Helt Perfekt Glob

Rambo: Last Blood av J

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

Rambo av J

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har dragit sig tillbaka och lever nu mer ett stillsamt liv i Thailand. En grupp missionärer tar kontakt med honom för att få hjälp att ta sig in i grannlandet Burma – som är en krigszon – med medicin och sprituell hjälp. Efter att först ha nekat dem går han med på deras förfrågan och tar dem in i det krigshärjade landet.

Han blir några dagar senare kontaktad av missionärernas uppdragsgivare och får då veta att gruppen har blivit tillfångatagna av militära styrkor i Burma och blir ombedd att ta en grupp legosoldater in i landet för att frita dem.

Den fjärde Rambo filmen är – för mig – den andra bästa Rambo filmen. Den är extremt grafisk och påvisar sådant våld som skulle sätta morgonkaffet i halsen på censuren under 80-talet i Sverige. Folk skjuts i småbitar, kroppsdelar flyger åt alla möjliga håll och det blir gigantiska hål i de som skjuts. Filmens action är så långt ifrån nedtonad det bara går att komma och slår nog faktiskt andra actionfilmer med extremt våld lite grann på fingrarna än idag.

Rambo från 2008 är en jävligt bra och jävligt våldsam actionfilm – som också, i allt våld, doppade tårna lite grann i verkligheten. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar om filmen också.

Rambo III av J

Rambo III är nog den filmen av de tre första filmerna som det diskuterades mest om på skolgården när jag var liten. Inte för att någon av oss hade egentligen sett filmen, utan mer för att den var förbjuden för oss ungar att se. Det var ju en våldsam vuxenfilm om en en-mans-armé och bara det i sig var ju skitcoolt.

Så här cirkus tjugo år efter att jag såg den för första gången tycker jag väl att den håller rätt bra fortfarande. Den är inte alls i samma liga som den första filmen, men den är å andra sidan dummare än den andra filmen i franchisén – och mer actionpackad. Hela filmen känns som en B-film med en riktigt fläskig budget bakom sig.

Filmens story borde vara bekant; Rambo (Sylvester Stallone) blir tillfrågad av överste Trautman (Richard Crenna) att följa med in i det Soviet-belägrade Afghanistan för att hjälpa rebeller där slå tillbaka det sovjetiska hotet. Rambo tackar nej och Trautman blir senare tillfångatagen. Rambo beger sig in i Afghanistan för att rädda sin vän och före detta kommendör. Action följer.

Det är dumt, det är bombastiskt och det är jäkligt underhållande att titta på medan Stallone ger ryssarna på nöten. Stallone är i toppform och Crenna (som även medverkade i spoofen Hot Shots! Part Deux några år senare, där han i stort sett spelar samma roll som här) är lika bra här som i de två tidigare filmerna – om inte bättre, då han har lite mer att göra här än i föregångarna.

Rambo III må vara mer intelligensbefriad än sina föregångare (eller åtminstone den första filmen), men den har bra action och får jobbet gjort. Tumme upp, rekommenderas.

Rambo: First Blood Part II av J

Rambo: First Blood Part II är väl nästan lika ikonisk som First Blood egentligen och är väl en av de första actionfilmerna från 80-talet som dyker upp i huvudet när ämnet kommer upp. Jag minns än idag hur förbjudna ”Rambo filmerna” (det vill säga den här filmen och Rambo III) var och att man som barn minsann inte fick titta på sånt.

Filmen i sig är ju inte i närheten så bra som den första filmen, vilket den väger upp med att slänga in mer och våldsammare (och dummare) action än sin föregångare. Filmen är ju dock fortfarande välspelad och jag tycker fortfarande Stallone håller en rätt hög klass här trots det mer korkade manuset. Richard Crenna är fortfarande grym som Trautman och Charles Napier är fantastisk som byråkrataset Murdock.

Utav de tre första filmerna tror jag nog dock att det här är den jag gillar minst, faktiskt. Förstå mig rätt, jag gillar den, men den är inte tillräckligt seriös för att ligga i samma liga som den första filmen, men den är samtidigt inte lika hjärndöd och uppblåst som Rambo III utan hamnar någonstans mitt emellan de bägge filmerna. Den är en mellanfilm och den känns verkligen som det – vilket i sig inte är dåligt, men inte superbra heller. Hur som så får den en marginell tumme upp.

Vad handlar filmen om då? Va? Öh, Rambo (Sylvester Stallone) åker tillbaka till Vietnam för att samla på sig bevis om att amerikanska fångar fortfarande hålls fångna i läger där – action följer.

First Blood av J

Om du gillar actionfilm och aldrig har sett First Blood, vad har du isåfall gjort med ditt liv de (nästan) senaste fyrtio åren? Jag har väldigt svårt att tro att First Blood behöver någon närmare presentation egentligen, vi är ju alla bekanta med filmen; baserad på David Morrell’s bok med samma titel från 1972 berättar filmen om vietnamveteranen John J. Rambo (Sylvester Stallone) som hamnar i luven med rättvisan i den lilla hålan Hope när han anländer dit för att besöka en av sina krigskamrater och blir mot sin vilja indragen i ett guerilla-krig med polismakten, som är ledda av sheriff Teasle (Brian Dennehy) i den omkringliggande skogen.

Vad fan finns det att skriva om First Blood som inte sagts en miljon gånger tidigare? Inte ett jävla dyft, skulle jag säga. Det är en sjukt välspelad (i synnerhet av Stallone, Dennehy och Richard Crenna), spännande och fängslande actionfilm som håller en i ett järngrepp från det att skiten träffar fläkten till sluttexterna, trots att jag har sett den så pass många gånger som jag gjort.

Jag undrar dock hur filmen hade blivit (och mottagits) om de hade följt Morrell’s bok närmre än vad de faktiskt gjorde. Jag har inte läst boken, men som jag har förstått det gjorde de ganska stora förändringar i filmen då Rambo i boken går berserk och har ihjäl flertalet poliser – samt att slutet är överlag helt förändrat från boken till filmen då potentiella uppföljare inte hade kunnat göras om de följt det. Det hade i alla fall varit intressant att se hur filmen hade blivit om de följt boken mer.

Hur som helst; har du inte sett First Blood, varför sitter du då här och läser? First Blood är inte en film man ska sitta och läsa om, utan en film man ska se. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar kring de tre första Rambo filmerna här.

Demolition Man av J

1996. Los Angeles ligger i ruiner tack vare den okontrollerbara kriminaliteten som tagit ett hårt strypgrepp på samhället. Simon Phoenix (Wesley Snipes) är den värsta brottslingen staden har skådat och endast en man kan stoppa honom – den hårdkokta snuten John Spartan (Sylvester Stallone). Men när Spartan äntligen lyckas gripa Phoenix blir han dömd för sin vårdslöshet som resulterat i att Phoenix’s gisslan dött och skickad till kryofängelset för att avtjäna ett över sjuttio år långt straff.

Året är nu 2032 och mycket har förändrats. Det amerikanska samhället har blivit vänligare och är nu mer inte våldsbejakande. Men när Phoenix tinas upp för att genomgå en frigivningsprövning lyckas han rymma och det står snart klart för den här tidens poliser att de inte har en chans mot hans brutala metoder. De bestämmer sig således för att tina upp Spartan för att få hjälp. Spartan måste nu inte bara stoppa Phoenix, han måste även anpassa sig till det framtida samhälle han inte besitter några kunskaper om.

Demolition Man är en värdig utmanare för att vara en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. Den första gången jag såg den var på TV3 när jag var tolv år. Jag spelade in den på en VHS-kassett och det blev en av de filmer som gick kväll efter kväll innan läggdags. Det vart en sån där film som man kan stora delar av de mest minnesvärda replikerna för mig och den var helt enkelt bara så jävla underhållande.

Nu, arton år efter att jag såg den för första gången, så håller den sig fortfarande stark. Den är actionpackad och har en hel del humoristiska avstickare utan att vandra iväg in i ren parodi och många bra skådespelare utöver huvudduon Stallone-Snipes, så som; Sandra Bullock, Glenn Shadix, Bill Cobbs och Jesse Ventura i en blinka-så-missar-du-honom-cameo. Demolition Man är en av de bästa actionfilmerna som gjorts i mitt tycke och jag kommer troligtvis aldrig tröttna på den. Den tar sig själv inte på så stort allvar men förlöjligar sig samtidigt inte utan går en jämn och fin balansgång.

Om jag rekommenderar Demolition Man? Absolut. Har du inte sett den tycker jag att du ska göra det. Nuuu.

Cliffhanger av J

Efter en tragisk olycka under ett räddningsuppdrag som resulterade i en väns död bestämmer sig räddningsklättraren Gabe (Sylvester Stallone) för att lämna yrket bakom sig och flytta för att undkomma skulden han känner. Nästan ett år senare återvänder han för att försöka lappa ihop såren med sin fästmö Jessie (Janine Turner). Men när räddningsstationen där hon fortfarande jobbar på får in ett nödanrop från en grupp uppe i bergen som omger området tvingas Gabe återigen bege sig upp i bergen tillsammans med sin före detta bästa vän och kollega Hal (Michael Rooker), vars fästmö var den som omkom i olyckan året dessförinnan, för att hitta och rädda gruppen. Det går dock snabbt upp för duon att gruppen de var menade att rädda inte alls är i någon större nöd utan är ute efter tre väskor fyllda med pengar som blivit spridda över bergen efter en misslyckad kupp.

Och vad som följer är action. Och spänning. Cliffhanger är väl i all sin rätt en klassiker inom action genren och jag blev överraskad nu under min första omtitt sedan jag var tolv år över hur våldsam den egentligen är, i alla fall för att vara en ganska kommersiell film från tidigt 90-tal. Jag menar, en del av actionscenerna som inträffar i filmen platsar mer i en Canon actionrulle från 80-talet än här. Inte för att jag klagar, men det var smått oväntat. Hur som helst…

Alla förmågor framför kameran är ruskigt bra och det känns lite underligt att se Michael Rooker i en roll som en good guy samtidigt som John Lithgow spelar en hänsynslös galning (även om hans prestation i säsong fyra av Dexter fortfarande är ganska färsk i minnet). Manuset är välskrivet och filmen har en hel del spänning och adrenalinaction men har samtidigt en del logiska luckor, som förvisso inte stör speciellt mycket men som ändå finns där.

Om du av någon underlig anledning inte sett Cliffhanger och är ett fan av actionfilmer kan jag varmt rekommendera den här filmen. Renny Harlin bevisade med Die Hard 2 att han är en kompetent actionregissör och fortsatte på samma spår med Cliffhanger. Synd bara att han verkar ha valt att spola ner sin karriär i toan på senare år…

Som med alla andra klassiker verkar även Cliffhanger ska få sig en remake. Vad det blir av den återstår att se…

The Expendables 3 av J

Legosoldatgruppen Expendables får i uppdrag att eliminera en hänsynslös vapenhandlare som gjort sig en förmögenhet på att sälja vapen till galna krigsherrar i Afrika och Mellanöstern. Det visar sig snart att ett spöke från förr har kommit tillbaka för att hemsöka Barney (Sylvester Stallone) i form av Conrad Stonebanks (Mel Gibson), som tillsammans med Barney startade Expendables och som Barney fick lov att döda… trodde han i alla fall.

Efter att misslyckats med uppdraget, vilket resulterade i en skadad, bestämmer sig Barney för att byta ut sina kollegor mot nya och yngre soldater för att ta itu med Stonebanks – vilket kommer visa sig vara enklare sagt än gjort.

The Expendables 3 var bättre än vad jag hade förväntat mig att den skulle vara. Visserligen är våldet nedtonat från föregångaren för att de skulle kunna få en PG-13 rating i USA och kunna nå ut till en större publik, men actionscenerna är ganska spektakulära och det är väldigt mycket action när det väl drar igång.

Det enda jag egentligen har svårt att acceptera med filmen är att de har lagt väldigt stort fokus på de nya skådespelarna medan de äldre herrarna får under en stor del av filmen stå utanför kameran. Expandables filmerna är, för mig, throw-backs till 80- och 90-talets actiondagar med dåtidens stora actionskådisar, ett förenande av skådespelare vi bara kunde drömma om under 80- och 90-talet. Jag anser helt enkelt att det var ett snedsteg av dem att försöka få en större publiken, Expendables är filmer för oss som växte upp med de här gamla gubbarna och som vill se dem i nya filmer, tillsammans.

Stallone själv har sagt att PG-13 ratingen av Expendables 3 var ett misstag och har sagt att om en fjärde film kommer spelas in kommer de återgå till originalkonceptet med stenhård vuxenaction.. och det ser ut som att The Expendables 4 redan är under produktion. Huruvida den kommer till världen eller inte återstår att se, jag håller tummarna för det i alla fall.

Förstå mig rätt, The Expendables 3 är en bra actionfilm men den var inte riktigt som jag hade hoppats på. Jag gillade filmen i alla fall även om jag tycker att PG-13 ratingen och fokuset på nya skådisar var ett rejält snedsteg för serien.

Läs gärna mina recensioner av 1an och 2an också, samt H’s recensioner av 1an och 2an.

Escape Plan av J

Ray Breslin (Sylvester Stallone) är expert på att bryta sig ut ur högsäkerhetsfängelsen och har gjort en karriär på det, för att designa flyktsäkra fängelser. Han blir anlitad av en CIA agent för att bryta sig ut ur ett hemligt, för att inte tala om olagligt, fängelse där fångarna är personer som ”försvunnit”. Väl där inser emellertid Ray att han har blivit lurad in i en fälla och måste nu fly och ta reda på vem som satt honom där.

Att se Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger i samma film var en ren drömtanke när jag var yngre och tittade på halvtaskiga VHS-kopior av Terminator och Rambo filmerna. Den drömmen gick förvisso i uppfyllelse när The Expendables filmerna kom, men i Escape Plan får vi se ungefär lika mycket av båda dessa herrar och hade den här filmen kommit för en sådär 15 år sedan hade jag skitit i spiral av upphetsning.

Det är välspelat och ganska spännande bitvis, samtidigt som filmen har en och annan twist i rockärmen som kommer lite allt eftersom filmen går och det hela är underhållande (vilket är till en viss del tack vare de spydiga replikerna mellan Stallone och Schwarzenegger). Egentligen har väl ingenting att klaga på så, mer än att jag kan tycka att det hade kunnat vara lite mer action i filmen, men whatever..

Bortsett ifrån de ovannämnda herrarna ser vi även bland annat Sam Neill som läkare och Vinnie Jones som benhård plitchef samt 50 Cent som datornörd (?!). I regissörsstolen sitter Mikael Håfström (ni vet han som gjorde Ondskan, Strandvaskaren och 1408 för ett par år sen?).

Jag tycker hur som helst att Escape Plan var en bra film, även om den kanske inte riktigt var som jag hade förväntat mig. Rekommenderas.

Bullet To The Head av J

Efter att ha genomfört ett jobb blir New Orleans torpeden James Bonomo (Sylvester Stallone) och hans partner förrådda, varpå partnern blir dödad. Dagen därpå anländer den hederlige Washington DC snuten Taylor Kwon (Sung Kang) till New Orleans för att utreda sin f.d kollegas död – som var Bonomo’s måltavla. Efter ett kort möte mellan de två herrarna slår de sig ihop för att ta reda på vem som ligger bakom beställningsjobbet.

Klyschig story, javisst. Underhållande action, absolut. Bullet To The Head är ett fint stycke film där Stallone skjuter folk till höger och vänster utan att ens blinka och dumpar oneliners och uppkäftiga repliker till Kang större delen av filmen vilket fick mig och mitt filmsällskap att skratta rätt bra. Bullet To The Head är en regelrätt hämnd-action-rulle där inga större överaskningar väntar, men är samtidigt en underhållande film för vad den är. Jag gillar den och rekommenderar den. Såatteh. Mm.