Helt Perfekt Glob

The Last Sharknado: It’s About Time av J

Jag skrev följande i min recension av Sharknado 5: Global Swarming: ”Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…”. Gissa vad? Jag hade rätt…

Fin (Ian Ziering) lyckades tillsammans med sin fru April (Tara Reid) förinta de massiva cyklonerna med hajar i, men till priset av Jordens undergång och mänsklighetens utrotning. Ensam började Fin att vandra runt i de öde ruinerna tills det att han plötsligt blev kontaktad av sin son Gil – från framtiden. I ett sista försök att ställa allting tillrätta skickade Gil sin far tillbaka i tiden för att stoppa den allra första cyklonen med hajar i – i stenåldern, där Fin möter upp April och flera av hans vänner som han trodde hade dött. Tillsammans reser de genom tid och rum för att stoppa cykloner i olika tidsepoker för att sätta stopp för dem en gång för alla.

Jag brukar i regel se om tidigare filmer i en franchisé när en ny film har släppts, men i Sharknado’s fall hoppade jag det. Jag orkade verkligen inte plåga mig igenom de fem första Sharknado filmerna innan jag skulle se The Last Sharknado: It’s About Time och det var nog bra då den här filmen var en handfull att ta in.

Den första filmen har en viss seriös ton av sig (även om konceptet är skitlöjligt), medan dess uppföljare ballar bara ur mer och mer för varje film och den här sjätte – och förhoppningsvis sista delen i franchisén – toppar samtliga av de tidigare filmerna i hur jävla absurd och löjlig filmen är. Jag hade inte förväntat mig en seriös film så klart, men gode gud.. det enda som hade fattats för att göra den här cirkeln hel hade varit om karaktärerna hade ställt sig och stirrat rakt in i kameran med ett stort leende och sagt; ”Oh, these silly Sharknados.”. Filmen drar så klart referenser till andra – bättre – filmer och produktioner, i synnerhet Back To The Future trilogin som de försöker skämta med cirka trettiosex gånger filmen igenom vilket blir väldigt gammalt, väldigt snabbt.

Jag har inte så mycket mer att tillägga egentligen. Jag försökte verkligen gå in med ett öppet sinne och förberedde mig på en film som skulle vara dummare än en säck med potatis men filmen visade sig så klart bara vara ytterligare en Sharknado film som upprepade exakt samma sak som de tidigare fem filmerna, men som skruvade upp dumheterna ytterligare tre snäpp. Ska jag vara ärlig så begriper jag inte hur fan de lyckades få ihop sex filmer (och en mockumentär) i den här franchisén då de stampar konceptet och skämtet – som franchisén i stort sett är – i backen. Se någonting annat. Dynga.

Läs gärna mina recensioner av Sharknado 1, 2, 3, 4 och 5 också.

Cruel Intentions av J

Kathryn Merteuil (Sarah Michelle Gellar) och Sebastian Valmont (Ryan Phillippe) är två snygga, snuskigt rika och manipulativa styvsyskon från Manhattan’s övre östsida som får vad de vill ha, när de vill ha det.

Uttråkad av alla tjejer som han har kunnat förföra förr har Sebastian nu satt sitt sikte på den ultimata utmaningen; den vackra och oskuldsfulla rektorsdottern Annette Hargrove (Reese Witherspoon), som har bestämt sig för att vänta tills det att hon hittat sitt livs kärlek och giftermål innan hon ska gå till sängs med en man. Kathryn ser det perfekta tillfället för en vadslagning. Om Sebastian misslyckas att lura ner Anette i hans säng, måste han ge bort sin 1959 Jaguar Roadster till Kathryn. Skulle han däremot lyckas vinner han Kathryn – den enda tjejen han vet att han aldrig skulle kunna få. Samtidigt blir Cecile (Selma Blair), en naiv tjej vars moder har värvat Kathryn att hjälpa henne att platsa in på hennes nya skola, insyltad i styvsyskonens vadslagning då Kathryn – med hjälp av Sebastian – planerar att förstöra Cecile’s rykte som hämnd på Kathryn’s ex-pojkvän, som lämnde henne för Cecile.

Cruel Intentions – eller En Djävulsk Romans i Sverige – var en film som gick förbi mig när den släpptes och det var väl föga förvånande då filmen inte tilltalade mig nämnvärt kring sekelskiftet. Jag såg filmen för första gången några år efter dess release då jag lånade en före detta väns dvdutgåva av filmen tillsammans med en bunt andra filmer. Vad jag minns så vart jag förvånad över hur mycket jag gillade filmen när jag såg den. Nu, omrking tio år senare, har jag alltså sett om filmen igen och ja, den fungerar fortfarande bra.

Skådespelet är suveränt (Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe är sjukt bra i sina rollsättningar, i synnerhet Gellar i bitch-rollen), manuset är välskrivet (även om det är löst baserat på den franska epistolära romanen Les Liaisons dangereuses från slutet av 1700-talet) och filmen lyckas hålla mitt intresse uppe – även om det är smått förutsägbart vart allting är på väg mot slutet. Trots att filmen är först och främst ett drama så förekommer det mörk humor här och jag tycker den fungerar väldigt bra, speciellt då skämten inte dängs över huvudet på tittaren var och varannan minut.

Nå. Cruel Intentions kanske inte är en film jag skulle valt över någon annan film utan att ha någon vetskap om den sedan tidigare, men helt ärligt så gillar jag den och tycker att den står sig bra än idag – tjugo år efter dess release. Rekommenderas.

Charlie’s Farm av J

Vännerna Jason (Dean Kirkright) och Mick aka Donkey (Sam Coward) har bestämt sig för att åka ut på en road trip till den australiensiska bonnvischan för att besöka den beryktade platsen ”Charlie’s Farm”, som tros vara hemsökt. De lyckas övertala Jason’s flickvän Natasha (Tara Reid) att ringa hennes bästa vän Melanie (Allira Jaques) så att de bägge kan följa med på resan. De talar emellertid aldrig om för tjejerna om platsens blodiga förflutna; under 1980-talet ägnade sig farmarparet John Wilson (Bill Moseley) och hans fru Merideth (Trudi Ross) sig åt att tortera, mörda och äta otaliga offer på platsen tills det att de blev lynchade av en mobb – men inte innan Merideth hann gömma deras förståndshandikappade son Charlie, som aldrig återfanns.

Väl på plats bestämmer sig gruppen för att övernatta och utforska området närmare dagen därpå, ovetandes att Charlie (Nathan Jones) fortfarande bor på farmen – och att han har vuxit upp till ett över två meter högt och hundrasjuttiofem kilo tungt vidunder av psykotiska muskler!

Charlie’s Farm är en australiensisk slasherfilm från 2014 som går i ungefär samma fotspår som Wrong Turn och Hatchet filmerna. Skillnaden på den här filmen och de filmerna är att det är väldigt lång build-up här, nästan onödigt lång faktiskt. Förvisso är det två flashback-sekvenser där det händer saker, men det är först när det är i runda slängar kring trettio minuter kvar av filmen det börjar röra på sig i nutid.

Trots den långsamma build-upen gillade jag filmen. Skådespelarna är bra, karaktärerna är (överlag) underhållande att titta på och gore-effekterna är både praktiska och slafsiga – score! Även om Bill Moseley och Kane Hodder har små roller här så är filmen som bäst när dessa två herrar står framför kameran. Nathan Jones var dessutom helt rätt person att sätta i rollen som Charlie – karln är för fan gigantisk!

Charlie’s Farm var för mig ett blindköp när jag handlade hem en hel bunt med slasherfilmer från brittiska Amazon och den visade sig vara en av de bästa av den högen. Rekommenderas.

Sharknado 5: Global Swarming av J

Efter att cykloner med hajar i har börjat härja i Europa beger sig Fin (Ian Ziering), hans fru April (Tara Reid) och deras yngste son Gil (Billy Barratt) till London för att hjälpa MI6 att försöka hitta en lösning på problemen. Kort efter deras ankomst blir Fin kontaktad av sin vän Nova (Cassandra Scerbo) som ber honom komma till Stonehenge för att undersöka en grotta, där målningar och tecken på att dessa cykloner har härjat på Jorden förr finns – och väl inne i grottan finner de en mystisk artefakt.

Kort efter deras fynd bryter en cyklon ut och ödelägger stora delar av London – och lyckas suga in Gil. Fin och April måste nu försöka rädda sin son och stoppa cyklonen, som har utvecklat förmågan att teleportera sig själv och allt i den till olika platser på Jorden. Samtidigt har fler cykloner börjat dyka upp världen över och hotet om en global cyklon är förestående.

Sharknado 5: Global Swarming. Ja.. vad ska jag skriva egentligen? Det är Sharknado för femte gången, fast på ett lite större plan. Effekterna suger fortfarande, skådespelarna gör fortfarande ett bra jobb trots ett sketet manus, referenser till andra filmer (så som Back To The Future, Indiana Jones och Bond filmerna) är tillbaka från den fjärde filmen (även om de tonat ner skämten) och manuset är allt annat än realistiskt – på ungefär varenda punkt. En av dessa punkter som var skrivna i sten i de fyra första filmerna tar emellertid en vändning mot slutet av filmen…

Nog för att Sharknado nummer fem är en skitfilm men jag kunde inte låta bli att fundera över hur de här filmerna hade kunnat varit om något eller några bolag som skjuter in miljarder i budget på sina filmer hade stått bakom dem. En hel del scener i den här filmen hade nämligen kunnat varit riktigt storslagna och episka om det inte vore för att effekterna ser ut som något en gymnasieelev har knackat ihop på en eftermiddag. En annan sak jag funderat lite grann på är hur filmerna spårat ur allt mer för varje film som kommit. Den första filmen hade ett totalt idiotiskt koncept men var samtidigt hyfsat seriös i tonen, medan dess uppföljare bara blev flamsigare och flamsigare. Antagligen insåg de väl att det inte hade hållt att göra en serie filmer med en seriös ton om cykloner som slungar runt hajar på folk – speciellt inte med den kvalitén på effekterna som de hade i filmerna.

Nåja. Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…

Sharknado 4: The 4th Awakening av J

Det har gått fem år sedan den senaste cyklonen med hajar i slog till mot det amerikanska fastlandet. Tack vare deras revolutionära atmosfärstabilisatorer som de kallar Astro-Pods har forskningsföretaget Astro-X lyckats utplåna de fruktade cyklonerna innan de har hunnit tillta i styrka.

Fin (Ian Ziering) och hans kusin Gemini (Masiela Lusha) är på väg till Las Vegas för en familjeåterförening, nöjen och avkoppling. Men kort efter deras ankomst tilltar en storm strax utan för Vegas som snabbt byggs upp till en sandcyklon som inte bara ödelägger stora delar av staden utan drar även med sig alla hajar som simmade i en stor tank utanför det nyöppnade hotellet Shark World för att sedan sätta kursen mot Kansas – där Fin’s yngste son befinner sig hos sin farmor.

Sharknado 4: The 4th Awakening toppar den tredje Sharknado filmen med hästlängder. Likt sin föregångare är även den här filmen en ren självparodi, men till skillnaden från den så försöker även den här filmen att parodisera och referera till andra filmer – som till exempel Star Wars, The Texas Chainsaw Massacre, The Wizard Of Oz, Christine och Terminator. En del av referenserna måste jag medge fungerar ganska bra och fick mig att skratta till, medan andra inte fungerar alls och känns bara väldigt trötta (så som inledningen).

Utöver allt det här så fungerar filmen ungefär lika dåligt som sina föregångare. Den har usla effekter, huvudkaraktärer som är odödliga oavsett vad de än blir utsatta för och ett manus som är menat att vara idiotiskt vilket i sin tur blir väldigt tröttsamt, väldigt snabbt. Skådespelarna håller ungefär samma nivå som de tidigare filmerna och de gör överlag ett bra jobb trots det störtlöjliga manuset de hade att jobba med.

Jag har inte så mycket mer att tillägga om den fjärde Sharknado filmen. Den har några få stunder då den blänker till lite grann men är överlag en riktig skitfilm som sina föregångare.

Sharknado 3: Oh Hell No! av J

Medan Fin Shepard (Ian Ziering) är i Washington D.C. för att motta den högsta utmärkelsen en civilperson kan få i USA efter att han stoppade cyklonerna ett och två år innan slår ytterligare en cyklon med hajar i till och ödelägger större delen av staden – bara för att plötsligt försvinna. Efter att med nöd och näppe klarat sig undan cyklonen med livet i behåll beger sig Fin iväg till Florida för att möta upp sin – nu mer omgifta – fru April (Tara Reid) och deras dotter Claudia (Ryan Newman) för att fira semester där – vilken blir väldigt kortvarig då nya cykloner med hundratusentals hajar dyker upp och bildar som en vägg över hela den amerikanska östkusten och som är på väg rakt mot land och hotar att utplåna allt som kommer i deras väg.

Oh boy… jag trodde inte det skulle bli mer absurt, överdrivet, löjligt och idiotiskt efter den andra Sharknado filmen. Jag hade fel. Väldigt fel. Allt som var bedrövligt i de tidigare filmerna är givetvis kvar samtidigt som Sharknado 3: Oh Hell No! tar steget in i självparodi och får de två första filmerna att åtminstone påminna om seriöst gjorda filmer. Humorn fungerar inte överhuvudtaget. Det spelar ingen roll hur mycket ”hysteriska” skämt och hur ”självmedveten” filmen är, det blir varken underhållande eller kul, utan mest tröttsamt när den femhundrade CGI-hajen kommer farande för att tugga på nästa offer. Den tredje installationen i serien är samma jävla film en tredje gång, fast all idioti från de två tidigare filmerna har skruvats upp ett extra varv.

Konceptet bakom Sharknado räckte knappt till en film och de har pressat ut fem stycken (plus en mockumentär på det) hittills. Jag menar, hur många filmer på ett så här idiotiskt koncept kan man egentligen göra?

Sharknado 2: The Second One av J

Fin Shepard (Ian Ziering) och hans ex-fru April Wexler (Tara Reid) är på väg till New York med flyg för att April ska medverka i en direktsänd intervju om hennes nyligen släppta bok; How To Survive A Sharknado. Väl i New York ska de möta upp Fin’s syster Ellen (Kari Wuhrer) och hennes man Martin (Mark McGrath) innan intervjun, men då ett kraftigt oväder slår till under deras flygning inser Fin och April snart att det som inträffade i Los Angeles ett år tidigare med en cyklon full i hajar är på väg att upprepa sig. Skillnaden är att orkanen som är på väg att slå till mot New York har två aktiva cykloner med tusentals hungriga hajar i sig.

Okej. Sharknado 2: The Second One. Vad finns det egentligen att säga? Det är i stort sett samma film som den första fast med en 500 000 dollar fläskigare budget (vilket inte syns överhuvudtaget), men med den lilla skillnaden att de skruvat upp idiotin i den här första uppföljaren. Jag fick känslan till och från under min titt att teamet bakom försökte blinka till tittaren och att de medvetet försökt göra filmen dålig bara för den sakens skull, vilket oftast inte fungerar speciellt bra och det gör det inte här heller.

Skådespelarna gör återigen ett okej jobb med tanke på vad det är för skit de har att jobba med och teamet bakom filmen verkar tack och lov ha lärt sig från den första filmen att inte använda samma klipp trettiofem gånger i olika scener. Det finns dock ingen anledning att oroa sig, de har givetvis återigen använt sig av stock footage klipp för att fylla ut speltid och scener som de antagligen inte orkade eller inte hade pengar till att göra själva. Effekterna ser återigen förjävliga ut, men det är väl knappast en överraskning? Manuset är sisådär. Jag menar, vad ska man egentligen tycka om en film där tornados slungar runt uselt CGI-renderade hajar och som dessutom är en uppföljare? Filmen hade sina stunder då jag garvade till men de var få och långt emellan.

Även om jag tycker att den här filmen är skit så tror jag faktiskt att jag föredrar den här över den första. Den har lite bättre tempo än sin föregångare och de envisas inte med att använda samma jävla klipp flera gånger heller. Fast å andra sidan finns det ju egentligen ingen anledning till att se de här filmerna överhuvudtaget egentligen. Moving on.

Sharknado av J

En lugn dag på en av Los Angeles stränder får ett abrupt slut när en plötslig cyklon, som dragit upp hajar ur vattnet, slår till. Pubägaren och surfaren Fin (Ian Ziering) bestämmer sig för att bege sig iväg tillsammans med sina vänner Baz (Jason Simmons) och Nova (Cassandra Scerbo) för att rädda hans ex-fru April (Tara Reid), hans dotter Claudia (Aubrey Peeples) och hans son Matt (Charles Hittinger) efter att hans strandpub och strandpromenaden blivit totalförstörda. Det hela är emellertid lättare sagt än gjort då cyklonen inte bara översvämmat stora delar av Los Angeles utan den har även slungat in stora mängder hungriga hajar in i staden också.

När det kommer till SyFy och The Asylum filmer är det inte många som står ut ur mängden. Jag menar, majoriteten av de filmer som produceras av dessa bolag är ren dynga. Sharknado är knappast något undantag men står ändå ut från resten av deras skit då den på något mycket underligt sätt blivit en sorts hit och fått fyra uppföljare, en mockumentär (Sharknado: Heart Of Sharkness) och en dokumentär (Sharknado: Feeding Frenzy) som kom i samma veva som film nummer tre.

Produktionsvärdet ligger på ungefär samma nivå som en kopp kaffe och en påse muffins som vanligt när det kommer till SyFy och The Asylum. Vissa sekvenser används flera gånger i flera oliker scener och en handfull av dem används upprepade gånger i samma scen. Den replik som används mest i hela filmen är ”Are you okay?”, som används ett tiotal gånger under hela filmens speltid. Idéen bakom filmen är skitlöjlig men står samtidigt ut från alla andra sharksploitation filmer som strömmat ut de senaste tjugo åren – vilket kanske förklarar dess framgång. Men bara för att något står ut betyder det inte att det är bra och Sharknado är verkligen inte bra.

Skådespelarna gör förvisso ett hyfsat jobb överlag och jag gillar att karaktärerna ändå är seriöst skrivna och att filmen inte försöker göra parodi på sig själv, vilket det väldigt lätt kan bli när en film har en så urbotat jävla dum idé som Sharknado har. Men bra skådespel räcker inte långt när precis allt annat är bottenskrap. Förvisso garvade jag till några gånger här och där men jag kände mig aldrig direkt underhållen. Det blev mest en kamp med mig själv över att inte stänga av filmen.

Det finns betydligt ”bättre” dåliga filmer där ute än Sharknado. Dessvärre är Sharknado en sån där film som folk kommer komma ihåg tack vare att de inte är vana vid att titta på kultfilm och filmer som egentligen inte är bra, men som har ett högt underhållningsvärde just tack vare det.

Urban Legend av J

På den sista tiden har Pendleton University i New England drabbats av en rad mycket märkliga dödsfall. Studenten Natalie (Alicia Witt) är säker på att en galen mördare går lös, som genomför sina dåd efter vandringssägner. Hon beslutar sig för att ta reda på sanningen om Pendletons egen myt; en 25 år gammal historia om en studentmassaker orsakad av en egensinning psykologiprofessor som efteråt tog sitt eget liv. Samtidigt som studentföreningarna förbereder sig för att fira den makabra årsdagen börjar Natalie inte bara inse att hon själv är en måltavla för den galna mördaren, utan också att denne kan vara närmare än vad hon först trott…

Ska sanningen fram så var det här första gången jag såg den amerikansk-franska samproduktionen Urban Legend. Jag minns att jag aldrig hade något som helst intresse för filmen när den kom till Sverige 1999 (ungefär ett halvår efter dess release i USA) och det skulle dröja ända fram till nu innan jag satte mig och såg den. Varför begriper jag faktiskt inte; det är en film som absolut föll mig i smaken. Det är en regelrätt slasher med en 90-talskänsla likt Scream och I Know What You Did Last Summer filmerna, vilket är ett ganska hyfsat betyg i mina ögon. Jag tycker att den har ett intressant koncept och en ganska klyftig twist mot slutet av filmen, även att jag lyckades klura ut vem som var mördaren.

Jag gillar Urban Legend och kommer absolut att se om den fler gånger. Gillar man slasherfilm överlag tycker jag absolut att man ska se den här filmen om man inte har gjort det. Rekommenderas.

Scrubs – Season 1 – 9 av J

Jag är verkligen inte på humör för att skriva någonting längre, så det här blir en kort en… och dessutom, vem fan i helvete har INTE sett Scrubs?

Serien är så klart bra och bjuder på många fina gapskratt men runt säsong 8 tyckte jag att serien började gå utför och säsong 9 kändes mest som waste of time då de flesta av originalkaraktärerna var mer som bikaraktärer och de nya karaktärerna var bara irriterande, usla, dumma och jobbiga att titta på. John C. McGinley som Dr. Cox var iaf anledningen till att jag faktiskt orkade mig igenom hela 9 säsonger av serien. De övriga skådisarna (så som Zach Braff, Donald Faison, Ken Jenkins och Sarah Chalke) gjorde också serien sevärd, men.. mjae.. McGinley snor större delen av showen i mitt tycke.

Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att Braff’s agerande som J.D. bara känns så… så… ursäkta uttrycket… bögigt (och barnsligt) – och oftast är det inte ens kul utan bara irriterande. Han beter sig verkligen som en jävla kärring och… ehrm… det stör mig. Förresten så hatar jag sångnumrena i serien också. Speciellt det där jävla avsnittet då en kärring hör alla sjunga istället för att prata… jag undrar vad för något hon smackade i sig egentligen.

Men.. allt det här vet ju alla redan, för alla har ju sett Scrubs. Alla 9 säsongerna. Eller hur? Så varför fortsätter jag skriva? Ingen aning – så jag sätter punkt där.