Helt Perfekt Glob

Hereditary av J

Efter att hennes mentalt sjuka mor gått bort börjar Annie (Toni Collette) tillsammans med sin man Steve (Gabriel Byrne) och deras två barn, Peter (Alex Wolff) och Charlie (Milly Shapiro), att sörja. Mitt i sorgearbetet börjar underliga saker att inträffa i huset och efter att en tragisk olycka inträffat börjar Annie att sakta men säkert att nysta upp kryptiska och allt mer skrämmande mörka hemligheter i familjens anor…

Jag har skrivit det tusen gånger tidigare och jag tycker att det tål att upprepas; jag är överlag en motståndare till slow burns, men kan då och då gilla såna filmer. Hereditary är just en sån film. Hereditary är också en sån där film jag inte riktigt vet vad jag tycker om den. Å ena sidan tycker jag att den fungerar väldigt bra som ett mörkt och psykologiskt drama med undertoner/influenser från skräckgenren, men å andra sidan gör förklaringen som kommer in i slutet av filmen att det hela krackelerar för mig – speciellt då filmen slutar på ett så stort ”MEH!”-sätt att jag bara satt och skakade på huvudet när sluttexterna började rulla. Jag menar inte att filmen blir per automatik usel bara för att slutet var en stor faceplant i mina ögon, det jag menar är att slutet inte var värdigt resten av filmen. Hade filmen löpt hela linan ut och varit subtil fram till sluttexterna och bara hintat om vad som pågick hade jag nog faktiskt kunnat gilla filmen mer än vad jag slutligen gjorde.

Filmen är överlag lika läskig som Bumbibjörnarna (exempelvis fick en av chock-sekvenserna mig att börja gapskratta), men build-upen är ruskigt välgjord och väldigt gripande (vilket är något jag har börjat gilla mer och mer med åren när det kommer till dramafilmer). Vissa sekvenser pågår dock lite för länge och det blir utdraget lite här och där, så en mindre trimning på sina ställen hade varit uppskattat från i alla fall min sida. Skådespelarna är i alla fall bra och de effekter som förekommer ser bra ut.

Nå. Jag gillar majoriteten av Hereditary, men slutet är verkligen inte värdigt resten av filmen. Helt ärligt så känns det som att manusförfattaren tillika regissören, Ari Aster, inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen, därav det – i mitt tycke – undermåliga slutet. Jag skulle hur som helst säga att Hereditary är värd att se, så länge man förbereder sig på det där slutet jag tjatat om igenom hela recensionen. Ja, såvida man inte har något bättre att se då.

xXx: Return Of Xander Cage av J

Efter att hans tidigare arbetsgivare Augustus Gibbons (Samuel L. Jackson) blivit dödad i ett attentat kontaktas Xander Cage (Vin Diesel), som sedan länge har trotts vara död, av NSA som ger honom i uppdrag att ta tillbaka ’Pandoras Ask’ – ett vapen som kan skicka ner satelliter från deras omloppsbanor och använda dem som bomber. Tillsammans med en grupp våghalsar och galningar beger sig Cage iväg efter den mystiske Xiang (Donnie Yen) och hans team med tränade elitsoldater som har stulit vapnet. Saker och ting visar sig dock snart vara mer komplicerade än vad de till en början verkade vara…

Så här femton år efter den första och tolv år efter den andra filmen i xXx serien har nu alltså den tredje installationen kommit. Inför den här filmen bestämde jag mig, som vanligt, att se om de tidigare filmerna i serien bara för att fräscha upp minnet (jag hade inte sett dem på runt tio år så det var väl dags antar jag). Hur som helst så blev jag lite häpen över att inse hur cheesig och töntig den första filmen egentligen är. Den har en del bra actionsekvenser, ja, men scenerna emellan dessa känns väldigt smöriga och rent utsagt cringe-vänliga. Det är helt enkelt en skitdum actionfilm som fungerar bra just tack vare sin dumhet och action. Den andra filmen är, i mitt tycke, bättre än den första. Den är hårdare, råare, mörkare… men den delar samtidigt ut en del cheese också. De utdaterade datoreffekterna som används i slutet är skrattretande dåliga och jag vet inte om jag ens blev imponerad av dem år 2005 när filmen precis släppts. Tar man den, precis som med första filmen, för vad den är – en stor dum actionfilm – så är den dock förbannat underhållande.

Så. xXx: Return Of Xander Cage. Jag vill minnas att den här filmen var på tapeten redan för några år sedan men att det dröjde ända till förra året innan den började spelas in. Hur som helst tror jag nog att jag tycker att det här är den bästa av de tre filmerna. Den är lika stendum som de två tidigare filmerna (om inte ännu dummare) men har ett högre tempo, mer action, bättre (modernare kanske är ett bättre ord?) effekter, en del komik och så klart en del cheese här och där.

Tar man filmen för vad den är – en stor stendum actionfilm – så är den underhållande som fan. Så stäng av hjärnan, slå igång de två första filmerna och se sedan den här tredje och (hittills) sista delen i trilogin om xXx-agenterna i kompani med goda vänner och en stor skål med snacks. Rekommenderas.

Läs gärna mina svingamla recensioner av ettan och tvåan också.