| Subcribe via RSS

Solsidan – Säsong 5 av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Komedi, TV

Solsidan - Säsong 5Den femte och sista säsongen av Solsidan gick klart i slutet på förra året och jag är i sedvanlig ordning sen till festen. Hur som helst så bestämde jag mig för att se om de fyra första säsongerna innan jag gav mig på säsong nummer fem för att friska upp minnet. Under min återtitt märkte jag något hos mig själv; jag har fått stora problem med att titta på situationer som blir obekväma i TV-serier och filmer – och alla vet ju att Solsidan är fullpackad med sådana situationer. Det blev småknöligt att ta sig igenom de fyra första säsongerna kan man väl säga även om det var kul att titta om.

Säsong fem fortsätter i alla fall på den inslagna vägen med obekväma situationer, en del sköna gapskratt och de sedvanliga karaktärsdragen. Har man sett de fyra tidigare säsongerna vet man vad som komma skall och det bjuds inte på några större överraskningar direkt. Säsongen är rolig (troligtvis den roligaste i mitt tycke faktiskt) men det märks att serien hade gått några säsonger och att idéerna började ta slut. Jag menar, att slänga in obekväma situationer i varenda avsnitt och tro att det ska bli kul varenda gång är väl att ta i lite grann.

Nåja. Jag tycker säsong fem av Solsidan är rolig och då jag faktiskt inte hade sett den tidigare kändes den som en fräsch fläkt i en serie som gick på tomgång, även om säsongen inte direkt tillförde så mycket nytt egentligen.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3 och 4, samt H’s recensioner av säsong 1 och 2.

No Comments

The Woman In Black (2012) av J

juli 31st, 2016 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

The Woman In Black (2012)London advokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) sörjer fortfarande sin älskade hustru Stella’s död vid förlossningen av deras son Joseph (Misha Handley). Hans arbetsgivare ger honom en sista chans att behålla sitt jobb och skickar iväg honom till den lilla byn Crythin Gifford för att gå igenom dokumentationen av Eel Marsh House herrgården som tillhörde den nyligen avlidna Mrs. Drablow då stället ska säljas. Väl framme i Crythin Gifford får Arthur ett väldigt kyligt mottagande av lokalbefolkningen och hans juridiska kontakt, Mr. Jerome (Tim McMullan), försöker schasa iväg honom tillbaka till London varpå han bestämmer sig för att åka ut till den isolerade herrgården som ligger en bit utanför Crythin Gifford. Det dröjer dock inte länge förrän Arthur inser varför lokalbefolkningen inte ville ha honom där och att han har genom att åka dit väckt någonting ondskefullt från dess dvala…

The Woman In Black från 2012 med Harry Pot… eh, Daniel Radcliffe är en betydligt bättre tappning än den stentråkiga TV-adoptionen som kom 1989. Den har förvisso ett ganska långsamt tempo och det börjar egentligen inte röra på sig förrän ungefär halvvägs in i filmen, men det händer betydligt mer här och den är genuint creepy stundtals (varav en sak fick mig att rycka till i fåtöljen). Filmen är välspelad, ser bra ut och passerar utan några större bekymmer egentligen trots att den ligger och småputtrar under den första halvan av speltiden. Jag fick inga direkta wow-känslor för den men jag kände åtminstone inte någon lust att trycka på spolknappen.

Är man ute efter en lättsammare skräckfilm med lite större fokus på berättelsen i sig än att skrämma skiten ur tittaren är den lätt värd en titt. Jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid, men jag behövde åtminstone inte tanka i mig en kanna kaffe för att orka mig igenom den. Godkänd film skulle jag väl vilja säga.

No Comments

En Man Som Heter Ove av J

maj 21st, 2016 | Postad i Drama, Film, Komedi

En Man Som Heter Ove59-årige Ove (Rolf Lassgård) är kvarterets vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret. När höggravida Parvaneh (Bahar Pars) med familj flyttar in i radhuset mittemot och backar in i Oves brevlåda blir det upptakten till en oväntad vänskap och kärlek så stark att bara döden ser ut att vara den enda utvägen.

Jag och min mor skulle gå och titta på En Man Som Heter Ove i julas när den hade premiär. Sagt och gjort for vi iväg till den lokala biografen och till vårt stora förtret upptäckte vi att bion var utsåld. Jag bor (i skrivande stund) på en mindre ort där biografen oftast är ganska tom under filmvisningar, men inte den här gången. Folk stod bokstavligt talat utanför och personalen som var på plats fick lov att ursäkta och be oss återkomma någon av de andra visningsdagarna som tyvärr föll på dagar då varken jag eller min mor kunde gå och titta på filmen. Nu när den har släppts på dvd och bluray beställde jag hem ett exemplar och vi tog oss en titt.

Jag måste säga att jag ser ett visst hopp inom svensk filmindustri även om den trycker ur sig samma skit om och om igen i nästintill varenda film. En Man Som Heter Ove (som förvisso är baserad på boken med samma titel va Fredrik Backman och kan ha redan där ett bra källmaterial) är ett genuint bra drama med en riktigt tragikomisk touch. Ena stunden gapskrattar jag åt Lassgård’s griniga karaktär som spottar ur sig spydigheter och beter sig som en riktig skitstövel, bara för att i nästa känna ett visst medlidande med karln. Det är en ganska gripande berättelse om man ser till varför karaktären är som han är och de komiska och dramatiska delarna av filmen väger upp varandra väldigt bra i mitt tycke.

Filmen har blivit hyllad av de flesta jag har pratat med den om och egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga om den. Har du missat den? Se den. Har du sett den? Se den igen. En Man Som Heter Ove är ett bevis på att svensk dramafilm faktiskt KAN vara underhållande, om den är gjord på rätt sätt. Sen om det har med källmaterialet att göra eller inte kan jag inte svara på då jag inte har läst romanen.

No Comments

Återträffen av J

maj 18th, 2016 | Postad i Drama, Film

Återträffen20 år har gått sedan eleverna i klass 9c slutade grundskolan och gick skilda vägar och nu skall de ses igen. Men feststämningen kommer av sig när konflikter kommer upp till ytan och gamla sanningar ifrågasätts.

Hade det inte varit för att man kunde se Återträffen gratis på SVT Play hade jag troligtvis aldrig ens tänkt tanken att se den. Skeptisk tröck jag på play-knappen och nu i efterhand måste jag säga att jag är förvånad; filmen var ju faktiskt genuint bra. En svensk film som är bra. Låt de orden sjunka in.

Den är välspelad och har ett intressant koncept där fiktion och verklighet blandas samman. Under den första halvan av filmen får vi se en iscensättning av hur konstnären Anna Odell’s klassåterträff hade kanske kunnat se ut (på ett smått överdrivet sätt på sina ställen), medan vi får se rekonstruktioner av samtal hon hade med sina gamla klasskamrater (tillika mobbare) i den andra halvan av filmen. Jag vet att det inte låter speciellt intressant (jag var trots allt grymt skeptisk själv innan jag faktiskt hade sett filmen), men det hela fungerar förvånansvärt bra. Till större delen i alla fall. Filmen växlar ner och tappar en del av det momentum den har byggt upp under den första halvan ungefär halvvägs och de sista 45 minuterna är även de välgjorda, men inte helt felfria och inte fullt lika intressanta som de första 45.

Om du har missat Återträffen tycker jag att du ska ta dig en titt på den. Inte nog med att det är en svensk produktion, det är en genuint bra film som är tänkvärd och även om den inte är helt felfri så ger jag den en tumme upp och rekommenderar den.

Om du vill ha en mer ingående recension där filmens problem tas upp i lite mer detalj (med en viss komisk touch) kan du spana in Felix Recenserar’s recension av filmen här nedanför:

No Comments

Den Osynlige av J

maj 14th, 2016 | Postad i Drama, Film, Thriller

Den OsynligeNicklas (Gustaf Skarsgård) är en intelligent kille med lysande framtidsutsikter. Men hans överbeskyddande mor Kerstin (Li Brådhe) har dock redan planerat hela hans framtid, karriär och liv helt på egen hand vilket i sin tur går stick i stäv med hans egna drömmar. Hans liv tar en abrupt vändning när han en dag hamnar i bråk med Annelie (Tuva Novotny), en av skolans kriminella rötägg, och blir efter att hon blivit gripen för ett inbrott oskyldigt utpekad som tjallare och grovt misshandlad. Dagen därpå verkar allt vara som vanligt igen. Nästan. Han märker snabbt att ingen ser honom, ingen hör honom och det verkar helt enkelt som att Nicklas har blivit osynlig…

Den Osynlige från 2002 är baserad på en bok med samma titel av Mats Wahl som gavs ut år 2000. Fem år senare, 2007, kom det givetvis en remake av filmen ifrån USA under titeln The Invisible. Jag har varken läst boken eller sett remaken och jag har inga som helst planer på att göra det heller. Än i alla fall.

Den Osynlige såg jag för första gången sent en kväll på TV1000 något år efter att den hade släppts och tack vare att jag redan då hade svårt för svensk film hade jag inga större förhoppningar på att den skulle vara något vidare. Jag minns dock hur förvånad jag blev över hur bra jag tyckte att den var när sluttexterna började rulla upp på TVn. Filmen har hängt med mig ända sedan dess och jag har haft i tankarna att se om den här filmen många, många gånger men aldrig kommit till skott med det.

Nu när jag äntligen har fått ut fingrarna ur röven och faktiskt sett om den tycker jag att den ganska välgjord för att vara en svenskproducerad film. Skådespelarna är bra och manuset är välskrivet och fläckvis småspännande (huruvida detta beror på källmaterialet låter jag vara osagt). Enda ”problemet” jag har med filmen är att jag redan visste vad som skulle hända och hur den skulle sluta, vilket drog ner på spänningen under den här titten. Givetvis är inte det filmens fel, men det får mig att undra om inte filmen är en sån där film man egentligen bara behöver se en gång…

Nåja. Den Osynlige är en av de bättre svenska produktionerna som finns att tillgå och den får en tumme upp från mig. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans, även om den kan vara svår att få tag på idag.

No Comments

Mara av J

maj 1st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

MaraJenny (Angelica Jansson) plågas av minnena av ett brutalt mord hon bevittnade som barn och bestämmer sig i vuxen ålder för att konfrontera sina demoner. Tillsammans med sin kusin Cissi (Cecilia Samuelsson) och tre av hennes vänner återvänder hon till platsen för mordet; hennes barndomshem tillika Cissi’s familjs sommarhus. Väl där börjar underliga saker att inträffa och Jenny börjar ana att de inte är ensamma…

Svensk film är skit. Oftast. Nästan alltid. Den svensk-danska samproduktionen Mara är knappast något undantag. Skådespelarna gör sina första roller i den och det märks klart och tydligt att de inte har en aning om vad de sysslar med. I huvudrollen ser vi Angelica Jansson, som är en svensk glamour- och nakenmodell som vikt ut sig i herrtidningar som Moore, Slitz och Playboy. Hon är fin att titta på, men ungefär där tar hennes prestation slut i den här lågbudgetrysaren som inte verkar riktigt veta vad den vill vara.

Å ena sidan verkar filmen anspela på någonting övernaturligt, å andra sidan tar den en helomvändning och blir någon form av psykologisk rysare där vi i slutet får en stor upplösning att allting inte var vad det verkade vara. Mitt uppe i allt detta får jag även intrycket av att skaparna bakom filmen verkade vilja få in ett slasher-tema också. Det hela blir i slutändan bara jävligt rörigt och tråkigt, speciellt med tanke på att under 20 minuter går Angelica bara runt, runt utan att någonting av värde egentligen händer. Det är ren utfyllnad som blir jävligt gammalt, jävligt fort.

Speltiden på runt 75 minuter hjälper åtminstone att få eländet att gå över något så när fort, även om det på sätt och vis bara är bortkastad tid. Jag hade inga direkta förväntningar på Mara och de bekräftades ganska bra. Skippa.

No Comments

(Sökarna) Återkomsten av J

januari 9th, 2016 | Postad i Film, Thriller

(Sökarna) ÅterkomstenDet har gått tio år sedan den ödesdigra natten då Jocke (Liam Norberg) av misstag sköt sin flickvän och han har sedan dess bestämt sig för att ändra på sig en gång för alla genom att börja studera och gå i gruppterapi innanför fängelsemurarna. Men mitt under en session störtar två maskbeklädda män in och fritar honom mot hans vilja. Det visar sig att hans ”bror”, Matte (Mats Helin), sitter rejält i klistret då han har lånat 250 000 kronor av gangstern Zoran (Thorsten Flinck) och att han behöver Jocke’s hjälp för att råna en bank för att komma över så pass med kontanter att han kan bli kvitt skulden. Saker och ting går emellertid inte riktigt som planerat och Jocke slungas återigen in i en spiral av våld och kriminalitet.

Ingen hade väl kunnat tro att (Sökarna) från 1993 skulle få en uppföljare, eller? 13 år efter dess release fick den slutligen en uppföljare i form av (Sökarna) Återkomsten. Tydligen tyckte Liam Norberg och Mårten Skogman att den var så pass bra att den behövde en uppföljare och skrev således ett manus för en till film. För regin stod Thorsten Flinck (som även medverkade i den första filmen), Lena Koppel och så klart Liam Norberg. Bortsett från de redan nämnda personerna som står framför kameran ser vi även Ray Jones IV (som återvänder från första filmen i samma roll), Johan Wahlström (som jag tror alla känner igen ifrån Parlamentet) och Johanna Sällström (som medverkade i en jävla massa Wallander-filmer och vars sista filmen blev den här innan hennes självmord i Februari 2007).

Med det sagt; (Sökarna) Återkomsten var inte så jävla dålig som jag trodde att den skulle vara. Det är absolut inget mästerverk men jag ville åtminstone inte gröpa ut mina ögon med en sked under tiden jag tittade på den. Filmen är mörkare och känns betydligt mer seriös i tonen än den första filmen, som kändes mest krystad och skitnödig på något sätt. Klippningen och hattandet är inte lika illa som i den första filmen och filmen håller sig på en hyfsat rak linje rakt igenom, vilket också medför att filmen faktiskt fläckvis blir smått spännande. Lite grann i alla fall.

Skådespelarinsatserna varierar från usla till bra. Liam Norberg är nog den som varierar mest av allihop framför kameran då han ena stunden skådespelar jättebra, för att i nästa scen vara urusel. Filmens manus är helt okej, men känns mer som en kritik mot polisväsendet än som kritik mot samhället i sig då många scener där polisiära karaktärer medverkar involverar i att de beter sig som jävla rövhål (vilket jag inte betvivlar en sekund att en del med bricka gör, just för att de har bricka). Men likt första filmen har även den här andra filmens manus också problem och även om det är ganska små sådana till större delen så irriterar de ungefär som hudutslag. Det största felet med manuset är dock dess slut, som gör hela filmen helt onödig egentligen.

Nåja. För att vara en uppföljare till en svensk kultfilm och som egentligen är helt onödig är (Sökarna) Återkomsten.. eh, okej. Den lär knappast gå till världshistorien som en bra film, men gillar man cheesiga B-rullar är den klart värd en titt.

No Comments

(Sökarna) av J

januari 9th, 2016 | Postad i Film, Thriller

(Sökarna)Jocke (Liam Norberg) bor i en av Stockholms tuffare förorter. Han råkar ständigt i bråk i skolan och hans helgkvällar i city präglas av våld. Men när Jocke och hans polare åker dit på ett inbrott de genomfört blir han dömd till fängelse och blir där bekant med Tony (Thorsten Flinck), en gangster med kopplingar in i den undre världen. När Jocke väl kommer ut slungas han snabbt in i en spiral av våld, droger och kriminalitet.

Svensk film är överlag skit, det vet vi alla. Det svensk film oftast består av är långdragna dramafilmer som är kategoriserade som komedier, kriminalare (alá Beck och Wallander) och ungdomsfilmer. De svenska ungdomsfilmerna som dök upp i slutet på 80-talet och som fortskred en bit in på 2000-talet har varierat ganska mycket i kvalité, både skådespelar- och inspelningsmässigt. Vi har några filmer som många ser som klassiker trots deras genomusla produktioner (så som Nattbuss 807 och 30:e November) och så har vi några filmer som är rent av bra (så som Fucking Åmål och Lilja 4-ever). Sen har vi filmer som (Sökarna).. vad nu parenteserna har för betydelse.

(Sökarna) ses säkerligen av en del som en svensk kultfilm och så är det väl egentligen, men det betyder så klart inte att filmen är bra. (Sökarna) är en av de mest röriga, konstiga och överdrivna filmer som troligtvis har spelats in i det här landet. Många scener är helt obetydliga för filmens story, klippningen är snabb och händelserna hoppar hit och dit utan något som helst mönster och skådespelarinsatserna är överdrivna rakt igenom. Alla i filmen spelar över och det hela blir mest skrattretande dåligt, speciellt då karaktärerna som ska föreställa tonåringar ser mer ut att vara kring trettioårsåldern. Manusförfattaren tillika regissören Daniel Fridell (som senare gjorde 30:e November, Dubbel-8 och Säg Att Du Älskar Mig) har här, tillsammans med Peter Cartriers (som producerade 30:e November och som sedan dess har mer eller mindre bara producerat den svensk skräckserien Chock), försökt göra en samhällskritisk film där de försöker visa en realistisk sida av hur ett kriminellt liv är och hur fel allting kan gå. Givetvis har de misslyckats fatalt med detta och hela filmen är i stort sett bara en enda röra, men det gör den inte mindre underhållande…

Filmen må vara en röra och ganska dålig, men många repliker och händelser i filmen är så överdrivna att man bara sitter och gapflabbar åt dem. Det är otroligt svårt att ta filmen på något som helst allvar och även om filmen inte är menad att vara rolig så är den det. Utöver Liam Norberg och Thorsten Flinck ser vi flera andra svenska kändisar som lyckats ta sig vidare i sina karriärer och bli hyfsat kända här i Sverige, så som Jonas Karlsson, Rebecka Hemse, Frida Hallgren och Paolo Roberto i varsina små roller.

