Helt Perfekt Glob

American Psycho av J

Året är 1987 och Patrick Bateman (Christian Bale) lever den amerikanska drömmen. Han är rik, han är snygg, han är atletisk och han har många vackra kvinnors uppmärksamhet. Men han bär även på en mörk hemlighet; Patrick är en blodtörstig och manipulativ psykopat.

Missnöjd med sitt glansiga liv spenderar Patrick sina kvällar med att stryka omkring på New York’s gator sökandes efter sitt nästa offer, oavsett om de affärsbekanta eller främlingar som han möter i förbigående – han gör ingen skillnad på folk och folk. Men allt eftersom han göder sitt mörka alter egos blodtörst samtidigt som han lever sitt yuppi liv börjar de bägge sidorna av Patrick’s liv att sammansmälta och han börjar snart att undra var ena sidan av hans liv slutar och vart den andra börjar.

American Psycho från 2000 behöver nog ingen närmare presentation – eller? Filmen är baserad på Bret Easton Ellis’ bok med samma titel från 1991 (som jag inte har läst, men som jag har hört ska vara bättre än den här filmatiseringen). Jag minns inte exakt när jag såg den här filmen för första gången, men det var åtminstone två, tre år efter att den kom och jag hade inte sett den sedan dess fram till nu. Det enda jag egentligen kom ihåg från filmen var slutet, som jag misstänker att de flesta som har sett filmen inte glömmer i första taget.

Hur som helst så kan jag väl säga att jag förstår nu varför jag inte har sett om filmen tidigare. Helt ärligt tycker jag faktiskt att filmen är sjukt överhypad. Christian Bale är fantastisk i sin rollsättning/huvudrollen, men det känns som att hela filmen står och puttrar på tomgång under stora delar och det verkar ärligt talat som att folk enbart kommer ihåg de våldsamma delarna av filmen; vilka det är få av och långt emellan. Ett plus filmen (och antagligen boken också för den delen) får är dess nattsvarta humor som dyker upp med jämna mellanrum i form av att, bland annat, Christian Bale vräker ur sig något riktigt obscent mitt under en vanlig konversation, men som den han pratar med inte reagerar på…

Nåja. American Psycho är väl en okej thriller, men den är i mitt tycke långt ifrån så pass bra som många verkar tycka.

John Wick av J

John Wick (Keanu Reeves) sörjer sin nyligen bortgångna fru, men finner en liten tröst i den hund som sänds till honom som hon ordnat innan sin död. Men så en kväll bryter sig Iosef Tarasov (Alfie Allen), sonen till den förmögne och hämningslöse ryska maffiabossen Viggo (Michael Nyqvist), in hos John tillsammans med sitt gäng för att sno John’s eftertraktade Mustang och dödar hunden han fick av sin fru i processen. Det Iosef och hans gäng inte vet är att John är en före detta lönnmördare. En lönnmördare som inte bara var den bäste i sin bransch, utan även den man man skickade när monster behövde utplånas. En lönnmördare som nu har satt sitt sikte på det ryska gänget och som inte kommer sluta förrän hans mål är uppnått.

John Wick är en action-thriller från 2014 som fick en uppföljare i förra året och som även väntar en andra uppföljare, som är beräknad att släppas någon gång nästa år. Som vanligt är jag sen till festen och alla ligger redan däckade sedan flera timmar, men nu har jag äntligen sett John Wick i alla fall. Jag gillar den, men är samtidigt förvånad över hur seriös den är. Från vad jag hade hört innan jag satte mig och såg filmen lät det ut att vara en over the top adrenalin actionfilm med överdriven och bitvis löjlig action, men icke. Visst är filmen hyfsat actionpackad men är man ute efter en actionfilm där det hela tiden rör på sig utan en massa dialogscener som bara drar ut på tiden får man ursäkta John Wick och ta någon annan film. Men även om filmens action är bra och underhållande så föll nog den fantastiskt sarkastiska tonen över all dialog i filmen mig nästan mer i smaken än när folk sköt på varandra.

Nåja. John Wick levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle, men den underhöll gott under de cirka hundra minuter den brummade på under. Rekommenderas.

Speed 2: Cruise Control av J

Efter att Annie Porter (Sandra Bullock) kommit på sina pojkvän Alex Shaw (Jason Patric) med att ljuga för henne om att han jobbar som strandpolis, när han i själva verket ingår i ett SWAT team, bjuder han ut henne på en lyxkryssning till Karibien. Men deras paradisresa förvandlas snart till en helvetesresa när det vansinniga datorgeniet John Geiger (Willem Dafoe) tar kontroll över båten och ändrar kurs rakt mot en oljetanker som förankrat sig strax utanför ön St. Martin.

Speed 2: Cruise Control är inte i närheten så bra som den första filmen men har samtidigt fått oförtjänt mycket skit genom åren. Jag menar, vad förväntade sig folk egentligen? Den första filmen var en stor, högljudd och dum blockbuster-actionfilm och ingenting annat. Den här filmen är precis samma sak – fast på en båt. Och med en ny manlig huvudkaraktär som spelas av en ny manlig skådespelare i form av Jason Patric. Personligen tycker jag att den är underhållande trots sina brister och även om den inte kommer i närheten av den första filmen har den sina stunder (speciellt slutet som är en uppvisning av massiv förstörelse).

Även om filmen är bristfällig på sina ställen och satte mer eller mindre den sista spiken i kistan för franchisén så tycker jag ändå det är en kul och underhållande film som fungerar perfekt tillsammans med en påse chips. Jag ger den en svag rekommendation, även om jag kanske inte borde göra det.

Platoon av J

Chris Taylor (Charlie Sheen) är en ung och naiv amerikan som hoppar av college och går frivilligt med i armén för att kriga i Vietnam. Han märker dock snabbt efter sitt anländande till Vietnam att hans närvaro är ovesäntlig och att han klassas som mindre värd av de övriga soldaterna, då han inte slagits lika länge som de andra och känt effekterna av kriget.

Chris får två stycken officerare; den sure och oförstörbare Stab-Sergeant Robert Barnes (Tom Berenger) och den lite mer lugne och samarbetsvillige Sergeant Elias Grodin (Willem Dafoe). Men efter en händelse i en by dras ett streck mellan de två officerarna och två läger bildas i plutonen, där vardera läger går efter vardera ledare. Allt eftersom att kriget fortsätter håller Chris på att knäckas psykiskt och samtidigt som han kämpar med att överleva inser han att han står inför två strider; konflikten med fienden och konflikten mellan männen i hans pluton.

Ibland när jag ser en film på nytt efter att inte ha sett den på bra många år så börjar jag fundera varför jag inte sett om filmen tidigare för. Platoon – eller Plutonen som den hette i Sverige när den kom – är just en sådan film. Jag såg den för bra många år sedan (över 10 år iaf) som barn och det lilla jag minns var något om att jag tyckte att den var seg.. eller iaf någonting åt det hållet.

Nu när jag sett om den som vuxen så tycker jag att det är en suverän krigsfilm med vissa drag av drama inblandat lite här och där. Filmen är suveränt spelad med många riktigt bra namn i hyfsat unga åldrar (de flesta av dem iaf); Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger, Tony Todd, Kevin Dillon, Keith David, John C. McGinley, Forest Whitaker och Johnny Depp. Krigssekvenserna är välgjorda och det smäller och skjuts om vartannat större delen av dessa, vilket tillför spänning det hela – vissa karaktärer vill man helt enkelt inte ska dö.

Nä, men… för att avrunda den här recensionen på Platoon (som jag misstänker varenda jävel redan har sett egentligen) så tycker jag att de som gillar krigsfilmer – eller pang pang filmer överlag – bör slänga ett getöga på den här filmen. Rekommenderas.

The Boondock Saints (Blu-ray) & The Boondock Saints II: All Saints Day av H

Det är konstigt ibland. ”The Boondock Saints” från 1999 är en film jag hållit koll på för att köpa när den släpps på svensk blu-ray. Verkligen hållit koll på alltså. Trodde jag. Vid en resa till MediaMarkt hittar jag den i en hylla, och tänker ”jaha, den har kommit ut nu!” men tycker att priset är lite för högt. En snabb scanning av streckkoden med Prisjakts mobilapp visar att den finns att köpa på CDON för endast 59 kr. Och anledningen till att den är så billig är att den släpptes i december. För ett halvår sen alltså. Verkligen hållit koll på, som sagt.

Nåväl, en CDON-beställning senare kan jag sätta mig och se filmen igen. För er som missat denna finfina actionrulle, så är handlingen ganska enkel: Två irländska bröder i Boston (Sean Patrick Flanery och en annan snubbe) bestämmer sig för att ta kål på maffiafolk för samhällets bästa. Efter sig får de FBI-agenten Smecker (Willem Dafoe) som visserligen har alla hästarna hemma, men tyvärr är de inte helt friska.

Filmen är underhållande och storyn är smart strukturerad. Regissören Troy Duffy fick dock inte göra någon mer film trots framgången, ryktesvis för är han en pain the ass att jobba med. Tio år senare lyckades han med mycket pina finansiera en uppföljare.

Storyn i tvåan är att bröderna lever med sin far som fåraherdar i Irland. I Boston kliver en ung man in och mördar en präst i brödernas stil, för att locka dem tillbaka till platsen. Frågan är vem som gör det och varför. Till händelserna kommer också FBI-agenten Eunice (Julie Benz) som jobbat ihop med Smecker.

Tvåan funkar inte lika bra. Mest för att det är lite upprepningar av ettan, och att Eunice mest är en överdriven karaktär som stör mer än nåt annat. Man har också tagit de coolaste och mest uppfinningsrika bitarna ur ettan, missat poängen totalt och hamnat i nån töntig slowmotion-orgie som mot slutet faktiskt lyckas få mig att tappa koncentrationen totalt. Istället satt jag och tänkte på lite musik.

Kvalitén på blu-rayen är hyfsad. Det är inte en imponerande bildkvalité, men det kanske kan härledas till filmens låga budget. Ljudet är mycket bra, men extramaterialet (korta bloopers, långa bortklippta scener) är överflödigt.

Slutsats: Se ettan (igen) och se inte nödvändigtvis tvåan.

Farewell av H

Recension av spionrullen ”Farewell” på DVDKritik.se: ”Inte en thriller, men ett sevärt drama”

xXx: State Of The Union av J

När en plötslig attack mot NSA i Virginia inträffar måste Augustus Gibbons återigen skaffa fram en xXx-agent – då Xander Cage blivit dödad på Bora Bora. Hans val blir en gammal krigspolare: Darius Stone – som sitter inne på 20 år efter att ha slagit av försvarsministern/generalen George Deckert’s käke samt vägrat order. Efter att ha fritagit Stone börjar Gibbons – tillsammans med Stone och NSA uppfinnaren Toby Lee Shavers – att rota i det hela och upptäcker att en militär utbrytargrupp konspirerar för att göra statskupp genom hemliga operationer i USA:s maktcentrum: Washington D.C.

Det mesta är sig likt från den första filmen, bortsett från några punkter. Vin Diesel’s karaktär i första filmen var en våghals som satte sitt eget liv på spel, medans karaktären Ice Cube – som tagit över xXx-rollen från Diesel – spelar sätter istället andras liv på spel hellre än sitt eget. Actionsekvenserna är bitvis mindre realistiska och på vissa effekter syns det ganska lång väg att det är CGI.

Detta blir emellertid inget problem då filmen inte är av den smartaste karaktären. Det går ganska snabbt upp för tittaren vem som är styggingen och vad hela filmen går ut på.. men inte heller detta blir något problem för filmen, då den är menad att underhålla – nothing more.

Samuel L. Jackson är tillbaka som Gibbons och gör som vanligt bra ifrån sig, Ice Cube har tagit över xXx-rollen från Vin Diesel och gör det hela jävligt bra – i mina ögon – och Willem Dafoe är som vanligt klockren i sin roll.

Någonting som är synd med den andra filmen är att många är av den åsikten att den är sämre än den första filmen och att det är en ren urmjölkning av konceptet. Sure, det är det säkert.. men vilken actionfilmstittare vill inte se bad ass snubbar som vräker ur sig uppkäftiga kommentarer om vartannat med rejäla puffror som säger pang pang?

Den andra xXx är minst lika underhållande som den första och jag rekommenderar den varmt – som den actionfilmstittare jag faktiskt är.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0329774/