Helt Perfekt Glob

Busanhaeng 2: Bando (aka Peninsula) av J

Fyra år har gått sedan de katastrofala händelserna i Sydkorea inträffade, då ett dödsbringande virus plötsligt bröt ut och förvandlade de smittade till blodtörstiga zombies som ödelade allt som kom i deras väg.

Jung-seok (Dong-won Gang), en skuldtyngd före detta soldat som lyckats fly utomlands, får tillsammans med tre andra ett hemligt uppdrag av en Hong Kong gangsterboss att ta sig in i den raserade staden Incheon för att lokalisera en lastbil som är fylld med väskor innehållande tjugo miljoner dollar i amerikanska sedlar och att föra den ut ur staden, i utbyte mot hälften av bytet – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Anledningen till att jag skjutit på att se Busanhaeng 2: Bando – eller Peninsula – beror nog mest på att när filmen släpptes fick jag höra av ett flertalet personer att filmen inte var i närheten av dess föregångare, Train To Busan (recenserad här). Intresset för den svalnade av rätt ordentligt när jag fick höra det och även om jag förbokade filmen på bluray så blev det helt enkelt att jag stoppade in den i hyllan och att den fått stå där till nu.

I förberedelse inför min titt av Peninsula så satte jag mig och tittade på Seoul Station (recenserad här) och jag såg även om Train To Busan då jag inte hade sett den sedan jag skrev min recension på den. Train To Busan står sig än som en av de (om inte den) bästa zombiefilmen från 2010-talet – vilket är mer fakta än åsikt.

Train To Busan tillförde egentligen inte så mycket nytt till subgenren men det som den gjorde rätt var att ha karaktärer man gillade och som man inte ville se dö, även om man visste att de förmodligen skulle göra det. Skådespelarinsatserna var suveräna och personligen tycker jag att de mer gripande scenerna fungerade – mycket tack vare att man gillar (majoriteten av) karaktärerna som stryker med under de scenerna. Filmen hade dessutom ett högt tempo, mycket action och en hel del spänning – och en gnutta humor inbakat i allt kaos som pågick i filmen. Så med Train To Busan färsk i minnet satte jag mig för att titta på Peninsula.

Jag förstår nu vad de jag pratat med om Peninsula menade med att den inte var i närheten av Train To Busan, för det är den inte. Filmen känns som en mix av 28 Days Later och Doomsday, fast att handlingen utspelar sig i Sydkorea istället för i England. Till skillnad från sin föregångare finns det egentligen inga karaktärer att gilla här. Ärligt talat sket jag fullkomligen i vem som överlevde och vem som dog, alla karaktärer kändes som extremt generiska zombiefilmskaraktärer och även om filmen försöker sig på en handfull scener där det är meningen att det ska vara gripande kände jag mest att de drog ut på tiden mer än någonting annat.

Tempot är hyfsat oförändrat, lika så är filmens action men speciellt spännande blir aldrig filmen. Biljakten mot slutet av filmen såg ut som en cutscene ur ett TV-spel och även om jag vart underhållen så kändes det hela ändå som generisk actionfilm med fläskig budget alá 2020. Hotet från zombierna kändes dessutom ganska litet här jämfört med föregångaren. Visst, de fanns där, men hotet från de mänskliga karaktärerna kändes större än hotet från horderna av de odöda…

Med allt det sagt; jag hatar inte Peninsula. Jag tycker att det är en bra och underhållande zombie-actionfilm, men den är som sagt inte i närheten av Train To Busan. Hela filmen osar generisk zombie-action och känns till en viss del mest producerad för att prångla ut en uppföljare till succéen som var dess föregångare.

Vill man ha en form av fortsättning på Train To Busan tycker jag att man kan bänka sig framför Peninsula, men att man samtidigt kanske inte ska ha allt för höga förhoppningar på den. Jag kommer högst troligen att se om den nån gång i alla fall, även om det lär dröja.

Seoulyeok (aka Seoul Station) av J

Bland upptagna och ointresserade förbipasserande stapplar en gammal hemlös man med ett blödande sår i halsen in till den livliga stationen i Seoul. Ignorerad av i stort sett alla börjar den svage gamle mannen, som verkar ha blivit biten av någonting, att sakta men säkert att ge efter för det dödliga trauma han utsatts för och när solen slutligen gått ned dör – bara för att vakna upp igen för att sätta tänderna i en annan hemlös persons varma kött.

Allt medan den fruktansvärda smittan sprider sig kring Seoul’s station försöker Hye-Sun (Shim Eun-kyung’s röst), en förrymd tonårstjej, att hitta sin pojkvän Ki-woong (Joon Lee’s röst) och hennes far, Suk-gyu (Seung-ryong Ryu’s röst), i det eskalerande kaoset, men allt eftersom de attackerade blir de attackerande verkar allt hopp vara förlorat…

Vi kan väl alla vara överens om att den sydkoreanska zombiefilmen Train To Busan (recenserad här) från 2016 är en (om inte den) bästa zombiefilmen som kommit under 2010-talet – eller hur? Bra. När jag precis hade sett den för första gången kollade jag in en teaser för den animerade prequel filmen Seoulyeok – eller Seoul Station – som var med på bluray utgåvan jag hade köpt hem och min tanke var att köpa hem den och se den så fort som möjligt. Jag skrev i slutet på min recension av Train To Busan (eller Busanhaeng som den heter i Sydkorea) följande; ”Det finns även en prequel till den här filmen kallad Seoul Station. Jag har inte sett den än, men kommer återkomma snarast möjligt med en recension på den också.” Det var över fem år sen. Så, i min värld är alltså att återkomma till något snarast möjligt fem år. Härligt, bra.

Anledningen till att jag dröjt med att se filmen och skriva en recension på den beror helt på att det var meningen att jag och min vän som jag såg Train To Busan med skulle se den tillsammans, vilket aldrig blev av. Nu, två år efter att uppföljaren till Train To Busan släppts, har jag alltså äntligen kommit mig för att se den.

Med allt det dravlet sagt, vad tyckte jag om filmen? Jag gillade den. Animationerna påminde mig en del om de som användes i Dead Space: Downfall (recenserad här) (även om jag antagligen är helt ute och cyklar och att det är två helt olika animationsstilar), vilket jag gillade – och de infekterade i filmen såg genuint creepy ut. Handlingsmässigt bjuder inte filmen på några större överraskningar egentligen (fram till slutet), utan fungerar mest som en inledning till händelserna i Train To Busan – vilket jag antar var hela poängen med filmen. Duh.

Är Seoul Station en nödvändig prequel? Nej, egentligen inte. Den tillför inte nämnvärt mycket till universumet den utspelar sig i och fungerar mest bara som en till berättelse för att casha in på Train To Busan, vilket nödvändigtvis inte behöver vara dåligt givetvis. Personligen gillade jag som sagt filmen, men ser den samtidigt inte som nödvändig (speciellt med tanke på att den egentligen inte tillför nämnvärt mycket).

Skulle jag rekommendera Seoul Station? Svår fråga. Filmen är knappt nittio minuter lång och följer standardmallarna för moderna zombiefilmer, så är man sugen på någonting man inte behöver använda hjärnan till och som levererar lagoma doser av förutsägbar spänning (eller om man vill ha en upptakt till Train To Busan) så är det en okej film att slänga sin tid på. Annars kan man lika gärna sätta sig och titta på Train To Busan direkt. Den är hur som helst okej i mitt tycke.

Chugyeokja av J

Joong-ho (Kim Yoon-seok), en ex-snut som nu mer jobbar som hallick, sitter i en ekonomisk knipa då flera av hans tjejer plötsligt försvunnit. När han börjar leta efter dem finner han att allihop vart uppringda av samma klient, som han precis har skickat ytterligare en tjej till…

Jag vart rekommenderad Chugyeokja – eller The Chaser – av en vän för flera år sedan som tyckte att jag borde ge den en chans. Rekommendationen försvann så småningom ur mitt minne, men nu när jag gick igenom min lista över filmer jag har att se fastnade mina ögon på den här sydkoreanska thrillern – och nog levererade den.

Min vän var helt korrekt i sin tro att The Chaser skulle falla mig på läppen då det både är en spännande och våldsam berättelse med en handfull vändningar som fick mig att höja på ögonbrynen något. Det enda problemet jag hade med filmen (som med många asiatiska filmer) var att den var en aning för lång. Den kunde gott ha kortats ned med en tio, femton minuter i alla fall för att tighta till händelseförloppet något.

Även om filmen är något för lång så är den ändå bra och när den väl är spännande (för att inte tala om våldsam) så är den det. Tumme upp, rekommenderas.

Ang-ma-reul bo-at-da av J

Jang Kyung-chul (Choi Min-sik) är en livsfarlig seriemördare som genomfört en rad bestialiska mord och hans offer varierar från unga kvinnor till barn. Polisen har jagat honom en lång tid men inte lyckats gripa honom, men efter att ha mördat Joo-yeon (San-ha Oh), dottern till en pensionerad polischef, verkar han ha gjort sitt första stora misstag.

Joo-yeon’s fästman Soo-hyun (Lee Byung-hun), en topphemlig agent, bestämmer sig för att spåra upp Jang själv och utkräva en blodig hämnd mot mördaren, även om det kommer medföra att han kommer att bli detsamma monster som han själv jagar.

Ang-ma-reul bo-at-da – eller I Saw The Devil – är en ultragrisig sydkoreansk thriller från 2010 som jag hörde talas om redan vid dess release men som jag aldrig brydde mig om att se. Jag köpte hem filmen på dvd för ett par år sedan och ställde den i hyllan, där den har stått fram till nu och kanske hade jag tagit fram den tidigare om jag visste mer exakt vad det var som väntade på mig.

Det här är en obarmhärtigt våldsam thriller som inte fegar ur för en sekund med att visa det våld som pågår i den och även om jag personligen inte fann den superspännande så hade den definitivt sina stunder då jag satt som på nålar. Enda problemet jag hade med filmen egentligen var att den var något för lång och hade antagligen mått bra av att ha kortats ned en aning – likt många, många andra asiatiska filmer.

Hur som helst är filmen överlag en bra, om än riktigt grisig, thriller som trots sin något för långa speltid definitivt är värd din tid. Rekommenderas.

Janghwa, Hongryeon av J

De två systrarna Soo-mi (Lim Soo-jung) och Soo-yeon Bae (Moon Geun-young) återvänder hem till sin far Moo-hyeon (Kim Kap-su) och deras elaka styvmor Eun-joo Heo (Jung-ah Yum) efter att ha spenderat en tid på en mentalinstitution. Kort efter deras hemkomst börjar underliga saker att inträffa i huset och de inser snart att allting kanske inte är vad det verkar vara…

Janghwa, Hongryeon – eller A Tale Of Two Sisters – är en sydkoreansk skräckfilm från 2003 som också är den sjätte filmatiseringen baserad på (eller som i det här fallet, inspirerad av) den koreanska folksägnen ”Janghwa Heungryeonjeon”.

Även om filmen beträder samma marker som många andra asiatiska skräckfilmer kring samma tid gjorde så står den samtidigt ut bland dem. Den följer den utstakade mallen hyfsat som fanns då, men använder å andra sidan samtidigt andra knep för att berätta en till en början underlig berättelse som levererar ett slut som kommer som en käftsmäll – eller hade åtminstone gjort om jag hade sett filmen 2003. Hur som helst gillade jag filmen. Den har en handfull ruggiga sekvenser i sig och även om jag listade ut hur den skulle sluta så var det ändå ett sådant slut som alltid får mig att dra på smilbanden en aning.

Har du missat Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters tycker jag att du ska spana in den. Den levererar egentligen ingenting nytt, men den gör det dock på ett snyggt sätt – överlag. Rekommenderas.

Busanhaeng (aka Train To Busan) av J

Seok-woo (Yoo Gong) är en fondmäklare, arbetsnarkoman och frånskild singelpappa till sin unga dotter Soo-an (Soo-an Kim). Som en del av hennes födelsedag dagen därpå önskar hon att hennes far ska ta med hennes till Busan för att träffa hennes mor. Han går motvilligt med på det och de stiger ombord på KTX tåget i Seoul. Kort efter deras avgång inträffar någonting; en av passagerarna bär på en smitta som förvandlat henne till en blodtörstig galning som sprider smittan vidare till de andra ombord. De kvarvarande passagerarna måste nu slåss för sina liv för att undkomma smittan…

Busanhaeng – eller Train To Busan som den heter utanför Sydkorea – är hands down den bästa ”zombie”-filmen på flera år. Den är spännande, actionpackad, våldsam, adrenalinpumpande och levererar även en hel del komiska avstickare mitt i allt kaos. Skådespelarinsatserna är suveräna, effekterna ser bra ut och när filmens action väl sparkar igång är det inte många eller speciellt långa stunder man bara sitter och väntar på att någonting ska hända. Det här är vad World War Z borde ha varit.

Det enda minuset jag kan tänka mig att ge filmen är att den är lite förutsägbar på sina ställen. Å andra sidan ingår filmen i en subgenre som blivit övermättad i flera år och att få se något som faktiskt höll mig på soffkanten i spänning under större delen av speltiden gör att det lilla minuset blir obetydligt.

Busanhaeng – eller Train To Busan – är ett måste för den som gillar den snabbare typen av ”zombies” (infekterade, i min mening) och filmer så som 28 Days Later. Jag rekommenderar hur som helst filmen starkt.

Det finns även en prequel till den här filmen kallad Seoul Station. Jag har inte sett den än, men kommer återkomma snarast möjligt med en recension på den också.

Gwoemul (aka The Host) av J

Park Hie-bong (Hie-bong Byeon) lever ett stillsamt liv tillsammans med sin familj intill Han Floden där han driver en liten kiosk. Hie-bong’s äldste son, Gang-Doo (Kang-ho Song), är en omogen och inkompetent man i medelåldern, vars fru lämnade honom för många år sedan. Nam-il (Hae-il Park) är hans yngste son, en arbetslös gnällspik, och hans dotter Nam-Joo (Doona Bae) är en bågskytt som ingår i det nationella laget, med chans att vinna medalj.

En till synes vanlig dag förändras snabbt när ett oidentifierat monster plötsligt dyker upp från Han Floden. I kaoset som uppstår lyckas monstret ta med sig Gang-Doo’s dotter Hyun-seo (Ah-sung Ko) och försvinner strax därpå. Familjen Park slås i spillror över deras förlust, men när de plötsligt får ett samtal ifrån Hyun-seo’s mobiltelefon beslutar de sig för att rädda henne.

Gwoemul (eller The Host som den troligtvis är mer känd som) var inte riktigt som jag hade förväntat mig. Den var faktiskt inte ALLS som jag hade förväntat mig. Jag hade förväntat mig en regelrätt monsterfilm, där monstret stod i fokus och där vi hade fått följa människornas kamp att döda det. Istället fick jag en film där vi får följa den här familjen som hela storyn kretsar kring, där monstret är mer en bikaraktär än något annat.

Filmen i sig är ju hyfsad. Effekterna ser ganska bra ut (även om majoriteten av dem är CGI) och skådespelarna är bra, så när som på någon enstaka scen. Problemet jag har med filmen är nog att jag hade andra förväntningar på den än vad jag fick. Den första kaosscenen med monstret var fantastisk och förhoppningarna hoppade så klart ännu högre upp efter den scenen. En stor del av resten av filmen går till större delen ut på att karaktärerna sitter och pratar i tusen miljarder år och ingenting av direkt intresse inträffar förrän en bra bit in i filmen då monstret börjar skymta till då och då.

Idéen bakom filmen är ju inte dum och det är överlag en hyfsad film, problemet med den är att allting är så jävla utdraget och rent utsagt tråkigt under majoriteten av filmen. När jag ska behöva sitta och titta på karaktärer som ska prata i biljoner år tröttnar jag väldigt snabbt, speciellt om speltiden ligger på strax under två timmar.

För den som är intresserad verkar en tvåa vara under produktion också.

Pohwasogeuro av J

Den 15 Augusti, 1945, blev Korea befriat från Japan. Södra delen lades under USA’s inflytande, medans den norra under Sovjetiskt inflytande. Den 25 Juni, 1950, attackerade Nordkorea överraskande Sydkorea. Seoul ockuperades i tre dagar och allt utom söder om Nakdong i 40 dagar. Kraftigt underlägsna i antal var det många studenter som anmälde sig som frivilliga till den Sydkoreanska armén.

71 av dessa studentsoldater blev utplacerade vid Pohangs flickskola för att hålla linjen, medans de Sydkoreanska soldaterna fortsatte striderna i Nakdong. Det som verkade vara ett enkelt vaktjobb visade sig bli en kamp på liv och död för de 71 studentsoldaterna då en befälhavare i den Nordkoreanska armén bestämt sig för att bryta mot order och leda sina män rakt mot Pohang…

Verklighetsbaserade filmer kan ju allt som oftast antingen vara suveräna eller rent av genomusla. Det Sydkoreanska krigsdramat Pohwasogeuro (eller 71: Into The Fire som den heter internationellt) från 2010 hamnar någonstans mitt emellan där. Å ena sidan tycker jag den är suverän under krigsscenerna, å andra sidan tycker jag att den blir outhärdligt seg under dramascenerna (såna där scener som bara asiater kan göra i film typ), även om just dessa sekvenser är viktiga för storyn i sig och för att utveckla karaktärerna.

Problemet jag har med dramascenerna är att jag blir otroligt rastlös under dem och känner mest för att börja pilla med annat. Jag är helt enkelt totalt ointresserad av de här gossarnas gnabb sinsemellan och vill helst bara få se dem skjuta på sina fiender. Men, ingenting ont som har något gott med sig. Slutscenerna är spektakulära och jag måste säga att det är något av det bästa inom krigsfilmsgenren jag har sett på ett par år nu.

Pohwasogeuro är inte en perfekt film, enligt mig själv så klart, men den har sina bra stunder och skådespelarnas insatser lyfter filmens tröga stunder något så de åtminstone blir genomlidliga. Godkänd film.

A Tale Of Two Sisters av H

Koreansk rysare som har några riktigt creepy scener, men som i sedvanlig asiatisk stil har ett slut som pågår i tre miljoner år. Dock en okej rulle av regissören av ”The Good, The Bad, The Weird” och ”I Saw The Devil”. Remaken ”The Uninvited” finns för den som tycker bäst om folk som pratar engelska.

I Saw The Devil av H

En fin recension jag skrev om den koreanska skräckisen ”I Saw The Devil” kan ni läsa på DVDKritik.se NU. Do it.