| Subcribe via RSS

Strandvaskaren av J

december 15th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För etthundra år sedan mördades tre manliga elever brutalt på Hellestads internatskola av en bonde från trakten. Efter morden dränkte sig bonden i en närbelägen sjö och hans kropp återfanns aldrig. Historien har blivit en vandringssägen för generationer av elever på Hellestad och en årlig fest, till minne av händelsen.

Sara (Rebecka Hemse) går nu på internatskolan och skriver på ett skolarbete om Strandvaskar-legenden när hon upptäcker ny fakta kring händelsen som kastar en mörk skugga över familjenamnet till en av skolans huvudsakliga finansiärer. Samtidigt håller eleverna på att förbereda den årliga festen för Strandvaskaren, när något okänt och skrämmande rör sig genom Hellestads korridorer…

Jag minns inte riktigt exakt när jag såg Strandvaskaren för första gången, men det måste ha varit snett efter att den kom ut på dvd. Jag hade vid den tiden en vän som jag såg en del svensk film med (mest tack vare att hon gillade svensk film), så när Strandvaskaren kom ut på dvd lär vi ha hyrt den fortare än fan. Det här var snart tjugo år sedan så jag minns så klart inte vad jag tyckte där och då, men med tanke på att jag såg om Strandvaskaren en hel del i mina sena tonår så föll den antagligen mig på läppen – mycket tack vare att det är en svensk (och välgjord) slasherfilm. Hur som helst…

Så här nästan tjugo år efter att filmen släpptes så tycker jag att den fortfarande håller. Den är välspelad (med flera stora namn som gått vidare till internationella produktioner), snygg och är utan tvekan en av de bästa svenska slasherfilmerna som gjorts (vilket inte är så svårt i och för sig att vara då vi knappast drunknar i bra slasherfilmer i det här landet).

Men med det sagt så har jag några problem med filmen. För det första är den något för lång. En extra runda i redigeringen hade inte skadat för att tighta till speltiden lite mer då det känns som att filmen släpar lite på sina ställen. För det andra är filmen extremt blodfattig för att vara en slasherfilm från mitten av 00-talet. Visst, det finns slasherfilmer som anses vara mästerverk utan att det är nämnvärt mycket blod i dem (The Texas Chainsaw Massacre och Halloween, exempelvis), men jag tror å andra sidan att det hade gett Strandvaskaren en liten stöt i armen så att säga för att väcka tittaren – vilket för oss till den tredje saken jag vill ta upp; i stort sett alla mord inträffar off-screen.

Jag vet inte om det hade med budget, kompetens eller att studio la sig i produktionen, men en slasherfilm från den här tiden borde ha haft mord on-screen. Jag hade varit okej med att de haft ett par, tre off-screen kills (som i exempelvis Friday The 13th filmerna), men när i stort sett alla mord inträffar off-screen så känns hela slasherdelen av filmen rätt poänglös egentligen. Varför inte bara göra en regelrätt thriller isåfall om man ändå inte tänker visa morden? Ja, jag vet att det här är en aning motsägelsefullt mot det jag skrev innan om att Strandvaskaren är en av de bästa svenska slasherfilmerna som gjorts, men om man tar ett djupt andetag och funderar en sekund på vad för andra filmer i subgenren som gjorts i Sverige så förstår man nog min utgångspunkt… hoppas jag.

Nåja. Strandvaskaren är långt ifrån perfekt, men det är samtidigt en film som ligger mig varmt om hjärtat. Även om den har sina problem och brister så är det ändå en film jag återkommer till med jämna mellanrum, så jag vill ge den en försiktig rekommendation – åtminstone om man inte har sett den. Det är synd att den floppade som den gjorde, en uppföljare hade definitivt varit intressant.

No Comments

Midsommar (Director’s Cut) av J

juli 17th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Dani (Florence Pugh) och Christian (Jack Reynor) är ett amerikanskt ungt par vars förhållande är på randen att braka samman. Men efter en familjetragedi som håller dem samman bjuder Christian med den sörjande Dani att följa med honom och hans vänner på en resa till ett once-in-a-lifetime midsommarfirande i en liten svensk by. Vad som börjar som ett bekymmerslöst sommarfirande tar snart en olycksbådande vändning när de inskränkta byborna bjuder in deras gäster att medverka i festligheter som framställer det idylliska paradiset allt mer skrämmande och känslomässigt skakande.

