Helt Perfekt Glob

Mortal Kombat Legends: Snow Blind av J

Kano (David Wenham’s röst) är fast besluten att ta över Earthrealm och attackerar stad efter stad med hjälp av Black Dragon klanen. Valet är enkelt: knäböj eller bli utplånad. Men det finns en ung man som inte tänker knäböja sig för Kano, Kenshi Takahashi (Manny Jacinto’s röst). Kaxig och odisciplinerad förlorar han både sin syn och sitt självförtroende efter en konfrontation med Kano och hans klan.

Nedslagen och svårt skadad kommer han snart under handledning av Kuai Liang (Ron Yuan’s röst), som har gett upp krigarens väg och är motvillig till att träna Kenshi men är samtidigt också den enda krigaren som är kraftfull nog att utmana Kano. Längs vägen börjar Kenshi att återupptäcka det hopp han förlorat och en möjlig väg till frälsning, frågan är bara om det kommer räcka för att stoppa Kano och rädda Earthrealm…

Efter att jag hade sett klart Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms slog en tanke mig; har det kommit fler filmer av de här animerade Mortal Kombat filmerna? Jag slängde mig ut på IMDB och insåg att det hade kommit en tredje film i serien, Mortal Kombat Legends: Snow Blind – och att en fjärde film, Mortal Kombat Legends: Cage Match, släpps i Oktober. Då jag har tvångsmässiga tankar när det kommer till att se allt i en franchisé när jag väl har börjat (och då jag älskade de två första filmerna) så beställde jag hem filmen på bluray och… Mortal Kombat Legends fortsätter att leverera.

Likt sina föregångare är den här tredje filmen extremt våldsam, actionpackad och har ett extremt högt tempo. Men till skillnad från de två första filmerna så känns dess speltid faktiskt ganska lagom för att lägga fram filmens handling. Onödiga subplots och dödtid finns inte här, allt som är med i filmen tillför något och även om jag tycker att några av karaktärerna är underanvända (och att det känns som att de bara är med för fanservicen) så är inte filmens korta speltid lika märkbar som i de två tidigare filmerna i serien.

Hur som helst är Mortal Kombat Legends: Snow Blind ytterligare en riktigt bra installation i den här serien av animerade Mortal Kombat filmer (som är, för den som inte har förstått det, gjorda för fansen). Det är våldsamt, det är actionpackat och det är God Underhållning. Rekommenderas.

Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms av J

Kort efter att ha förlorat den senaste Mortal Kombat turneringen inleder Outworld’s härskare Shao Kahn (Fred Tatasciore’s röst) en massiv attack mot Earthrealm i ett försök att få åskguden, tillika Earthrealm’s beskyddare, Lord Raiden (Dave B. Mitchell’s röst) att gå med på att ingå i en sista Mortal Kombat turnering – där vinnaren tar allt.

Samtidigt försöker Scorpion (Patrick Seitz’s röst) att hitta Kamidogu, en mystisk relik tillverkad av de Äldre Gudarna, innan Netherrealm guden Shinnok (Robin Atkin Downes’ röst) lyckas använda den för att återuppväcka den mystiske One Being – vars enda syfte är att förinta allting som existerar.

För det första; Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms är en direkt fortsättning på Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge (recenserad här), så har du några som helst planer att se den här filmen borde du titta på den först.

För det andra; den här är nästan lika bra som sin föregångare. Den har ett extremt högt tempo och även om filmen avhandlar på sätt och vis två berättelser samtidigt så fann jag den aldrig rörig. Filmen är spännande, extremt våldsam och över innan man ens hinner reagera – vilket för mig till det enda ”problemet” jag egentligen har med filmen; dess speltid.

Likt sin föregångare är filmen i runda slängar åttio minuter lång och likt den första filmen kände jag att speltiden egentligen var för kort här också. Dels för att det händer betydligt mycket mer här, men också för att vissa partier (bland annat ett par fightingscener) hade egentligen behövt vara något längre än vad de är.

Men med det sagt så tycker jag att Mortal Kombat Legends: Battle Of The Realms inte bara är en suverän film, utan även en riktigt bra uppföljare – även om jag hade kunnat tycka att den borde varit något längre än vad den är. Rekommenderas.

Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge av J

Hanzo Hasashi (Patrick Seitz’s röst) förlorar i ett slag hans klan, familj och sitt liv under en attack från en rivaliserande ninja klan, ledda av Sub-Zero (Steve Blum’s röst). I underriket träffar han Quan Chi (Darin De Paul’s röst), som utlovar att han kommer återfå sin familj och sitt liv om han i utbyte stjäl en nyckel ifrån Shang Tsung’s (Artt Butler’s röst) ö – där den interdimensionella turnéringen Mortal Kombat hålls – så Quan Chi kan släppa ut sin fängslade mästare, Shinnok (Robin Atkins Downes’ röst).

Hasashi ingår i avtalet med Quan Chi och beger sig till ön i täckmantel att han ska medverka i turneringen, under namnet Scorpion, samtidigt som en grupp andra krigare är där för att försvara Jorden från total förstörelse.

I väntan på den kommande Mortal Kombat rebooten som släpps ganska snart tyckte jag att det var dags att spana in Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge som släpptes för ganska exakt ett år sedan.

Jag har aldrig varit och lär aldrig bli något större die hard fan av Mortal Kombat spelen. Jag gillar däremot loren, karaktärerna och det faktum hur over the top blodig och våldsam franchisén är och jag växte upp med live action filmerna som kom under 90-talet. Jag gillar fortfarande bägge, även om den andra filmen är en fullständig katastrof rent filmmässigt.

Med allt det sagt så tycker jag att Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge är svinbra. Filmen kan väl ses som en soft-reboot av franchiséns story och en origin story för Scorpion, men istället för att saker och ting dras ut på i all oändlighet så brakar det på i ett högt tempo med mycket action och blodiga strider.

Det enda felet med filmen i mitt tycke var att den var lite kort med sina knappa åttio minuter, vilket resulterar i att flera fighter blir kortare än vad de borde ha varit. Tio, femton minuter längre speltid som hade koncentrerats på längre fighter hade kanske inte gjort filmen mycket bättre än vad den redan är, men det hade inte varit ovälkommet.

Skulle jag rekommendera Mortal Kombat Legends: Scorpion’s Revenge i väntan på Mortal Kombat rebooten? Definitivt, men även efter att den filmen släppts för det här är – trots sin korta speltid – God Underhållning. Rekommenderas varmt.

Scooby-Doo: Return To Zombie Island av J

Efter år av att lösa mysterier har Mysteriegänget lagt sin passion på hyllan – om än motvilligt. Efter att Shaggy (Matthew Lillard’s röst) har vunnit en resa till en tropisk ö finner de sig snart dock återigen i mitten av ett mysterium då de inser att de återigen befinner sig på Moonscar Island – samma ö där de stötte på horder av zombies och en grupp odödliga kattmonster.

Scooby-Doo On Zombie Island är hands down den bästa Scooby-Doo filmen – och produktionen – som gjorts i min mening och är antagligen den Scooby-Doo filmen jag har sett flest gånger. När jag fick nys för ett halvår sen eller så att en uppföljare kom under förra året blev jag exalterad då jag önskat att det skulle komma en uppföljare ända sedan jag såg den för första gången.

Uppföljaren visade sig – som jag misstänkte – inte vara i närheten av sin föregångare. Dels känns filmen som vilken annan Scooby-Doo film som helst och utmärker sig inte nämnvärt och dels så hamras en del skämt ner i backen så pass långt att det till slut blir rent av tjatigt och krystat. Som barn kanske man inte tänker på det så klart, men som vuxen blir det ganska snabbt irriterande att höra samma skämt ungefär sjutiofem gånger inom loppet av femton minuter.

Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig; den bjuder på många sköna gapskratt och även om dess story inte gick i den riktning jag hade velat att den skulle gått så fungerade den hyfsat ändå. Det är trots allt Scooby-Doo vi snackar om här. Det enda jag genuint inte gillade (bortsett från nedhamrade och upprepande skämt) var väl att de lämnade en gigantisk lös tråd kvar i filmen som jag tvivlar på att vi kommer få någon fortsättning på…

Det märks på sätt och vis att Scooby-Doo: Return To Zombie Island är en cash-grab på franchisén (vilket antagligen gör den till ytterligare en dussinfilm i de mängder av Scooby-Doo filmer som produceras varje år), men som en uppföljare funkar den helt okej. Det kanske inte säger så mycket egentligen då de flesta av dessa filmer är just det; helt okej, åtminstone om man ska gå på vilken publik de är ämnade för egentligen.

Nåja. Gillar man Scooby-Doo är det här en okej stund i soffan utan tvekan.

Läs gärna min recension av Scooby-Doo On Zombie Island också.

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles av J

När någon börjar stjäla experimentell teknologi i Gotham City kopplas Batman (Troy Baker’s röst) in på fallet och tillsammans med Batgirl (Rachel Bloom’s röst) och Robin (Ben Giroux’s röst) börjar han undersöka saken och stöter snart på fyra ninjasköldpaddor; Teenage Mutant Ninja Turtles. De två grupperingarna slår sig snart samman för att bekämpa två gemensamma fiender som smider planer på att förinta Gotham City – och sedan världen.

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles (som för övrigt är en smått missledande titel) hade varit en blöt dröm för mig som barn. Batman och TMNT var två av mina favoritserier när jag var liten och blotta tanken att dessa två universum skulle komma att bli en film var bara något jag kunde drömma om. Nu, tjugo plus år senare har äntligen den drömmen blivit verklighet och holy shit; det här är bra skit.

Filmen är överraskande våldsam för en film där Nickelodeon har varit involverade och den bjuder på en hel del action och där folk får på truten. Röstskådespelet är suveränt och även om jag inte är ett superstort fan av den här typen av kantigare animationer så var de välgjorda och bitvis ganska snygga. Personligen hade jag hellre sett att de använt sig av någon animationsstil med mjukare drag, men med tanke på hur jävla bra filmen i övrigt var så kan jag överse det.

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen. Är du ett fan av Batman och TMNT, vad väntar du isåfall på? Jag personligen kommer att se om den här fler gånger. Den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig.

Batman: The Killing Joke av J

Jokern (Mark Hamill’s röst) har återigen lyckats rymma från Arkham Asylum och har satt sitt sikte på Kommisarie Gordon (Ray Wise’s röst) med ett enda syfte; att bevisa att allt som krävs är en dålig dag för att man ska kunna bli lika galen som honom. Kan Batman (Kevin Conroy’s röst) stoppa hans vansinniga plan i tid?

Batman: The Killing Joke är baserad på serien med samma namn från 1988, som fungerar som en originstory för Joker. Men då serien bestod av strax över sextio sidor behövdes det hela paddas ut för att få ihop en 60+ minuter film. Så, filmen inleds med material som inte har någonting överhuvudtaget med The Killing Joke att göra under de första trettio eller så minuterna för att sedan hoppa in i källmaterialet. Jag är ganska kluven kring vad jag tycker om den här filmen egentligen…

Å ena sidan gillar jag den mörkare och mer vuxenorienterade tonen filmen har, men å andra sidan känns det som att de första trettio minuterna av filmen är slutet på en film och när de väl börjar använda källmaterialet från serien så känns det som att en ny film startar från ingenstans. Skiftningen mellan den första delen av filmen och den andra känns väldigt abrupt och ärligt talat tror jag att de bägge delarna hade fungerat bättre var för sig i varsin trettio minuters kortfilm istället för den här mashupen då de bägge delarna har så olika ton.

Även om jag tycker att serien är helt okej så kan jag inte direkt påstå att jag är något jättestort fan av den. Den här adoptionen av serien är väl okej för vad den är antar jag, men den hade antagligen fungerat bättre som jag skrev här ovanför som en egen kortfilm på runt trettio minuter. Animationerna är snygga och voiceactingen är bra – i synnerhet Kevin Conroy och Mark Hamill, som gjort rösterna till de karaktärerna i flera andra Batman produktioner, däribland Batman: The Animated Series från 90-talet och Arkham spelen.

Jag är som sagt ganska kluven vad jag tycker om filmen på det stora hela. Jag gillar som sagt den lite mörkare och vuxnare tonen filmen har, men tycker samtidigt att dess första och andra del skär sig i ton och berättande. Filmen hade kunnat varit så mycket bättre än vad den är, men den är å andra sidan inte en fullständig katastrof som inte går att titta på. Den duger väl, skulle jag säga.

Batman: Assault On Arkham av J

Efter att Edward Nigma aka The Riddler (Matthew Gray Gubler’s röst) har lyckats komma över känslig information sätter regeringsagenten Amanda Waller (CCH Pounder’s röst) ihop ett gäng kända förbrytare, ledda av Floyd Lawton aka Deadshot (Neal McDonough’s röst), för att skicka in dem till Arkham Asylum, där Riddler återigen har blivit inspärrad tillsammans med informationen han kom över. Samtidigt letar Batman (Kevin Conroy’s röst) frenetiskt efter en bomb som Joker (Troy Baker’s röst) säger sig ha apterat någonstans i Gotham, som vid en detonation kan utplåna halva befolkningen tack vare strålningen…

Batman: Assault On Arkham är en spin-off på Arkham spelserien som nyligen fick sitt fjärde spel (Arkham Knight), även om det egentligen inte känns som en ren Batman film då vi knappt får se den maskerade hämnaren filmen igenom. Här står skurkarna i fokus och det känns som en ganska skön twist på Batman-konceptet (och gör mig lite småsugen på att se den kommande Suicide Squad filmen). Hela filmen är våldsam, mörk och ligger i ungefär samma klass som Under The Red Hood och The Dark Knight Returns filmerna, vilket får mig att jubla högt. Det här är riktigt God Underhållning och en självklar rekommendation från mig.

Batman: The Dark Knight Returns, Part 1 & Part 2 av J

Det har gått tio år sedan Bruce Wayne (Peter Weller’s röst) bestämde sig för att pensionera Batman och aldrig mer ta på sig masken. Men när nu ett nytt kriminellt gäng kallat The Mutants börjat terrorisera Gotham City tvingas den nu mer 55 år gamle Bruce att ta på sig masken återigen. Men har han fortfarande vad som krävs för att slå tillbaka kriminaliteten i en ny tidsålder?

Batman: The Dark Knight Returns, Part 1 är den första filmen av två som är baserad på serietidningen (som kom i 4 nummer) med samma namn och efter den här första titten kan jag säga att det här är the shit. Jag har inte läst serietidningen så jag vet inte hur trogen filmen är grundmaterialet den är baserad på, men den här filmen är betydligt mörkare än tidigare animerade Batman filmer och serier jag har sett och känns lite mer riktad mot en mer mogen publik. Filmen bjuder på både action och våld (även om våldet aldrig når någon högre grad finns den där) och en lite udda twist på Batman universumet. Istället för den sedvanliga medelålders-Batman vi alltid är så vana vid får vi här en äldre variant av honom, vilket gör det hela lite mer intressant.

Animationerna, handlingen, röstskådespelarna, allting är riktigt bra i den här filmen och den levererar den riktiga Batman känslan rakt igenom, ända fram till cliffhangern som avslutar den första delen…

Tre månader har gått sedan Bruce Wayne (Peter Weller’s röst) återupptog sitt alter ego Batman och besegrade The Mutants ledare. Debatten rasar mellan de som förespråkar Batman’s existens och de som ser honom som ett direkt hot mot samhället, då han ”föder” psykopater och kriminella tack vare hans handlingar. Gotham City’s myndigheter tillhör den andra gruppen och vill se honom bakom lås och bom och sätter därför in alla polisenheter som finns tillgängliga för att gripa honom. Samtidigt planerar Batman’s ärkefiende, The Joker (Michael Emerson’s röst), för sin stora comeback – och den slutgiltiga striden mellan honom och Batman…

Batman: The Dark Knight Returns, Part 2 fortsätter att leverera och personligen gillade jag nog faktiskt den här andra halvan av filmen (det här är en fortsättning på Part 1 och inte en uppföljare) bättre än den första, även om den också var sjukt bra. Den andra halvan av filmen är sjukt actionorienterad och tyckte man att det inte var tillräckligt med våld i den första halvan lär man inte bli besviken här. Det är våldsamt, mörkt och mer vuxet än tidigare animerade Batman filmer. Hade dessutom alla Batman filmer varit så här hade jag sett varenda en av dem…

Batman: The Dark Knight Returns är en suverän film (även om den är uppdelad på två delar) och är man ett troget Batman-fan lär man knappast bli besviken här. En klar rekommendation.

Batman: Year One av J

Bruce Wayne (Ben McKenzie’s röst) återvänder till Gotham City efter att ha varit borta i tolv år och James ”Jim” Gordon (Bryan Cranston’s röst) har nyligen blivit förflyttad till Gotham City då han var en allt för ärlig polis bland fel folk i en annan stad. Efter att bägge dessa män lärt sig den smärtfyllda vägen hur stadens korruption frodas på dess gator och bland poliser bestämmer de sig för att slå tillbaka på deras egna sätt. Det dröjer inte länge förrän den mystiske Batman börjar att terrorisera den undre världen och den lika heroiske Gordon blir tilldelad uppdraget att gripa honom av de kollegor som både hatar och räds honom.

Det är mörkt, det är mer vuxet och jag gillar det. Batman: Year One är en riktigt bra filmatisering av serien med samma namn och de enda problemen jag har med film är att den är lite väl kort (60 minuter och 38 sekunder) och det andra är att den återupprepar en och annan grej vi har sett/läst miljontals gånger när det kommer till Batman; hur Bruce Wayne’s föräldrar dog. Utöver det är det en underhållande och ganska spännande (om än kort) film. Rekommenderas.

Batman: Under The Red Hood av J

Brottslingarna i Gotham City har någonting nytt att frukta; den mystiske Red Hood (Jensen Ackles’ röst). Dels brottsbekämpare, dels brottsgeni börjar Red Hood att städa upp i Gotham med samma effektivitet som Batman (Bruce Greenwood’s röst), men utan att följa samma moraliska kod – att döda är ett alternativ. Det dröjer dock inte länge förrän Batman lyckas luska ut vem Red Hood är och gamla, begravda sår slits återigen upp…

Batman: Under The Red Hood (som är baserad på serien Batman: Under The Hood) är en av de bästa animerade Batman-filmerna som finns där ute. Filmen är både mörk och actionfylld och känns mer riktad mot en mognare publik än många av de tidigare animerade filmerna som släppts. Animationerna är snygga och röstskådespelarna gör ett bra jobb (även om jag inte tycker att John DiMaggio’s röst passar till Joker överhuvudtaget) och även om man måste vara en komplett idiot för att inte kunna förutse plottwisten som inträffar en 40 minuter in i filmen så gillade jag den. Det här är en klar rekommendation för de som gillar Batman (eller bara animerade actionfilmer överlag).