Här kommer en recension av de första fem filmerna om Sågen, och det i Blå-Räj. Än så länge ligger Sågen 6, 7 och 8 framåt, och de blir säkert recensifierade i Framtiden. Observera att jag försökt hålla allting helt spoilerfritt, så du kan lugnt läsa hela alltet om du ämnar att se Sågarna.
Sågen 1 berättar historien om Cary Elwes och en annan snubbe som vaknar instängda och fastkedjade i ett skitigt badrum. De försöker lura ut varför, samt hitta ett sätt att ta sig ut, alltmedan den maniska polisen Danny Glover söker en seriemördare.
När jag såg filmen 2004 var det en trevlig överraskning. Man lyckades att göra en skräckis som hade bra stämning och inte bestod av en massa scener med dumma tonåringar som smyger runt följt av en billig hoppskrämselgrej. När jag ser om filmen fem år senare så känns det tydligt att filmen funkar betydligt sämre när man vet ”hemligheten”. Den blir stundvis ganska snackig, men ser man den för första gången så funkar det nog fortfarande.
Extramaterialet är helt okej. Två kommentarsspår (regissör samt producent) som jag inte lyssnat på. Jag har lagt av med kommentarsspår och det krävs nåt speciellt för att jag ska sätta mig och lyssna på ett nuförtiden. En Behind The Scenes på runt 38 minuter berättar allt man behöver veta om filmens tillkomst, och man märker att regissören James Wan antingen går på speed eller har energi som grannens treåring. Vi får se kortfilmen man gjorde av en scen i manuset, för att lättare kunna sälja manuset i USA – regissören och manusförfattaren är nämligen australiensare.
Sen får vi lite ointressanta grejer. Ett tre minuter långt montage av regissörens skisser, nånting presenterat i storyboardform (orka storyboards) samt en 14 minuter lång låtsasdokumentär om seriemördaren Jigsaw som hade varit lite småkul om den inte tog sig själv på så stort allvar och var så seg.
Sågen 2 är mer en actionthriller än en rysare, och handlar om att Marky Marks storebror Donnie och hans polispolare fångar Jigsaw i hans lya. Jigsaw är dock lugnet själv, eftersom han lett poliserna dit för att leka en lek med Marky Marks storebror Donnie. På ett antal skärmar ser han sin son, som Jigsaw stoppat tillsammans med ett antal personer i en labyrint full med fällor.
Återigen tappar filmen lite av sin styrka när man redan vet slutet. Återkopplingen till den första filmen är dock rätt smart och håller fortfarande. Extramaterialet består återigen av kommentarsspår man skiter i, och diverse featurettes. Vi får lite kul snack av James och Leigh som gjorde ettan, där de berättar om inspirationen bakom ett par saker i den första filmen. Man tycker väl att den snutten skulle passat bättre ihop med den filmen, men vafan.
I ”Conceiving a sequel” berättas hur det gick till när tvåan funderades ut. Ganska intressant att höra att manuset egentligen var en helt egen film som man anpassade till Jigsaw-storyn. Sedan lite ointressant bladder om skådisarna och scenografin, samt en snutt som berättar hur man gör ljudeffekter till film – varför man valt att visa det här vet jag inte. Det hela avrundas med ”Fun on the set” som visar lite kul man haft under tiden man filmat. Med andra ord mestadels ointressant extramaterial.
Sågen 3 tar vid direkt efter tvåan, och varvar tre historier med varandra. Dels fortsätter polisen sitt sökande efter Marky Marks storebror Donnie, dels kidnappas en kvinnlig läkare för att hjälpa Jigsaw under tiden som en man leds genom en serie prövningar för att slutligen få möta mannen som körde ihjäl hans son.
I min recension när filmen var ny skrev jag: ”det klickar inte riktigt. Visst skapar man ganska bra spänning, men det funkar inte alltid så bra som det borde. När nån får benet långsamt vridet tills det splittras vill jag verkligen kvida, men icke.” och jag håller fast vid det. Det blir lite spännande, men inte mycket. Kylrummet är till exempel inte ett dugg läskigt, spännande eller engagerande utan faktiskt mest tråkigt. Killen som får malda grisar över sig är inte spännande för en sekund. Nyckeln i gevärslådan är direkt dum – man behöver inte på långa vägar stå framför geväret för att nå nyckeln… Vad sägs om att huka lite under lådan och sträcka upp handen? Slutupplösningen är på tok för utdragen och förklaringen ges på ett ganska virrigt sätt.
Extramaterialet har förstås några kommentarsspår, följt av ett antal extremt tråkiga featurettes där man berättar länge om hur jävla smarta alla är som gjort filmen, och hur duktiga alla är och hur bra filmen är. I ”Darren’s Diary” får vi följa regissörens vedermödor via klipp från inspelningen. Lite småkul är det i alla fall. Slutligen har vi ”Deleted scenes” som bara är en enda deleted scene; Ett litet slagsmål som man inte saknar i filmen.
Jag tar en genväg med Sågen 4 och citerar min förra recension. ”En polis blir indragen i den senaste serien fällor skapade för att lära honom en livsläxa. Hack i häl på hans upptåg staden runt följer ett par FBI-agenter som försöker lura ut vad som pågår och vem som ligger bakom.