Det som troligtvis är mer intressant än filmen i sig är Liam Norberg’s bakgrund. Den 5 November 1990 genomförde han och två kumpaner rånet mot Gotabanken (eller 930-miljonerskuppen som den också kallas) på Oxtorgsgatan i Stockholm där de kom över ett byte på mellan 880-930 miljoner svenska kronor i statsobligationer, vilket är det största rånbytet i svensk kriminalhistoria. Tre år senare, vid samma tidpunkt som (Sökarna) kom ut, häktades han för ett värdetransportrån i Göteborg 1991 och dömdes till fem och ett halvt års fängelse. 1996 dömdes han även för 930-miljonerskuppen till ytterligare fem år i fängelse och släpptes slutligen ut 1999.

Hur som helst; (Sökarna) är inte en bra film och är rent skräp egentligen, men trots det röriga manuset, de usla skådespelarinsatserna och de överdrivna karaktärerna finns det ändå ett visst underhållningsvärde i filmen – fast av fel anledningar. Trots det hyfsat våldsamma innehållet i filmen har jag ganska svårt att tro att någon tog den här filmen på speciellt stort allvar när den kom heller.

No Comments

Solsidan – Säsong 4 av J

december 25th, 2013 | Postad i Komedi, TV

Solsidan - Sasong 4Säsong 4 av Solsidan slutade för ett par dagar sedan och konceptet är väl egentligen det samma. Vi får följa karaktärerna och deras vardagliga problem i olika former. Alex och Anna har precis fått en liten pojke och Ove är tilltänkt gudfader då det var han som tog emot barnet vid förlossningen. Samtidigt hamnar Fredde i trubbel med lagen efter att han ställt upp på Alex. Och så vidare, och så vidare.

Säsong 4 bjuder inte på något nytt direkt. Vi känner alla karaktärer och de kör på sina inkörda spår sedan tidigare säsonger och några direkta överraskningar dyker aldrig upp. Förvisso är det väl småkul emellanåt och under ett och annat avsnitt hittar ett gapskratt ut, men överlag är det samma sak för fjärde gången. Kanske är det dags att de börjar ta och runda av Solsidan och lägga ner serien innan det enbart blir en cash-cow som med alla andra komediserier? Nu är det bara vänta på att säsong 5 ska spelas in och börja sändas… vilket lär bli någon gång under andra halvåret nästa år eller så, som de gjort med de tidigare säsongerna.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2 och 3 samt H’s recensioner av säsong 1 och 2 också.

No Comments

Jag saknar dig av J

oktober 28th, 2013 | Postad i Drama, Film

Jag Saknar DigTina (Erika Midfjäll) och Cilla (Hanna Midfjäll) är två enäggstvillingar i tonåren som bor tillsammans med sina föräldrar i en liten håla intill Piteå. Även om de är lika till utseendet så skiljer sig deras personligheter; Tina går på fester och dejtar killar till höger och vänster, medan Cilla ägnar sin tid åt teater istället. Men saker och ting förändras för alltid morgonen då deras mor fyller år. På vägen till skolbussen blir Cilla påkörd av deras gemensamma kompis Martin (Mikael Ersson) och avlider av sina skador.

Jag saknar dig är utan tvivel en av de sämsta filmer jag någonsin har sett i hela mitt liv – och då överdriver jag inte heller. Att sitta och titta på folk som spelar över från början till slut och som har karaktärer som beter sig som hjärndöda idioter blir i längden jävligt drygt, speciellt med tanke på att filmjäveln är 2 timmar (!) lång. Jag har helt enkelt svårt att tycka synd om/ha medlidande för personer jag tycker är totalt dumma i huvudet. Manuset i sig är det väl egentligen inget större fel på så, bara det att framförandet är så jävla uselt att jag hade god lust att slita av mig håret jag har på huvudet. De känslomässiga scenerna är skrattretande och hela filmen känns som ett tåg på väg över en bergskant.

Det enda som är direkt bra med den här filmen är att den i alla fall inte utger sig för att vara en komedi, utan är ett regelrätt drama (även om hela jävla filmen känns mer som ett haveri än någonting annat). Svensk film är och förblir skit, åtminstone i det stora hela med några få undantag.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud