Helt Perfekt Glob

Hung bou yit sin ji Dai tao gwai ying av J

Ett team med amerikanska dokumentärfilmare som befinner sig i Hong Kong för att göra ett reportage om en radiostation och specifikt radioprogrammet Horror Hotline, där lyssnare kan ringa in och berätta om sina paranormala upplevelser. En kväll när teamet befinner sig på stationen ringer en man som säger sig heta Chris in till programmet och berättar om en händelse 1963, då han och sex av hans skolkamrater stötte på en bebis med ett gigantiskt huvud – ett monster. Dagarna efter blir stationen fullkomligen nedringd av andra lyssnare som också vill berätta om sina möten med denna mystiska varelse.

Ben (Francis Ng), Horror Hotline’s producent, och Mavis (Josie Ho), TV-reportern som leder dokumentärfilmarna, bestämmer sig således att undersöka dessa märkliga berättelser närmare, men varje gång de verkar komma ett steg närmare vad som verkar vara någon form av sanning kring fallet börjar märkliga dödsfall och övernaturliga incidenter att inträffa omkring dem…

Jag hörde talas om Hung bou yit sin ji Dai tao gwai ying – eller Horror Hotline… Big Head Monster, eller bara Big Head Monster som den hette i England och USA – för några år sedan och tack vare dess smålöjliga titel i kombination med att jag hörde att den skulle vara (trots sin titel) en genuint läskig skräckfilm skrev jag upp den på min långa lista över filmer att se.

Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl säga att filmen inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är för det första inte en monsterfilm, trots dess titel. För det andra lutar den sig mer åt den då tidstypiska spökskräcken som genomsyrade asiatiska skräckfilmer då filmen spelades in – minus en kvinna med långt svart hår som gör läskiga ljud… sort of.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här filmen. Den levererade förvisso en handfull ganska creepy scener, men en del av skådespelarinsatserna var på gränsen till skrattretande och filmen i sig kändes till större delen mest konstig bara för att vara konstig. En hel del av det som händer i filmen leder egentligen ingen vart och man som tittare får mest sitta och klia sig i huvudet – vilket antagligen var syftet också, eller nåt. Nåja…

Jag tror att jag inte kommer ha någon större brådska att se om den här filmen – om någonsin, faktiskt. Den levererar förvisso bitvis en del genuint obehagliga scener, men det väger å andra sidan inte upp för att filmen bitvis (i synnerhet mot slutet) blir obegriplig och således – i alla fall för mig – tradig att titta på.

För den nyfikne finns filmen att se gratis på youtube med engelska undertexter, vilket du kan göra här nedanför.

Ocean’s Eleven av J

Shredder av J

En grupp vänner beger sig till en nedlagd skidanläggning intill Mount Rocky Summit för en helg med sprit och snowboardåkning. Anledningen till att anläggningen blivit nedlagd beror på den rad av besynnerliga dödsfall på snowboardåkare som inträffat där och det dröjer inte länge förrän gruppen inser att de står på tur…

Shredder från 2001 är en slasherfilm som är dummare än en säck med hammare, men som samtidigt underhåller. Karaktärerna är totala idioter och gör stereotypiskt dumma beslut som får dem dödade en efter en i hyfsat inovativa mordsekvenser. Filmen är knappast något mästerverk, men det är en kul och dum slasherfilm från slutet av den andra slashervågen som började med Scream. Ska jag vara helt ärlig blev jag faktiskt själv förvånad över hur mycket jag gillade filmen då jag hade förväntat mig rent skräp.

Är man ute efter stendum popcorn-skräck är Shredder ett bra val, skulle jag säga. Jag vet med mig själv att jag kommer återbesöka den i alla fall. Rekommenderas.

Rat Race av J

Miljonären Donald P. Sinclair (John Cleese) har placerat ut guldmynt i några av sina spelautomater på sitt casino i Las Vegas. De lyckliga som finner dessa guldmynt har en livstids chans; att vinna 2 miljoner dollar. Kruxet är att de är inlåsta i ett skåp i Silver City, New Mexico. Med inga som helst regler påbörjas en kapplöpning mellan de deltagande samtidigt som Sinclair och hans affärsbekanta slår vad om vem som kommer vinna racet bakom kulisserna.

Jag såg Rat Race när den precis hade släppts på svensk VHS hemma hos en dåvarande kompis. Alla som närvarade satt och skrattade så tårarna sprutade och jag har alltid velat minnas den som en helt hysterisk komedi. Nu när jag har sett om den för första gången på femton år känner jag att den är.. bra, men inte alls lika hysteriskt rolig som jag ville minnas den som trots den samling av bra skådespelare som syns framför kameran. De flesta skämt fungerar utmärkt och är riktigt roliga, men de gånger jag lutade tillbaka huvudet och la av ett avgrundsvrål av garv var väldigt få. Slutet kändes dessutom ganska skitnödigt och cementerar filmen i år 2001 med Smash Mouth’s låt All Star (den där jävla låten som spelas i början av första Shrek – du vet vilken det är).

Om du hur som helst av någon outgrundlig anledning inte har sett Rat Race tycker jag att du ska ge den en chans. Den är rolig, välspelad och fartfylld och även om den inte var lika rolig som jag ville minnas den som så säger väl det mer om vilken surgubbe jag har blivit på senare år mot vad jag var i tonåren än vad det säger om filmens humor – eller nåt. Så; se den. Rekommenderas.

Le pacte des loups av J

Året är 1764. Efter att hundratals människor har fått sätta livet till vid attacker från en mystisk best bestämmer sig Kung Ludvig XV av Frankrike för att skicka sin naturforskare Grégoire de Fronsac (Samuel Le Bihan) och hans bästa vän, indianen Mani (Mark Dacascos), till Gévaudan-provinsen i den södra delen av Frankrike för att undersöka fallet. Skeptisk till historierna han får berättade för sig sätter Fronsac igång med sin undersökning och börjar sakta men säkert att inse att det är mer i görningen än vad som till synes var.

Jag minns att jag såg Le pacte des loups (Vargarnas Pakt i Sverige och Brotherhood Of The Wolf internationellt) snett efter att den hade kommit ut på video och filmen lämnade aldrig något större intryck på mig mer än att jag tyckte att den var bra. Nu, cirka femton år efter att jag såg den för första (och enda) gången har jag sett om den och den håller sig ganska bra än idag. Skådespelarna är suveräna, storyn är fängslande och överlag intressant (och fläckvis spännande) och bitarna där det förekommer action (i det här fallet mestadels martial arts) är underhållande. Men även om filmen överlag är bra så märks det att den har femton år på nacken tack vare dess föråldrade och rent av fula CGI-effekter som porträtterar besten i filmen. Just CGI-delarna står ut som en sårig tumme i ögonen, men kan man ha överseende med dem har man en väldigt bra fransk film att kika på här. Jag ger den definitivt en rekommendation, med reservation för förlegade effekter.

Det sista jag har att säga om filmen är att den tydligen ska vara löst baserad (eller inspirerad) av verkliga händelser som inträffade i Gévaudan-provinsen år 1764 till och med 1767, då en vargliknande best ska ha attackerat och dödat mer än hundra personer. Vill du veta mer om ämnet kan du fortsätta läsa här.

Dagon av J

Paret Paul (Ezra Godden) och Bárbara (Raquel Meroño) är på segelsemester tillsammans med vännerna Howard (Brendan Price) och Vicki (Birgit Bofarull) ombord på Howard’s lyxjakt. Men utanför den spanska fiskebyn Imboca slås deras idyll bokstavligen i spillror när båten går emot de förrädiska klipporna tack vare en inkommande storm.

Med Howard och Vicki instängda under däck tvingas Paul och Bárbara ta sig in till byn för att hämta hjälp. Men efter en rad märkliga händelser inser Paul att det inte finns någon hjälp att få i Imboca och att byn ruvar på en mörk hemlighet…

Dagon är en B-skräckis från 2001 som är baserad på två av H.P. Lovecraft’s noveller (Dagon och The Shadow Over Innsmouth). Den blev regisserad av Stuart Gordon och producerad av bland annat Brian Yuzna, två av männen bakom klassiker som Re-Animator, From Beyond och The Dentist. Det kan inte bli bättre än så, right? Ja, jag skulle nog faktiskt säga att Dagon är nära inpå de filmerna faktiskt. Effekterna ser förvisso gräsliga ut och filmen fiser ur sig lite grann under de sista tio minuterna, men när den väl kommer igång håller den ett hyfsat högt tempo och filmen är överlag spännande.

Dagon är en B-film utan tvekan, men det är en underhållande sådan. Klarar man av att se förbi all cheese som finns här så är det helt klart en film att kolla upp. Den får en rekommendation av mig hur som helst.

Valentine av J

Kate (Marley Shelton) Paige (Denise Richards) Dorothy (Jessica Capshaw) Lily (Jessica Cauffie) och Shelly (Katherine Heigl) har varit väninnor sedan småskolan och har alla samma dröm om den perfekta killen och den perfekta framtiden. På Alla hjärtans dag får de kort med obehagliga hot om en snar och våldsam död som de först avfärdar som sjuka skämt, men blir snart en efter en mördade av en psykopat som inte skyr några medel för att ta kål på kvinnorna – eller någon annan som kommer i vägen.

Vem är den skoningslöse mördaren? Vad är dennes motiv? Har det hela någonting att göra med den unga pojken som tjejerna vägrade att dansa med och som de deltog i att förnedra på en Alla hjärtans dag-fest i mellanstadiet?

Jag minns så väl Valentine från den lokala och nu mer nedlagda videobutiken. Jag såg fodralet till filmen många, många gånger och jag tror att jag faktiskt var nära att hyra den ett par gånger men det blev liksom aldrig av. Varför vet jag inte riktigt, men jag kan efter att äntligen ha sett filmen säga att det var ett stort misstag. Jag hade älskat den. Tack och lov tog jag hur som helst mitt förnuft tillfånga och även om jag är femton år sen till festen så är jag otroligt nöjd över mitt köp och min titt av Valentine.

Filmen är knappast nyskapande inom slashergenren men den har några ganska innovativa mordscener, en creepy mördare och en näve hyfsat subtil humor inslängd i kombination med bra skådisar och en intressant story. Det här är utan tvivel en av de bättre slasherfilmerna som kom efter att Scream gjorde en braksuccé och återupplivade skräckgenren igen – i synnerhet slashergenren så klart. Det kommer definitivt bli en återtitt av den här filmen och jag ger den en riktigt stor tumme upp och en rekommendation, så klart.

All Cheerleaders Die av J

Ett gäng footballspelare och hejarklacksledare far iväg ut i skogen för att festa över en helg. Killarna slår vad med tjejerna om att de inte skulle klara av att genomföra samma träning som dem en hel dag, vilket de verkar klara av. För att försöka knäcka tjejerna en gång för alla bestämmer sig killarna för att de ska spela en football match mot dem. Saker och ting går emellertid överstyr och ett bråk bryter ut, varpå tjejerna – alla förutom en – ramlar ner för en slänt och slår ihjäl sig. Killarna bestämmer sig för att överge kropparna och den enda överlevande tjejen som fastnat i en björnsax.

Fem år senare ska killarna gå på en klassåterträff som anordnas. Det de inte vet är att deras ex-flickvänner genomförde en ritual precis innan de for iväg till skogen för fem år sedan och att tjejen som fastnade i björnsaxen fortfarande är i livet, varpå hon återkallar sina döda kamrater för att utkräva hämnd.

All Cheerleaders Die är en zombierulle med extremt låg budget från 2001 som är skriven och regisserad av Lucky McKee (som året därpå gjorde filmen May) och Chris Sivertson (som några år senare regisserade Lindsay Lohan thrillern I Know Who Killed Me). Speciellt bra är den inte, men den har en viss charm som kommer fram under de sista trettio eller så minuterna – på ett sånt där så-dåligt-att-det-blir-bra-sätt.

Skådespelarinsatserna är fruktansvärda. Visst hade jag väl räknat med det, men man kan ju tycka att de hade kunnat försöka få tag i några mer lämpade personer att ställa framför kameran trots att de kanske inte hade den största budgeten. Effekterna ser inte heller speciellt bra ut, men det går väl på sätt och vis kanske inte att begära speciellt mycket mer än vad man får här med tanke på hur resten av filmen är. Filmen är i runda slängar åttio minuter lång, men hade lätt kunnat kortats ned med tjugo minuter då de första fyrtio är ganska ointressanta med en hel del utfyllnad för att göra filmen längre.

All Cheerleaders Die är verkligen inte bra, men har en och annan kul grej att bjuda på. Gillar man lågbudgettrash så är den ett ganska säkert kort där hemma i TV-soffan. Enda problemet är att man troligen inte lär kunna få tag i den på något annat än VHS.

Raptor av J

När en plötslig våg av oförklarligt våldsamma djurattacker inträffar i hans lilla samhälle börjar Sheriff Jim Tanner (Eric Roberts) och hans assistent Barbara (Melissa Brasselle) att undersöka saken. Alla spår leder till den underliga Dr. Hyde (Corbin Bernsen), en före detta militärforskare vars bidrag från regeringen för ett kloningsprojekt av dinosaurier blev indraget. Men tack vare en okänd bidragsgivare har Dr. Hyde lyckats fortsätta med sina experiment, som nu löper amok i Sheriff Tanner’s lilla stad.

Oh boy. Raptor, den inofficiella fjärde Carnosaur filmen, är… dynga. En stor, rykande, stinkande hög med dynga. Majoriteten av alla actionscener i hela filmen är klipp tagna ifrån de tre första Carnosaur filmerna, medan helt nya scener mellan dem har spelats in för att göra en ny film. Har man sett de tre första filmerna behöver man verkligen inte se den här filmen. Jag menar, det som händer mellan actionscenerna är knappast intressanta (bortsett från den kanske längsta sexscen i en action/skräckfilm jag någonsin har sett som landar på 8 minuter torrjuckande, om man nu är intresserad av sånt) och mot slutet började jag helt enkelt tappa koncentrationen på vad som hände i filmen.

Både Jim Wynorski och Roger Corman är experter på att återanvända inspelat material från tidigare filmer de gjort, men det här var bara bedrövligt. Om de nu ville göra en fjärde film i Carnosaur serien tycker jag att de gott hade kunnat spela in nya actionscener istället för att ta den lata (och troligtvis billigare) vägen. Fast, det här är ju egentligen bara en inofficiell uppföljare till Carnosaur filmerna så jag begriper inte ens varför jag såg den. Eller varför jag ens skriver om den. Eller varför du ens läser det här. Se något annat för guds skull.

Mimic 2 av J

Grundskoleläraren Remi (Alix Koromzay) är lärare i biologi och har ett minst sagt struligt kärleksliv. Hon är inte bara petig med vilka män hon går på date med, alla hon går på date med hittas mördade med ansiktet bortslitet. Då hon varit den sista att se männen i livet blir hon således den huvudmisstänkta i det underliga fallet. Remi upptäcker dock snart sanningen bakom de mystiska morden, som har kopplingar till ”Judas” insekten som troddes vara utdöd…

Mimic 2 var bättre än vad jag hade förväntat mig. Den är inte i närheten så bra som den första filmen men den har några intressanta idéer och framförandet är klart godkänt, trots en del logiska luckor. Filmen sölar till större delen inte med en massa utfyllnad utan brummar på i en ganska jämn fart rakt igenom fram till sluttexterna börjar rulla upp, komponerat till den sköna industrial låten Brutality av Urban Voodoo.

Skådespelarna är bra och den enda som återvänder från den första filmen är Alix Koromzay, som hade en liten roll i den första filmen och har här huvudrollen. Effekterna är förvånansvärt bra för att vara en direkt-till-video film, så när som på några CGI-effekter som används.

I det stora hela tycker jag Mimic 2 är en ganska bra direkt-till-video uppföljare trots att jag kan tycka att Mimic egentligen inte behövde någon uppföljare med tanke på den filmens slut. Det här är inget jag rekommenderar, men har man sett första och vill ha mer insektsaction kan man alltid spana in den här filmen.