Sågen Fyra är faktiskt ett steg upp från trean, även om den har sina brister. Det blir stundtals riktigt bra, men lika ofta som den rappa klippningen ökar spänningen så sabbar den detsamma. Samtidigt som filmens styrka ligger i återblickarna som berättar om Johns förvandling till Jigsaw, så ligger dess svaghet i att effektivt kunna berätta om nutiden – speciellt i slutet.”
När jag nu ser om filmen så känns det enklare att hålla reda på vem som är vem och varför, och trots att jag minns sluttwisten så är det ändå tillfredsställande att se allt knytas ihop på slutet. Filmen har också ett par minnesvärda fällor, vilket är mer än man kunde säga om trean.
Extramaterialet innehåller som vanligt ignorerade kommentarsspår, samt 59 minuter featurettes som av nån anledning bara spelas på raken utan att man får veta eller välja vad man ska se. Lite över en halvtimme av det är från inspelningen av filmen och hyfsat intressant. Sedan följer några kortare inslag om varje fälla samt ett par props. En musikvideo av nåt tråkigt asiatiskt rockband, en 43 sekunder lång bortklippt scen som inte behövs, samt en trailer avrundar paketet.
Sågen 5 tar inte helt oväntat vid direkt vid slutet av förra filmen. Det är nästan omöjligt att göra nån närmare beskrivning av handlingen utan att spoila, men jag får försöka.
En person lyckas överleva slutet av Sågen Fyra genom att ta sig ur en fälla ämnad att döda honom. Han tror sig veta vem Jigsaws medhjälpare är och försöker avslöja honom. Genom en serie flashbacks får vi följa denne medhjälpares väg från copycatmördare till tronföljare. Samtidigt placeras fem personer i en serie rum med olika fällor.
Femman är tveklöst den svagaste filmen i serien. Hela biten med de fem personerna i rummen är orelaterat till resten av filmen, och är klart tillklistrat för att filmen ska få lite fällor eftersom den ”riktiga” handlingen i stort sett inte har några. Fällorna är heller inte något nämnvärt. Faktiskt är de flesta rätt tråkiga med undantag för pendeln i början och sågarna mot slutet.
Filmens största problem är faktiskt handlingen. Vi vet redan från början vem som är skurken, vi bryr oss inte om de fem i fällorna och filmens enda intressanta punkt är när vi mot slutet får se vem som klarar sig. Medhjälparens historia är inte heller den särskilt intressant. Visst vill man veta mer om historien bakom det hela, och det är ens eget intresse som får speltiden att gå, men filmen hjälper inte till direkt.
Extramaterialet består av två kommentarsspår, samt 32 minuter featurettes om fällorna som spenderar allt för mycket tid med att berätta vad som händer med dem – vilket ju förstås redan sett i filmen. Dessutom är fällorna inte särskilt intressanta. Boxen som fylls med vatten liksom, behöver vi se 10 minuter om den? Inte direkt.
Och så något ord om själva Blu-Rayarna. Scanbox ger oss alla filmerna i de långa unrated/director’s cut-versionerna. Bilden är helt okej, och även om den är mer detaljrik än på DVD så känns det oftast som om man lika gärna kunde se just DVD. Bilden är ofta hårt processad och kontrastbearbetad så någon gnistrande HD-upplevelse är det inte. Ljudet är mycket bra, med lagom nivåer och välavvägt surroundarbete. Menyerna är tydliga och lätta att använda. Inget av extramaterialet är textat på något språk.
De första tre skivorna och de två sista är uppenbarligen producerade av olika personer. Del 4 och 5 startar dock föredömligt fort på ett tiotal sekunder; en snabb Scanbox-logga följt av språkval och automatisk filmstart. Annat är det med del 1, 2 och 3.
Från det att jag stoppat i varje skiva tills jag fått välja språk tar det 85 sekunder. När Scanbox-loggan med copyrighttext passerat och jag kan starta filmen har det totalt gått 1 minut och 50 sekunder. Extramaterialet går inte att pausa (!) eller snabbspola, utan rullar bara vidare vad jag än trycker på. Min gissning är att eftersom det tar så otroligt lång tid så har man inte brytt sig om att felsöka skivorna innan man skickat dem till pressning.
Obligatorisk sammanfattning: Saw-filmerna är klart mer än en samling dumma lågbudget-skräckisar. Faktum är att de kräver lite mer uppmärksamhet än Veckans Slasher om man ska kunna hänga med i alla vändningar. Troligen gick de flesta urblåsta fjortisarna från biograferna med kommentarer av typen ”öhh, jag ba fatta inget alltså, men typ, det var värsta grymma blodiga”. Det hjälpte ju klart att kunna sitta två pers hemma i soffan och svara på varandras frågor av typen ”vem var det där nu igen” och så vidare. Typ.
Efter att hennes bror har funnits död under mystiska omständigheter får fotografen Claire (Haylie Duff) vårdnaden om sin brorsdotter Madison (Shae Smolik). När folk runt dem plötsligt börjar dö inser Claire att någonting inte står rätt till med hennes brorsdotter och börjar undersöka saken närmare. Hon finner snart att Madison har förmågan att framkalla Sandmannen, ett fruktansvärt monster från Madison’s mardrömmar som dödar alla som vill Madison illa…
