Helt Perfekt Glob

Virus av J

Efter att ha förlorat sin last tar besättningen ombord på den fallfärdiga och sjunkande oceangående bärgningsbåten ”Sea Star” skydd i en tyfons öga i ett försök att göra reparationer ombord. De stöter snart på det tillsynes övergivna ryska rymdforskningsfartyget Academic Vladislav Volkov och går ombord. Sea Star’s besättning tror att deras problem är löst och att de efter det här jobbet kan luta sig tillbaka resten av livet efter att deras kapten, Robert Everton (Donald Sutherland), berättar för dem vilket värde bärgningen av det här fartyget skulle kunna bli. Navigatorn, Kit Foster (Jamie Lee Curtis), tycker dock att det hela verkar för enkelt och för bra för att vara sant.

Efter att de fått igång strömmen på fartyget börjar underliga saker att hända och en i gruppen försvinner spårlöst. De inser ganska snart att de inte är ensamma ombord på fartyget – och att de har en väldigt liten chans att ta sig av det levande…

Jamie Lee Curtis sa i en intervju med IGN.com 1999 att Virus, som hon medverkade i det året, var en riktig skitfilm och som jag har förstått det ser hon den som den sämsta filmen hon medverkat i… I call bullshit! Jag har en förkärlek till skräckfilmer som utspelar sig på fartyg – så som exempelvis Ghost Ship och Deep Rising – och det visade sig att den här filmen inte var ett undantag. Det är inte en speciellt smart film, men det väger den å andra sidan upp med underhållande action och ett intressant koncept. Speltiden på cirka hundra minuter flög förbi och innan jag visste ordet av det började sluttexterna att rulla.

Jag hade en jävligt kul stund i soffan och ångrar inte en sekund att jag satte mig och såg Virus. Det är en skön och avslappnad popcorn-rulle som jag definitivt kommer att sätta mig för att se fler gånger. Rekommenderas.

Melancholie der Engel av J

De två medelåldersmännen Katze (Carsten Frank / Frank Oliver) och Brauth (Zenza Raggi) har en mörk hemlighet tillsammans. De två vännerna möts återigen efter flera år för att dela sina sista dagar i det gamla huset där allting hände för länge sedan. Med tre kvinnor de möter på vägen dit börjar atmosfären att återkomma en andra gång. När Heinrich (Pietro Martellanza), en gammal konstnär, bestämmer sig för att dyka upp och medverka ändå får vännerna deras sista chans att skära av alla band till det förflutna och klara upp en gammal affär. I det melankoliska av det annalkande slutet återupplever Katze alla situationer av hans liv. I dödens timme är han inte längre ensam.

För omkring två år sedan läste jag i en tråd i en Facebookgrupp som jag var – och fortfarande är – medlem i om extrema skräckfilmer, där trådskaparen tog upp bland annat A Serbian Film och ville ha förslag på andra magstarka skräckfilmer. En av de som svarade nämnde att den tyska filmen Melancholie der Engel (Ängelns Melankoli) var troligtvis den filmen han hade haft mest svårt att ta sig igenom i en sittning – och då var han ändå, enligt honom själv, en van tittare av ”extreme horror” filmer, det vill säga filmer med minimala manus och tonvis med sadistiskt ultravåld. Att Melancholie der Engel skulle vara sju resor värre än A Serbian Film nämndes av någon också, vilket fick mitt intresse att vakna till liv. Det var två år sen det…

Ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt dragit mig för att sätta mig och titta på Melancholie der Engel. Inte för att jag inte klarar av att se ultravåldsamma och äckliga filmer utan för det faktum att jag inte är tolv år längre. Sätter jag mig för att titta på film vill jag ha en ordentlig handling, hur skev och knäpp den än må vara. Jag vill ha hyfsade skådespelare (såvida det inte är en cheesig skräpfilm från 80-talet, då får det vara åt vilket håll det vill) och jag vill även känna att jag blir underhållen av filmen jag tittar på. När jag tittar på filmer så som Melancholie der Engel blir jag bara trött.

Filmens regissör, Marian Dora, har här försökt göra någon skum form av arthouse film blandat med extrem skräck, ultravåld och äckel (spyor, avföring, golden showers etc) med ett lövtunt manus, usla skådespelare och med en speltid på cirka hundrasextio minuter (det vill säga två timmar och fyrtio minuter) gör den här filmen nästintill ogenomlidlig. Så pass ogenomlidlig att jag vid flera tillfällen övervägde att stänga av skiten och göra någonting annat, mer produktivt med min tid – som exempelvis sortera strumplådan eller städa toaletten med en tandborste.

Jag personligen gillar gore och fiktivt våld, både i filmer, spel, TV-serier, comics.. you name it. Men när det inte finns någon röd tråd att följa i en film tappar jag intresset ganska snabbt och när skiten dessutom ligger på nära tre timmar i speltid känns det mer som ett straff att ta sig igenom den än någonting annat. Jag förstår helt enkelt inte hur man som vuxen kan tycka att den här typen av film är bra – eller underhållande.

Så, är Melancholie der Engel värre än A Serbian Film? Innehållsmässigt är den äckligare, men den är inte lika osmaklig som A Serbian Film. Å andra sidan har A Serbian Film ett manus, bra skådespelare, överlag bra effekter och ett budskap bakom allt våld, medan Melancholie der Engel inte har något av det. Den är bara rakt igenom skitdålig, ointressant och vedervärdig. Skippa den här dyngan.

You Stupid Man av J

Flickvännen Chloe (Denise Richards) har gett sig av till Los Angeles för att bli TV-stjärna och när Owen (David Krumholtz) söker upp henne tar han henne på bar gärning tillsammans med en ytterst välutrustad kollega. Owen är förkrossad och alla försök att hitta tröst hos andra kvinnor får ett katastrofalt slut. Men efter ett par pinsamma träffar med Nadine (Milla Jovovich), en vän till hans bästa väns fru, upptäcker de att de i alla fall har en sak gemensamt; olycklig kärlek.

You Stupid Man är en romantisk komedi från 2002 som bjuder på absolut inga som helst överraskningar gällande manus, men bjuder å andra sidan på några ganska sköna gapskratt. Skådespelarna är bra och så, men manuset är så generiskt och förutsägbart att jag kunde förutse filmens slut i samma sekund som jag tröck igång den.

Vad fan mer finns det att säga egentligen? Jag brukar ibland ha svårt att komma på vad jag ska skriva om filmer, men i det här fallet är det rent av löjligt. Nåja. You Stupid Man är harmlös och duger säkert att kika på en date eller så. Jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid i alla fall. Inte för att den är dålig, utan mer för att jag kände att jag inte fick ut så där supermycket av den. Moving on.

Friend Request av J

Den populära college studenten Laura (Alycia Debnam-Carey) har tonvis med vänner, både på Facebook och i verkliga livet. I ett försök att vara snäll accepterar hon en väninbjudan på Facebook från den underliga Marina (Liesl Ahlers), som hon snart tar bort från sin vänlista efter att Marina går över gränsen. Till allas förvåning och chock begår Marina självmord och det dröjer inte länge förrän underliga uppladdningar börjar dyka upp på Laura’s Facebooksida, uppladdningar som inte hon har gjort. När Laura’s närmaste vänner plötsligt börjar att begå självmord står det snart klart för henne att det var ett stort misstag att ta bort Marina från hennes vänlista…

2014 släpptes skräckfilmen Unfriended; en skräckfilm där Facebook och programmet Skype stod i fokus och där hela filmen utspelade sig på ett skrivbord i en dator. Konceptet var unikt, fräscht och intressant – och personligen älskar jag den filmen. Föga anade jag att en till film med stort fokus på sociala medier var på gång, denna under titeln Friend Request. Filmen spelades in i början på 2014 men fick inte någon release förrän i början av 2016. Filmen, som är tyskproducerad, fick flera olika arbetstitlar; Kill A Friend, Unknown Error och Unfriend. I Tyskland fick filmen slutligen titeln Unfriend då Unfriended hade fått titeln Unknown User där, medan i övriga världen fick den titeln Friend Request.

Med allt det sagt så är Friend Request en väldigt medioker spökskräckis. Den följer i stort sett varenda klisché som finns i den här subgenren och den bjuder föga på några större överraskningar. Konceptet känns väldigt trött, förutsägbart och ”been there, done that” – även om berättelsen cirkulerar väldigt mycket kring Facebook och sociala medier. Men även om filmen är bristfällig i både läskigheter och ett intressant manus är produktionsvärdet ganska högt. Filmen är snyggt filmad och skådespelet håller relativt hög klass för den här typen av film. Effekterna består så klart mestadels av CGI, fast det är väl att förvänta sig i den här typen av film antar jag.

Friend Request’s största problem är att den gör precis samma sak som alla andra spökskräckis som kommit de sista tio åren och faller platt, trots att den har ett så stort fokus på sociala medier vilket borde ha gett den en extra knorr om det inte vore för det faktum att Unfriended kom ut före med ett betydligt mer intressant koncept. Men även om filmen hade kommit ut före Unfriended har jag svårt att tro att den hade gjort något större genomslag än vad den gjorde då den inte försökte med något nytt mer än att kretsa kring sociala medier.

Friend Request är väl egentligen inte en dålig film, den är bara väldigt trött och ointressant. Jag skulle kalla den okej, men jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid.

Läs gärna min recension av Unfriended också.

Underworld av J

I århundraden har ett krig mellan vampyrer och Lycans – varulvar – pågått och vampyrerna är nära att lyckas med deras mål; att utrota de sista Lycans. Under ett skuggningsuppdrag upptäcker dock den unga vampyrkrigaren Selene (Kate Beckinsale) att Lycans har någonting i görningen och när hon börjar undersöka saken närmare inser hon att Lycans’ ledare Lucian (Michael Sheen), som trots ha varit död sedan länge, har funnit en lösning på deras problem i form av människan Michael (Scott Speedman). Men allt eftersom Selene börjar komma närmare sanningen börjar mörka hemligheter från det förflutna involverande hennes herre, Viktor (Bill Nighy), att komma fram i dagsljuset…

Jag minns när den amerikansk-engelsk-tysk-ungerska samproduktionen Underworld släpptes. Alla pratade om den. Om hur actionpackad den var och hur bra effekterna var. Och Kate Beckinsale i latex också givetvis. Så här fjorton år efter dess release står sig filmen ganska bra än. Manuset är välskrivet, actionscenerna är fortfarande ganska spektakulära och de praktiska effekterna ser fortfarande bra ut (CGI effekterna, not so much…).

Jag har dock ett problem med filmens tempo. Manuset är som sagt välskrivet och ett stort fokus på storyberättande finns här, vilket dessvärre gör att filmen släpar lite på sina ställen. Jag förstår att filmens manus kräver alla twistar och avslöjanden men efter att tredje twisten avslöjats börjar det kännas smått löjligt. Med det sagt; Underworld är en bra actionfilm, men jag kände under den här titten att mitt tålamod inte höll riktigt hela vägen och när den femtioelfte dialogscenen där en stor twist ska avslöjas inträffar rullade jag mest med ögonen.

Som många andra stora produktioner fick givetvis Underworld uppföljare och jag skulle tro att gänget bakom filmen redan hade bestämt sig för att åtminstone en uppföljare skulle göras med tanke på slutet på den här filmen. Det blev desto fler uppföljare än så…

För att avrunda; jag gillar Underworld, men tycker samtidigt att den lider av problem med dess tempo. Den får dock en marginell rekommendation. Jag menar, Kate Beckinsale i latex är väl bara det en selling point – am I right?

Hide And Seek av J

Efter att hans fru har begått självmord flyttar psykologen David Callaway (Robert De Niro) och hans dotter Emily (Dakota Fanning) till en villa i en sömnig småstad för att försöka läka såren efter deras tragiska förlust. Det dröjer dock inte länge förrän Emily skapar sig en låtsasvän hon kallar Charlie. Men när underliga saker börjar inträffa runt Emily börjar David sakta att inse att det kanske inte rör sig om ett barns fantasier, utan någonting långt mer skrämmande…

Jag minns hypen kring den amerikansk-tyska filmen Hide And Seek när den kom 2005 och som många andra filmer som fått genomslag i det kommersiella rummet undvek jag den fram till något år efter att den kom. Jag hade inte sett den sedan dess nu när jag satte mig och såg om den och jag tycker ungefär samma sak som jag tyckte då; det är en välgjord och välspelad, om än kanske lite förutsägbar, thriller med en touch av skräckgenren. Filmen står sig väldigt bra trots att den har strax över tio år på nacken och har man inte sett den tidigare bör den vara lite mer effektiv än för mig som redan har sett den en gång. Hur som så är det en bra film som jag ger en tumme upp och en rekommendation.

Contamination av J

När ett fraktfartyg anländer till New York’s hamn får inte kustbevakningen någon respons från dess besättning varpå en grupp poliser och en läkare kliver ombord för att undersöka saken. De upptäcker snart att hela besättningen är döda; deras kroppar är sönderslitna, in och utvända av en okänd kraft. I fartygets lastrum finner de lådor av självlysande, pulserande gröna ägg. Det står snart klart att äggen inte har sitt ursprung på den här planeten och att någon har planer på att odla fram dem här på Jorden. Men vem? Och varför?

Samma år som skräpfilmen Alien 2 sulla Terra släpptes kom ytterligare en sorts rip-off av Alien från Italien (och forna Västtyskland i det här fallet) i form av filmen Contamination, som släpptes klippt i USA under titeln Alien Contamination och i Italien fick den titeln Contamination – Alien arriva sulla Terra. Men till skillnad från Alien 2 sulla Terra är Contamination en ganska välgjord och bra film, även om effekterna ser ganska utdaterade ut – speciellt när man tittar på filmen på bluray, vilket får mig att tro att den troligtvis gör sig bäst på en dassig VHS-kassett. Men även om effekterna är utdaterade är det inte direkt något som stör, det gör filmen lite cheesigare och lite mer underhållande på ett komiskt sätt. Jag menar, när monstret dök upp i slutet av filmen började jag och mitt sällskap att gapskratta.

Men även om Contamination är en ganska bra och väldigt cheesig film så blir den lite långsam på sina ställen. Efter den ganska magstarka inledningen tappar filmen lite grann av sitt tempo och mittenpartiet av den går lite på tomgång till och från fram till den sista akten som blir ett stort antiklimax av ostighet. Det är ganska svårt att hålla sig för skratt när man ser designen på monstret och slutstriden (om man nu vill kalla den för det) är mer rolig än spännande.

Contamination är klart en bättre film än Alien 2 sulla Terra, men det är samtidigt en väldigt cheesig film som är ganska svår att ta på något större allvar även om den verkligen försöker. Jag gillar den och kommer säkerligen att se om den någon gång i framtiden. Likt Alien 2 sulla Terra ses den bäst i gott sällskap och med en stor påse snacks.

Brotherhood Of Blood av J

När den amerikanska byggnadsrestauratorn Christopher Clayton (Darrin James) söker igenom en gammal kyrka i Brazov, Rumänien, hittar han någonting. Tre veckor senare kontaktar vampyrjägaren Carrie Reiger (Victoria Pratt) hans bror, Tom (William Snow), för att fråga om hans bror. Christopher har börjat utveckla symptomer för vampyrism på sjukhuset han var inlagd på, även om han motvilligt pratar om det. Samtidigt har flera vampyrjägare som är ute och letar efter vampyrnästen börjat hitta en underlig och återkommande symbol som används av vampyrerna av någon anledning. Allt eftersom hon börjar rota i det hela finner Carrie snart att Christopher hittade någonting i den gamla rumänska kyrkan, någonting uråldrigt och ondskefullt som hotar både vampyrer och människor med en enorm kraft i form av Vlad Kossei.

Jag undrar om Ken Foree och Sid Haig hade dåligt med jobb när de tackade ja till att vara med i den amerikansk-tyska samproduktionen Brotherhood Of Blood. Varför undrar jag? Jo, för det här är en riktig skitfilm. Storyn hattar mellan då och nutid och även om det konceptet kan fungera med ett bra, intressant och välskrivet manus så fungerar det inte alls här. Det blir jävligt rörigt väldigt fort då vi som tittare knappt får veta någonting som är viktigt för storyn förrän i den andra halvan av filmen. När man väl börjar få veta bakgrunden till det som händer i filmen så blir det hyfsat intressant och i runt fem minuter tycker jag faktiskt filmen gör ett uppsving – för att sedan störtdyka ner på sitt ansikte under resten av dess speltid fram till det sjukt förutsägbara slutet.

Skådespelarna (bortsett från Foree och Haig) gör träiga insatser och under hela filmen satt jag och irriterade mig på Victoria Pratt. Jag menar, hon ska spela en tuff och erfaren vampyrjägare som vi tittare ska hålla på men tack vare hennes talanglöshet och det knaggligt skrivna manuset blir hon enbart irriterande. En till sak som bör nämnas är att filmen är skriven och regisserad av Michael Roesch och Peter Scheerer, som ligger bakom manuset till flera Uwe Boll filmer så som Alone In The Dark och Far Cry – vilket bör säga en del på vilken nivå filmen ligger…

Brotherhood Of Blood är ren dynga trots att två riktigt bra skådespelare råkar vara framför kameran i varsin mindre biroll. Skippa.

Stung av J

Mrs. Perch (Eve Slatner), en rik gammal dam från Amerikas landsbygd, ska ha sin årliga fest ute i trädgården vid hennes avsides herrgård. Det är samma procedur varje år. Det här året får festen emellertid ett abrupt slut då hennes illegalt importerade gödningsmedel sipprat ner i jorden i hennes trädgård, vilket har muterat en lokal art av mördargetingar, som lägger deras ägg i andra insekter, till 7 fot höga monster och överklassbesökarna vid festen råkar vara ett alldeles ypperligt byte för dem. Det är nu upp till Paul (Matt O’Leary) och Julia (Jessica Cook), serveringspersonalen, att stoppa vidundren, slåss för sina liv och i förbigående lyckas räta ut deras struliga romans.

Den tysk-amerikanska samproduktionen Stung från 2015 är en medioker jätteinsektskräckkomedi. Skådespelarna är rätt hyfsade, effekterna ser bra ut (speciellt filmens gore) och idéen med muterade mördargetingar är klockren (och var det som greppade mitt intresse för filmen). Problemet jag har med filmen är att nästan alla karaktärer fimpas av under en tidsspann på ungefär tio minuter, varpå vi tittare får följa en handfull med karaktärer som gör precis samma saker som i alla andra filmer av samma slag. Filmen tappar sin energi fullständigt efter massakern vid festen och tempot skruvas ner i botten resten av filmen fram till det klyschiga slutet. Filmens humor känns väldigt ansträngd och några enstaka gags fick mig att garva till, men överlag hade de lika gärna kunnat skippa humorn överhuvudtaget. Det blev helt enkelt en onödig faktor i filmen.

Jag tycker inte Stung är en dålig film, men den hade kunnat varit så mycket bättre än vad den är. Även om den är bättre än många andra filmer i samma kategori så är den på sin höjd medioker.

Hitman: Agent 47 av J

Under 60-talet började forskare att i hemlighet att experimentera med att framställa ”perfekta” lönnmördare med enastående styrka, snabbhet, kvicktänkthet, uthållighet och intelligens. Dessa lönnmördare, kallade ”Agenter”, skulle varken känna skuld, ånger eller rädsla inför deras handlingar. De lyckades. Men efter att projektets ledare, Dr. Peter Litvenko (Ciarán Hinds), fått en viss kris med sitt samvete och börjat inse faran med att skapa genetiskt framställda mördarmaskiner försvinner han spårlöst. Många agenturer och organisationer har över åren försökt att återskapa Agent Programmet utan några större framgångar.

Den unga kvinnan Katia (Hannah Ware) försöker att finna en mystisk man som hon bara har små fragment av minnen kring samtidigt som hon har en underlig åkomma som gör att hon ser saker. I sitt sökande korsas hennes vägar med lönnmördaren Agent 47 (Rupert Friend), den fyrtiosjunde klonen i Agent Programmet, som har fått två nya mål – varav ett är kopplat till Katia…

Jag har varit ett fan av stealth-genren sedan tidiga tonåren. Jag har sedan dess älskat att smyga runt i skuggorna i TV-spel och neutralisera mina mål på diverse olika sätt för att sedan försvinna ur varje nivå utan att någon har upptäckt mig. Filmen Hitman: Agent 47 är löst baserad på spelserien Hitman och har samma titel som det första spelet i serien som kom år 2000 där du antar rollen som lönnmördaren Agent 47. Istället för att springa in och skjuta ner alla jävlar man ser måste man i Hitman spelen ta det lugnt, observera och försöka klura ut vilka förklädnader man måste komma åt genom att neutralisera eller döda personer för att komma åt sitt slutgiltiga mål. Givetvis inkluderade detta i att gömma kroppar och att försöka hålla misstänksamheten så långt nere som möjligt medan man genomförde sitt uppdrag, vilket var och är betydligt enklare sagt än gjort. Betyget man får för varje nivå baseras dessutom på hur högljud man har varit. Ju mer kaos och kroppar som staplas på hög desto sämre betyg får man och vice versa.

Det jag vill ha sagt med detta är att Hitman: Agent 47 tar ganska stora friheter med källmaterialet och skiter ganska stort i hur spelserien utspelat sig. Istället för stealth-baserad smygaction brakar Hitman: Agent 47 filmen på i ett ganska högt tempo med ganska mycket action, även om jag personligen aldrig fick någon direkt ”wow”-känsla av något som hände i filmen (bortsett från en scen med en helikopter). Jag kan förstå att de valde den mer actionpackade vägen då en film där Rupert Friend smyger runt i strax över 1½ timme hade varit förbannat tradigt, men jag kan tycka att de hade kunnat varit källmaterialet lite mer trogna (jag gillar dock att de valt att ha kvar konceptet att 47 byter förklädnader titt som tätt). Jag minns inte hur 2007 års Hitman (med Timothy Olyphant) var eller om den ens var mer trogen spelen än den här (vilket jag tvivlar på), så jag låter det vara osagt.

Filmens manus kändes också lite som ett meh. Större delen av filmen koncentrerar sig på den här Katia karaktären istället för Agent 47. Jag menar, filmen är väl ändå på sätt och vis riktad mot fans av spelserien? Varför då lägga 80% av fokuset på en karaktär egentligen ingen bryr sig ett dugg i och slänga 47 åt sidan som en sidokaraktär? Hans jävla namn är ju för tusan med i titeln till och med!

Nåja. Jag hade egentligen inga planer på att se den här filmen, men det blev så ändå och i slutändan var det väl egentligen inte en dålig film. Problemet jag har är väl att jag har en relation till spelen och märker hur de struntat blankt i vissa saker, medan en som inte har en relation till spelen troligtvis inte märker av det alls. Som en ren actionfilm är den ganska bra, men som en adoption av en ruskigt bra spelserie är den överlag ganska skräp. Jag ger den hur som helst betyget okej; det är knappast en av årets bästa filmer, men det är inte heller en usel popcorn-rulle. Inget att springa benen av sig för alltså.