Helt Perfekt Glob

Los ojos de Julia (aka Julia’s Eyes) av J

Tvillingsystrarna Julia (Belén Rueda) och Sara (Belén Rueda) bär båda på en ärftlig sjukdom som leder till total blindhet. Efter att ha fått en ond aning om att Sara, som har blivit blind av sjukdomen, råkat illa ut beger sig Julia och hennes man till systern för att kolla till henne – bara för att hitta henne död, tillsynes genom självmord. Julia vägrar hur som helst att tro på att systern skulle ha begått självmord, det är något som inte stämmer. Samtidigt som hon nu måste hantera sin egen sorg och förtvivlan måste hon dessutom leva med insikten att hon själv håller på att bli blind och i takt med att hennes värld mörknar börjar en dödlig fara närma sig…

Los ojos de Julia – eller Julias Ögon som den heter i Sverige – är en spansk thriller (med vissa influenser från skräckgenren) från 2010, producerad av bland annat Guillermo del Toro. Det är en välspelad film med en intressant idé som dessvärre faller lite platt tack vare ett otroligt förutsägbart manus och en lite för lång speltid. Det är alldeles för uppenbart vart allting är på väg och de vändningar som kommer går att förutse långt innan de presenteras för tittaren. Filmen har sina stunder då den är spännande men blir samtidigt lidande av hur förutsägbar den är.

Även om filmen är grymt förutsägbar så känner jag att jag tycker att den är helt okej. Står man ut med att vändningarna är väldigt förutsägbara fungerar Julias Ögon som en söndagstitt. Moving on.

Don’t Be Afraid Of The Dark (2010) av J

Den unga flickan Sally (Bailee Madison) anländer till sin frånskilda far Alex (Guy Pearce) och hans nya flickvän Kim (Katie Holmes) vid deras nya hem, som en gång i tiden tillhörde en känd konstnär som under mystiska omständigheter försvann. Alex’s plan är att rusta upp den gamla herrgården med hjälp av Kim. Kort efter deras ankomst upptäcker de att herrgården har en undangömd källare och det dröjer inte länge efter det förrän Sally upptäcker anledningen till konstnärens försvinnande…

Don’t Be Afraid Of The Dark från 2010 är en Guillermo del Toro producerad och skriven remake på en TV-skräckis från 1973 med samma titel. Jag har nämnt i tidigare recensioner att jag föredrar del Toro när han är involverad i actionfilmer över när han är involverad i skräckfilmer, så jag tror inte det är någon större överraskning att jag vart skeptisk när jag insåg att han var involverad.

Don’t Be Afraid Of The Dark remaken visade sig hur som helst vara en jävligt bra film – i mitt tycke så klart. Visst har den en del brister – så som att karaktärerna i filmen är ganska stereotypiska skräckfilmsidioter som gör dumma beslut gång på gång och inte tror på det gråtande barnet som hävdar att någonting är fruktansvärt fel igenom hela filmen förrän hotet kommer och slår dem bokstavligt talat i ansiktet – men filmen har å andra sidan en intressant och välberättad berättelse att visa, samtidigt som det nästan hela tiden händer något som håller intresset uppe. Jag kände mig aldrig uttråkad under de cirka hundra minuter filmen tuffade på under och om det är något jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att klaga över är väl dess klimax som slutar på ett sätt jag inte riktigt gillade.

Hur som helst blev jag väldigt underhållen av filmen och kommer definitivt att se om den framöver. Har du missat den och gillar del Toro (eller creature features överlag) så tycker jag att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

Pacific Rim av J

När Jorden blev invaderad från djupet av Stilla havet genom en portal mellan dimensioner av gigantiska monster kallade Kaijus insåg världens regeringar att bara monster skulle kunna förinta dem. Mänskligheten byggde de ultimata maskinerna kallade Jaegers, gigantiska robotar neuralt kontrollerade av två kompatibla piloter som har sina sinnen sammankopplade.

Men efter år av stridande har Kaijus börjat anpassa sig och snart kan inte ens Jaeger-robotarna stoppa dem. Jordens ledare bestämmer sig således att prova andra taktiker och överge Jaeger-programmet. Stacker Pentecost (Idris Elba), den främst ansvarige för Jaeger-programmet, bestämmer sig emellertid att fortsätta med programmet. Han lyckas återrekrytera Raleigh Becket (Charlie Hunnam), en före detta Jaeger-pilot som lämnade programmet efter att hans bror dog under en strid fem år tidigare. Raleigh får i uppgift att prova de kandidater som blivit utvalda till att få en chans att bli hans andrepilot och det visar sig att Pentecost’s assistent, Mako Mori (Rinko Kikuchi), är den bäst lämpade för uppgiften. Som mänsklighetens sista hopp sätter de igång Pentecost’s plan att stänga portalen och tillintetgöra hotet en gång för alla, vilket kommer bli betydligt enklare sagt än gjort.

Pacific Rim kom, gick och jag är tre år sen till festen. Men det skiter jag i. Bättre sent än aldrig, right?

Jag har aldrig varit (och lär aldrig bli) ett större fan av gigantiska-monster-filmer. Jag har ingenting emot dem och jag tycker att det kan vara kul att se dem lite då och då, men jag är knappast en person som står i timtal för att se den senaste Godzilla-filmen om vi säger så. Det är troligtvis mest därför jag aldrig brydde mig i Pacific Rim när den kom. Jag visste att det handlade om gigantiska monster av något slag och det tilltalade mig helt enkelt inte. När jag lyckades plocka upp filmen för en skitsumma tyckte jag att det var dags att ge den en chans och ett par månader senare (det vill säga nu) såg jag den.

Jag har hört en del om att folk inte gillar Pacific Rim av olika anledningar och ärligt talat förstår jag inte varför. Pacific Rim är en bombastisk blockbusterfilm om gigantiska monster, vad mer kan man begära? Skådespelarna är bra, effekterna ser fantastiska ut och även om filmen är samma gamla klyschiga story så stör det mig inte. Jag förväntade mig action och jag fick action. Guillermo del Toro bevisar här, återigen, att han är en kompetent regissör när det kommer till actionfilm. Och då jag är lite av en fanboy till både Charlie Hunnam och Ron Perlman (som inte har tillräckligt med screen time här, enligt mig) är det toppen att se dessa två herrar i samma produktion igen (den andra produktionen jag syftar på är att bägge två var med i en av mina favoritserier, Sons Of Anarchy).

Hur som, Pacific Rim kanske inte uppfyller varenda blöt dröm för alla som älskar den här typen av film, men jag gillar den och ser fram emot uppföljaren som verkar vara under produktion och som beräknas släppas (i skrivande stund) nästnästa år. Har du inte sett den och vill ha ett bombastiskt effektspektakel tycker jag att du borde ta och se den. Tummen upp, rekommenderas.

Mimic av J

En sjukdom som bärs av vanliga kackerlackor har spridit sig i Manhattan, New York, och skördar skoningslöst offer i form av barn. I ett försök att stoppa epidemin tillfrågas insektsforskaren Dr. Susan Tyler (Mira Sorvino) om hon kan hjälpa till att ta död på ohyran som sprider sjukdomen. Hon framställer en ny sorts insekt som utsöndrar en vätska som tar död på kackerlackorna, som hon väljer att kalla för ”Judas Breed”. Den här nya insekten är konstruerad att dö ut efter en generation, det vill säga efter ett halvår. Epidemin dör snabbt ut och Susan hyllas för sin gärning.

Tre år senare kommer Susan i kontakt med en ovanligt stor insekt som inte bör finnas i Manhattan och hon börjar misstänka att insekterna hon tog fram har överlevt. Det hon inte vet är att hon har rätt och att insekterna har muterats och kan nu mer imitera människor…

Det är väldigt ofta jag sågar Guillermo del Toro och hans filmer. Han är som regissör, producent och manusförfattare otroligt överskattad i mina ögon. Flera av hans filmer som blivit hyllade är ren smörja och skit, men han har ju också gjort bra filmer. Mimic är en av dem. Jag såg den för runt femton år sedan och mindes absolut ingenting om den bortsett från det att jag tyckte att den var medioker. Uppföljarna såg jag aldrig, vilket berodde troligen mest på att jag inte blev speciellt fascinerad av den första filmen. Det fanns inget sug att se uppföljarna helt enkelt.

Nu när jag har sett om Mimic måste jag säga att jag faktiskt är imponerad. Filmen är genuint bra. Förbannat bra, rent utsagt. Skådespelarna är suveräna, effekterna ser (än idag) riktigt bra ut och även om filmen är lite sölig till en början så bygger den upp berättelsen på ett snyggt sätt som sedan löper ut i ren spänning.

Bortsett från Mira Sorvino ser vi även Jeremy Northam (The Net), Charles S. Dutton (Alien 3, A Time To Kill), Josh Brolin (Hollow Man, Planet Terror) och Norman Reedus (The Boondock Saints, The Walking Dead) i en väldigt tidig (och liten) roll.

Jag gillar Mimic och begriper inte nu när jag har sett om den varför jag inte sett om den tidigare. Har du missat den och du gillar sci-fi/skräck tycker jag att du ska bänka dig framför TVn med den. Rekommenderas.

Mama av J

Fem år har gått sedan Lucas’ (Nikolaj Coster-Waldau) brorsbarn blev kidnappade av sin far efter att han hade fått ett sammanbrott och skjutit några kollegor och sin ex-fru. Med hjälp av två sökare finner han slutligen sina brorsbarn, utan några som helst spår av sin bror, i en avsides belagd stuga mitt ute i skogen. De två barnen, som har vuxit upp utan någon som helst social interaktion, blir satta under psykologisk utvärdering av Dr. Dreyfuss (Daniel Kash).

Lucas inleder en tvist mot sin brors ex-frus syster, Jean (Jane Moffat), om vårdnaden av barnen och får hjälp av Dr. Dreyfuss att få den, då denne vill ha fortsatt tillgång till dem. Lucas, hans flickvän Annabel (Jessica Chastain) och de två barnen flyttar in i ett hus som blivit tillhandahållit av institutionen Dr. Dreyfuss jobbar vidare som ett villkor på att Lucas får vårdnaden om barnen. Men det dröjer inte länge förrän underliga saker börjar att inträffa i huset och det verkar som att någon – eller något – har följt med de två barnen från stugan…

När Mama (som är en långfilmsversion av kortfilmen Mamá från 2008) var på gång berättade en av mina arbetskompisar om den och han trodde att den skulle kanske kunna vara ganska bra och vi diskuterade om att kanske se den. Vi gjorde aldrig det. Nu, två år senare, kom jag över den för en billig penning på Dollarstore och bestämde mig således att köpa den.

Filmen i sig är ingenting speciellt egentligen. Vi har sett den här typen av spökrysare så jävla många gånger nu att man börjar undra om manusförfattarna verkligen tror att de gör någonting unikt när de skriver ett sånt här manus. Filmen är varken läskig, speciellt spännande och är som alla andra spökrysare otroligt seg till en början. Men av någon anledning tyckte jag att storyn, allt eftersom att den utvecklade sig, blev ganska intressant. Förstå mig rätt, det var ingenting som höjde pulsen men det var inte heller en film jag bara ville skrika åt och börja kasta godispapper på TVn av.

När jag insåg att ingen mindre än Guillermo del Toro satt i den exekutiva producent stolen blev jag genast skeptisk. Folk hyllar denne man och lyfter honom om och om igen till skyarna (likt Dario Argento), men det enda karln har lyckats framföra (antingen som manusförfattare, producent eller regissör) som har haft något som helst underhållningsvärde som jag hittills har sett är Hellboy filmerna och Blade II. Allt annat har varit dödstråkig skit (så som El Orfanato, som kanske är den tråkigaste jävla filmen jag någonsin har sett). Men för en gångs skull har han hittat ett projekt som inte var helt dödfött från första början i alla fall.

Nåväl. Mama är som sagt ingenting speciellt och hade någon annan än del Toro suttit i den exekutiva producent stolen hade troligtvis filmen försvunnit i den uppsjö av spökrysare som finns där ute. Hur som helst är det en helt okej film, om man lyckas traggla sig igenom den första biten av filmen.

El laberinto del fauno (aka Pan’s Labyrinth) av J

När El laberinto del fauno (eller Pan’s Labyrinth som den ganska säkert är mer känd som) kom sa alla att den var riktigt, riktigt bra. Att det var en film man bara måste se. Att den var ”ungefär” en Alice In Wonderland, fast för vuxna. Och nej, jag såg den aldrig – förrän nu.

Storyn i stora drag är enkel: i det facistiska Spanien år 1944 beger sig en flicka, som är fruktansvärt fascinerad av sagor, tillsammans med sin gravida moder iväg till ett läger uppe i bergen någonstans i Spanien för att leva med hennes nya styvfar – en hänsynslös kapten i den spanska armén. Under den första natten dyker det upp en fe som leder henne till mitten av den närliggande labyrinten, där hon stöter på en gammal faun. Han berättar för henne att hon är en prinsessa, men att hon måste bevisa sin kunglighet genom att genomgå tre ruskiga uppgifter. Om hon misslyckas kommer hon aldrig kunna bevisa att hon är den riktiga prinsessan och därmed aldrig kunna återse sin riktiga far, kungen, igen. Samtidigt försöker hennes styvfar att utplåna en motståndsrörelse som gömmer sig uppe i bergen, men stöter på motstånd från ett oväntat håll…

Filmen i sig är bra (riktigt bra faktiskt), men den levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle. Till exempel trodde jag att filmen skulle presentera en fantasyvärld som i Alice In Wonderland, men nä. Inget sånt (iaf inte som jag kan räkna som fantasyvärldar). Istället koncentrerar sig filmen till en stor del på att berätta om styvfadern och händelserna kring honom istället för den lilla flickan. Jag hade helt enkelt räknat med något annat än vad jag fick, men blev ändå ganska nöjd. Skådespelarna är riktigt bra och levererar, samtidigt som (en del av) effekterna är riktigt imponerande för att vara 7 år gamla.

El laberinto del fauno/Pan’s Labyrinth är en bra film helt enkelt. Det blir aldrig direkt tråkigt och intresset hålls uppe nästan hela filmen igenom (början var lite halvtrög i min mening) och filmen är klart värd en titt om man inte sett den. Rekommenderas.