Helt Perfekt Glob

Truth Seekers av J

Gus Roberts (Nick Frost) jobbar som installatör och tekniker hos Smyle, Storbritannien’s största internetleverantör och operatör av mobila nätverk, och anses vara den bäste av dem. På hans fritid försöker han att undersöka det paranormala, utan någon egentlig större framgång, samtidigt som han försöker hålla sin åldrande far, Richard (Malcolm McDowell), från hans hemmasnickrade utrustning.

Gus blir initialt besviken när hans chef, David (Simon Pegg), tvingar honom att bli partner med den nyanställde Elton John (Samson Kayo), men det dröjer inte särskilt länge innan de två formar en vänskap. Arbetet på Smyle fortgår stadigt, men Gus börjar samtidigt märka att även hans paranormala undersökningar börjar ta skruv. Så, tillsammans med Elton – som, till skillnad från Gus, inte är särskilt entusiatisk till det hela – och en mystisk kvinna vid namn Astrid (Emma D’Arcy) – som säger sig vara hemsökt av andar – börjar han att undersöka en rad platser som sägs ska ha en paranormal närvaro, samtidigt som de laddar upp sina äventyr på internet. Men allt eftersom deras undersökningar blir allt mer skrämmande börjar de uppdaga en ofattbar och apokalyptisk konspiration…

Jag hade inte den blekaste aning om vad Truth Seekers var för någonting när en vän frågade om jag ville se serien med henne för någon vecka sedan. När hon sen sa att Nick Frost och Simon Pegg var med blev mitt svar direkt ett ja på hennes fråga, varpå vi satte oss och tittade.

Truth Seekers var inte riktigt vad jag hade förväntat mig om jag ska vara ärlig. Frost och Pegg är ju mest kända för att medverka i diverse olika komedi produktioner och visst, Truth Seekers är fläckvis rolig, men absolut inte till den grad jag trodde att serien skulle vara. Den har en lite mer seriös ton över sig jämfört med mycket av vad duon har gjort förr, vilket i och för sig inte är ett problem, men det överraskade mig.

Hur som helst så tyckte jag att serien var lite spretig under den första halvan. Det kändes inte som att det egentligen fanns någon röd tråd att följa, mer än att karaktärerna går från en händelse till en annan, vilket gjorde mig lite fundersam vad serien egentligen gick ut på. Men när väl alla pusselbitar började falla på plats så insåg jag att serien, trots allt, har en ganska smart handling och när sluttexten på det sista avsnittet började rulla hade alla frågetecken besvarats – eller ja, nästan alla i alla fall…

Men, även om Truth Seekers visade sig vara någonting annat än vad jag trodde att den skulle vara så gillade jag den i slutändan. Malcolm McDowell var troligtvis det bästa (och roligaste) med serien som den gamla gringubben Richard, samtidigt som Nick Frost, Samson Kayo, Emma D’Arcy, Susan Wokoma (som Elton John’s syster Helen) och Simon Pegg (även om han knappt är med i serien) gör alla minnesvärda karaktärer och ärligt talat hade jag inte haft någonting emot en andra säsong, även om chanserna för en sån antagligen ligger någonstans mellan minimala och icke existerande.

Är man ett fan av Frost och Pegg tycker jag att man borde ge serien en chans, speciellt med tanke på att den knappt är fyra timmar lång. Rekommenderas.

Evil Genius: The True Story Of America’s Most Diabolical Bank Heist av J

Runt klockan 14.30 den 28 Augusti, 2003 kliver det fyrtiosexåriga pizzabudet Brian Wells in på PNC Bank i Erie, Pennsylvania. Han räcker över ett papper till en av kassörskorna där det står att han ska ha tvåhundrafemtiotusen dollar inom femton minuter – annars kommer den bomb som sitter fast runt hans hals att detonera. Detta är upptakten till ett av de mest bisarra true crime fallen i modern tid, som senare skulle bli omnämnt som ”Collar Bomb” eller ”The Pizza Bomber” i pressen.