Jag tror att jag var en av få som inte lyfte Ari Aster’s Hereditary (recenserad här) till skyarna och ansåg att det var en (om inte den) bästa skräckfilmen på årtionden. Jag gillade filmen, men jag såg också dess brister – även efter en andra titt. Det var väl egentligen den största anledningen till att jag inte hade någon som helst brådska att ta mig ann hans nästa film, Midsommar. Nu när det äntligen var dags att titta på filmen så fick det bli den runt tjugo minuter längre director’s cut versionen av den, vilket jag tror kanske var det rätta valet då den här versionen av filmen tydligen ska förlänga vissa scener och även stoppa in en handfull nya scener som inte var med i bioklippningen – vilket ska tillföra mer djup, som jag har förstått det. Hur som helst…

Jag gillade Midsommar. Faktiskt mer än Hereditary. Jag kan inte säga något om bioklippningen då jag inte har sett den, men med tanke på att director’s cut versionen av Midsommar knappt hade någon dödtid tvivlar jag på att den har det heller. Det händer hela tiden någonting, oavsett om det är direkt framför kameran eller i bakgrunden när karaktärer står och för dialog. Speltiden på nästan tre timmar försvann i ett nafs och jag var ärligt talat en gnutta förvånad när sluttexterna började rulla, det kändes helt enkelt inte som att jag suttit och tittat på film i nära tre timmar. Filmen är dock inte ett dugg läskig, men den är istället så pass bisarr, äcklig, oförutsägbar och knepig att det är svårt att slita ögonen från den.

Ångrar jag att jag väntade med att se Midsommar? Nej, inte direkt. Director’s cut versionen av filmen känns som en komplett film utan en massa extra påklistrat bara för att regissören tyckte att produktionsbolaget lagt sig i hans projekt. Skulle jag sätta mig nu och titta på bioversionen så tror jag att jag skulle få en känsla av att något fattas tack vare att jag såg director’s cut versionen först.

Hur som helst, director’s cut versionen av Midsommar är en riktigt bra film och jag kommer nog att återkomma till den så småningom – förhoppningsvis med någon som inte sett filmen och inte vet vad som händer i den. Rekommenderas.

No Comments

Funhouse av J

juni 17th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Åtta influencers från olika delar av världen har blivit inbjudna till att tävla i en dokusåpa på nätet, Furca’s House Of Fun, för en chans att kamma hem fem miljoner dollar. De inser emellertid snart att deras liv står på spel när de som röstas ut blir tvingade till att ta sig ann dödliga utmaningar, allt direktsänt till hela världen…

Jag såg trailern för Funhouse när jag var på bio snett innan dess svenska release tillsammans med min syster och när den var slut sa vi bägge att det definitivt var en film vi skulle se – helst på bio. Tyvärr såg vi den aldrig på bio, men jag plockade i alla fall upp filmen på bluray ett par månader senare och hade i åtanke att vi skulle se den förr eller senare. Vilket blev nu.

Emellanåt dyker det upp skräckfilmer som speglar vår moderna värld, med exempelvis sociala medier, livestreaming, videosamtal och så vidare. Långt ifrån alla såna filmer är bra, men jag skulle säga att Funhouse ställer sig till den skaran av filmer som faktiskt är det. Filmen är som en korsning mellan The Purge, Saw och Escape Room, med livestreaming inblandat i mixen – och jag kan inte annat göra än att gilla det.

Funhouse är i mångt och mycket en popcorn film, men har även en del karaktärsutveckling som jag inte alls var beredd på i den här typen av film. Visst, det är inte speciellt filosofiska karaktärsutvecklingar vi snackar om här, men jämfört med majoriteten av moderna skräckfilmer som plinkar på samma typ av strängar som Funhouse gör så är det förvånansvärt hur pass mycket av den varan vi får här.

Det finns egentligen mer att tillägga om Funhouse, men jag tycker att du som läser just nu ska se filmen själv. Den levererade det jag förväntade mig och lite därtill, samtidigt som den underhöll fint hela vägen. Funhouse är God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

No Comments

Andra Sidan av J

januari 3rd, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Fredrik (Linus Wahlgren) och Shirin (Dilan Gwyn) har bestämt sig för att äntligen slå till och köpa ett radhus tillsammans, där de med Fredrik’s son Lukas (Eddie Eriksson Dominguez) ska bo. Kort efter att de flyttat in tar Fredrik en tjänst på sitt jobb som kräver att han sover borta på veckorna. Samtidigt börjar Lukas att förändras och han säger sig ha en ny kompis som bor i huset vägg i vägg. Problemet är bara att det inte bor någon där och det huset är igenbommat…

Andra Sidan – eller The Other Side som den heter i Frankrike och Kanada, eller The Evil Next Door som är dess titel i USA och England – är i mitt tycke en fräsch fläkt inom den svenska filmindustrin. Det är en välgjord och välspelad skräckfilm på det stora hela, men den lyckas samtidigt trilla in i dussinfilmsträsket och hade den varit amerikanskt producerad hade den antagligen inte stått ut överhuvudtaget. Filmen har en handfull väldigt effektiva jumpscares (som även fick mig att lyfta någon centimeter från soffan), men på det stora hela har vi sett det här otaliga gånger från staterna; barnfamilj flyttar in i ett nytt hus ovetandes om dess mörka förflutna, läskigheter börjar hända och när det väl går upp för huvudrollsinnehavaren är det ingen som tror på den, vilket så klart gör att denne måste ta saken i egna händer.

Som sagt, även om filmen i sig är rätt medioker om man ska mäta mot staternas produktioner så är det ändå i slutändan en välgjord (och bitvis ganska) läskig skräckfilm. Skådespelarna är bra, även om dialogen känns en aningen styltig bitvis då de försökt försvenska den (det hade låtit bättre om filmen hade varit på engelska i mitt tycke helt enkelt), samtidigt som effekterna (som var CGI så klart) ser rätt hyfsade ut de med för en svensk produktion. Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var väl att dess slut kändes extremt abrupt och faktiskt en aningen taffligt, vilket i sig drar ner en aningen på betyget.

På det stora hela; en helt klart godkänd film, det finns betydligt sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

No Comments

Russian Terminator av J

maj 1st, 2021 | Postad i Action, Film

Efter att en organisation har kidnappat pojkvännen till dottern av en högt uppsatt regeringstjänsteman, i syfte att använda henne emot honom, tvingas den pensionerade spionen Mark Robinson (Frederick Offrein) att åta sig ett sista uppdrag; hitta henne, hennes pojkvän och ta ner organisationen.

Jag följer en del podcasts och folk som recenserar filmer och serier på olika sätt – både i videoform och i text – och väldigt ofta försöker jag ha sett det dessa personer recenserar för att själv ha en uppfattning om vad det är de pratar/skriver om. Russian Terminator är en just en sån film.

H, som är skaparen av Helt Perfekt Glob, driver nu mer en YouTube kanal som heter Flimmer där just Russian Terminator har blivit avhandlad (tillsammans med den eminente Anders) – och då jag inte hade sett filmen tidigare bänkade jag mig så klart för en titt innan jag skulle titta på recensionen av den.

Nu i efterhand känner jag mest att jag lika gärna hade kunnat tittat på recensionen H och Anders gjorde på filmen utan att ha själv sett den innan. Russian Terminator är bedrövlig från början till slut med skådespelare som varken kan skådespela, slåss eller prata engelska. Filmens speltid ligger på snett över åttiofem minuter, men tog mig i runda slängar tre timmar att ta mig igenom tack vare ren tristess och totalt oengagemang ifrån min sida då filmen på det stora hela bara var tråkig – mycket tack vare hur styltig och oengagerande all action var.

Manuset är överlag osammanhängande och följer inte bara standardmallen för den här typen av film, den gör det jävligt dåligt också. Det är taffligt, ointressant och fullkomligen oengagerande.

Jag kan uppskatta trashiga och dåliga filmer, men när allt som händer i filmen är lika intressant och tilltalande som att sitta och stirra på mossa som växer så har jag jävligt svårt att uppskatta vad jag ser. Russian Terminator var och är skräp. Skippa.

Flimmer Duo’s recension av filmen:

No Comments

Den Blomstertid Nu Kommer av J

oktober 4th, 2020 | Postad i Drama, Film, Krig, Thriller

Alex (Christoffer Nordenrot) arbetar som pianist och har ett ansträngt förhållande till sina föräldrar tack vare en stökig tillvaro i hemmet under hans uppväxt. Efter att hans mor omkommit i ett mystiskt terrorattentat i Stockholm strax innan Midsommarafton beger han sig till sina hemtrakter för att begrava henne. Väl där stöter han på sin ungdomskärlek, Anna (Lisa Henni), som han tar upp kontakten med på nytt samtidigt som han försöker undvika all kontakt med sin utåtsett paranoide far, Björn (Jesper Barkselius) – som i åratal har pratat om det annalkande hotet från en främmande krigsmakt.

Efter en rad av märkliga incidenter kring det skyddsobjekt Björn jobbar vid börjar han ana att de terrordåd som inträffat i Stockholm bara var startskottet på någonting mycket större – och det dröjer inte länge innan det visar sig att han hade rätt hela tiden.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; svensk film är skit. Överlag. Men emellanåt dyker det så klart upp undantag som sopar mattan med alla svenska kriminalare och sliskiga romantiska draman där karaktärerna hamnar i bråk för att sedan bli sams och växa som människor i slutet.

När Den Blomstertid Nu Kommer släpptes på biograferna hade jag inte något nämnvärt intresse av att överhuvudtaget se filmen, men efter att en vän nämnde att han hade sett den och tyckte att den var bra – åtminstone med svenska mått mätta – så vart jag ändå lite nyfiken på den.

Filmen börjar som ett regelrätt svenskt drama och har det som dess grundpelare (ingen svensk film utan drama, eller hur?) filmen igenom, men börjar sakta men säkert att mynna ut i krigs thriller genren och blir genuint spännande – trots ett par, tre plotholes här och där som jag själv inte reagerade över, men som min mor (som jag tittade på filmen med) pekade ut.

Skådespelet är ruskigt bra (i synnerhet Jesper Barkselius som den paranoide Björn) samtidigt som filmen ser bra ut. Den är snyggt filmad och effektmässigt är den imponerande och hade nog lika gärna kunnat varit producerad i Hollywood istället för Sverige.

Jag gillade Den Blomstertid Nu Kommer riktigt mycket och fann den ärligt talat en aningen skrämmande då den (överlag) påvisar vad som faktiskt hade kunnat hända i vårt avlånga land – mycket tack vare den urholkade krigsmakten vi besitter i Sverige och det faktum att det hade inte krävts speciellt mycket av potentiella inkräktare för att slå ut hela vårt land. Rekommenderas.

No Comments

Rambo: Last Blood av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

No Comments

Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann av J

december 25th, 2018 | Postad i Film, Komedi

Allan Karlsson (Robert Gustafsson) och hans vänner är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. Men när Allan bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda – en läsk ryssarna lyckades framställa efter ett missöde involverande Allan, som var dubbelagent under Kalla Kriget – blir det fart på gänget igen då läsken är slut och receptet finns undangömt någonstans i Europa. Allan och hans vänner beger sig således iväg för att leta reda på det – dessvärre är de inte de enda som är ute efter det.

Efter succén med filmatiseringen av Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann (recenserad här) var det väl oundvikligt med en uppföljare och tre år efter att den första filmen kom så uppföljaren; Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann. Min mor köpte den här filmen för omkring ett halvår sen eller så för att vi skulle se den och det har tagit fram till nu innan vi hade tid att sätta oss och se den och… mja… den är i mitt tycke okej, likt den första filmen. En del skämt är väldigt roliga medan andra faller väldigt platt och det hela känns smått ansträngt bitvis om jag ska vara helt ärlig.

Nå, överlag är Hundraettåringen… en okej film för vad den är; en cash-cow som bitvis fungerar väldigt bra och bitvis inte gör det. Har man sett första (vilket man borde ha gjort om man ska se den här filmen) så vet man på ett ungefär vad man får här. Det finns sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

No Comments

Solsidan av J

december 3rd, 2017 | Postad i Drama, Film, Komedi

Det är julafton och Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) är på besök hos familjen Schiller då de släpper en bomb; de ska skiljas då Anna har träffat en ny man, David (Henrik Schyffert). Några månader senare kämpar fortfarande Alex med att komma över skiljsmässan, men finner sig snart i en romans med Bella (Frida Hallgren), en försäljare av tandimplantat.

Fredde (Johan Rheborg) har samtidigt stött på ett obekvämt bekymmer i form av hans socialistiske far, Mauritz (Sven Wollter), som bett honom om att komma till hans sommarstuga i Torekov – vilket är något Fredde absolut inte vill, men som han ganska snabbt inser att han kommer bli tvungen till då Mickan (Josephine Bornebusch) kräver att de far dit då Torekov är en samlingsplats för svenska kändisar. Samtidigt har det börjat knaka i äktenskapsfogarna mellan Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) – eller det är i alla fall vad Ove tror då han inte längre kan göra henne med barn.

Vad som följer är tokigheter, knasigheter, konflikter och har man sett TV-serien Solsidan vet man precis vad som väntar en då filmen i stora drag är ett avsnitt ur TV-serien, fast på runt 105 minuter i speltid. Min första reaktion på filmen när jag var och såg den på premiären var att den var bra, rätt och slätt. Nu när jag har sugit lite grann på den i två dagar har inte min åsikt förändrats, men jag har utvecklat mina tankar om filmen.

Filmen är bra och stundtals riktigt rolig men det känns samtidigt som att filmen är in och snavar i den klassiska ”svenska komedier”-fällan, där karaktärerna går igenom något svårt som separerar dem i början på filmen, konflikter uppstår under filmens gång och i slutet finner de varandra och växer slutligen som människor. Kort sagt; dramafilmer med inslag av humor som sedan får stämpeln komedi. Solsidan lyckas överlag att komma undan, men börjar stundtals att valsa in i den tydliga svenska modellen för komedier. Dessutom känner jag nu i efterhand att det här var en film jag borde ha sett hemma i soffan på dvd eller bluray släpp istället för bio då Solsidan går hand i hand med soffsittande – så att säga. Med allt det sagt menar jag så klart inte att filmen är dålig, snarare tvärtom, men jag önskar att man inte kunde räkna ut precis vart den skulle ta vägen fem minuter in.

Hur som helst så tycker jag som sagt att den överlag är bra men att den stundtals haltar lite grann tack vare de intvingade dramabitarna. Å andra sidan så händer det hela tiden saker i filmen, så uttråkad blir man i alla fall inte även om jag tycker att speltiden kunde ha kortats ned med möjligen tio minuter.

Så slutligen, bör du se filmen? Är du ett fan av TV-serien så absolut, om inte så har jag svårt att se att du skulle kunna få ut något av den då filmen räknar kallt med att du sett TV-serien innan.

Läs gärna våra recensioner på TV-serien också:
Mina recensioner på säsong 1 & 2, 3, 4, 5
H’s recensioner på säsong 1, 2

No Comments

Låt Den Rätte Komma In av J

augusti 11th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Låt Den Rätte Komma InOskar (Kåre Hedebrant) är tolv år, mobbad och drömmer om att hämnas på sina plågoandar. När han får en ny granne i form av Eli (Lina Leandersson) dröjer det inte länge förrän han börjar fatta tycke om henne, men han inser snart att någonting är mycket märkligt med flickan; hon tål inte solen, hon äter inte mat och för att komma in i ett rum måste hon bli inbjuden. Eli är en vampyr. Oskar ställs således inför ett val och frågan är hur mycket kan kärlek förlåta?

Oh boy… Låt Den Rätte Komma In är en av alla svenska filmer jag trodde att jag aldrig någonsin skulle se, men som jag nu har sett. Den har legat på min att-se-lista i över ett år och största anledningen till att den ens legat på den listan var tack vare en hel del positiva omdömen i en Facebook grupp, där jag har varit aktiv i några år. Jag har inte läst boken filmen är baserad på och har inga planer på att göra det heller.

I alla fall så gillade jag filmen. Den är knappast läskig men den är å andra sidan välspelad och välgjord. Men även om jag gillade filmen kan jag inte skaka av mig känslan att någonting fattas. Vad jag kunde se knöts alla trådar ihop filmen igenom, men av någon anledning känns det som att en hel del av boken har blivit utelämnad eller nedskuren tack vare budget och antagligen speltid. Jag kan så klart ha fel men det är den känslan jag fick när sluttexterna började rulla…

Utöver Hedebrant och Leandersson ser vi även Per Ragnar, som jag minns bäst som Sten Frisk i den svenska såpoperan Tre Kronor som gick mellan 1994 och 1999, och Ika Nord som troligtvis är mest känd för 80-talets barnprogram Ika I Rutan. Jag såg något enstaka avsnitt av Ika I Rutan under någon repris under 90-talet, men jag minns henne bäst från Pettson & Findus-julkalendern Tomtemaskinen, som visades julen 1993 där hon spelade mot Ingvar Hirdwall (Grannen i Beck filmerna) som Findus – som 1997 släpptes på VHS och som 1998 visades i repris på SVT2, vilket var troligtvis då jag såg den. Hur som helst…..

Svensk film överlag brukar vara ren dynga som allt som oftast upprepar samma skit om och om igen, Låt Den Rätte Komma In är ett av undantagen. Jag skulle inte kalla den för perfekt, men det är en bra film överlag och om du som mig missat den tycker jag du ska ge den en chans. Rekommenderas.

År 2010 släpptes den obligatoriska remaken av filmen – under titeln Let Me In – i ett samarbete mellan brittiska och amerikanska filmbolag, däribland det brittiska bolaget Hammer Films (som troligtvis är mest kända för deras reboots och serier av Dracula, Frankenstein och The Mummy under 50-, 60- och 70-talet). Hammer Films verkar dessutom ha pressat ur sig en serie på tretton delar som ska släppas i år under den direktöversatta titeln – Let The Right One In.

Läs gärna också H’s jämförelse – och mer ingående recension – mellan boken och filmen, som ni finner här.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud