Helt Perfekt Glob

The Expendables 2 av J

I vanlig ordning är jag seg med att se film jag borde ha sett för länge sen och som troligtvis de flesta redan sett, men nåja.. nu har jag alltså äntligen fått fingrarna ur häcken och sett den efterlängtade The Expendables 2 – och jag är sjukt nöjd, igen. I Expendables 2 möter vi återigen större delen av det gamla hårda gänget ifrån den första filmen, som den här gången får i uppdrag att leta reda på ett hemligt objekt som inte får hamna i fel händer – vilket det så klart gör. En i teamet blir dödad och resten av gänget bestämmer sig för att ge styggingen på nöten och stoppa hans planer. Eller nåt sånt. Jag var lite för upptagen med att observera alla actionscener och one-liners som levereras filmen igenom för att direkt bry mig i storyn eller ens om filmen var speciellt logisk.

Hur som helst; är du ett actionfan är The Expendables 2 det absoluta valet för en skön filmkväll. Rekommenderas

Läs gärna min recension av den första filmen och H’s recensioner av ettan och tvåan också.

The Expendables 2 av H

Kommer du ihåg Expendables 1? Glöm den. Allt som den filmen gjorde fel, gör man nu rätt i film nummer två. Det är mer action i öppningsscenen, innan filmtiteln ens visas, än det är i första filmen eller för den delen nästan vilken annan actionfilm som helst. Våldet är i Rambo 4-klass och blod och kroppsdelar flyger och folk får stora hål i sig. Jet Li ger folk på nöten med stekpannor, Van Damme gör grymma hoppsparkar och Scott Adkins (Undisputed 2 & 3) slåss med Jason Statham. Det skjuts, slåss och exploderar allteftersom one-liners kastas ut.

Det blir snabbt överdrivet och direkt löjligt, men det är ju det som är poängen. Storyn… vem bryr sig? Logik är inte viktigt här. Det blir lite för mycket referenser till de gamla rävarnas klassiska filmer, men whatever. Pang boom krasch, bara. Nu väntar vi bara på trean som Nic Cage tydligen redan skrivit på för. Let’s go.

Spy Kids 3-D: Game Over av J

Spoilervarning. Juni (Daryl Sabara) har sagt upp sig ifrån OSS och Spy Kids-programmet och arbetar nu mer ensam som privatdetektiv. Detta vänder dock då han blir kontaktad av OSS, som förklarar för honom att Carmen (Alexa Vega) har försvunnit under sitt senaste uppdrag; att infiltrera och stänga ner det nya spelet Game Over, som är skapat av den ondskefulle Leksaksmakaren (Sylvester Stallone). Juni tar på sig uppdraget att hitta sin syster, rädda henne och stänga av Game Over en gång för alla – innan det är för sent.

Jag börjar med rollistan (bortsett ifrån Sabara, Vega och Stallone): Antonio Banderas, Carla Gugino, Holland Taylor, Matt O’Leary, Emily Osment, George Clooney, Steve Buscemi, Tony Shalhoub, Alan Cumming, Danny Trejo, Cheech Marin och Bill Paxton. Vad har alla dessa personer gemensamt? Alla har varit med i minst en tidigare Spy Kids film – och i den här tredje filmen har de också roller, men otroligt små. Vi fortsätter: Ricardo Montalban, Salma Hayek och Mike Judge. Vad har de här personerna gemensamt? De har större roller än personerna nämda här ovan. Dessutom har både Montalban och Judge medverkat i en respektive två tidigare Spy Kids filmer. Och.. ehum.. slutligen har vi Elijah Wood i en löjligt kort roll mot slutet av filmen. Han är med i ca 10 sekunder, eller nåt.

Meneee… hur är filmen då? Ptja, mjae. Hyfsad. Bättre än tvåan, men sämre än ettan. Den här tredje installationen känns lite mer sammanhängande och inte lika flängig som den andra filmen, men den lider precis som sina föregångare av utdaterade CGI effekter som ser rätt töntiga ut i dagens läge och framkallar mer gapskratt än flämtningar. Att många av de gamla karaktärerna utelämnats till större delen tycker jag är rätt snålt också. Jag får helt enkelt känslan av att.. eh.. att Spy Kids 3-D: Game Over inte är en Spy Kids film när jag tittar på den. Den hade lika gärna kunnat heta Game Over och det hade passat ungefär lika bra. Varför? Enkelt; man tappar den röda tråden till de tidigare filmerna titt som tätt och då och då hajar jag till och funderar vilken film det egentligen är jag tittar på.

Men som sagt; den tredje filmen är bättre än den andra, men sämre än den första. Dessutom tycker jag att det här inte är någonting som ligger i toppskiktet på Robert Rodriguez karriär – eller någon av de andra som var inblandade. Så. Slutdomen blir; urmjölkning, men helt okej rulle. Den är nog mer underhållande för den yngre publiken, skulle jag tro.

The Expendables av J

En grupp av legosoldater, kända som Expendables, blir kontaktade av den mystiske Mr. Church (Bruce Willis) som har ett uppdrag åt dem; att döda en diktator på en liten ö i sydamerika. Barney Ross (Sylvester Stallone) och Lee Christmas (Jason Statham) – ledaren för gruppen och gruppens kniventusiast – beger sig iväg till ön för att kolla vad de har för motstånd att vänta sig. Väl på ön möter de upp sin kontakt och luskar ut den verkliga anledningen till konflikten på ön. Men efter att de blivit attackerade flyr de från ön och deras kontakt stannar kvar, varpå Ross står inför ett val; antingen går han åt andra hållet och fortsätter sitt liv eller så försöker han sig på ett räddningsuppdrag som är rena självmordet för att försöka rädda sin egen själ.

Efter flera års väntan har jag (äntligen, borde jag tillägga) sett The Expendables. Och den fyllde alla förväntningar. Actiondelen levererar gott och humordelen är.. godkänd. Och så blir det lite snack då och då, som avlöses av action – och lite humor. Och så vidare. Det är God Underhållning för oss grabbar som tycker den här typen av film är bra, helt enkelt.

Men sen har vi ju alla gnällfittor där ute också. Det är bara att ta sig en kik på kommentarerna om filmen på IMDB, där vi finner slagord så som ”awful” och ”worst movie ever” och så vidare, varpå de gnäller om att filmen enbart går ut på att visa gamla gubbar med stora överarmar som skjuter folk och inte tar några som helst skador själva, halvtaskiga prestationer och overkliga element. Well.. vad fan förväntar sig folk av en sån här film? En romantisk komedi? Prisvinnande prestationer? Djupa dialoger?

The Expendables är inte en film som är riktad till de som vill se någonting verklighetstroget eller djupt, utan till de som vill bli Underhållna. Filmen ÄR B och påminner starkt om de gamla B-actionrullarna från 80-talet, fast med en fläskigare budget. Och jag älskar det (speciellt att se flera av mina gamla hjältar agera framför kameran igen och dessutom tillsammans i samma rulle) – och rekommenderar definitivt den här rullen till alla Hårda Grabbar där ute som vill se någonting med ös i. Uppföljare kommer 2012.

Death Race 2000 av J

Året är 2000 och USA har blivit krossat tack vare en finansiell kris och en militärkupp. Politiska partier har kollapsat till ett parti, som också uppfyller de religiösa funktionerna så som i en samlad kyrka och stat. Den resulterande facist polisstaten, Förenta Provinsen, är ledd av Mr. President (Sandy McCallum). Folket blir tillfredsställda igenom en ström av blodiga gladiatoriska underhållningsprogram, som bland annat inkluderar det blodiga spektaklet i Annual Transcontinental Road Race, som framställs som en symbol av amerikanskt värde och en livsstil. Kust-till-kust 3 dagars racet utspelar sig på allmäna gator och poäng delas inte bara ut för snabbhet, utan också för de oskyldiga fotgängare som blir skadade eller dödade.

Men det här året har en motståndsrörelse bestämt sig för att stoppa de omoraliska dödsracen och har lyckats infiltrera racet med en av sina anhängare, som en navigatör. Samtidigt lurar racets stjärna – Frankenstein (David Carradine) – på någonting och hans nemesis – ”Machine Gun” Joe Viterbo (Sylvester Stallone) – är inte bara ute efter att vinna racet, utan också att krossa Frankenstein.

Det finns en hel del trivia att berätta om när det kommer till Death Race 2000, och här följer en del av det jag har funnit om filmen; Roger Corman (som har ett hundratal B-produktioner på sitt samvete) skrev originalmanuset för filmen, som hade en väldigt seriös ton över sig, men då Corman ansåg att det inte var rätt överlät han manuset till Robert Thom – som i sin tur skrev om manuset och gav filmen ett lite mer komiskt närmande. Manuset är dessutom baserat på den novellen The Racer av författaren Ib Melchior. Både Stallone och Carradine genomförde dessutom det mesta av deras körning själva, men samtidigt körde Corman i de scener där de spelade in på allmäna gator då bilarna (som var specialbyggda) som användes i filmen inte var lagliga för gatukörning och filmens stuntförare inte ville bli tagna av polisen.

En uppföljande seriebok – med titeln Death Race 2020 – blev publicerad 1995 av Roger Corman’s kortlivade Cosmic Comics. Den blev skriven av Pat Mills ifrån 2000 AD, med ritningar av Kevin O’Neill. Duon hade redan arbetat med varandra på flera serier, inkluderande Marshal Law. Serieboken (som titeln avslöjar) utspelar sig 20 år efter händelserna i filmen och involverar Frankenstein’s återkomst till racingen. Nya racingkaraktärer introducerades – däribland Von Dutch, The Alcoholic, Happy the Clown, Steppenwolf, Rick Rhesus och Harry Carrie. Filmen har dessutom gett inspiration till flera spel – däribland de mycket välkända (och nu mer klassiska) Carmageddon spelen och spelet Deathtrack, som går ut på mer eller mindre samma grej som filmen gör.

Shout! Factory släppte en Deluxe Edition DVD och en Blu-Ray av filmen den 22 Juni, 2010 i region 1. Tidigare släpp av filmen blev släppta på DVD och VHS av bland annat Buena Vista Home Entertainment och New Concorde. För mer trivia kan ni kika här.

Hur är filmen då? Death Race 2000 är – i min mening – en av de bästa filmerna ifrån 70-talet. De visar ballar av stål och vräker på med en hel del våld, mörk/sjuk humor och tempot är på topp större delen av filmen – det är inte speciellt ofta man bara sitter och väntar på att något ska inträffa. Skådespelarna är överaskande bra och det är rätt intressant att se Stallone i en roll före hans genombrott i Rocky. Carradine känner man knappt igen om man bara sett honom i hans senare filmer (typ åren innan han dog). Effekterna är hysteriska och Falu Rödfärg har nog aldrig sett så underhållande ut förut. Filmens speltid är dessutom alldeles lagom och snurrar kring 80 minuter – vilket gör mig som tittare alldeles nöjd, då man slipper en massa svintråkiga dialoger som ändå inte leder någon vart.

Death Race 2000 förtjänar definitivt sitt kultrykte och jag skulle slå igång den vilken dag som helst – for sure. Filmen har dessutom fått en ”remake”/en ny version, kallad enbart Death Race – som kommer härnäst. Rekommenderas varmt.

The Expendables av H

Många års väntan från ett envist rykte till faktisk film, och nu har jag äntligen sett den. I princip är hela actionfilmvärlden samlad i en och samma film, och om vi tar en kort, kort recension: Yes, actiondelen levererar. Humordelen… ja, den är väl okej. Sen blir det en del snack (i princip varje scen med Mickey Rourke är överflödig) men japp – det är helt okej. Bring on the uppföljare.

Övriga tankar: Bonus för Charisma Carpenter i en biroll. Schwarzenegger är en usel skådis. Kul att Jet Li inte bara spelar Oövervinnerlig Kungfu-kille Typ 1A. Doffe spelar smågalen mycket bra. Det är mycket svårt att höra vad Stallone säger. Skönt att se lite hederlig knivaction också.

Cobra av H

På 80-talet var som bekant den svenska filmcensuren i sitt esse. Filmer klipptes och förbjöds till höger och vänster. När farbror Stallone gjorde filmen Cobra 1986 gick ryktet att filmen var totalförbjuden i Sverige, men så var inte fallet. Warner tänkte helt enkelt att ”äh, det här går ju garanterat inte” så de skippade helt enkelt filmen. Mer än ett år efter USA-premiären ändrade man sig och klippte i filmen själva innan de lämnade in den för granskning. Faktiskt inte alls en ovanlig situation – det kostar ju pengar att få saker granskade. Ett förbud skulle innebära omklippning och ännu en granskning, alltså ännu mer pengar. Man snippade bort runt 3-4 minuter och fick filmen godkänd.

Intressant nog så var censurreglerna på den tiden inte anpassade för videomarknaden – det fanns ingen lag som sade att videofilmer måste vara granskade och godkända. Dock kunde man anmäla en utgiven videofilm för brott mot ”brottsbalkens regler om olaga våldsskildring”. Denna regel var den man nyttjade för att åstadkomma den stora videovåldskalabaliken i början av 80-talet där ett flertal filmer försvann från marknaden och videouthyrare åkte på böter (och kanske någon till och med fick fängelse, inte säker).

Vad dessa censurregler också innebar var att man ibland gav ut filmer som klippts på bio i oklippt version på video, exempelvis ”Jakten på den försvunna skatten”. Cobra släpptes först klippt på VHS, men inte långt efter släpptes den igen oklippt. Först 1999 blev filmen officiellt tillåten oklippt när man lämnade in filmen igen för granskning till DVD-släppet.

Filmen i sig är inte något speciellt – faktiskt är den inte särskilt bra. Jag vet inte heller riktigt vilket våld man skulle klippt bort, då det nästan är helt blodfritt och inte nämnvärt spännande. Skurkarnas motivation är oerhört vag och inte sällan sitter man och undrar varför folk gör som de gör. Den kvinnliga skurken har till exempel tusentals tillfällen att ta kål på Brigitte Nielsen, men väntar till sista sekunden och försöker skjuta henne på avstånd istället. En gammal rulle som har ett oförtjänt hårt rykte.

Sen var det ju som så att man gjorde ett spel av filmen till Commodore 64. Som med nästan alla gamla 64-spel är själva spelet bortglömt, men musiken lever kvar. Jag åtog mig det svåra uppdraget att testa spelet igen, såhär 24 år efteråt och… nej. Nej. Det är en sidescroller med hela TRE banor där man ska ta ihjäl diverse skurkar som kommer kutande. Förutom att spelet är extremt svårt så är det så pass ovarierat att det är att jämföra med att sitta i en hästhage och försöka vifta bort flugor.

Musiken som sagt, den lever kvar. Ben Daglish gjorde C64-musiken, men den är baserad på filmmusikens ”Skyline” av Sylvester Levay. Som av nån anledning inte är med i filmen. Nåväl. Här är de två låtarna, med sina motsvarande visuella element.

Rambo av H

Rambo har en båt i Thailand och hjälper några missionärer (bl.a. Julie Benz från Dexter och Angel) att ta sig in i grannlandet Burma med medicin och sprituell hjälp. De tas till fånga av… ja, det vet jag faktiskt inte. Tydligen så pågår det rena massmord dagligen i Burma, men vem som gör det och varför förklaras inte. Ett gäng legosoldater skickas i alla fall in och Rambo får stå till tjänst när skiten träffar fläkten.

Jag har väl egentligen bara ett ord för att beskriva den här filmen: Brutal. Man tonar verkligen inte ner på våldet när hela byar slaktas. Kroppsdelar kapas av, blodet forsar, och barn mördas. Det är inga små vapen som används, och folk som blir skjutna går i småbitar. Folk som exploderar slits i röda stycken som flyger åt alla håll.

Folkmorden i Burma är verklighet. Synd bara att filmen inte ger oss någon egentlig information om det hela. Faktum är att större delen av filmtittarna kommer att anta att det hela är påhittat.

Nåväl. Som actionfilm sett är det helt klart en rejäl dos våld. Brutaliteten kan nog vara lite för mycket för gemene man. Själv sa jag ”Oh. Shit.” flera gånger till mig själv under filmen gång. Jag vill påpeka att jag sett arbetskopian som läckt ut på nätet, som kan skilja sig från den slutliga versionen, kanske med trimmat våld. Klippet man visade ur filmen på Letterman var definitivt trimmat, men troligen för att de inte vill visa folk med pilar genom huvudet på TV.