Evil Genius: The True Story Of America’s Most Diabolical Bank Heist är en miniserie som jag hade planerat att se ända sedan den släpptes 2018 men som jag – som med allt annat jag planerar att se – har skjutit framför mig. Trots att jag gillar true crime och har en hyfsad koll på mycket inom genren så var ”The Pizza Bomber” fallet något som hade passerat mig obemärkt och jag är lite förvånad över att jag inte snavat över fallet i någon av alla de true crime poddar jag lyssnar på nästan dagligen. Nåja…

De första två episoderna av fyra höll mig i ett hårt grepp rakt igenom, mycket tack vare mystiken kring det här minst sagt bisarra fallet. När väl upplösningen började veckla ut sig i de två sista episoderna försvann magin – eller vad man nu ska kalla det – lite grann. Förstå mig rätt; serien är intressant och välgjord, men jag tror att jag fastnade mer för mystiken kring fallet än hur de olika polisinstanserna lyckades lösa det (även om man nog kan ifrågasätta deras insatser också) och efterdyningarna mot de som tros ligga bakom det hela.

Hur som helst är det hyfsat välspenderad tid, i alla fall om man gillar true crime. Jag rekommenderar den här miniserien, även om jag tycker att den andra halvan tappar lite grann av den första halvans momentum.

Kingdom Hospital av J

Välkommen till Kingdom sjukhuset i Lewiston, Maine. Det här är ett högteknologiskt sjukhus med den senaste utrustningen och den mest kompetenta personalen man kan finna inom yrket. Det är bara ett problem; sjukhuset är hemsökt. Kingdom sjukhuset är nämligen byggt på samma plats där en fabrik som framställde militäruniformer under det amerikanska inbördeskriget brann ned och där många av barnarbetarna som jobbade i fabriken omkom.

När konstnären Peter Rickman (Jack Coleman) är ute och morgonjoggar råkar han ut för en smitningsolycka och hamnar i koma. Han blir intagen på Kingdom sjukhuset och får snart kontakt med spöket av den nioåriga flickan Mary (Jodelle Ferland) och den underliga varelsen Antubis (Kett Turton) som vädjar till honom om hjälp. Samtidigt har mediet Mrs. Sally Druse (Diane Ladd) blivit inskriven och kommer snart i kontakt med Mary. Hon inser snart att hon måste finna sanningen bakom Mary’s död och ber den cyniske men medkännande Dr. Hook (Andrew McCarthy) och några andra minst sagt udda figurer på sjukhuset om hjälp för att stoppa en inkommande katastrof för Kingdom sjukhuset…

Kingdom Hospital är en miniserie på tretton delar, skapad, utvecklad för amerikansk TV och producerad av Stephen King. Serien är baserad på Lars von Trier’s Riget som tydligen ska involvera en liknande berättelse. Lars von Trier var för övrigt även med på det här skeppet som manusförfattare och producent. Hur som helst…

Kingdom Hospital är en serie jag har haft liggandes i nära tio års tid. Jag har försökt se serien vid ett par tillfällen men aldrig kommit till skott med att se hela serien förrän nu av någon anledning. Varför begriper jag inte då det faktiskt är en riktigt bra serie. Jag har inte sett Riget och tänker därmed inte göra några jämförelser, men är den serien i samma klass som den här så kan det faktiskt vara något jag kan tänka mig att sätta tänderna i vid ett senare tillfälle.

Skådespelet här är bra, det är en intressant berättelse och en del av den svarta humorn som förekommer fick mig att gapflabba några gånger. Alla knäppa karaktärer som är med (till exempel sjuksköterskan som svimmar vid minsta åsyn av blod) fick mig att tänka på Scrubs och på sätt och vis finns det en del likheter mellan serierna, även om den här serien är riktad mot en mer mogen publik. Det enda jag inte riktigt gillade med serien var dess slut. Jag menar, de bygger upp allting riktigt bra fram till de sista tio minuterna då det känns som att serien halkar och faceplantar ordentligt. Slutet känns bara som ett stort ”meh” och det verkar som att dörren lämnades halvöppen för någon form av fortsättning också, vilket jag har svårt att tro att det kommer bli något av.

Bör man se serien då? Ja, absolut. Är man ett fan av King’s berättelser och har råkat missat den här serien tycker jag absolut att man ska se den. Den är ju inte speciellt lång heller så det finns ju ingen direkt ursäkt till att inte se den, trots det ganska usla slutet. Jag ger den en rekommendation mer reservation för, som sagt, slutet.

Generation Kill av J

Generation Kill är en amerikansk-engelsk miniserie baserad på Rolling Stone reportern Evan Wright’s bok med samma titel från 2004. Boken – och miniserien så klart – handlar om Evan Wright’s iakttagelser under hans tid med den amerikanska marinkårens 1st Reconnaissance Battalion under den amerikanska invasionen av Irak mellan slutet av Mars, 2003 och början av April, 2003.

Jag hörde talas om Generation Kill för några år sedan då jag gick en utbildning. En av de andra som gick samma utbildning pratade om serien och jag tyckte att det lät som att det var en serie som skulle passa mig så jag skaffade hem den. Nu har jag äntligen sett den och jag kan säga att det verkligen inte var en serie för mig. Jag förstår vart de vill komma med serien; att visa hur riktiga soldater har det under krig. Att de kan få sitta på arslet i flera timmar, ja till och med dagar ibland, utan att någonting överhuvudtaget händer. Tristessen, kamratskapen, väntan.. ja, ni förstår. Jag känner att det inte fungerar för mig. Serien tilltalar mig inte – till större delen.

Förstå mig rätt; serien är väldigt välspelad och när det väl händer något fastnar mitt intresse på en gång, men dessa transportsträckor där vi får sitta och titta på en bunt karlar som pratar skit och försöker att vara macho är helt enkelt ointressant i mitt tycke. Jag säger inte att serien är dålig, men den är bra utdragen under de sju avsnitten den rullar på under.

Generation Kill var uppenbarligen inte något för mig och det är ingenting jag tänker rekommendera. Gillar man serier där det är mer utfyllnad och gagg än intressanta händelser så är det ett givet val att glo på, se något annat annars.

The Pacific av J

2010 fick jag höra nyheten om att en uppföljande serie till Band Of Brothers (vilket det senare visade sig inte alls vara) skulle komma, kallad The Pacific. Jag tog hem avsnitten av den nya serien och planerade att se dem ganska omgående… det hände aldrig. Nu, 4 år efter seriens release (och 2 år efter att jag skapade recensionens utkast) har jag äntligen sett serien och jag är långt ifrån imponerad.

Hela serien är så jävla utdragen att det inte är klokt. Flera avsnitt är ren utfyllnad för att nå upp till 10 avsnitt (som jag antar är standard för HBO’s miniserier av den här varianten). De avsnitt som har krigssekvenser i sig är bra och välgjorda, men speltiden för dessa sekvenser är minimal och hela serien spelar mer på sliskigt, tråkigt och snackigt drama än krig.

Miniserien följer hur som helst några soldater i Stilla havet under andra världskriget och deras kamp om överlevnad på de japaninfesterade öarna under några av de värsta striderna under hela kriget. Detta hade kunnat vara en riktigt bra pelare i serien som hade fått mig att fastna på en gång, men när teamet bakom (samma team som låg bakom Band Of Brothers) envisades med att trycka in en massa utdragen och dyngtråkig drama tappade jag intresset ganska snabbt.

The Pacific’s produktionsvärde är det inget fel på. Det är välgjort och välspelat. Problemet jag har med serien är att den är så förbannat tråkig att jag tappade intresset bara nåt avsnitt in och fortsatte titta enbart för att få veta hur allting slutade. Det var helt enkelt inte en serie för mig, även om den (kanske) inte är så jävla dålig egentligen.

Läs gärna min recension av Band Of Brothers också.

Rose Red av J

Dr. Joyce Reardon (Nancy Travis), en professor som lär ut om parapsykologi, har satt ihop en grupp medium för att göra ett besök vid den ökända Rose Red herrgården, som sägs vara hemsökt, för att ta sig ett steg vidare i sin forskning om det paranormala och övernaturliga. Det visar sig ganska snart efter deras ankomst att besöket vid Rose Red var ett stort misstag…

När Rose Red kom brydde jag mig aldrig i att se den. Alla runt mig sa att det var en suverän miniserie och att jag bara måste se den. Nu när jag har sett den (11 år försent, men vad fan) så tycker jag att den är.. hyfsad. Effekterna är bitvis utdaterade, men imponerar på andra ställen samtidigt som tempot i serien känns halvgaggig till och från – det är lite många stunder då man mest sitter och väntar på att något intressant ska hända. Slutklämmen (sista avsnittet, sista timmen) är väl höjdpunkten i serien skulle jag vilja påstå, då de vräker på rätt hyfsat med effekter och läbbiga grejer (som inte är speciellt läskiga, men ändå). Skådespelarna är dock jävligt bra och storyn är det väl inget direkt fel på heller egentligen, bara det att.. ja, tempot. Mm.

Rose Red ligger på 250 minuter (!) i runda slängar och är inget man bör se rakt av (vilket jag idiotiskt nog gjorde), mest tack vare för risken att somna eller tappa intresset helt. I det stora hela är miniserien helt okej i alla fall, även om jag kanske kan tycka att vissa grejer inte var så där värst.

The Stand av J

När en incident på en forskningsbas inträffar bryter ett nytt virus ut som till en början verkar vara en starkare typ av influensa, men som snabbt visar sig ha dödliga egenskaper och inom loppet av ett par månader har större delen av världens befolkning utplånats. De överlevande börjar snart ha underliga drömmar om två figurer: en mystisk gammal kvinna som kallar sig Moder Abigail Freemantle (Ruby Dee) och en skräckinjagande man som kallar sig Randall Flagg (Jamey Sheridan). De två figurerna drar snart till sig överlevande och två läger bildas. Medan Moder Abigail och hennes följeslagare försöker återskapa samhället har Flagg andra planer…

Jag har sett The Stand (Pestens Tid i Sverige) miniserien som kom 1994 ett par gånger. Första vändan var när jag var ganska ung, runt 8 eller 9. Då tyckte jag att den var helt värdelös; det enda jag ville se i den åldern var våld, blod och mördande. Allt annat var helt ointressant. Några år senare, när jag var runt 14 eller 15 (tror jag) såg jag om serien och tyckte den var förbannat bra. I samma veva bestämde jag mig för att försöka läsa boken som miniserien är baserad på, med samma namn. Jag kom ungefär halvvägs igenom boken och gav sedan upp av någon anledning. Varför minns jag inte. Nåväl…

Att jag såg om serien återigen var mest för att jag fått hem en lunta Stephen King baserade filmer och miniserier (däribland denna). Efter att ha sett om miniserien igen kan jag säga att jag tycker att det fattas något. Att miniserien är nedbantad i jämförelse med King’s tjockisroman är förvisso förståeligt, men vissa grejer som var med i boken (av det jag kommer ihåg av det jag läste iaf) är inte där. Inledningen var exempelvis mer detaljerad kring virusets utbrott och hur sjukdomen spred sig – och så vidare. Men samtidigt som jag kan tycka att den är lite nedbantad så är den ändå ganska bra, om än svinigt lång (6 timmar totalt, 1,5 timme x 4 avsnitt).

Effekterna är förstås utdaterade å det grövsta och får troligtvis dagens tittare att skratta sig harmynta åt transformationseffekterna som inträffar då och då under seriens gång. Skådespelarna är bra, men huruvida de porträtterar sina karaktärer rätt eller inte har jag ingen aning om. Kanske borde jag läsa igenom boken till slutet? Vad vet jag…

Nåja. Överlag är miniserien faktiskt bra, men det gäller att man har lite tålamod och inte dampar ur efter en kvart per avsnitt då vissa partier är (eller åtminstone känns) långdragna och tröga. Jag gillar iaf miniserien och skulle inte ha något emot om de fick för sig att göra en uppdatering av den, med tanke på effekterna.

Band Of Brothers av J

Jag har alltid haft ett stort intresse för Andra Världskriget och har grävt ner mig i både böcker, artiklar, dokumentärer, filmer och serier som berättar om olika händelser under kriget – eller om kriget i det stora hela.

I Band Of Brothers får vi följa kompaniet Easy, ifrån 506te regimentet av 101a Flygburna Divisionen, och händelserna kring dem från deras träning år 1942 till slutet av Andra Världskriget. Det hela är oftast spännande och ibland rent av gripande, men stundtals känns det som att vissa sekvenser är ren utfyllnad för att uppnå 1 timmes strecket på varje avsnitt.

Krigsscenerna är spektakulära och välgjorda, samtidigt som skådespelarna är suveräna och man känner till en viss del för karaktärerna när de springer häcken av sig för att undkomma bomber som faller runt om dem. Räknar man med att få en del gore (så som avsprängda armar och ben) under seriens gång kan man vara hyfsat lugn, det förekommer ungefär lika mycket sådant som i vilken krigsfilm som helst – vilket troligtvis beror på att HBO har haft sina fingrar med i spelet. Skulle jag tro.

Egentligen har jag inte speciellt mycket att säga om den här serien än så. Det här var andra gången jag kikade igenom Band Of Brothers och egentligen gjorde jag det enbart för att friska upp minnet inför The Pacific – som egentligen inte har ett skit med Band Of Brothers att göra, utöver att det är samma team bakom den serien som den här. Nåväl. Band Of Brothers är en suverän krigs-drama serie som jag rekommenderar om man inte har sett den, även om den har sina svackor här och där.

Den Sista Dokusåpan av J

Den arbetslöse Abbe (Filip Berg) får en praktikplats på ”Den Sista Dokusåpan” – en dokusåpa där deltagarna är avdankade svenska C-kändisar, som produceras av den amoraliske Micke B (Christian Wennberg) med Sofie Darnell (Cecilia Forss) som programledare. Samtidigt har en ny och allvarlig smitta brutit ut i Sverige som orsakar psykoser, disorientering och hyperaggression hos de smittade.

På väg till inspelningsplatsen kör de på någon och det dröjer inte länge förrän kaos bryter ut. Abbe, Sofie, Micke B och dokusåpakändisarna måste nu kämpa för att överleva de stadigt växande horderna med infekterade…

Jag hade inga som helst planer att se den här serien egentligen, men efter att H sparkat på mig och sagt ”Se det första avsnittet. NUUUUU.” så gjorde jag så klart det – som den hängivne följeslagaren jag är. Resultatet blev att jag fortsatte kika på serien.

Hela idéen bakom serien är faktiskt rätt klockren, då den driver med en av vår tids största underhållningsformer; dokusåpan. Givetvis beter sig dokusåpakändisarna som idioter även under ett zombieutbrott och resultatet blir så klart sjukt underhållande, även om det är svenskproducerat. Skådespelarna (dvs de som agerar karaktärer istället för sig själva) är suveräna och Christian Wennberg är nog min favorit bland dem – mest tack vare att han är ett gapande och egotrippat jävla svin som levererar många gapskratt.

Även om effekterna har en stor betydelse i en sån här typ av produktion så stör jag mig faktiskt inte speciellt mycket på att det mesta i effektväg ser rätt värdelöst ut, utan lägger på ett flin och garvar till när CGI-blodet sprutar. Zombiemakeupen ser dock bättre ut, även om de hade kunnat utöka den lite mer.

Hela serien är egentligen uppbyggd på klyschor, usla effekter, korkade personer framför kameran och en hel del humor som, allt som oftast, slängs in under situationer där humor i vanliga fall inte brukar förekomma. Men, Den Sista Dokusåpan är dock utan tvekan en av de bästa svenska produktionerna som gjorts på många år – även om hela serien är en enda stor klyscha med en massa mediakåta idioter framför kameran. Det hade ju inte varit helt fel om det här avlånga landet kunde spotta ur sig mer sånt här, istället för 3 miljarder Beck och Wallander uppföljare och långdragna draman där exakt samma sak händer i varenda jävla film – och serie.

Jag rekommenderar Den Sista Dokusåpan iaf, även om den kanske inte faller alla i smaken.

It av J

När en plötslig våg av mord på barn i den lilla sömniga (och fiktiva) småstaden Derry, Maine, inträffar börjar bibliotekarien Mike Hanlon (Tim Reid) misstänka att ”Det” som han och hans vänner kämpade mot som barn har återvänt till den lilla staden. Han börjar ringa runt till sina gamla vänner för att påminna dem om löftet de svor för 30 år sedan: att om ”Det” skulle återvända, skulle de komma tillbaka till Derry för att ta upp kampen mot ”Det” igen.

Jag tror inte It – eller Det, som den heter i Sverige – behöver någon närmare presentation egentligen. It är en sån där film/miniserie (beroende på hur man såg den) alla har sett nån gång och det är troligtvis en av de där filmerna som gjort så att många fått clown-skräck, eller nåt. Många jag pratat med om den här filmen har påpekat hur läbbig Tim Curry ser ut som Pennywise och till en viss del kan jag ju faktiskt hålla med. Under vissa sekvenser ser han jäkligt ruggig ut. Och nej, det här är givetvis inte första gången jag ser It, men jag har inte sett filmen på över 15 år och tyckte att det var dags att se om den.

Skådespelarna är suveräna (speciellt ungarna och Curry, som snor större delen av showen) och effekterna må vara utdaterade nu, men om man vrider tillbaka klockan lite mer än 20 år tillbaka i tiden och tänker hur effekterna var DÅ så är de faktiskt rätt bra. Dessutom är det lite småskojigt att se stop-motion effekter som dyker upp här och där.

Det enda jag skulle vilja klaga på är väl att It blir långdragen på sina ställen och att andra halvan blir ganska medelmåttig, då det blir otroligt mycket dialog och fläckvis lite spänning i jämförelse med den första halvan.

Nåja. Även om It miniserien inte är helt felfri så har den ändå sina stunder då den är jävligt bra, samtidigt som jag själv tycker att den har ett visst nostalgivärde i sig för mig, då det var en av de första skräckfilmerna/miniserierna jag såg. Har man missat It så tycker jag absolut man ska se den, har man emellertid sett den redan så kan man lika gärna se någonting annat.