Cries In The Night av J
Sextonåriga Heather (Lesleh Donaldson) anländer till sin mormor Maude (Kay Hawtrey) för att hjälpa henne med att göra om en gammal begravningsbyrå till ett bed & breakfast. Det dröjer emellertid inte så lång tid innan gästerna som checkar in försvinner – eller hittas döda…
Cries In The Night (även släppt som Funeral Home i USA, Skrik I Natten i Norge och Djävulska Natt – Iskalla Natt i Sverige) är en kanadensisk slasherfilm från 1980, vars manus luktar Hitchcock lång, lång väg – vilket i mitt tycke är på både gott och ont. Filmen har en grym atmosfär och skådespelarinsatserna är ganska bra, men filmen lider samtidigt av ett tempo och händelseförlopp som höll på att vagga mig till sömns medan jag satt och tittade på filmen. Att bildkvalitén på utgåvan jag tittade på var bedrövlig och påminde om en femte generations sönderspelad VHS-kassett bidrog så klart till mitt ointresse av filmen då man i de flesta mörka scener knappt såg ett skit vad som hände. Det är givetvis inte filmens fel, men jag har ärligt talat svårt att tro att jag skulle tycka att filmen hade varit bättre även med kristallklar bild – den är överlag på tok för långsam och utdragen för min smak.
Mördarens identitet är enkel att klura ut också och hade antagligen inte varit mer uppenbar såvida personen ifråga inte hade ordet ”MÖRDAREN” skrivet i pannan. Jag har väl inget större problem med slasherfilmer där mördarens identitet är enkel att klura ut, men när filmen har ett slut som Cries In The Night har så försvinner en del av kraften i dess slut när man klurade ut vem som var mördaren ungefär fem minuter in i filmen.
Jag skulle väl inte säga att Cries In The Night är dålig utan mer trött, långsam och utdragen. Hade de uppat body counten med två, tre stycken och om de hade döljt mördarens identitet lite bättre (så filmens slut hade fått lite mer slagkraft) hade jag antagligen gillat den mer. Jag kommer inte ha speciellt bråttom tillbaka till den här filmen inom någon närmare framtid i alla fall.
No Comments