| Subcribe via RSS

American Nightmare av J

april 29th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha fått ett brev från sin syster Isabelle (Alexandra Paul), där hon ber om hans hjälp, återvänder den rike och berömde pianisten Eric Blake (Lawrence Day) hem för att försöka hitta henne och ta reda på vad som pågår. Spåren efter hans syster leder honom till de sjabbigare delarna av staden och han kommer så småningom i kontakt med Isabelle’s rumskamrat, Louise (Lora Staley), som går med på att hjälpa honom i hans sökande. Det de inte vet om är att en seriemördare går lös – en seriemördare som satt sitt sikte på de boende i det lägenhetshus där Louise bor…

Jag brukar i regel inte se om filmer jag inte gillar speciellt nära inpå min första titt av dem – i synnerhet inte efter bara en dag. Men med American Nightmare vart jag så illa tvungen att göra just det då jag under min första titt var halvt medvetslös och somnade ifrån den till och från. Jag tyckte efter den här första titten att den inte var särskilt bra och förbannat seg. Om jag ändå vetat att jag hade sovit igenom runt tjugofem minuter av filmen då…

Hur som helst så såg jag alltså om den och filmen visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade uppfattat den som under min första titt – även om det kanske inte säger jättemycket. American Nightmare – som spelades in 1981, men som låg på hyllan fram till 1983 – är en sleazig kanadensisk slasherfilm med ordentliga deckarthriller vibbar som har ett ganska lunkande tempo med ett flertal ”sexiga” stripteasedansscener som pågår i tusen miljarder år (där jag lät snabbspolningsknappen jobba) och en handfull inte jätteblodiga mordsekvenser. Michael Ironside (som Mike Ironside av någon anledning) dyker upp i en liten roll som kommisarie, men bidrar egentligen inte speciellt mycket till handlingen och fungerade antagligen mest som ett dragplåster för att lura in tittare.

Jag är lite kluven om vad jag tycker om American Nightmare. Å ena sidan tycker jag att filmens tempo är på tok för långsamt och de totalt onödiga stripteasescenerna (i kombination med en utdragen sexscen) gör att filmen känns betydligt längre än de knappa åttiofem minuterna den rullar på under, men American Nightmare har samtidigt en handfull ganska spännande scener och ett mysterium vars upplösning var väldigt oväntat och som i alla fall jag aldrig har sett i någon annan slasherfilm.

American Nightmare är långt ifrån toppskiktet av slasherfilmer, men den är överlag okej. Filmens största problem är som sagt dess tempo och de onödiga stripteasescenerna (och den utdragna sexscenen givetvis), men den har å andra sidan en del ingredienser som gör den till en hyfsat sevärd deckarthriller i skepnad av en sleazig slasherfilm.

No Comments

Wrongfully Accused av J

april 19th, 2022 | Postad i Film, Komedi

Ryan Harrison (Leslie Nielsen) är en violinist gud, superstjärna och sexsymbol som inte vill vänstra med den sexiga Lauren Goodhue (Kelly LeBrock) bakom hennes mans rygg. Kort efter det hittas dock Mr. Goodhue (Michael York) mördad och Ryan blir den huvudmisstänkte. Efter att ha blivit dömd till döden lyckas han fly under transporten till fängelset och han finner sig nu jagad av polisen Fergus Falls (Richard Crenna), allt medan han snubblar från den ena olycksaliga situationen till den nästa i ett försök att hitta den riktiga mördaren.

Jag upptäckte för inte så länge sen att jag hade helt missat Wrongfully Accused från 1998. Som ett stort fan av Leslie Nielsen har jag ingen aning om hur jag kunnat göra det. Hur som helst så har jag nu alltså sett filmen och den var väl ungefär som jag förväntade mig; flamsig, parodisk idiot-humor alá Leslie Nielsen som fick mig att gapskratta bitvis (i synnerhet gaget med den tjuvkopplade bilen).

Wrongfully Accused levererar knappast några överraskningar om man har koll på Nielsen’s andra komedier och även om den inte riktigt är i samma klass som Naked Gun filmerna så är det ändå en tramsig och rolig idiot-komedi. Rekommenderas.

No Comments

Don’t Breathe 2 av J

april 6th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Flera år har gått sedan den ödesdigra natten då en grupp ungdomar bröt sig in hos den blinda ex-Navy SEAL soldaten Norman Nordstrom (Stephen Lang) och han lever nu mer ett stilla liv tillsammans med sin elvaåriga dotter Phoenix (Madelyn Grace) och deras rottweiler Shadow i de fallfärdiga delarna av Detroit. Deras lugna tillvaro tar emellertid ett abrupt slut när en grupp inkräktare plötsligt bryter sig in hos dem för att ta flickan, vilket tvingar Norman att återigen använda sig av sina kunskaper han besitter för att ta itu med de oinbjudna gästerna – och skydda Phoenix…

Don’t Breathe 2 är en av de där filmerna jag har haft en rätt stor förväntan på. Jag älskar originalfilmen och håller den väldigt högt bland skräckfilmer från de senaste tio, femton åren och har givetvis sett om den flertalet gånger sedan jag skrev min recension 2017. Hur som helst så gick jag in i Don’t Breathe 2 med höga förhoppningar och en viss undran hur de egentligen kunnat fortsätta berättelsen om Norman Nordstrom (vars namn aldrig nämns i någon av filmerna).

Jag kan väl så här i efterhand säga att jag tycker nog att Don’t Breathe 2 är minst lika bra som den första filmen, men att den samtidigt inte har en fullt lika becksvart premiss som sin föregångare även om saker och ting även här ser jäkligt bleka ut. Att de inte bara upprepat den första filmens premiss fast med nya karaktärer och att Stephen Lang’s karaktär (som han fortsätter göra så jävla bra här) har en annan typ av roll i handlingen än i föregående film applåderar jag.

Var Don’t Breathe 2 nödvändig? Kanske inte, men jag fann den väldigt underhållande, även om den inte riktigt nådde fram till samma nagelbitande spänning som sin föregångare. Hur som helst, rekommenderas.

No Comments

Nobody av J

april 6th, 2022 | Postad i Action, Film

Hutch Mansell (Bob Odendirk) lever ett monotont liv och varenda dag verkar vara en upprepning av den förra. När två inbrottstjuvar plötsligt bryter sig in i hans hus en natt låter han bli att försvara sig själv och hans familj i hopp om att förhindra ytterligare våld. I efterspelet leder den ena händelsen till den andra och han finner sig snart som måltavla för den ryska maffialedaren Yulian Kuznetsov (Aleksey Serebryakov), efter att ha bankat skiten ur hans lillebror. Det Yulian emellertid inte vet är att Hutch inte är vem som helst, utan en man med ett blodigt och våldsamt förflutet som nu har flutit tillbaka upp till ytan…

John Wick 3.5… eh, ursäkta, Nobody från förra året var en av de där filmerna jag hörde en hel del om när den kom och många sa att det troligen var deras favoritfilm från 2021 – och jag kan på sätt och vis se vart de kommer ifrån, även om jag kanske inte håller med dem. Nobody hade lika gärna kunnat hetat John Wick 3.5 då likheterna mellan den franchisén och den här filmen är enorma – vilket kanske inte är så konstigt då manusförfattaren för de tre första filmerna, Derek Kolstad, skrev manuset till Nobody.

Hur som helst bjuder Nobody på bra med slagsmål, action, pang-pangande, explosioner, snabba klipp, mörk humor och God Underhållning. Att se Christopher Lloyd och Michael Ironside (i varsin mindre biroll) igen var riktigt trevligt också, även om bägge dessa herrar har börjat bli till åren nu.

Nobody är i alla fall en underhållande actionfilm som har en lite långsam och trevande start, men som levererar som en snyting när den väl kommer igång. Rekommenderas.

No Comments

Wrath Of Man av J

april 5th, 2022 | Postad i Action, Film, Thriller

Efter att ha nätt och jämnt klarat av kvalifikationstestet får den fåordige och gåtfulle Patrick Hill (Jason Statham) jobb vid Fortico Security, en värdetransportfirma som har specialiserat sig på att vakta och transportera miljoner av dollar i Los Angeles varje vecka. Hans nya kollegor finner honom till en början kall och mystisk, men saker och ting förändras efter att han egenhändigt lyckats stoppa ett rån av bilen han åker med i – med sex rånare döda som resultat. Vem är egentligen Patrick och vart kom han ifrån?

När det kommer till filmer med Jason Statham är det mer regel än undantag att jag personligen gillar de filmerna. Statham är alltid bra i allt han gör, även om filmen i sig kanske inte i vartenda fall är bra. Wrath Of Man – som är en engelsk-amerikansk remake av den franska filmen Le convoyeur (eller Cash Truck, som den hette utanför Frankrike) från 2004 – från förra året är hur som helst en av de filmerna jag gillar. Hur trogen den är det franska källmaterialet har jag ingen aning om då jag inte har sett originalfilmen, men bortser man från den så är Wrath Of Man en förbannat bra action-thriller som – trots sitt lite smått lunkande tempo – bjuder på en våldsam och mörk berättelse.

Det enda problemet jag kan se med filmen är väl att när saker och ting börjar trilla på plats rent handlingsmässigt så är det ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting kommer att ta vägen, men resan dit är å andra sidan så pass stark och intressant då man som tittare egentligen inte har en aning om varför det som händer på skärmen händer.

Hur som helst är Wrath Of Man en bra action-thriller som jag rekommenderar.

No Comments

Jungle Cruise av J

april 5th, 2022 | Postad i Action, Film, Komedi, Äventyr/Fantasy

1916. Botanikern och feministen Dr. Lily Houghton (Emily Blunt) och hennes bror MacGregor (Jack Whitehall) försöker att redogöra för ett forskningssällskap om Lily’s forskning på Månens tårar, vars blomblad ska enligt en legend kunna bota vilken åkomma eller sjukdom som helst. Det de behöver från sällskapet är tillgång till en pilspets som ska vara en sorts ledtråd till var trädet finns. När sällskapet ger dem kalla handen, i tron om att trädet bara är en myt och att en kvinnlig forskare inte är tillräckligt kvalificierad för att gå med i deras organisation, stjäl Lily pilspetsen mitt framför näsan på en annan intressent, den tyska aristokraten prins Joachim (Jesse Plemons).

Syskonparet far till Amazonas, där trädet enligt legenden ska finnas, och slår sig samman med den skämtsamma kaptenen Frank Wolff (Dwayne Johnson), som kan Amazonas utan och innan efter att ha kört runt turister där så länge han kan minnas. Till en början är Frank negativt inställd till uppdraget men när han får se pilspetsen ändrar han sin inställning. Kan de lita på honom eller finns det ett eget intresse? De upptäcker dock snabbt att de inte är ensamma på floden – prins Joachim är inte långt efter dem och han är i sin tur inte ensam om att jaga efter trion heller. Det finns nämligen andra, otrevligare typer, som är väldigt angelägna om att hitta Månens tårar…

Gillar du franchisér som Indiana Jones, The Mummy (Brandon Fraser trilogin) och/eller Pirates Of The Caribbean? Då är Jungle Cruise filmen för dig. Jungle Cruise är inte bara stöpt i samma genre som de filmerna utan känns bitvis som en ren korsning mellan de tre franchisérna – och hade manuset skrivits om en aningen hade den lätt kunnat bli ytterligare en Pirates-film. Det är i och för sig kanske inte så konstigt då både piratfilmerna och Jungle Cruise är baserade på åkatraktioner från Disney’s nöjesparker.

Då jag är ett stort fan av de ovannämnda franchisérna (och matinéfilm överlag, skulle jag nog vilja påstå) så fann jag Jungle Cruise väldigt underhållande och behaglig att titta på. Det händer i stort sett någonting konstant och de två timmarna filmen rullar på under flyger förbi i ett nafs och jag har aldrig tråkigt i soffan. Emily Blunt och Dwayne Johnson fungerar bra ihop, Jesse Plemons gör en kul och lagomt ond skurk och Jack Whitehall är rolig som den mesige brodern som får lite stake mot slutet av filmen – som sig bör.

Jungle Cruise är varken nyskapande eller sofistikerad, men den är å andra sidan både snygg, rapp och underhållande – kort sagt, God Underhållning. Om jag rekommenderar den? Absolut.

No Comments

Sonic The Hedgehog 2 av J

april 2nd, 2022 | Postad i Action, Film, Komedi

Efter att ha gjort sig hemmastadd i Green Hills, Montana, är den blåa igelkotten Sonic (Ben Schwartz’s röst) redo för mer frihet, vilket han får då Tom (James Marsden) och Maddie (Tika Sumpter) – som har tagit in honom i sitt hem – går med på att lämna honom ensam hemma medan de åker på semester och Maddie’s syster Rachel’s (Natasha Rothwell) bröllop.

De hinner emellertid knappt komma iväg innan Dr. Robotnik (Jim Carrey) plötsligt återvänder, den här gången med en ny partner, myrpiggsvinet Knuckles (Idris Elba’s röst). Tillsammans söker de Kaos Smaragden, som har både kraften att bygga men också förinta civilsationer. Sonic slår sig ihop med en egen partner, den tvåsvansade räven Tails (Collen O’Shanussy’s röst), för att hitta smaragden och förhindra att den faller i fel händer.

Efter den braksuccé som Sonic The Hedgehog blev för Paramount så var det väl föga förvånande att de gav grönt ljus relativt omgående för en uppföljare – och de sparade inte på krutet. Sonic The Hedgehog 2 är på sätt och vis egentligen mer av samma från den första filmen, men större, mer bombastiskt, mer actionpackat och fler karaktärer från spelen dyker upp – vilket var det jag förväntade mig av filmen, och fick.

Likt den första filmen har även den här uppföljaren en ganska generisk premiss som man vet exakt vart den är på väg igenom hela filmen, men som samtidigt inte är något större problem då filmen vräker på med tonvis av action och humor. Om man – likt mig – växt upp med Sonic och de andra karaktärerna från TV-spelen är så klart det här ren fan service också så klart, även om man nödvändigtvis inte behöver ha någon erfarenhet av dem för att bli underhållen av filmen.

Sonic The Hedgehog 2 levererade ungefär det jag förväntade mig av den och även om den är väldigt generisk i sin premiss (likt sin föregångare) så är det ett kul och snyggt action äventyr som underhåller gott. Nu är det bara att vänta på den tredje filmen och spin-off serien som kommer följa Knuckles. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första Sonic The Hedgehog filmen också.

No Comments

Moontrap: Target Earth av J

mars 23rd, 2022 | Postad i Film, Sci-Fi, Thriller

Dr. Daniel Allen (Damon Dayoub) och hans assistent tillika flickvän Scout (Sarah Butler) arbetar på en uråldig artifakt när de blir kontaktade av den skumme Richard Kontral (Charles Shaughnessy), som vill hyra dem för att översätta hieroglyfer på en nyligen upptäckt pyramidliknande artifakt ute i öknen. Efter att ha utfört jobbet och överlämnat översättningarna till Kontral’s arbetsgivare skickas en lönnmördare för att röja dem ur vägen, vilken de lyckas undkomma.

Paret beger sig till utgrävningen för att undersöka saken närmare, varpå Daniel blir ihjälskjuten. Scout lyckas komma undan men får skulden för Daniel’s död och efter en handfull incidenter går det upp för Kontral att Scout har någon form av koppling till den utgrävda artifakten, varpå de snart finner sig ombord på ett rymdskepp och snart även på månen.

Om du tycker att min beskrivning av handlingen i Moontrap: Target Earth är rörig så ska du se filmen själv. Jag förstod verkligen inte vad filmen handlade om och har nu i efterhand lyckats lägga ihop pusselbitarna av vad som ska föreställa en handling något så när med hjälp av diverse olika recensioner jag läst på internet.

Moontrap från 1988 hade sina transportsträckor och blev långtråkig bitvis, men hade å andra sidan en hel del riktigt coola idéer som – antagligen tack vare dess låga budget – inte riktigt nådde hela vägen. Moontrap: Target Earth är istället en åttiofem minuter lång transportsträcka med ett manus som är fullkomligt osammanhängande och så jävla tråkigt att det får originalfilmen från 1988 att se ut som Aliens i jämförelse.

Klippningen i filmen är något av det värsta jag har sett. Jag vart tvungen att spola tillbaka filmen flertalet gånger bara för att jag inte förstod vad som hände från scen till scen, vilket antagligen säger en del. Filmens effekter är skrattretande dåliga och jag tror tamejfan att de utklassar skit man kan få se i The Asylum’s produktioner.

Om du har en vägg med torkande färg att titta på så skulle jag föreslå att du sätter dig och tittar på den istället för Moontrap: Target Earth, jag tror att du skulle få ut mer av det än den här ”filmen”. Dynga.

No Comments

Moontrap av J

mars 23rd, 2022 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Under ett rutinuppdrag stöter de två NASA astronauterna Jason Grant (Walter Koenig) och Ray Tanner (Bruce Campbell) på ett tillsynes övergivet och drivande rymdskepp av okänt ursprung. Vid en närmare undersökning finner de att skeppet har tecken på att någonting katastrofalt har inträffat ombord. De får order om att återvända tillbaka till Jorden och tar med sig en äggliknande kapsel från skeppet och kvarlevorna efter en i besättningen de finner.

Väl tillbaka på Jorden upptäcker de att kvarlevorna de tagit med sig tillbaka är fjortontusen år gamla och att deras ursprung kan härledas till en krater på månen, samtidigt som den äggliknande kapseln visar sig vara en krigsrobot som kan bygga sig själv en kropp med hjälp av metal och likdelar. Grant och Tanner får i uppdrag att bege sig till månen för undersöka den utpekade platsen och finner ett hot som riskerar att utplåna hela mänskligheten om det tar sig till Jorden…

Moontrap från 1988 är en lågbudget sci-fi skräckis som jag har haft mina ögon på under en rätt lång tid och som jag förväntade mig skulle leverera mer än vad den visade sig göra. Idéen bakom filmen och dess handling är svinbra, men utförandet lämnar en hel del att önska. Jag har inget problem med den låga budgeten och de stundtals taffliga effekterna, men jag fann å andra sidan filmen extremt långtråkig stundtals tack vare alla transportsträckor som inträffar i den där scener dras ut så långt det går enbart för att fylla ut speltiden.

Moontrap är inte dålig på ett sånt sätt att den är osebar, men den är å andra sidan stundtals fruktansvärt långdragen och okoncentrerad. Hade de haft en större budget och kunnat fläska på lite mer med scener där mördarrobotar går berserk hade filmen antagligen varit toppen och betydligt mer jämn. Moontrap är överlag en okej film, men den har som sagt en del problem som för mig var svåra att undgå att inte störa mig på.

Ta gärna en titt på Flimmer Duo’s recension av Moontrap också – vilket du kan göra här nedanför:

No Comments

Don’t Go In The House av J

mars 4th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Donny (Dan Grimaldi) är en mammas pojke. Ja, fram till det att hans mor hastigt dör och Donny’s värld brakar samman alltså. Ensam, vilsen och förföljd av mörka röster i hans huvud börjar Donny söka upp kvinnligt sällskap, men drinkar och dans är det sista han har i åtanke. Rösterna i hans huvud talar om för honom hur dålig han är och lämnar honom aldrig ifred, så om han lyckas få med en kvinna hem till hans stålbeklädda och eldsäkra kammare kanske de slutligen tystnar…?

Jag har haft Don’t Go In The House på min radar sedan över tio år och jag har ägt Arrow’s dvd release av filmen i fem eller så år, men har inte petat in skivan i spelaren förrän nu. Jag hade ett litet hum om vad som väntade mig när jag slog mig ner för att se filmen och den visade sig leverera ungefär det jag förväntade mig av den; en skitig, skev och märklig grindhouse upplevelse från det sena 70-talet – som också påminde en hel del om Maniac som kom året därpå (som säkerligen tog en del inspiration ifrån den här filmen), men utan allt gore.

Jag gillade hur som helst Don’t Go In The House. Det är knappast högklassig underhållning, men dess skeva manus, mördarens minst sagt udda tillvägagångssätt att ha ihjäl sina offer på och dess korta speltid (i runda slängar sjuttiofem minuter, åttio med sluttexterna inräknade) gjorde den till en intressant – och konstig – titt. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud