunga en otroligt cheesig 80-tals poplåt då hon, som jag har förstått det, försökte sig på en sångkarriär. Jag misstänker att det gick sådär för henne…

Don’t Open Till Christmas är hur som helst inte en bra film, men den är å andra sidan jävligt underhållande. I sann Pieces-anda är filmen befriad från någon som helst intelligens och likt den filmen blir man förvånad över hur lite de brytt sig i filmens kontinuitet. Jag menar, klippningen är något av det hattigaste jag har beskådat i filmväg. Scener byts av efter varandra utan något som helst mönster eller sammanhang. Även tittaren blir idiotförklarad flera gånger under filmens gång då exempelvis i en scen där mördaren (som det är extremt uppenbart att lista ut) pratar med ett av sina tilltänkta offer frågar om hon lovar att inte försöka fly om han lossar på kedjorna hon sitter fast i – hon svarar ja, varpå de bokstavligt talar visar hur hon korsar fingrarna. Det är ungefär den nivån igenom hela filmen.

Det låter troligtvis som att jag hatar filmen, men det är snarare tvärtom. Som jag skrev här ovanför så är inte filmen bra, men den är underhållande just tack vare hur intelligensbefriad och oavsiktligt rolig den är. Är man ett fan av Pieces och Slaughter High (eller någon annan cheesig 80-talsslasher) så är Don’t Open Till Christmas ett givet val att bänka sig framför i december månad. Rekommenderas.

Slaughter High av J

Det är första April på Doddsville County High School och skolans grupp med populära elever bestämmer sig för att spela en av skolans nördar, Marty (Simon Scuddamore), ett elakt spratt, som i sin tur går fruktansvärt fel…

10 år senare blir gruppen med de populära eleverna inbjudna till en återföreningsträff på deras nu mer nedlagda high school. Väl där dröjer det inte länge förrän de inser att de inte är ensamma. Är det Marty som är tillbaka för att ge igen?

Efter lite funderingar på vad jag ska skriva har jag bestämt mig för att börja med vad jag tyckte var bra med Slaughter High; morden. Morden i filmen är ganska fyndiga och imponerande för en lågbudgetrulle som den här. Men det är ungefär där de imponerande faktorerna slutar också…

Skådespelarna ligger på ungefär samma nivå som något ur Teletubbies. De enda två som är värda att nämna av de som står framför kameran är väl Caroline Munro, som medverkade i Star Wars kalkon rip-offen Starcrash och kultrullen Maniac, och Simon Scuddamore, som tog sitt liv kort efter att filmen släpptes enligt IMDB (huruvida detta stämmer vet jag inte, då filmen släpptes 1986 medan Scuddamore enligt IMDB tog sitt liv 21 November, 1984). Filmen i sig blir ganska konstig allt eftersom den fortgår och mot slutet sitter jag mest och kliar mig i huvudet och undrar vad som egentligen försiggår. Karaktärerna är rätt blåsta och gör dumma saker på löpande band, men tillför å andra sidan lite komik till det hela (de är så jävla dumma att de blir roliga helt enkelt).

Slaughter High (vars arbetsnamn var April Fool’s Day, som de ändrade för att slippa förvirring med en annan film med samma titel släpptes samma år) är en riktig kalkon, men kan nog samtidigt ses som en kultrulle också. Filmen i sig är inte speciellt bra, men de fyndiga morden och de tillsynes hjärndöda karaktärerna är så pass underhållande att man står ut med filmen i alla fall. Slaughter High ramlar ner i ”så dålig att den blir bra” kategorin och känns nästan som ett måste för vilken slasherfantast som helst.

Mil gritos tiene la noche (aka Pieces) av J

Jag har skrivit om den här recensionen då min inställning till filmen har förändrats sedan jag skrev recensionen och för att ge filmen en rättvis recension beslöt jag mig således att skriva om den.

Polisinspektören Bracken (Christopher George) och hans kollegor får det hett om öronen i Boston då ett psycho plötsligt dyker upp och börjar slakta unga kvinnor med en stor motorsåg och tar vissa kroppsdelar från varje offer. Bracken gör en överenskommelse med skolans dekan (Edmund Purdom) och skickar in agenten Mary Riggs (Lynda Day George), för att infiltrera skolan som en tennislärare. Poliserna försöker, tillsammans med eleven Kendall James (Ian Sera), att luska ut vem den skyldige är.

Mil gritos tiene la noche – eller Pieces – är en slasherfilm och trash-klassiker från 1982 – producerad av duon Stephen Minasian och Dick Randall, producenterna bakom de två trash-klassikerna Don’t Open Till Christmas och Slaughter High, som kom två respektive fyra år efter den här. Det finns ganska mycket att säga om Pieces egentligen, men jag tänker å andra sidan inte bli långrandig. Pieces är inte en film man ska läsa om, utan se med egna ögon då det är den typen av film man knappt kan tro att den existerar om någon berättar om den.

Pieces är inte en bra film, men den är å andra sidan helt fantastiskt underhållande tack vare hur intelligensbefriad, absurd och oavsiktligt komisk den är. Jag menar, när såg du en film sist då polisen väljer att låta en elev, som borde vara misstänkt för morden, medverka och hjälpa till i utredningen? Ja, bland annat det händer i Pieces. Den engelska dubben av filmen är styltig som fan och många av dialogerna är skrattretande (och innehåller bland annat den legendariska ”BASTARD! BASTARD! BASTARD!” repliken som levereras av Lynda Day George), vilket givetvis tillför till underhållningsvärdet i filmen.

Om du är ett fan av slasherfilmer och av någon outgrundlig anledning inte sett Pieces – vad väntar du på? Pieces är en legendarisk guldgruva av cheese och trash och bör falla de flesta entusiaster av slasherfilmer i smaken. Rekommenderas.