Helt Perfekt Glob

Spider-Man: Into The Spider-Verse av J

Miles Morales (Shameik Moore’s röst) har precis börjat en ny skola och har svårigheter att passa in. En kväll när han besöker sin farbror Aaron (Mahershala Ali’s röst) beger de sig ner i tunnelbanan och in i en intilliggande tunnel för att måla graffiti. Väl där blir Miles biten av en radioaktiv spindel och dagen därpå börjar han märka av underliga förändringar hos sig själv.

Han beger sig tillbaka in i tunneln där han blev biten av spindeln och blir vittne till hur Spindelmannen (Jake Johnson’s röst) stoppar Wilson Fisk’s (Liev Schreiber’s röst) dimensionskorsande super-kolliderare att aktiveras med full kraft, bara för att bli dödad av Fisk efteråt. Efter att ha bevittnat sin hjälte dö framför honom lägger Miles ett löfte om att utkräva hämnd på Fisk och förstöra hans maskin en gång för alla, ovetandes att det Fisk har gjort är att ha öppnat upp dörren till andra dimensioner varpå andra varianter av Spindelmannen har hamnat i deras dimension.

Jag såg trailern för Spider-Man: Into The Spider-Verse innan någon annan film när jag var på bio och tyckte att det såg ut som en rätt frän film, men hade inga tankar på att se den. När jag långt senare gjorde en raid hos CDON och köpte hem en stor låda med filmer slank just den filmen med i min beställning.

Min erfarenhet av Spider-Man filmer sträcker sig ungefär till de två första Sam Raimi regisserade filmerna som kom under 2000-talet, allt efter de filmerna har jag inte brytt mig i att se. Med det sagt så tror jag faktiskt att Spider-Man: Into The Spider-Verse kan vara den bästa Spider-Man filmen som gjorts till dags datum och påminde mig en hel del om 2009 års Turtles Forever (recenserad här), som hade ett liknande koncept som den här filmen. Den är rolig, actionpackad, snygg och grymt underhållande. Filmens speltid på knappt två timmar susade förbi utan att jag knappt märkte av det och jag hade en jäkligt kul stund i soffan.

Gillar man Spider-Man eller animerade actionfilmer är det här ett givet val att spendera två timmar i soffan framför. Rekommenderas.

Resident Evil: Vendetta av J

Fyra månader efter att ett tillslag mot den globala vapenhandlaren Glenn Arias (John DeMita’s röst) i den mexikanska staten Querétaro gått åt skogen släpps ett nytt sorts zombie virus – Animality Virus (A-Virus) – ut i ett universitetslaboratorie i Chicago med endast en överlevande som resultat; ex-S.T.A.R.S-medlemmen och universitetsprofessorn Rebecca Chambers (Erin Cahill’s röst), som genomfört omfattande forskning på det nya viruset.

BSAA-agenten Chris Redfield (Kevin Dorman’s röst), som var den enda överlevande vid tillslaget mot Arias, söker tillsammans med Rebecca upp Leon S. Kennedy (Matthew Mercer’s röst) för att få hjälp att spåra och stoppa Arias – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Först och främst vill jag säga att jag fucking älskar de två första animerade Resident Evil filmerna, Degeneration och Damnation. Som ett fan (och samlare) av franchisén kan jag inte göra annat. Det är actionpackade filmer som fyller ut spelseriens berättelse på ett snyggt och troget sätt samtidigt som de är sjukt underhållande. Så när en tredje animerad film annonserades ut i samband med Resident Evil 7: Biohazard kunde jag inte annat än att bli exalterad. Men, redan en månad innan dess release i Sverige fick jag höra av en bekant från utlandet att den senaste animerade Resident Evil filmen var den svagaste av de tre…

Jag har bara en sak att säga om det; bullshit! Resident Evil: Vendetta är en extremt snyggt animerad actionfilm som håller tempot uppe under större delen av dess speltid. Filmen har några små problem här och där (exempelvis är filmen ganska förutsägbar och ett rent animationsfel syns till med Leon’s hår som aldrig flyttar sig oavsett vilka rörelser han gör), men det är ingenting filmen egentligen lider av. Jag störde mig åtminstone inte på det utan satt som fastnaglad i fotöljen under min titt av filmen. Jag förväntade mig och ville ha popcornaction och det var precis det jag fick.

Resident Evil: Vendetta är inte en perfekt film men den underhåller jävligt bra, även om jag skulle tro att personer som inte är bekanta med spelserien kommer ha det svårare att hänga med i dess story då filmen (likt sina föregångare) är gjord för fans av franchisén. Hur som helst älskar jag den och ger den således en rekommendation.

Sugen på mer läsning? Varför inte kolla in någon av dessa recensioner då?
Mina recensioner av Degeneration och Damnation
Mina recensioner av live action Resident Evil 1, 2, 3, 4, 5 och 6
H’s recensioner av Degeneration, Damnation och live action Resident Evil 4

The Drawn Together Movie: The Movie! av J

De åtta tecknade figurerna i Drawn Together huset har insett någonting fruktansvärt; deras serie har blivit avslutad. De bestämmer sig för att bege sig ut för att se till att deras serie blir återupptagen, vilket kommer bli allt annat än lätt då TV-nätverkets chef (Vernon Well’s röst) har ett personligt vendetta med figurerna och har skickat ut roboten Intelligent Smart Robotic Animated Eraser Lady (Seth MacFarlane’s röst) – eller I.S.R.A.E.L – efter dem för att utplåna dem en gång för alla.

Två år efter att den tredje och sista säsongen av Drawn Together hade gått klart kom direkt-till-dvd-filmen ingen egentligen hade bett om och det märks rätt väl att den är riktad till fans av TV-serien. Filmen är rå, äcklig, snuskig, vulgär, hysterisk och over the top hela vägen igenom och jag garvade väldigt gott åt den. Det är tecknat för vuxna med snuskig humor och jag är en av dem.. I guess.

Hur som helst tycker jag att The Drawn Together Movie: The Movie! är en väldigt rolig film och det är rekommenderat från min sida att se TV-serien före man ser den här filmen så att man vet på ett ungefär vad som väntar. Filmen är gjord för fansen av TV-serien uppenbarligen och går man in blind i filmen finns det nog stor risk att man får ut mer avsmak än gapskratt ur den. Så, jag rekommenderar filmen till fansen av serien, ni andra kan gå och göra något annat. Typ diska.

Drawn Together – Season 1 – 3 av J

Drawn Together är en tecknad spoofserie för vuxna där varianter av välkända tecknade figurer blir parodiserade på ett ofta vulgärt vis. Idéen bakom serien är att dessa tecknade figurer blir placerade i ett Big Brother-liknande hus där de gör ungefär samma saker som i verkliga dokusåpaprogram – fast överdrivet till max så klart.

Det har tagit mig runt två år att orka mig igenom komediserien Drawn Together. Inte för att den är direkt dålig utan mer att jag har tyckt att serien varit lite ojämn. När den är kul är den verkligen gapflabbskul men när den börjar vandra iväg till en mer vulgär variant av Family Guy-humorn tappar jag intresset väldigt, väldigt snabbt. Scener där karaktärer upprepar saker i flera minuter eller där skämt dras ut till det yttersta som i Family Guy är inte kul i mina ögon utan enbart jävligt irriterande att titta på. Hur som helst så är säsong två den starkaste av de tre av Drawn Together. Majoriteten av säsongen fick mig att gapskratta och det är en väldigt underhållande säsong. De andra två säsongerna varierar som sagt och kör in på Family Guy-spåret flera gånger, vilket fick mig att vilja trycka på snabbspolningsknappen.

Överlag tycker jag att Drawn Together är en okej serie i alla fall. Den går lite upp och ner, varierar lite i kvalité och humor men den underhåller åtminstone till större delen. Skulle jag rekommendera den? Mjae, har man inga andra serier att se tycker jag att man kan ge den en chans om man har den här typen av humor, annars inte.

Starship Troopers: Invasion av J

Efter att ha evakuerat och sprängt Terran Federationens Fort Casey på en asteroid, som visade sig vara en insektskupa, får specialförbandet Alpha en ny order; att borda skeppet John A. Warden, vars kontakt blivit bruten, undersöka skeppet och leta efter överlevande. Uppdraget som till en början verkade simpelt visar sig emellertid bli betydligt mer problematiskt när Alpha teamet får igång strömmen ombord på John A. Warden…

Efter att den tredje delen i Starship Troopers serien hade släppts hade jag mina aningar om att en fjärde film skulle komma i serien – men inte som en CGI film. Starship Troopers: Invasion är den fjärde filmen i serien och är alltså i CGI. Det är snyggt, det är actionfyllt och det är våldsamt. Filmen rullar förbi utan några större problem och jag känner mig lagomt mättad när sluttexterna börjar rulla upp. Det enda jag undrar över när det gäller den här filmen är hur den hade varit som live action film, som sina föregångare? Troligtvis ett tragiskt försök att göra en lika suverän film som den första, men nåja. Jag gillade den här fjärde installationen i serien och rekommenderar den varmt – även om jag kanske föredrar den första lite, lite mer.

Om du är sugen på mer läsning kan du spana in min trilogi recension av de tre första filmerna här.

Madagascar 3 av H

Snabbrecension av ”Madagascar 3”: Ganska rolig uppföljare där gänget går med i en cirkus för att kunna åka med dem tillbaka till New York. Mest underhållande är den franska poliskvinnan förstås. Ungefär lika bra som tvåan, inte alls lika bra som ettan.

Mästerkatten av H

Egentligen en prequel till Shrek, där vi får veta vad som hände Mästerkatten I Stövlar (Antonio Banderas) tidigare i livet. Det visar sig att hans bästa vän Humpty Dumpty (Zach Galifianakis) och katten Kitty Softpaws (Salma Hayek) lurat med honom på jakt efter en gås som lägger guldägg i slottet ovan molnen över de magiska bönornas klängranka. Är ni med? Bra.

”Mästerkatten” är en kul film – som förmodligen är ännu bättre i 3D – med humor och fartfyllda äventyr. Inget som går till historien, men helt okej för dig som gillar den här typen av film.

Tintins Äventyr: Enhörningens Hemlighet (3D) av H

Mjah. Snyggt givetvis, och några hisnande actionsekvenser, men det berättas ömsom jäktat och ömsom övertydligt. Det blir faktiskt lite långdraget ibland. Eftersom det var min första 3D-film så spenderar jag mest tid på att titta på själva 3D:n. Inget att springa benen av sig för, möjligen för den jättelika actionsekvensen mot slutet, men jag skulle vänta på blurayen. PS. De har till och med gett Haddock näshår.

Kung Fu Panda 2 av H

Jack Black återvänder som pandan Po i en hygglig och actionfylld historia som lyckligtvis tonat ner på snubbelskämten och Blacks värdelösa improviserade ”skämt”. Det blir kul ibland och fighterna är bra koreograferade med lagom mycket dunder och brak. Helt okej.

Recension av ettan hittar ni här.

Rango av H

En kameleont med aktiv fantasi lever ut sina skådespelardrömmar i sitt terrarium, när detta plötsligt ramlar ur bilen det färdas i. Rango (röst av Johnny Depp) finner sig nu mitt ute i öknens ödemark där han snart finner sig i en klassisk westernsituation: han anses vara räddaren i en by som hotas av vattenbrist. Den klumpige och ganska dumma Rango tar tillfället i akt att spela sheriff. Ganska underhållande med många kul referenser, funkar bra en lördagkväll både för vuxna och barn.